Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus

AN J ALAFÖRBUNDET
OCH DESS MÄN I NYTT LJUS
Ar• docenten vid A’bo akademi L. G. VON BONSDORI·F, I!elsingfors
ET’l’ kapitel i finländsk historia, vilket ådragit sig ett betydande
intresse inom forskningen, är det, som handlar om anjalaförbundet
och de så kallade självständighetssträvandena i Finland. Ar 1931
ansUillde den finske historieskrivaren A. R. Cederberg i ett arbete,
benämnt Anjalan Liiton historialliset lähteet (Anjalaförbundets historiska
källor), en granskning av de resultat, forskningen dittills ernått
i detta iimne, och han fann, att åtskilliga luckor i vår kunskap ännu
<itcrstodo att fylla. Nu har emellertid professor Bruno Lesch i ett
digert arbete om »självständighetsmannen» J. A. Jägerhorn1 efter
mång’.
För övrigt torde han snart ha funnit, att sedan det mål,
han i tiden drömt om, uppnåtts, man ej var angelägen om hans med·
verkan. Jiigerhorn drog sig tillbaka till privatlivet, »till plogen» som
det då för tiden plägade heta, ruinerade sig på sin lanthushållning
och dog samma år som Alexander I, lämnande efter sig en änka, vars
tidigare förmögenhet han omsorgsfullt gjort slut på och som fick
framsliipa sina återstående dagar som ett nådehjon.
I sitt slutomdöme om Jägerhorn som person fastslår Lesch, att
denne Yisserligen kunde visa principfasthet i sina strävanden, men
att dessa i regel saknade verklighetsunderlag. »Individualism och
soeial anda föra en oavbruten kamp i hans inre. Han var ideolog
oeh iiYentyrare, en den politiska renlevnadens apostel, som väl kunde
duka under för lättsinnet, men aldrig medge, att han ej Yandrade den
riitta Yiigen – en sanningssökare, vars historiska insats bär osannfiirdighetens
prägel.»
Såsom Lesch själv påpekar, har han genom sin undersökning i
symJerhet fyllt den lucka i vår kiinnedom om Jägerhorn, som förelegat,
då man så gott som ingenting vetat om hans förehavanden efter
flykten från fäderneslandet. Om hans andel i de irländska strävandena
har visserligen engelsk forskning tidigare meddelat uppgifter,
men den betydelse honom därvid tillmätts, har numera visat sig överdriYen.
Beträffande Jägerhorns andel i oppositionsrörelsen mot
GustaY III har mångt och mycket, som synts inkonsekvent, visat sig
förklarligt och följdriktigt tack Yare Leschs grundliga psykologiska
analys.
Ett särskilt intresse ådrar sig naturligtvis frågan, vad nytt Leseh
har att förtälja angående den mycket omdebatterade frågan om »självständighetssträvandena
» i Finland under Gustav III:s tid. Vi skola
därför försöka oss på en kort sammanfattning av hans forskningsresultat.
Jiigerhorn har tidigare betecknats som »självständighetsideens fader
». Denna uppfattning gendrives bestämt av Lesch. J. A. Ehrenströms
påstående i denna riktning betecknas av författaren såsom
»det mest osannolika, memoarförfattaren har att förmäla om detta
tidsskede». Han tillerkänner ej Jägerhorn ens någon ledande ställning
inom strävandena för denna ide. En Glansenstierna och en
Brunow betydde i detta avseende vida mer. G. M. Sprengtporten
framstår nog som den främste inhemske upphovsmannen och ivraren
för denna sak, men Lesch understryker också den hittills mindre
195
L. G. von Bonsdorff
beaktade upphovsmannarätt, som tillkommer den ryska regeringen.
Så t. ex. gjorde Katarinas gunstling, den mäktige Potemkin anspråk
på äran att vara självständighetsrörelsens fader. Självständighetsideens
ryska ursprung, framhåller Lesch, har man varken velat eller
kunnat förneka. Det synes honom emellertid obestridligt, att den
nationella historieskrivningen i Finland alltför lätt glidit över de
ryska initiativen från de tider, som befinna sig på ett visst avstånd
från kejsarinnan Elisabets manifest av den 18 mars 1742, vari tanken
på Finlands oavhängighet första gången framkastats. Anmärkningsvärt
är sålunda det bristande intresset för Katarina II:s treyande
försök av 1769, efter de inledande segrarna i första turkiska kriget,
att sammankoppla planen på Finlands självständighet med den lösning
av orientaliska frågan, som då föresvävade henne. Lib·äl genomskådades
hennes plan omedelbart både i Köpenhamn och London.
Särskilt den engelske ambassadören i Petersburg varnades för att
på något sätt uppmuntra en dylik rysk utvidgningslystnad. Planen
fick likväl för denna gång förfalla – för att återupptas vid ett lämpligare
tillfälle. Den vittnar i alla fall, påpekar Lesch, om bevarad
kontinuitet i den ryska Finlandspolitiken. Den förbindelse som han
upptäckt mellan Katarinas buffertsstatspolitik, särskilt i fråga om
Krim, och oppositionsrörelsen i Finland, påvisar Lesch i olika sammanhang.
Likaså anar han något samband med Polens affärer i de
finländska konspiratörernas tal om sina »konfedererade>> medbröder.
Den ryska traditionen bjöd även att söka kontakt med missnöjda
element i grannriket, och som en användbar representant för sådana
upptäckte man Sprengtporten, sedan denne år 1777 kommit på kant
med konungen. Den historiska erfarenheten torde betyga, att bankrutterade
personer, som sett bättre dagar, lätt bli farliga orosstiftare.
I själva verket ansåg sig Gustav III även kunna beteckna självständighetsivrarna
som ruinerade officerare. Detta, påpekar Lesch,
stämde i all synnerhet angående rörelsens igångsättare. Ehuru från
början utpräglat konungsk och storsvensk, bragtes Sprengtporten av
enskilda utkomstbekymmer att småningom svika sina ideal och rikta
sig in pii sådana politiska planer, som han trodde sig draga personlig
nytta av. Det giillde blott att samla omkring sig ett anhang av andra
missnöjda och att maskera de själviska strävandena med vackra förevändningar
och deklarationer om det allmänna bästa. Den ryska
regeringen visade sig tidigt beredd att giva sitt stöd – naturligtvis
mot lämplig gentjänst. Icke utan energi bemödade den sig om att
fånga in Sprengtporten i sitt nät. Han sprattlade visserligen en tid
emot, men gav sig till sist. När den missnöjde SYensken år 1779 g·ästade
Petersburg, blev han furstligt emottagen och av Rysslands mäktigaste
man inbjuden att träda i rysk tjänst. Men till detta var han ännu
ej mogen. Han föredrog att jämte Jägerhorn och några andra söka
inträde i preussiska armen för att deltaga i ett motsett krig mot Österrike.
Detta blev dock ej av, och med illa tilltrasslade affärer måste
han återvända till Sverige 1782 ytterligare besviken på konungen i
sina förhoppningar om pension och understöd. Sedan han tagit avsked
ur militärtjänsten, grubblade han hemma på Sesta gård över
196
Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus
ödets ogunst. Därunder spirade självständighetstanken upp i hans
hjärna. Givetvis bjöd han till att nära det missnöje, som bland vänner
och fränder börjat märkas i anledning av konungens jordbrukspolitik,
som gestaltat sig ogynnsam för godsägarna i Finland.
Lesch anser emellertid, att Sprengtporten ännu ej bevisligen haft
befattning med uppkomsten av den »oro» i Finland och de vilda
rykten, som här cirkulerade om ryska planer att eventuellt genomdriva
Finlands avskiljande från Sverige som »självständig» stat. Då
vederbörande emellertid ansett sig ha skäl att misstänka den orolige
mannen för skumraskpolitik, hälsade de med glädje, att han i början
på 1785 reste till Holland för att i de förenade provinserna ställa upp
en svensk frikår för deltagande i ett väntat krig mot kejsaren. Under
vistelsen i Stockholm före sin avfärd hade han åter fått ryska erbjudanden,
som han avslagit. Ingenting anser Lesch tyda på några
upproriska förehavanden hos Sprengtporten, förr än den ryska frestaren
åter börjat ansätta honom i Haag, där han tillbragte en följd av
år i väntan på kriget, som till besvikelse för honom ej blev av. Först
i början av 1786 – då han förvissats om att någon svensk hjälp ej
längre vore att påräkna för att bättra hans affärer – förelåga enligt
Lesch de psykologiska förutsättningarna för den framställning om
Finlands självständighet, som han utarbetat nämnda år. När han
överlämnade den åt ryska sändebudet i Haag, tog han alltså ett första
steg på riksförräderiets bana.
Trotsande de svenska vederbörandes alla ansträngningar att avhålla
honom från att komma hem, infann sig Sprengtporten i Stockholm
vid riksdagen samma år. Han medverkade i den starka oppositionen
mot konungen. Emellertid skulle synbarligen ännu en svensk
generalmajorsfullmakt med förordnande till överbefälhavare i Finland
kunnat kvarhålla honom på den rätta vägen. När han efter
riksdagens slut besökte Petersburg på återväg till Holland, skall han
ännu avvaktat något antagligt anbud om tjänst i hemlandet. Då
något sådant ej kom, och då han visste sig ha föga att vänta av en
fortsatt holländsk tjänstgöring, tillmötesgick han slutligen den ryska
regeringens länge ådagalagda önskan att städsla honom, och han fick
sin generalmajorsfullmakt, ehuru i rysk tjänst – det alternativ, han
tydligen minst velat välja! Lesch påpekar, att Sprengtporten, av alla
tecken att döma, hittills icke organiserat någon sammangaddning för
självständighet, i synnerhet som han sedan sin ankomst från Preussen
1782 besökt hembygden endast i två korta repriser. Ett brev från
.Jägerhorn till honom i Holland, som av en del forskare tolkats som
ett indicium för motsatsen, förklarar Lesch ha blivit alldeles missuppfattat.
Han uttalar även den misstanken, att Sprengtporten överlämnat
sitt projekt om ett självständigt Finland åt ryssarna närmast
i avsikt att speciminera sig för eventuellt inträde i rysk tjänst. Lesch
kommer för övrigt till den slutsatsen, att Sprengtporten före sin
ankomst till Petersburg mindre påminner om den målmedvetne parti·
gängaren än om den farande lyckoriddaren, utan varaktig stad, men
med huvudet fullt av planer och uppslag.
Vad Jägerhorn beträffar, anser Lesch ingenting vittna om, att
197
L. G. von Bonsdorff
denne skulle haft någonting med självständighetsplaner eller ens
kungafientliga planer att skaffa före riksdagen 1786. I stället gjorde
han under de föregående åren sin enda egentligen positiva insats
och detta i en utpräglat konungsk och storsvensk anda. Författaren
tror sig kunna fastslå, att Jägerhorn senast på hösten 1781 i Helsingfors
grundat en dotterloge till det stockholmska ordenssamfundet La
Constance, som han synbarligen år 1783 omvandlade till den fristäende
ValhaHa Orden. Lesch gendriver även den äldre uppfattningen,
att sistnämnda orden skulle varit ett hemvist för kungafientlig
propaganda och finländska självständighetssträvanden. Han finner
ingenting giva belägg för dylika misstankar. I stället ådagaliigger
han, hurusom orden helt besjälades av en forngötisk och kungatrogen
anda, bland annat utpräglat avog mot frihetstidens numera ÖYervunna
statsskick.
Ej förr än efter riksdagen 1786 synes Jägerhorn ha övergått till
oppositionen mot konungen. Följande är gjorde han sitt första besök
hos ryska sändebudet i Stockholm, och i slutet på året är greve Posse
medveten om att Jägerhorn »ändrat sig», d. v. s. blivit »sprengtporteniansk
». Med denna omsvängning hos Jägerhorn sammanhänger
otvivelaktigt den omständigheten, att Valllallaordens verksamhet lagts
ned. Den harmonierade ej med de nya vindar som börjat blåsa.
Vid sitt nyssnämnda besök hos ryske ministern framlade iiven
Jägerhorn en plan för Finlands självständighet, som han omedelbart
ville få verkställd. Lesch konstaterar emellertid, att denna plan var
i hög grad improviserad och opraktisk och redan därför icke acceptabel
ur rysk synpunkt, ehuru av värde som påminnelse om att ideen
hade sina inhemska anhängare. Ej heller Jägerhorn kunde ännu vid
detta tillfälle hänvisa till något pålitligt anhang, .snarare synes han
ha representerat endast sig själv. Emellertid var Jiigerhorn ingalunda
ännu oåterkalleligen försvuren åt finländsk separatism, ja, ej
ens åt den opposition mot konungen, som börjat breda ut sig bland
rikets adel och officerare. Lesch visar, huru han in i det sista vacklar
mellan kungatrohet och opposition. Inför det väntade krigsutbrottet
1788 sätter han i gång med propaganda mot konungens befarade envåldsplaner,
men utnämnd till konungens adjutant blir han omstiimd
till dennes förmån. Han framlägger till och med en plan för en djärv
kupp mot Fredrikshamn. Då denna ej blivit antagen och det gynnsamma
läget ej utnyttjats, återfaller han i oppositionella tänkesätt.
Sedan är han med om att åstadkomma den beryktade Liikalanoten
till kejsarinnan Katarina och åtar sig att föra densamma till fienden.
Under denna expedition passar han på att utveckla sina ))separatistiska
» synpunkter. Dessa gingo emellertid icke, framhåller Lesch,
stick i stäv mot Liikala-notens anda och bokstav, såsom man hittills
antagit. Så svekfullt betedde sig Jägerhorn ej. Hans program påvisas
i stället ha varit en vidare utveckling av notens innebörd och fullt
tillämpligt enligt dess riktlinjer. Det är en annan sak, att han i Petersburg
sammanträffade med Sprengtporten och under dennes inflytande
bragtes att gilla ett ryskt svar på noten, som gick i en mot
denna stridig anda. Två heta huvuden hade träffats, anmärkte
198
Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus
kejsarinnan om mötet mellan Sprengtporten och Jägerhorn. Den
sistnämnde kom härefter att i sina nya planer tidtals följa radikalare
och av ryska intressen mer påverkade riktlinjer. Slutligen återstod
för honom ej annat än att definitivt löpa över till rikets fiende.
Vilka voro orsakerna till det missnöje, varav den ryska politiken
sökte att draga nytta och som gåvo upphov åt officersmyteriet jämte
den därmed förbundna finländska separatismen? Vilka voro de missnöjdas
mål, med vilka medel skulle dessa uppnås och med vilket
anhang kunde de slutligen räkna? Också dessa frågor besvaras av
Lesch under nya synvinklar. Därvid företar han en del hälsosamma
utredningar av de begrepp, varmed man rörde sig i den politiska
konversationen.
Det är av gammalt bekant, att Gustav III:s inrikespolitik med
tiden framkallade en växande opposition, icke minst bland adeln
med dess talrika godsägare och officerare. Riksdagen 1786 gav ett
offentligt uttryck åt den rådande misstämningen. Samtidigt verkade
vissa åtgärder särskilt i den östra rikshalvan oförmånligt på sinnena.
Det allmänna humöret bättrades ingalunda av de sju magra år, som
jordbruket hade att utstå under 1780-talet. Under allt sitt ordande om
nitälskan för det allmänna voro såväl Sprengtporten som Jägerhorn
synbarligen innerst inne känsliga för sina egna omedelbara behov;
motgångar i karriären, ackord eller pensioner voro ägnade att hos
dem skapa en grundstämning, varur en farlig grodd av missnöje
kunde spira upp. Detsamma gällde synbarligen andra av oppositionens
eller separatismens anhängare. Icke minst torde deras rojalism
blivit kantstött av åttitalets jordpolitik, den så kallade avvittringen,
som i samband med storskiftet bedrevs i den östra riksdelen och som
medförde en inskränkning av godsägarnas jordområden. Därav kände
sig också Sprengtporten och Jägerhorn drabbade. Avvittringen gick
ut på att av jordägare avskilja arealer, som kunde anses för dem
överflödiga. De skulle överlåtas åt kronan, som därpå överlämnade
dem till kolonisation. Det hade kanske varit på sin plats, att författaren
i detta sammanhang beaktat befolkningsförhållandena vid denna
tidpunkt, som väl motiverade en politik i antydd riktning och förklara,
varför avvittringen just skulle gälla Finland. Det har av forskningen
ådagalagts, att befolkningstillväxten i riket var särskilt stark
under 1700-talets senare hälft. Förbunden med oåren under åttitalet,
krävde den särskilt energiska åtgiirder från regeringens sida både i
fråga om nyodling, bekiimpande av lösdriveri och ordnande av fattigvården.
Att just Finland i detta avseende måste bli föremål för intresse,
förstå vi vid en jämförelse mellan folkökningssiffrorna på
ömse sidor om Bottenhavet. De gestalta sig som följer (i %o):
Årligen
Västra
riksdelen
1751-60 .. .. .. .. .. .. .. 7,s
61-70 . . . . . . . . . . . . . . 5,!)
71-80 . . . . . . . . . . . . . . 3,7
81-90 ………….. 3.~
91-1800 .. .. .. .. .. .. 7,0
Östra
riksdelen
15,4
13,4
17,0
6,1
16,7
199
L. G. von Bonsdorff
Det finländska missnöjets orsaker försöker en författare klargöra
i en skrift 1788, benämnd »En finsk officers försvar för Armeen emot
utkomne smädeskrifter». Enligt A. R. Cederberg skulle författaren
vara Jägerhorn, medan Lesch anser all sannolikhet tala för Klick.
Däri uppräknas de olika jordpolitiska åtgärder i Finland, som påstås
ingå i en »plan att förtrycka». Hit hör också avvittringen. Ovan angivna
siffror torde i sin mån belysa innebörden av »förtrycket».
Om en officer i Finland i sin egenskap av jordbrukare kunde känna
sig illa berörd av agrarpolitiken, så kunde han, åtminstone i överadjutanten
Jägerhorns initierade ställning, finna även en mera militärt
betonad anledning till misshumör. Lesch understryker, att separatismens
anhang, i den mån ett sådant kan spåras, står att finna
företrädesvis i östra Nyland och Savolax officers- och godsägarkretsar.
Denna omständighet kan visserligen tillskrivas ledarnas släktoch
vänskapsförbindelser speciellt åt detta håll, men den sammanställdes
av Lesch även med den kungliga försvarsplan, som till greve
Posses sorg fastställts enligt andra riktlinjer än han velat förorda.
Den gick ut på att, i anseende till isoleringen vintertid, hären vid ett
ryskt anfall närmast skulle draga sig tillbaka till linjen Helsingfors
-Tavastehus. Detta betydde, att de östnyländska bygderna utan vidare
komme att prisgivas. Följaktligen måste försvarsplanen väcka
ovilja bland dem, som hade gods och gårdar i dessa nejder. Indragningen
av Savolax brigaden vållade även svårigheter och missmod
bland dess officerare.
Det är sålunda förklarligt, om man inom dessa godsägare- och
officerskretsar tilltalades av tanken på någon sorts självstyrelse, som
skulle avlägsna de värsta olägenheter, en för mycket centraliserad
riksstyrelse medförde för en riksdel med mera egenartade agrara och
militärpolitiska förhållanden. På den andra sidan kunde man ha
skäl att önska ett förhållande till Ryssland, som skulle förebygga nya
fientliga infall i landet, varav man haft alltför obehagliga erfarenheter.
För den skull, påvisar Lesch, förspordes ett påtagligt intresse
för Rysslands åtgärd att avkräva Turkiet en självständig ställning
för Krim. Men sedan Katarina 1783 införlivat det »självständiga»
landet med Ryssland, kom man till insikt om vad ryssarna menade
med begreppet självständighet. När man därefter talar om självständighet
för Finland, anser Lesch, att detta begrepp i allmänhet
åsyftar en autonomi med vissa lagstiftningsinstanser. Jägerhorns
förnämsta politiska insats, överbringandet av Liikalanoten och de i
samband därmed gjorda enskilda framställningarna för ryska vederbörande,
syftade icke till Finlands avskiljande från Sverige, utan
avsågo endast genomförande av den inre autonomi, som kan betecknas
som våra »separatisters» förnämsta önskemål. Detta autonomiprogram
undanskjutes visserligen av planer på full självständighet,
varje gång Sprengtportens inflytande segrar eller sinnet hårdnar inför
nya utsikter och till följd av lidna oförrätter, men i de talrika
skriftstycken, som framgått ur hans verkstad, intar det dock ett
mycket större utrymme, än tidigare historieskrivning medgivit. Under
hela året 1789 stod sålunda autonomien i förgrunden.
200
Anjalaförbundet och dess män i nytt ljus
Lesch kritiserar även den hittills hävdade uppfattningen, att Jägerhorn
skulle ha varit en av finskhetens grundläggare, en tidig företrädare
för den nationalitetsideologi, som ej förr än efter 1815 började
vinna utbredning i Europa. Det visar sig i verkligheten, att Jägerhorns
historiesyn var utpräglat svensk, hans samhällsuppfattning
aristokratisk. Denna från Valhalla-tiden härstammande åskådning
finner uttryck ännu i samband med nyordningen av Finlands förhållanden
från 1808′, och måste därför, menar Lesch, betecknas som
mycket djupt rotad i hans väsen. När bröderna i Valhall kände behov
av en nationalitetsbeteckning, kallade de sig »redlige svenske män»,
aldrig >>finnar>>. I sitt förslag till lantdagsordning för FinJanu efter
den ryska erövringen hävJade Jägerhorn, att adelns ställning borde
stärkas, medan prästeståndet borde avskaffas och dess medlemmar
vinna säte och stämma på riddarhuset, som komme att räkna bortåt
400 medlemmar. Borgarståndet bleve utvidgat, i det att oadliga ståndspersoner,
sysselsatta i fria yrken, skulle hänföras hit. Städerna borde
enligt hanseatiskt mönster skyldigkännas att invälja lika många vid
universitetet graduerade som i traditionell mening borgerliga representanter,
så att borgarståndet bleve ett verkligt »tiers etat». Bondeståndet
skulle förstärkas med inval av godsägare till lika antal med
bönderna, varvid också de adliga godsägarna finge konkurrera. Inför
ett dylikt förslag kan man svårligen tveka om Jägerhorns aristokratiska
inställning, och den av honom föreslagna anordningen var minsann
icke ägnad att trygga en majoritet av finsknationella element.
Till och med i bondeståndet skulle ju det finska språkets företrädare
ha kommit att utgöra mindretalet.
När vi befatta oss med föreliggande fråga, böra vi också beakta,
att Jägerhorn och hans meningsfränder otvivelaktigt omfattade tidens
gängse uppfattning, att »nationen» närmast var identisk med adel
och sttmdspersoner såsom de enda fullmyndiga i samhället. U n der
sådana förhållanden saknades ju verkligen förutsättningar för en
nationalitetsideologi i 1800-talets stil.
Slutligen framhåller Lesch, att ingen nationalitetsideologisk dimbildning
kunnat överskyla det för självständighetsmännen besvärande
faktum, att deras strävanden uppburos endast av ett ringa fåtal, och
att vid tiden för programmets förverkligande avfallet t. o. m. inom
denna lilla krets var katastrofalt. När Jägerhorn kommit till insikt
därom, ivrade han för att Ryssland med vapenmakt skulle påtvinga
Finland den stjälvständighet, man ej här ville veta av.
Här har det varit möjligt att endast i yttersta korthet antyda innehållet
i Leschs bok. Mycket av intresse skulle varit att tillägga, men
med så mycket större skäl kunna vi också understryka, att arbetet
är synnerligen upplysande och läsvärt både för lekt och lärd.
201
15- 42240. Svensk Tidskrift 194B.