Viktor Rydberg i svensk filosofi

VIITOR RYDBERG
I SVENSK FILOSOFI
EN PERIODINDELNING OCH EN KARAKTÄRISTIK
J DAGSPRESS och radio talas för närvarande åtskilligt om
»den svenska livsformen». Det framhålles såsom angeltiget för
oss svenskar att just nu, i de världsomvälvande händelsernas och
den påträngande propagandans tider, besinna oss på denna »livsform
», klargöra den för oss själva och andra, behjärta dess värden
under den omutliga föresatsen att värja den mot envar, som
söker förvrida eller förinta den.
Till denna »svenska livsform» höra förvisso även de gestaltningar,
varunder den inhemska spekulationen framträder genom
tiderna. Så sant som det överhuvud finnes något förtjänt att
kallas »svenskt» -svenskt tungomål, svenskt kynne, svensk rättsordning,
svensk musik, svensk dikt o. s. v. -, så sant bör det
också finnas något på det rena tänkandets vädjobana, som röjer
sitt svenska ursprung; sin svenska tradition, om ej annat!
Obestridligen möter man även på den filosofiska forskningens
i mångt och mycket så internationaliserade fält en svensk stilart,
röjande sig ej minst i det sätt, varpå man hos oss upptager och
införlivar, omformar eller avvisar de utifrån bjudna uppslagen.
Det Tegnerska:
»All bildning står på ofri grund till slut» –
besitter visserligen full giltighet också för det filosofiska kulturarbetet
i vårt land. I sin mån avspeglar detta de stora sekulära
tankeströmningarna över kontinenten och de brittiska öarna
-kunde helt enkelt icke tänkas utan dem. »Självförsörjning» och
»autarki» på den andliga odlingens plan är ett oting, som kan
falla endast chauvinismen in att vilja uppställa som ett eftersträvansvärt
ideal. Men den andliga strålning svensk filosofi allt
ifrån sin begynnelse mottagit utifrån, den återspeglar den på
sitt egendomliga sätt, upptager och omdanar den enligt sina sär-
317
Alf Nyman
egna behov, sin läggning. Alldeles som man inom svensk arkitektur-
och möbelhistoria med fog talar om en svensk renässansstil
samt, längre fram i tiden, om en »gustaviansk rokoko», så
kan man också på filosofihistoriens område ha skäl att tala om
likartade, försvenskade tankestilar. De importerade tankemönstren
antaga efter hand inhemsk form. Och även om den andliga
införseln på detta speciella område betydligt överstiger utförseln,
så har den hos oss eggat till egna försök och egna omstöpningar
av det mottagna tankegodset – vare sig detta ägt tysk,
fransk eller engelsk ursprungsbeteckning. Det sagda gäller lika
mycket för den filosofiska barockens som för den filosofiska rokokons
och romantikens avläggare i svenskt land. »Nationerna äro
hvarandras läromästare», skrev också Viktor Rydberg, med hänsyftning
till Sveriges och Nordens förhållande speciellt till Tyskland,
i en artikelserie i Handelstidningen april-maj 1857. Han
tillade: »Vi hafva fått boktryckarekonsten och reformationen från
Tyskland; vi hafva fått Regelska filosofien, pickelhufvorna och
det militäriska prygelstraffet från samma håll. Vi hafva gifvit
och emottagit både godt och ondt.» Med nödiga förändringar kan
detsamma sägas beträffande vår litterära och filosofiska import
från Frankrike och England. Från samtliga dessa kulturkretsar
har svensk filosofi bevisligen mottagit åtskilligt, från det ena
landet till vissa tider mera, mindre till andra.
För så vitt det ena eller andra inflytandet för ett visst givet
tidsskede överväger och trycker sin prägel på våra inhemska
systemanordningar, så frestas man lätt att härpå grunda en allmän
periodindelning av vår svenska filosofi. Gör man detta, bör
det helt visst ske under full vetskap om den förgrovande och sönderskärande
schematism, vartill all ovarsam periodindelning kan
förfalla. Under de begreppsvalv en sådan uppstyckning i »tidevarv
» och »skeden» slår, rinner historiens flöde i obruten ström
vidare. Det kan vara befogat att härvid erinra om den tyskjudiska
· historiefilosofen Theodor Lessings djupsinniga gyckel
med sådana forskare, som »fermt yxa sönder det förflutna i skarpt
avgränsade tidevarv och t. ex. låta en Maximilian den förste gå
till siings en kväll under medeltiden för att nästa morgon till sin
bestörtning vakna i ’Nyare tiden’ – eller som äro i stånd att
skriva: ’detta problem medgiver fem lösningar’, ’i Nyare tiden
gives det sex strömningar’, ’denna nations historia sönderfaller i
åtta perioder’, o. s. v. ’l’y dylika uppklyvningar äro enligt Lessing
alltid endast ’arbetstankar’, varmed vår vilja söker bemästra
318
Viktor Rydberg i st•ensk filosofi
det historiska skeendets kaos och slå under sig det levande. Att
göra dem till mera än till en slags kulturhistoriska meridianer
och longituder, är rationalistisk vidskepelse.» (Anfört från min
uppsats »Historien som mytdiktning. Gravbrev för Theodor Lessing
», i boken »Filosofiskt och ofilosofiskt», Lund 1935, sid. 195.)
Nogav. Periodindelningar har sina vådor, om vilka man bör
vara väl medveten. Men å andra sidan är det svårt att helt undvara
dem, för överblickens skull. Lorenzo Hammarsköld, vår
svenska filosofis förste hävdatecknare, har också upprättat en
sådan. Med ögonmärke på det till varje tid förhärskande europeiska
inflytandet indelar han utvecklingen i följande huvudepoker:
l. den skolastiska – från 1500-talets början till slutet av 1GOOtalet,
eller med tvenne ledande tänkarenamn: från Rudbeckius
till Johan Billberg:
2. den kariesianska – från 1600-talets slut till omkring 1730:
Billbergs och Andreas Rydelius’ tid;
3. den leibnizianskt-lockeska epoken. – Detta skede övergriper
emellertid ytterligare å ena sidan den tyska wolffianismen,
å andra den franska encyklopedismens tid och sträcker sig
från 1720-talet till 1796, eller från Strokirch och W aller i us till
Boethius och Benjamin Höijer; samt slutligen:
4. den kantianskl-idealistiska tankeepoken – från 1790-talet till
tiden omkring 1820, eller från Boethius och Höijer till Hammarskölds
egen filosofiska samtid.
Längre sträcker sig av naturliga skäl ej Lorenzo Hammarskölds
periodindelning. I stort sett ha senare forskningar kunnat bekräfta
den – med vissa jämkningar. Sålunda bör det framhållas,
att Andreas Rydelius’ lundensiska kartesianism var långt ifrån
någon osjälvständig kopia av den franske mästarens. Rydelius’
filosofi, sådan den träder oss till mötes i hans klassiska verk
»Nödiga Förnuftsöfningar», röjer också förtrogenhet med Cambridgeplatonisternas
läror, framför allt med Henry Mores. Därjämte
söker den mildra den strängt mekanistiska naturfilosofi,
Cartesius utvecklat, och vill bereda utrymme även för ändamålsorsakerna
i sin världsförklaring. (Härom närmare i min uppsats
»Lundensisk filosofi genom tvenne århundraden», intagen i
samlingen »Från Platon till Einstein», Stockholm 1933, sid.
93-110.)
Här får alltså retuscheras så, att den »svenska livsformen» hos
det kartesianska skedet träder klarare fram! Och i fråga om den
~19
Alf N.1Jmrtn
leibnizianskt-lockeska dubbelepoken, som den betecknas hos Hammarsköld,
är det att märka, att den vid sidan av inflytelser från
tysk och fransk upplysningsfilosofi därjämte företer djupa försänkningar
inom engelsk, speciellt skotsk moral sense-filosofi; ett
sakförhållande, som med styrka påvisats i Torgny T:son Segerstedts
arbete »lIoral Sense-skolan och dess inflytande pil svensk
filosofi» (Lund 1937, sid. 151-494). Hela raden av det senare
1700-talets svenska tänkare, alltifrån Daniel Boethius och Nils von
Hosenstein, genom Carl Gustaf af Leopold och Thomas Thorild,
fram till lundafilosoferna Lars Peter Munthe och Anders Lidbeck,
har direkt eller på omvägar hämtat uppslag och ideer ifrån
de skotska moral sense-filosoferna: – från Shaftesbury, Joseph
Butler, Francis Hutcheson, David Hume och, icke minst, från
Adam Smith. Professor Segerstedt kan med full rätt därför säga
om »de centrala tankarna i den filosofi, som dominerade i Sverige,
innan Kantianismen bröt igenom» – alltså om den epok, som
Lorenzo Hammarsköld mindre träffande angav som den »leibnizianskt-
lockeska» -, att dessa tankar »till sin väsentliga natur
utformats i England och Skottland»; varmed han dock ingalunda
vill ha sagt, »att den franska upplysningsfilosofien varit utan betydelse
» (a. a. sid. 492). Emellertid hänvisar han till »det allmänt
kända förhållandet, att även den franska upplysningsfilosofien i
stor utsträckning står i beroende av den brittiska filosofien»,
dels även därtill, »att de svenska filosoferna ofta hos fransmännen
tagit fasta just på det, som de även funnit hos engelsmännen>>.
– Det visar sig alltså, att det utgående 1700-talets svenska
filosofi haft sitt ansikte mera vänt mot väster än mot söder.
Den har varit mera flersträngad och rikare nyanserad i sitt inre
förlopp än man hittills vetat om. Ej nog härmed. Ty detta förut
jämförelsevis förbisedda skotska inflytande sträcker sig därjämte
jämkande och förtonande in i den kantianskt-idealistiska
tänkareepok, som Hammarsköld daterar från 1790-talet till in på
1820-talet. Därigenom får även detta filosofiska skede hos oss
sitt säregna kynne, blir i sin mån »svensk livsform», väl artskild
från t. ex. tysk under samma tid.
Fattas därniist skedet efter 1820 i sikte, så behärskas detta, också
inom svensk spekulation, närmast av den uppstigande hegelianismens
ideer (5:te perioden). Regels dialektiska system gick då sin
strålande rond genom viirldsdelen. Särskilt under 1830-, 40- och
50-talens ar utvecklade det »en tjuskraft och en suggestiv styrka,
som endast kan jämföras med aristotelismens under högskolasti-
320
Viktor Rydberg i sz·ensk filosofi
kens dagar» – jag anför detta från uppsatsen »Lundensisk filosofi
» (jfr ovan sid. 319. Det var den mansålder, då det – ån~·o
med uppsatsens ord- »trollband intelligenser sådana som Strauss,
Viseher och Feuerbach, lIarx och Lassalle i Tyskland, Consin i
Frankrike, Vera i Italien och i de skandinaviska länderna, en
Snellman i Helsingfors, en J. L. Heiberg, en Hans Bröchner och
en Rasmus Nielsen i Köpenhamn» – och då det inom vår egen
lärda odling mer eller mindre beg~irligt omfattades av akademiker
som Ebbe Samuel B ring, Lorenz Fredrik W estman och Paul
Genberg i Lund samt av panegyrikern och den dristige plagiatorn
F. G. Afzelius i Uppsala; många andra på t. ex. teologiens
och historieforskningens område att förtiga.
lIen den hegelianska svallvågen bröts efter hand mot den nu
allt klarare framträdande svenska »personlighetsfilosofien», kulminerande
i Christopher Jacob Boströms rationellt-idealistiska
system. Från och med 1800-talets mitt vidtager så den svenska
hegelianismens och den svenska boströmianismens stora brottningsskede,
såsom jag (i samma uppsats) förslagsvis betecknat
denna epok (6:te perioden).
Denna bältespänning förlänar svikt och rörelse åt ett par årtionden
i vår vetenskapshistoria. För forskaren erbjuder den notväxlingar
och aggressioner av förblivande värde. Trots överord
och grovheter – de senare få skrivas på C. J. Boströms personliga
konto – skulle man icke velat vara den förutan. Den måste
helt enkelt komma, så motsatta som de båda med varandra tävlande
systemen nu en gång voro. »Det ena – Boströms – är till
sin grundtyp statiskt, det andra dynamiskt; det ena förkunnar
en tidlöshetsfilosofi, det andra ger en utvecklingslära,· det ena
är transcendent-teistiskt, det andra immanent-panteistiskt; i det
förra är personligheten allt, i det senare endast ett försvinnande
moment i det absolutas självutveckling» (»Från Platon till Einstein
», sid. 106).
Nu är det visserligen sant, att brytningarna mellan svensk hegelianism
och svensk personlighetsfilosofi ingalunda upphörde
med Boströms död, 1866; men den skarpaste fasen av denna strid
var lyktad. Överordens tid var förbi. Ä ven annat tillkom. Efterhand
fingo nämligen de båda varandra bekämpande systemen gemensamma
fiender i de materialistiska, naturalistiska och positivistiska
tidsrörelser, som från kontinenten och England fortplantade
sig över till oss och in på 60- och 70-talen gjorde sig
alltmera gällande i vårt land. Namn som Ludwig Bi.ichner, John
321
Alf Nyman
Stuart Mill och Herbert Spencer började att nämnas. Nya arbetskrafter
anmäla sig och gamla lägga upp. Det blir icke längre
lika lätt att vara »idealist» – av blåa fanan! som ett eller ett
par decennier tidigare.
Allt detta vållar, att man torde kunna sätta året 1870 som ungefärlig
tidsgräns mellan tvenne epoker inom svenskt filosofiskt
1800-tal och att man utan att alltför mycket våldföra sig på de
idehistoriska sammanhangen kan behandla tiden 1870-1930 som
ett skede för sig – låt vara med sina väl särpräglade underepoker
och tidsschatteringar. I mycket framstår det som ett de personliga
krisernas skede, under tilltagande spänning mellan erfarenhetsfilosofi
och spekulation, realism och idealism, religiös och
irreligiös livsinställning (7:de perioden). Tänkare som Fontus
Wikner och Vitalis Norström beteckna i sin mån denna de djupgående
krisernas tidsålder i ett tidigare, respektive ett senare,
mera dramatiskt stadium. Väsentligen är det filosofiska avvärjnings-
och arriärgardesstrider dessa båda män föra mot olika
former av tidens naturalism – varvid det dock (som hos Norström)
kan inträffa, att den vikande parten sliter vapnen från de
dristigast förföljande förtrupperna (fiktionalism, pragmatism)
och vänder dem mot huvudstyrkan (naturalismen och utvecklingsläran).
Som den första tänkaregestalten inom detta de personliga krisernas
skede framstår likväl Viktor Rydberg. Han är icke blott
den svenska skönlitteraturens mest lysande namn från dessa årtionden;
en man, vilken därtill som självlärd och självständig
forskare gjort vägande insatser på religionshistoriens, på bibelkritikens
och kulturhistoriens områden. Han åtnjuter vidare icke
blott anseende som en av den tidens mest gedigna publicister –
ja, som den, vilken mer än någon annan det offentliga ordets man
uppburit rollen av svenskt nationalvett och nationalsamvete. Han
betyder mera. Harald Hoffding kallar honom i en recension »den
svenske Lessing». Oscar Levertin hedrar honom (i sin Rydbergessä)
med prakttiteln »Sveriges Erasmus». Som filosofisk föreläsare,
essäist och kritiker har han gjort beaktansvärda insatser i
sin samtids bildning. I mångt och mycket står han här som en
vågtunga mellan tvenne kulturepoker; med förutsättningar inom
den G:te och med avgörande verkningar inom 7:de perioden av
svensk filosofihistoria enligt den här föreslagna indelningen. Därtill
intager han en iirofull plats i den räcka av filosofiskt-litterära
dubbelbegåvningar, som synes vara så karakteristisk för svensk
322
Viktor Ilydberg i svensk filosofi
odlingshistoria – man behöver endast nämna en Georg Sticrnhielm,
en Carl Gustaf af Leopold, en Thomas Thorild, en Erik
Gustaf Geijer, en Esaias Tegner, en Fontus vVikncr, vilka samtliga
tillhörde denna typ av tvehövdade, vittert-spekulativa
ingenier. I denna rad av filosoferande diktare och diktande filosofer
framstår Viktor Rydberg som en av de mest typiska; ja mer
än någon annan kunde han göra skäl för tillnamnet: »mannen med
två huvuden». I kraft av sitt dubbelingenium företer han iiven
drag, som ofta till hans fördel skilja honom från hans samtids
svenska katederfilosofer och akademiska tänkare. Han var visserligen
student. Han hade till och med legat ett läsår vid akademien
i Lund för juridiska studier och därunder försörjt sig någorlunda
med att handleda skolynglingar och studenter i latin och
bispringa dem i konsten att översätta sin Horatius. Men i allt
övrigt, och icke minst i filosofien, var han en selvmade rnan. Han
fann sina vägar och sina favoritförfattare på detta område själv.
Han skapade sin egen filosofiska prosa, vilken kan anses mönstergill.
Och även om det är obestridligt, vad Karl Warburg i sin
»Lefnadsteckning» säger om honom, att han också som filosof
väsentligen var en »germanernas lärling», utan dokumenterad
kännedom om samtida fransk och engelsk spekulation, så tillkornmer
honom i gengäld förtjänsten att ha följt väl med i den .tyska
facklitteraturen. Han gjorde den och dess diskussioner i god tid
bekanta för svensk bildningspublik Som tränad publicist höll han
också god utkik i tidskrifterna och förlagskatalogerna och torde
i det hänseendet ofta ha legat en hel hästlängd före universitetsfilosoferna.
Det är sålunda Rydberg, som gör den SchopenhauerHartmannska
pessimismen känd hos oss genom en serie populärvetenskapliga
föreläsningar under 1870-talets senare hälft. Det är
också Rydberg, som i sin kritik av materialismen utgår från
Friedrich Albert Lange och Otto Liebmanu – före honom obeaktade
storheter inom svensk filosofisk allmänbildning. Det är
likaledes han, som hänvisar till Lotze. O. s. v.
Det andliga kraftfält, varinom Viktor Hydberg som filosofisk
författare och föreläsare först kom att röra sig, spände sig likvisst
mellan andra poler. Huvudspänningen stod mellan polerna hegelianism
och boströrnianism å ena sidan, mellan polerna Biichnersk
materialism och tysk »teism», å andra. starkast attraherades han
av denna sistnämnda. Av den s. k. tyska »teismen», särskilt sådan
den i senromantisk riktning utformats hos Fichte den Yngre
(= Immanuel Hermann Fichte, Johann Gottlieb Fichtes son), hade
323
Alf Nyman
Rydberg tämligen tidigt, och kanske redan under sitt studieår i
Lund (1850-51), mottagit starka intryck; och ännu långt in på
1860-talet stävade hans tänkande fram i dess kölvatten. – I spelet
mellan dessa varandra skarpt motsatta kraftpar söker Viktor Rydberg
också finna sig tillrätta på det sättet, att han strävar att
förbinda med varandra Fichte den Yngres och Christopher Jacob
Boströms filosofiska grundideer, under avvisande av både hegelianism
och materialism, vilken senare efter hand blev huvudfienden
för honom.
Til de nämnda fyra tankepolerna kommer redan under 1870-
talets senare hälft, och framdeles ända in på 1890-talet, den tyska
nykantianismen. J a, man kan tryggt säga, att denna kraftpol
med åren vann en allt större betydelse för honom. Härvid stå
Otto Liebmann, Friedrich Albert Lange och – längre fram –
även Alois Riehl i främsta planet, inlänkande hans tänkande i
alltmera kritiska och kriticistiska banor. Men då äro strängt taget
både hegelianism och materialism utmönstrade för honom. Spelet
står närmast mellan tysk »teism», tysk nykantianism och svensk
boströmianism. Det gäller för Rydberg att finna en antaglig balans
mellan dessa tre ståndpunkter. Att slå sig definitivt igenom
till den åskådning som med en Friedrich Albert Lange i metafysiken-
ser en »begreppsdiktning», en slags abstrakt begreppslyrik,
var honom icke möjligt; därtill satt han alltför fast i den yngre
Fichtes »teism» och monadlära; därtill voro också de religiösa behoven
alltför djupt rotade i honom. Och att å andra sidan underskriva,
paragraf för paragraf, Boströms rationella idealism med
dess dristigt stigande skala av »personligheter» upp till den »absoluta
personligheten» eller Gud: det förbjöd honom hans filosofiska
samvete; därtill torde också boströmianismen till hela sin struktur
ha varit något för kal och poesilös för honom. Men därför
väger det också oavgjort mellan dessa tre ståndpunkter. Så till
vida bekräftas det, att också inom filosofien är det s. k. trekropparsproblemet
olösligt – eller i varje fall av Rydberg lämnat
olöst. Men det har skänkt oss de djupt tänkvärda, ofta stämningsburna
utredningarna i de 4 banden av hans »li’ilosofiska föreläsningar
» och essäerna i hans »V aria». Det har också skänkt oss
mycket av hans djui>lodande lyrik och hans stora tankedikter.
Dessa antydningar må uppfattas endast som en första grov kontur
– ett försök att med hjälp av ett par koordinater bestämma
Viktor Rydbergs filosofiska ’ort’ i förhållande till såväl inhemsk
som främmande 1800-talsspekulation. Vad som resulterat ur de
324
Viktor Rydberg i svensk filosofi
tanke- och känslokonflikter, som arbetet att böja samman dc motspänstiga
motiven framkallat hos honom, äger långt mindre karaktären
av ett slutet system än av ett »liv i ideer», för att anföra
ett tänkvärt ord av Harald Hoffding. – Å ven därmed tjänar man
emellertid filosofien. Och om tänkaren Rydberg kan ytterligare
det vitsordet avgivas, att han utifrån de i tidens medvetande givna
förutsättningarna och tvärs igenom sina inre självuppgörelser
oförtrutet sökt sig fram mot en »svensk» livsform på den allmänna
spekulationens område. Detta har skett på ett sådant sätt, att han
med fog kan ställas som en av portalfigurerna för den period av
svensk 1800-talsfilosofi, som den här följda periodindelningen kännetecknat
som den inbrytande naturalismens och de »personliga
krisernas» skede.
325