Finländsk litteratur

LITTERATUR
FIKLÄNDSK LITTERATUR 1959-1941
Av docenten E. p,r. TIGERSTEDT. lfclsingfors
Den tidrymd vars vittra alstring här skall presenteras för liisareu,
har fått sin särskilda och ofrånkomliga prägel av kriget. Det vore
icke förvånande, det vore i själva verket blott naturligt, om detta
också skulle avspeglas i litteraturen. Delvis är detta givetvis även
fallet. En talrik krigslitteratur har sett dagen, varav en god del
säkerligen redan är bekant för Svensk Tidskrifts läsare. Att den
– vid sidan av en massa mindervärdigt gods – också inrymmer
mänskligt och litterärt värdefulla verk, är oförnekligt. Om jag icke
desto mindre i denna översikt icke skall ingå på den egentliga krigslitteraturen,
så är det av tvenne skäl. För det första är kriget icke
slut; det närvarande är ju blott en fortsättning på vårt vinterkrig.
Krigslitteraturen är alltså icke ett avslutat helt, som skulle kunna
överblickas och slutgiltigt bedömas. För det andra är det svårt,
för att icke säga omöjligt, att här skilja vitterheten och verklighetsskildringen
åt. Gränserna mellan fri fabulering och exakt berättelse
suddas ut. Det torde därför vara lämpligast att lämna krigslitteraturen
därhän, för att skärskåda den i ett sammanhang – några år senare.
Även med denna uteslutning blir materialet rikt nog och kräver
ett strängt urval. Det vore meningslöst, att inför ett främmande
lands publik orda om böcker av efemärt eller intet värde. En begränsning
till det verkligt betydelsefulla är av nöden. Att ett dylikt
urval blir subjektivt är beklagligt, men ofrånkomligt.
I.
Lämnar man krigslitteraturen därhän, kan man icke säga, att kriget
medfört någon djupgående förnyelse av finlandssvensk litteratur.
Förklarligt nog, ty det är först efter ett krig som dess litterära inverkan
plägar spåras. Finlandssvensk litteratur för åren 1939-41
företer ungefär samma bild som under de närmaste föregående åren.
Nu som alltid dominerar lyriken obestritt, medan prosan spelar en
jämförelsevis underordnad roll. Dock skönjer man hos den yngre
och yngsta författargenerationen ett ökat intresse för prosan, närmare
bestämt i den realistiska vardagsskildringens och den psykologiska
novellens form.
Det största finlandssvensk litteratur åstadkommit under dessa tre
år är ogensägligt Arvid Mörnes tvenne diktsamlingar ö v e r h av
e t b r a n n M a r s och Sån g e r i v ä r l d s s k y m n i n g. Det
kunde tyckas att deras innehåll jävade vad ovan sagts om krigets
ringa inflytande. Men Mörnes lidelsefulla intresse för tiden, hans
ångestfulla bävan inför dess gastkramning äro icke frukten av kri-
415
Litteratur
get; de prägla hela hans sista lyriska produktion, alltsedan Hjärtat
och svärdet (1935). Men i de två senaste diktböckerna nå de sin
kulmen. Mörnes dikt är alltså i överväldigande grad tidsdikt. Men
den är det på sitt speciella sätt. Här är icke fråga om någon realistisk
verklighetsskildring, någon politisk tendenspoesi, utan om symbolisk
idedikt. De händelser samtiden uppvisar återspeglas i diktens
förtätade och fördjupade form. De ge diktaren anledning och
förevändning. Tidshändelserna glida oss förbi – förvandlade, avklädda
det tillfälliga, reducerade till det evigt giltiga och väsentliga.
Utom dessa tidsdikter innehålla Mörnes diktsamlingar vackra naturskildringar
och personligt hållen reflexionslyrik. Alla präglas de
av den frysande ensamhetskänsla och den bittra melankoli som utgör
diktaren Arvid Mörnes väsen. Mörnes dikt är icke lättillgänglig,
den har intet av insmickrande charm och tjusande melodi. Det är
tyngd och kyla och mörker över den. Ingen vet det bättre än han
själv, och ingen lider mera därav:
Hur lyckligt, om dikten en spegling var
av den evigt flyende vingen,
utan en fråga, utan ett svar,
befriad från kunskap och tingen!
Det är hans dikts kvalfulla storhet, att den icke kan vara en sådan
spegling, att den ständigt måste spörja tillvaron.
Vid sidan av Mörnes diktning synes nästan all annan finlandssvensk
lyrik ringa. Den äldre diktargenerationen har icke framträtt
med några betydligare alster. De tidsdikter Emil Zilliacus samlat
i F i n l a n d s f e s t s p e l äro med undantag för titeldikten icke
av märkligare art. Bertel Gripenbergs senaste – måhända sista –
diktsamling Sis t a r o n d e n innehåller några vackra patriotiska
dikter och några gripande uttryck för den åldrande mannens avsked
från livet och beredelse till döden, som dock ej innebära något nytt
utöver hans föregående diktböcker, Livets eko och Vid gränsen.
Ej heller Jacob Tegengrens bok M o t s k u g g o r n a ger något
nytt, men den erinrar oss om att författaren sin begränsning till
trots är en äkta lyriker; en sak varom vi ytterligare kunna förvissa
oss i hans D i k t e r i u r v a l. Tegengrens extatiska naturdyrkan
som harmoniskt förenas med en intensiv religiositet har gett upphov
till många vackra dikter. En viss ordrikedom, en viss bristande
koncentration störa stundom läsaren, men hindra icke att det bestående
intrycket blir att Tegengren är en diktare som under senare
tid orättvist skjutits i bakgrunden.
Obetydligare äro Joel Rundts likaledes religiöst betonade naturlyrik
i A l l t t a l a r t i l l d i t t h j ä r t a och L a n d e t i n o r r, som
icke ha samma betydelse som hans översättningar i U n g f i n s k
l y r i k, som värdigt sluter sig till den föregående Finsk lyrik.
Till en senare generation än de ovannämnda höra tre diktare som
alla framträtt med var sin diktsamling: Jarl Hemmer, R. R. Eklund
och Ragnar Ekelund. Hemmers K l o c k a n i h a v e t – jag förbigår
de femton tidsdikterna i D u l a n d – är ett uttryck för samma
416
Litteratur
religiösa utveckling som Bertil Malmbergs Sångerna om samvetet
och ödet, och uppvisar samma svagheter. Det har sällan lyckats
diktaren att ge ett adekvat poetiskt uttryck åt den säkerligen djupt
och innerligt förnumna religiösa känslan. Den motsats mellan ide
och form som karakteriserar Hemmers författarskap gör sig märkbar
även här. R. R. Eklunds subtila diktkonst har i D u s t a l l b r o r
m e d G u d slagit in på nya, överraskande vägar. Det är intet mindre
än den episka realismen på Runebergska hexametrar som Eklund här
mästerligt formar. Vid sidan därav finna vi kontemplativ reflexionslyrik
i Eklunds tidigare maner. En utsökt och egenartad bok!
Ragnar Ekelunds nya diktsamling L j u s t i m ö r k t åter innebär
en comeback efter femton års lång tystnad. Men dessa femton
år ha icke förflutit gagnlöst: diktaren har mognat både som människa
och som konstnär. Den nya diktboken uttrycker vad man kunde
kalla en försoning med verkligheten. Om Ekelunds tidigare diktning
visat en högspänd idealism, en ungdomlig heroism, som efterföljdes
av en stilla resignation, så finna vi nu hos honom en fast och trygg
känsla av att höra hemma i detta härliga liv, på denna sköna jord.
Och denna nyvunna livskänsla kommer framför allt till uttryck i
en rad vackra besjälade kärleksdikter. Ekelunds dikt bländar ej
med yttre glans, dess form är knapp, enkel och osmyckad. Men denna
yttre enkelhet utesluter icke en inre rikedom, en upplevelse av tillvaron
som är på en gång innerlig och intensiv. Vid sidan av Mörnes
dikter är Ekelunds de främsta i finlandssvensk lyrik för dessa år.
Av de yngre diktarnas alster förefalla mig endast tvenne ha större
betydelse, Örnulf Tigerstedts Sis t a e t a p p e n och Rabbe Enckells
I o k a s t a. Ingenting ger oss anledning att ändra vår föreställning
om den förre. Sista etappen är typisk i sin åkallan av formen,
makten och svärdet. Alla den Tigerstedtska diktens ingredienser finnas
där. Om diktsamlingen icke verkar så starkt som föregångarna,
beror det till en del på att vi kunna tricken – och på att verkligheten
kommit med sina kommentarer. lokasta är liksom den föregående
Orpheus och Eurydike en modernisering av en antik myt,
denna gång Oidipus-myten. Moderniseringen är utförd med all den
smak och virtuosa formsäkerhet Enckell besitter, men läsaren frågar
sig om vi icke här trots allt mera har en akademisk klassicism
än en verklig nyskapelse. En utsökt konstprodukt är detta versdrama
onekligen, en frukt av ingående studier och raffinerad smak.
Slutligen få vi icke glömma Gunnar Björling s tvenne böcker, D e t
o o m v ä n d a a n l e t e t och A n g e l ä g e n h e t. Björling är känd
och ökänd för sin obegriplighet, och åtskilligt i de nya verken är
nog förseglat med sju sigill. Men det finnes annat som är fullt
begripligt och bör locka läsaren att stifta bekantskap med en författare
som utövat ett så stort inflytande på den yngre diktargenerationen
och som fortfarande ståndaktigt håller fast vid 20-talets
poetiska modernism.
Om det lödigaste i poesien skapats av tvenne diktare som tillhöra
äldre generationer, så dominera de yngre generationerna i stället pro-
417
Litteratur
san. Hjalmar Dahls H e r r a r n a t i l l K a u k o l a har nämligen
mest intresse ur stofflig synpunkt som livfull och sakrik skildring
av den egenartade värld en karelsk herrgård i början av detta sekel
utgjorde.
Det karelska motivet återkommer i ett annat arbete, Hagar Olssons
T r ä s n i d a r e n o c h d ö d e n, men denna gång i ojämförligt mera
konstnärlig utformning. Denna roman är i själva verket bredvid och
framom Chitambo Hagar Olssons mognaste och vackraste verk. Hennes
konst, som tidigare hotat att förfalla till social och politisk propaganda,
har blivit förnyad och fördjupad. Det är icke doktrinerna
och slagorden som fängsla henne, utan människorna, den mänskliga
gemenskapen, som hon omger med ett religiöst skimmer. Den egenartade
miljön och de originella människotyperna skildras icke bara
med sakkunskap utan med kärlek och förståelse. Bokens kärna är
berättelsen om huru tvenne ensamma människosjälar, en medelålders
enkel träsnidare och en halvvuxen herrgårdsflicka finna varandra
i den gemenskap som den osjälviska kärleken och den ömsesidiga
förståelsen skapa. Den är en berättelse om mänsklighet.
I jämförelse med denna roman är Diktonius’ novellsamling M e db
o r g a r e I I av mindre betydelse, den går ingalunda upp mot den
första delen. Men också i den avspegla sig den välvilja, den fördragsamhet,
den kärlek till människorna och tillvaron som alltmera
prägla Diktonius’ författarskap. Han är långt borta från ungdomens
hetsiga radikalism. Det betyder icke, att han numera skulle förfalla
· till någon skönmålning, därtill är han för mycket vän av verkligheten,
och även i Medborgare II finnes en god del frän naturalism.
Men denna naturalism är blott ett nytt uttryck för den djupa
belåtenhet med tillvaron och alla dess sidor som genomtränger honom
och den kommer till synes i hans stil som smidigt återger alla
intryck, från de grövsta och handgripligaste till de mest förfinade
och subtila.
A v de yngre och yngsta prosaisterna är E. R. Gummerus’ roman
F ä s t n i n g e n framför allt märklig som miljö- och karaktärsskildring,
den behandlar ett problem som hittills i mycket ringa
grad sysselsatt vår litteratur: de finländare som stodo i rysk tjänst,
deras dubbla förhållande till Ryssland och Finland. Eric von Schantz’
roman A r a n d a o c h E d g a r och Anna Bondestams roman F r öken
Elna Johansson och novellsamling Bergtagen gå i nynaturalistisk
stil: den förstnämnda en frän skildring från halvvärlden
och bohemen, de senare trogna bilder ur manschettproletariatet och
de ensamma kvinnornas liv. Ingendera kan betecknas som konstnärligt
särskilt betydelsefull, deras värde ligger i att utgöra documents
humains.
Ingen av dem kan jämföras med Mirjam Tuominens novellbok
M u r a r, denna virtuosa dissekering av människosjälar, där den yttre
nudismen får vika för en inre, där verkligheten icke längre har
fasta yttre konturer, utan upplöser sig i ett gränslöst psykiskt
skeende. Denna bok som är den unga författarinnans andra är en
vacker triumf och ger rika löften för framtiden.
418
Litteratur
Toge man enbart hänsyn till den litterära kvaliteten skulle Sally
Salminens tvenne romaner D e n l å n g a v å r e n och P å l ö s s a n d
icke kunna göra anspråk på vår uppmärksamhet. Men den stora
framgång, Katrina utgjorde, tvingar mig att omniimna dem. Ingendera
når upp till föregångarens f. ö. ingalunda överdrivet höga nivå.
Den långa våren, en allmogeskildring från samma miljö som Katrina,
är utdragen och tröttande, medan På lös sand, som rör sig med
småborgerlig och sekterisk miljö, ställvis är ren pekoralistisk. Dessa
böcker bekräfta vad man redan kunnat ana, att Katrina var och förblir
en isolerad lyckträff.
Slutligen må vi för fullständighetens skull ännu nämna tvenne
aforistiker av nog så olika art. Medan Atos Wirlanen i S t o f t
o c h ö d e ger uttryck åt en nietzscheansk, men anti-totalitär livsåskådning
i stundom svulstiga, stundom träffande ord, företer Hans
Ruins M a k t o c h v a n m a k t den betydligt människovänligare
uppsynen av en kristen humanist, som läst Bergson och tror sig vara
diktare. I R u m m e t m e d d e f y r a f ö n s t r e n har han gett en
knippe vackra naturskildringar och barndomsminnen.
Men varje översikt av finlandssvensk vitterhet åren 1939-41 vore
ofullständig, som ej omnämnde ett verk, vilket visserligen såtillvida
faller utanför dess ram som dess författare sedan nära tjugu år icke
längre tillhör de levandes antal: Edith Södergrans av Hagar Olsson
utgivna D i k t e r. Edith Södergrans en gång så omstridda poesi
har med åren fått sin självklara plats på vår parnass; det ges numera
knappast någon som ville bestrida att hon är ett av den finlandssvenska
litteraturens allra största namn, att hon som genial
och originell lyriker kan nämnas vid sidan av de stora svenska lyrikerna.
Hennes diktning har emellertid varit rätt svårtillgänglig,
alltsedan originalböckerna försvunnit ur bokhandeln, och först den
nya samlade upplagan – vackert inledd av Hagar Olsson – ger oss
möjlighet att överblicka hennes alstring i hela dess vidd och djup.
II.
Den Nnska litteraturen har måhända i högre grad än den finlandssvenska
tagit intryck av kriget, åtminstone är detta det första intrycket.
Men visserligen bära de märkligaste och lödigaste verken
icke spår av de senaste händelserna – kanske med ett undantag.
Medan i finlandssvensk vitterhet prosan spelar en andrarangens roll,
innehar den en betydligt mera framträdande plats i finsk: den tävlar
i själva verket om första rummet med lyriken, och man kan fråga
sig om icke just 1939–41 års vittra alstring vittnar om prosans övervälde.
Medan Mörnes och Ekelunds insats göra att de äldre diktargenerationernas
synas dominera den finlandssvenska lyriken, företer den
finska lyriken en tydlig övervikt för de yngre släktleden. V. A.
Koskenniemis diktbok L a t u j a l u m e s s a (Spår i snön), en samling
tidsdikter, ökar på intet sätt författarens ära; de understryka
419
Litteratur
blott, att tyngdpunkten i Koskenniemis produktion allt fortfarande
ligger i ungdomsdikterna.
Däremot kunna de yngre diktarna uppvisa flera betydande alster.
A a ro H ellaalwskis V a l i t u t r u n o t (Valda dikter) – med en god
inledande essay av Anna Maria Tallgren- ger visserligen intet nytt,
är blott ett urval ur diktarens tidigare verk. Men den ger ett välkommet
tillfälle att förnya bekantskapen med en originell och mångsidig
skaldenatur, som inom sig hyser så olika egenskaper som frän
satir, kylig skepsis, het iver och stilla, vilande ro. Hellaakoski är
en betydligt mera sammansatt och betydligt mera skiftande gestalt
än de flesta av hans medbröder. Och det har lyckats honom att ge
uttryck åt alla dessa sina olika sidor i sköna, helgjutna dikter, som
så olika de än äro, alla bära personlighetens omisskännliga stämpel.
Yrjö Jylhä är intet nytt namn, hans diktning är känd och erkänd,
och kanske den närmast föregående diktsamlingen Vallfart, var den
som nådde högst. Men även den nu utkomna, K i i r a s t u l i (Skärseld),
står högt nog. Ater möta vi den kärva, lakoniska, sammanpressade
styrka som utmärker hans dikt, den djupa känsla gjuten i en
stram form som utgör dess egenart. Kriget har för Jylhä betytt en
djup inre upplevelse, men han har dessutom kunnat gestalta den
till verklig dikt. Alla dessa krigsdikter – som bilda större delen av
boken – äro ju icke lika bra, men åtskilliga finnas som i sitt flärdfria,
manliga allvar oemotståndligt gripa läsaren. Jylhäs dikter
förefaller mig t. v. vara den enda verkliga poesi kriget hos oss
alstr~t – ordet poesi taget i dess högsta och strängaste mening.
Y rjö Kaijärvis dikter K a h d e t k a s v o t (Dubbelansiktet) visar
en diktartyp h. o. h. olika Jylhäs: söndersliten, kluven, försjunken
i sitt eget jags upplevelser och gåtor. Visserligen innehåller boken
även några tidsdikter. Men det är icke de som ge den dess prägel.
Kärnan i diktsamlingen utgöres av en rad kärleksdikter, som genomlöpa
känslornas hela gradskala, från extatiskt jubel till outhärdlig
smärta. Och vid sidan av Eros möter oss en annan gudom,
Apollon, skönhetens gud. Kaijärvis diktning har en medvetet estetisk
betoning, som skiljer honom från andra jämnåriga finska lyriker.
Det är färg, flykt och melodi över hans vers.
1937 avled en ung kvinna, nästan en flicka, som trots sina tjugufyra
år redan hunnit med flera diktsamlingar, som rönt uppmärksamhet
och bifall. Men först när Saima Harmajas dikter efter hennes
död samlats i K o o t u t r u n o t (Samlade dikter), stod det klart
för alla, att den finska dikten mist en stor konstnär. Saima Harmajas
poetiska brådmogenhet och tragiska öde – också hon föll ett offer
för lungsoten – erinrar en svensk läsare om Edith Södergran. Här
finnes något av samma högspända allvar, av samma dyrköpta kunskap
om livet och döden. Men Saima Harmaja har intet av Södergrans
profetiska patos, av hennes kosmiska livsrus. Hon är enklare,
kargare, jämnare. Ingen nyskapande stor diktare, men en äkta lyriker
som skapat oförgänglig dikt. Det finns i hennes sista dödsmärkta
dikter en stilla ro, en genomskinlig skönhet som ställer dem
i jämnbredd med det bästa modern finsk dikt alstrat. Och de dag-
420
,
Litteratur
böcker hennes mor offentliggjort både i samband med dikterna och
skilt för sig i E l ä m ä n a u e t e s s a (Vid livets port) ge oss en
fängslande bild av hennes personlighet och utYeekling.
I jämförelse med alla de ovannämnda verken äro Vilja Kajavas
tvenne diktsamlingar L u o m i s k u u t (Skapelsemånaderna) och A nk
a r a m a a (Den hårda jorden) av mindre betydelse, vilket icke
innebär att de ej skulle innehålla äkta lyrik. Den förra boken –
som icke är Kajavas första – omfattar huvudsakligen kärleks- och
naturlyrik, både på bunden och fri vers, både i romantisk-elegisk
och realistisk-satirisk ton. Den andra ger framför allt stämningsbilder
från en modern industristad – Tammerfors – och söker finna
och uttrycka det poetiska i den g-rua varclagl’ll ol’h dess h.iiiltar
och hjältinnor. Några översättningar från Pär Lagerkvist och Ragnar
.J iindel visa förebilderna.
I finsk prosa är den äldre generationens insats större än i poesien.
Larin-Kyöstis skärgårdsroman T u u l i a j o l l a (Vind för våg) tillhör
visserligen ingalunda den gamle diktarens märkligaste verk;
hans betydelse ligger nog på lyrikens område. Ej heller Sillanpääs
E l o k u u (Augusti) hör till sin författares stora och magistrala arbeten.
Men denna skildring av människoöden som sammanflätas och
fullbordas under ett kort augustidygn visar dock mästarens hand.
Också här återfinna vi denna konkretisering av det ogripbara och uttryckslösa
i naturen och människolivet, denna levande gestaltning
av det vegetativa och animaliska som förbinder naturen med människan.
Sillanpääs personer äro inga klara huvuden och starka viljor,
de äro passiva känslanaturer som böja sig för naturens oundvikliga
lagar. I förgrunden till den nya boken står en man, och i
skildringen av denne förfallne alkoholist firar Sillanpääs psykologiskt
subtila analys triumfer. Att Augusti även i stilistiskt avseende
stål” högt är självklart, Sillanpääs språk har äverl här sin mjuka
hemlighetsfullt melodiska rytm.
Augusti står i en klass för sig bland de äldre prosaisternas verk.
Ingen av de andras kan jämföras därmed. Heikki Toppila vann för
, ett decennium sedan en stor framgång med allmogeskildringen Fräls
oss ifrån ondo, men hans nya bok O n n e n k u l t a m o u k a r i (Lyckans
guldslägga) är en synnerligen obetydlig bok, som förfaller både
till det etnografiska och det moraliserande – dessa den finska allmogeskildringens
Scylla och Charybdis. Sagan om bondpojken som
blir en storman har man läst förut, bättre berättad.
Maila 1’alvios energiska och entusiastiska väsen har tidigt tagit
sig uttryck i moraliserande och politiserande samhällsskildringar, men
nu vänt sig till den historiska romanen. Hon har tydligen föresatt
sig att bliva Helsingfors’ krönikör, och i den i Tyskland så firade,
med Heinrich Steffens’ pris utmärkta, vidlyftiga romanen I t ä m er
e n t y t ä r (Östersjöns dotter), varav en ny, förkortad upplaga utkommit,
har hon gett en bred bild av stadens öden under senare
hälften av 1700-talet. Den nya romanen, L i n n o i t u k s e n i l o i s e t
r o u v a t (Fästningens glada fruar) för händelseförloppet vidare till
421
Litteratur
Sveaborgs kapitulation 1808. Maila Talvio målar sin vana trogen med
grälla Hirger och skyr varken det patetiska eller det sentimentala.
En mycket bestämd poetisk tendens präglar f. ö. framställningen.
Också bland den yngre generationen av prosaskribenter finnes det
dem som låtit sig lockas av den historiska romanens förnyade popularitet.
Toivi Vaaskivi, som alltid förstått att följa med sin tid
-så t. ex. var han en gång ivrig freudian- har i Y k s i n v a l t i a s
(Envåldshärskaren) sökt ge en väldig freskobild av romerskt liv under
kejsartiden, närmare bestämt under Tiberius, kring vars gestalt
handlingen grupperar sig. Graves’ och Feuchtwangers lagrar ha tydligen
icke länmat Vaaskivi någon ro, hans egen bok tillhör samma
genre. Men den är vida tråkigare och vida oläsligare. Detta jätteverk
är löst i fogarna, tidsskildringen övertygar ej och gestalterna
förbli döda. Det är mera ett monument över sin författares -vilja
än över hans förmåga.
Det är en vila att från Vaaskivis anspråksfulla och haltlösa verk
fördjupa sig i Toivo Pekkanens mogna, säkra konst. Under dessa ~tr
har han offentliggjort tvenne böcker, romanerna M u s t a h u r m i o
(Mörk exstas) och N e m e n n e e t v u o d e t De år som g[ttt). Den
senare iir en fortsättning på ett tidigare verk, Fosterlandets kust. Tillsammans
utgöra de en stor samhällsskildring, ett episkt tvärsnitt
genom finskt liv från tjugutalet till krigsutbrottet 39, sådant det
avspeglar sig, först i en mindre hamnstad, sedan i Helsingfors. Estetiskt
stär nog den tidigare romanen framom den senare, som saknar
den fasta komposition som utmärkt denna. Handlingen är splittrad
och oöverskädlig, människoskildringen ej så fördjupad som eljest.
Förklaringen ligger vill framför allt i att händelserna i De år som
gått ligga författaren så nära i tiden – de försigg>, och därför heller aldrig upplever det verkliga
livet med dess milda gliidje och djupa sorg utan bryter udden därav,
lindar det i bomull. ’l’. o. m. tragedien blir här »korrekt». ’l’venne på
sitt sätt olyckliga äktenskap Ut illustrera denna tes. Boken är skriven
med hetsig övertygelse och gott öga för medmiiuuiskornas svaga
sidor, men synes mig underliigsen författarinnans tidigare böcker,,
mera en frukt av ressimentskänsla än av mogen konst.
422
Litteratur
Arvi Kivimaas V i h e r i ö i v a r i s t i (Det grönskande korset) är
liksom Pekkanens ovannämnda roman fortsättning på en tidigare
publicerad bok, Ön i lindarnas famn. Den skildrar en bondestudents
öden och äventyr i huvudstaden och hans återkomst till fädernebygden
tillsammans med den unga kvinna från staden han äktat, och de
svårigheter som möta dem. Skildringen löper ledigt och visar en
tränad penna, men handlingen är splittrad och boken hör långtifrån
till Kivimaas bästa.
Samma motiv som behandlas i dennes roman möter oss i Irja
Sallas dubbelroman L i i s a-B e a t a och K o h t a l o n p a i v a (Ödets
dag), men mera fördjupat! Denna unga författarinna som nyss debuterat,
har här gjort sitt mästerprov. Lisa-Beata är en ung flicka
som växer upp i en liten småstad vid kusten; hon lider av osämjan
mellan föräldrarna och den trånga omgivningen. Och hon tror sig
finna den lycka hon med ungdomens hela otålighet åtrår i iiktenskapet
med en rik bonde, vars starka manliga väsen fängslat lwnne.
Men hon råkar in i en värld som följer andra lagar än hennes och
mot vars fasta murar hon slår sig blodig och brytes sönder. Skildringen
av detta unga människoöde är gjort med psykologisk finess
och realistisk skärpa.
Unto Seppänen vann stort rykte med sin även till svenska översatta
bonderoman från Karelska niiset, M a r k k u .i a h ii u c n s uk
u n s a (Markus och hans släkt). Ä ven i den nya romanen, S y 11 11 i n
m i i l u (Syndens mila), är handlingen förlagd till Niiset, till ett
donationsgods, i början på förra seklet. Den ger en skaka11de bild
av det förtryck och den lagliishet som här gjorde sig breda. men framför
allt låter den läsaren blicka in i allmogens själ och alla dess föreställningar
om livet och tillvaron. Denna breda allmogeskildring
fängslar både genom sitt ämne och sitt utförande.
I Matti Merenmaas allmogeroman J a k o b p a i n i i e 11 k e l i n
kanssa (Jakob brottas med ängeln) överväger det re11t ~-;jiilsliga.
Den är en äktenskapshistoria, berättelsen om två människors lycka
och sorg, om en enkel och god mans kamp för att bevara den lycka
han vunnit. Människoskildringen står här högt, den psykologiska
analysen går djupt. Inom den trånga ram en liten karg ö erbjuder
utspelas ett drama som lockar fram alla själens makter, de goda som
de onda. Merenmaas roman hör till de senare årens märkligaste finska
romaner.
Med E i no H o sia som stupade senaste år miste finsk prosakonst en
av sina bästa yngre representanter. Hans sista bok vi;;serligen
– M u s t a a u r i n k o (Svart sol) – jag förbigir hans krigsbok
Under eldvalvet, som rönt mycken uppskattning – utgör icke
något fullödigt bevis på sin skapares konst. Hosia var de extatiska
själstillståndens och de söndriga människornas diktare. Han skildrade
med förkärlek religiösa fanatiker, alkoholister, sinne;;;;juka o. a.
förvridna själar. Det fanns hos honom något av en finsk Do;;tojevski.
I Svart sol har han emellertid gett en karikatyr av sig ;;jälv, han
har drivit sin konst ända till det onaturliga och manierade. Boken
423
Litteratur
ger icke en rätt förutsättning om hans författarskaps verkliga möjligheter.
Och slutligen må vi icke glömma att Pentti Haanpää gett en ny
samling noveller, I h m i s e l o n k a r v a s i h a n u u s (Mänsklighetens
bittra fägring) med samma motiv från landstrykarnas och torparnas
liv som han tidigare älskat att behandla.
” ” ”
Tre år äro en kort tid i en nations liv, men de tre år vars litterära
produktion jag här försökt överblicka, kunna icke jämföras med
andra. De bilda en epok för sig i Finlands liv. Man får aldrig
glömma – och det är ingen risk för att en finländare skulle göra
det – att flertalet av de verk som här omtalats tillkommit under
svåra och tryckande yttre förhållanden, även om de icke direkt bära
spår därav. Med detta i tankarna förstår man bättre att uppskatta
vad som gjorts.
Mörnes, R. R. Eklunds och Ragnar Ekelunds dikter, R. Enckells
versdrama, Hagar Olssons roman på svenskt håll, Jylkäs och Kaijärvis
dikter, Sillanpääs, Sallas och Merenmaas romaner på finskt
håll – det är dock ingen klen skörd, om man betänker att den bärgats
från en teg som härjats av kriget. Det vittnar på sitt vis, utan
alla stora ord och granna later, om den envetna livsvilja som besjälar
såväl det svenska som det finska Finland.
424