Femårsplanens komplettering

D_AGENS FRÅGOR
Den 3 augusti 1943_
Femårsplanens Samtidigt som den Wärnska kanunitten föregående
komplettering. sommar upptog arbetet att göra upp den nyligen antagna
femårsplanen för försvaret, igångsattes inom socialdepartementet
under expeditionschefen N att och Dags ledning en utredning
för att tlstadkomma samordning mellan hemortsförsvarets olika
grenar. Svensk Tidskrift påminde i samband därmed om hur clet
nutida kriget utplånat gränserna mellan frontförsvar oeh hemortsförsvar
och hur viktigt det därför vore att vid det förestående utredningsarbetet
hela frågekomplexet bleve behandlat ur enhetliga synpunkter.
Hemortssakkunniga synas emellertid ha mött så stora och
invecklade problem, att det beklagligtvis icke blev möjligt att få fram
något förslag samtidigt som den Wärnska kommitten på rekordtid
blev färdig med sitt. I avvaktan på hemortsförsvarsutredningens
resultat ha statsmakterna också nödgats uppskjuta att ta ställning
till vissa av den Wärnska kommittens förslag rörande hemvärnet och
de frivilliga försvarsorganisationernas samordnande och ledning.
På en betydelsefull punkt har emellertid femårsplanen kunnat tillgodose
hemortssakkunnigas önskemål, nämligen genom införandet
av en fast indelning i försvarsområden. Försvarsområdesorganisationen,
som redan ur renodlat militära synpunkter visat sig nödviindig,
kommer efter vad hemortssakkunniga framhållit i sitt yttrande
över det Wärnska förslaget att bli en av hörnstenarna i deras eget
förslag.
På initiativ av hemortsförsvarssakkunniga har dessutom på administrativ
väg ett betydelsefullt steg tagits till att förbereda hemortsförsvarets
samordnande, nämligen när tjänsterna för de s. k. hemortsförsvarsassistenterna
inrättades. Instruktionen för dessa ger en antydan
om linjerna för frågans slutgiltiga lösning. Det synes sålunda
vara meningen att inom försvarsområdet ansvaret för samordnandet
av det civila hemortsförsvarets olika grenar – luftskydd, skogsbrandskydd,
viss ordningshållning m. m. – lägges i hemortsförsvarsassistentens
hand. Därigenom skapas förutsättningar för en genom
försvarsområdesbefälhavare utförd enhetlig ledning av såväl det
militära som det civila hemortsförsvaret.
Innebörden härav är att länsstyrelsernas skyldigheter när det
gäller ledningen av det civila hemortsförsvaret överflyttas på försvarsområdesbefälhavarna.
Denna överflyttning av hela ansvaret
för hemortens försvar på de militära myndigheterna medför givetvis
konsekvenser beträffande organisationen såväl av hemortsförsvarets
högsta ledning som av dess lägsta underavdelningar. Svensk
Tidskrift hävdade redan för ett år sedan att hemortsförsvaret i sin
helhet måste bringas under enhetlig militär ledning. Utvecklingen
sedan dess har förvisso icke jävat denna uppfattning, som efter vad
man har rätt att förmoda även delas av de sakkunniga.
425
31-42473. Svensk Tidskrift 1942.
Dagens frågor
Bland de många svårlösta frågor, som utredningsmännen ha att
lösa, är även utformningen av en lämpligt avvägd tjänstepliktslag
för både män och kvinnor gällande hemortsförsvaret i sin helhet.
Hänsynen till bördornas rättvisa fördelning liksom till möjligheten
att upprätthålla organisationens effektivitet gör en sådan lag nödvändig.
Innan hemortsförsvaret får en ändamålsenlig organisation är vår
försvarsberedskap på ett betydelsefullt område ofullstiindig. Det är
diirför att hoppas att frågan skall finna sin lösning senast vid niisb
års riksdag. Att detta icke kan ske utan en ökning av de för femårsplanen
beräknade kostnaderna är dock uppenbart. Ä yen statsfinansiellt
kan riksdagens försvarsbeslut i år därför betraktas som
ofullsUindigt.
Emigranter innanför gränsen – De äldre av oss minnas den Iiett
kapitel lappländsk kolonisation. delsefulla statistikern och patrioten
från seklets början, den stora emigrationsutredningens
upphov, Gustav Sundbärg. Sedan han lett sitt utredningsverk genom
21 volymer, gjorde han poesi av siffrorna och skrev en lyriskepisk
studie om Det svenska folklynnet. Hans yngre och lokala
motstycke iir den numer 83-;lrige f. d. läraren vid Skytteanska lappskolan
i Tärna, O. P. Pettersson, författaren till Gamla byar i Viihelmina
I. Vad han nu med en sällsynt språk- och sakkunnig akademikers
hjälp publicerar, iir blott förstlingen bland många tillämnade
volymer. Dc två närmaste gälla också Byarna. Som Sundbiirgs
framstår denne ’l’iirnape>Angermanälvens flodområde» (1903) med den uttrycksfulla
men nymorgnade undertiteln »en geomorfologisk-antropageografisk
undersökning>>. A HolmLäck, B. Boethius, J. E. Almqvist
m. fl. ha sedan dess metodiskt sysslat med befolknings- och skattetekniska
förhållanden på skogsvidderna. I ett Hirdomsprov 1928 om
’Umeit lappmarks svenska bebyggelse till omkring 1750’ utnyttjar
Gustaf Göthe historiskt dessa och andra forskningsuppslag på ett
avgriinsat omr[tdc och under en besUimd tidsrymd. Ganska mycket
på sidan om denna moderna metodik går O. P. Pettersson. Men det
sker i naturlig, fast oavsiktlig, anknytning till de beskrivande
16- och 1700-talsforskarna, med den vördnadsyärde J o hannes Sehcfferus,
Lappanias författare (1673), i spetsen. Förf:s teckning av Viihelmina
(förut Volgsjö) sockens äldsta öden börjar ungefär, där
’ O. P. Petterson, Gamla byar i Viihelmina I. Malgomajtrakten. Etnologiska
källskrifter utgivna av Sigurd Erixon, Herman Geijer och Helge Nelson I: l. Gene-.
ralstaben, Stockholm 1941.
426
Dagens frågor
Göthe slutar. Med en i sanning storartad målmedvetenhet har han
gått tillbaka till de första pionjärerna, by för by och hemman för
hemman, uppsamlande dokument och upptecknande vad som berättats.
Uråldriga villkor speglas i denna Viihelminas jämförelsevis
unga, föga mer än tvåsekelgamla kolonisation. Ålderdomligheten
i ingreppet stegras därigenom, att författarens innersta håg liksom
våra gamla antikvariers riktas mot forntiden. Där hans hemmans-,
kyrko- och landsfiskalspapper icke räcka till har prof. Geijer supplerat
honom ur Härnösands landsarkiv.
Det är alltså genom sin intensitet, O. P. Pettersson blir de moderna
forskarnas like. Han sammanställer oavbrutet sina skriftliga och
muntliga källor, och man snarast förvånas över deras i stor utstrii.ekning
ömsesidiga bekräftelse. Utvandrarfolket var rörligt och ägoförhållandena
svävande i de småningom trettio byarna. Överheten, d. v. s.
Hinsstyrelsen, satt fjärran, när den fällde sina utslag. Dokumenten
felas för vissa familjer och byar, men förf. tvekar då ej att i allt
väsentligt lita till traditionen. Det är särskilt i dylika fall, vrofessar
Geijer sätter in med sina omsorgsfulla arkivaliska exkurser. lfen
det händer också, att innehållet i dessa tillskott hiimtas ur O. P. Petterssons
andra, outgivna arbeten. Man har utgått frtm, att det här
icke gäller någon tillfällig knappologisk hypnos utan en seg, lokal
fortplantning, som kan visa rätt i stort, om också vissa detaljer te
sig förvirrade eller motsägande. Källkritiska spörsmill av stort typiskt
intresse viixa här fram, och man anar, att de kunna få Yikt
inför domstol.
lfen oeksarealer,
som efterhand i stor utsträckning förviirvats av triivarubolagen i
kustlandet, både Nord- och Sydångcrmanlands, få smtmingom med
forstmiins, kommunikationers och konjunkturers hjiilp ett m[mgdubbelt
större värde. Flottleder, järnviigs- och busslinjer ha dragits
genom socknen, och i dess mitt, diir de första spadtagen sattes för
högst fem generationer sedan, blomstrar nu ett municipalsamhälle
på drygt 1,000 invånare. Den öppna jorden i Lycksele, det kärnområde
i Umeå lappmark, som Göthe skildrar, har visserligen dubbelt
högre taxeringsvärde än Vilhelmina. Men Ascle, modersocknen för
ett flertal av O. P. Petterssons emigranter, är på viig övertrumfas.
Ser man till omgivande smärre eller kargare skogssocknar av endels
samma eller äldre datum, är denna förbimarsch redan ett faktum.
427
Dagens frågor
Det faller därmed redan statistisk glans över odlarbragderna i
Vilhelmina. Men först det episka skimmer, som den outtröttlige
hävdatecknaren förlänar dem, gör dem oförgätliga. Man kan hos
O. P. Pettersson, som hos Knud Hamsun, följa nybyggaren, när han
först ger sig ut, beväpnad med yxa, bössa och nät. Han bar, jättestark,
en nyköpt båt på sina axlar förbi forsarna allt djupare in i vildmarken.
Flyttlappar på moränliderna och i strandkåtorna sågo ej
gärna konkurrenter, och deras trolldom skrämde. Marken under en
yvig gran blev under sommarmånaderna det enda sängläget. Drivan
mitt i skogen fick göra samma tjänst vintertid, när jakten förts vida,
och sedan den väldiga fotsida pälsen förlängts med en huva, som helt
omslöt huvudet. Det var den bråda nygrundningstid, då det långa vita
stycke av starrstrået, som växt ner i dyn, fick med sin sötaktiga,
angenäma smak, bilda omväxling till fisk- och fågelfödan. Men efter
ett ilr kom bruden och med henne korna i den första, skröpliga, lilla
bilsen. Man och hustru släpade så timmer i stor- och lilländan till
det första hemmet, där sedan i årtionden de viildiga, kilkluvna stockarna,
’klovarna’, vände sina slätytor utåt i golv och tak. Efter ännu
ett ftr såg det första lilla barnet dagen i stugan på Strömniiset, och
då kyrkotogs hustrun i en kapell-lada några mil bort. Föräldrarna
gingo diir sedan båda till nattvard vid ett litet rödmålat träbord till altare
– Asele kyrka låg 11 mil avlägsen. Men redan tidigare hade
kronolänsman med två biträden synat ut nybyggarparets kronatorp
med åker och rödningsland, de senare uppmätta till 60 lass. Myrängarna
lämnades utan namn, »då inga närgränsande, d. v. s. grannar,
finnas». Så var Strömnäs inlemmat i det världsliga och kyrkliga
samhället.
l>ta det
tjeckiska folket under rikets beskydd». Det iir möjligt, ja troligt att
denna historieskrivning nu måste vara den enda som är comme il
faut. Men den stämmer inte alls med Hitlers egen redogörelse i det
stora talet den 28 april 1939, och enligt allt som är känt var Hacha
på sin historiska färd till Berlin stadd i helt andra ärenden än
underkastelsens, fastän resultatet blev ackurat det som han ville
undvika. Eljest synes Hacha i den citerade tidskriften numera inte
430
Dagens frågor·
sväva på målet, när det gäller att betyga härskarfolket ej blott sin
lojalitet utan även sin idepolitiska frändskap. Han finner protektoratet
vid underkuvningens treårsjubileum konsoliderat; ifrån »ett
passivt skydd» ha tjeckerna övergått »till ett viixande aktivt deltagande
i riket», »in die industrielle und landwirtschaftliehe Erzeugungsschlacht
». »I den politiska och kulturella sektorn bemöda vi
oss att skapa ur den nationalsocialistiska världsåskådning, vilken
det tyska folket har att tacka för sina redan så stora framgimgar.»
Ån tydligare ger protektoratsregeringens chef d:r Kre.ici en obemantlad
nationalsocialistisk ideologi till känna. (Tilliiggas må att
sedan ett halvt år även sudettyskar tagit plats i protektoratsregeringen.)
Det förmärks hos honom inte ett försök att hävda någon
vare sig idepolitisk eller nationalitetspolitisk mening, som avviker
från den sanktionerade nationalsocialistiska. Han undviker det sorgfiilligt
trots att Hitlers diktamen i mars 1939 inte borde lii.gga något
hinder i vägen för ett nationellt egenartat tjeckiskt kultur- eller
statsliv, givetvis under förutsättning att förhållandet till ’l’redje
riket ej rubbas; tvärtom skulle autonomien just garantera tjeckerna
»das Recht auf das eigene Valkstum und das Recht auf die Pflege
dieses Yolkstums und das Recht auf das Ausleben dieses Volktums»
(citat ur Hitlers tal den 28 april 1939). Men Krejci gör å sitt lands
vägnar inga ansträngningar a la Danmark att fullfölja en egen väg
utan hans satser skulle – med nödiga geografiska och etnografiska
justeringar – ord för ord kunna läggas i Vidkun Quislings
mun. Och kulturminister Moravec gör sig i samma häfte till tolk
för programmet att »omfostra tjeckerna till goda nationalsocialister»,
det nya skol- och bildningsväsendets huvuduppgift.
D:r Krejci söker även teckna bilden av det statsrättsliga förhållandet
mellan Stortyskland och protektoratet. Tavlan bjuder mera
skuggor än klara linjer. Han hänvisar till grundvalen, den normativa
inledningen i Hitlers »Fiihrererlass)) av den 15 mars 1939. Han
berättar, att alla protektoratsämbetsmän måste svära Hitler en trohetsed
i dennes egenskap av »Stortysklands ledare och protektoratets
skyddsherre». Han säger vidare, att protektoratets organ ha en viss
begränsad lagstiftande makt. Men han skyndar sig att tillägga att
protektoratets myndigheter »måste utöva dessa höghetsrättigheter i
samklang med Rikets politiska, militära och ekonomiska intressen»
och han bokför inte vad som blivit över åt tjeckerna att självständigt
bestyra. Enligt Krejci skulle tjeckerna själva även få utöva
den dömande makten beträffande personer, som inte tillhöra det
tyska folket; att denna suveränitetsrätt emellertid har sin givna
begränsning visar enbart de tyska polismyndigheternas klappjakt
på och avdagatagande massvis av misstänkta tjecker. Krejci nämner
ej heller den tullunion med Tyskland, som tjeckerna fingo hösten 1940
– anmärkningsvärt nog ungefär samtidigt som samma närmande
erbjöds Danmark. Det intressantaste är emellertid att iakttaga, hur
relativistiskt förhållandet mellan Stortyskland och protektoratet
även är för Krejci. Denne inskärper nämligen gång på gång att
tjeckerna måste sköta sig så, att de förtjäna och verkligen vmna
431
Dagens frågor
tyskarnas förtroende. »Ju mindre detta förtroende är, desto starkare
ingripande och desto större uppsikt bli från tysk sida nödvändiga
för att säkerställa att den autonoma förvaltningen fungerar på ett
sätt som överensstämmer med Rikets intressen och behörighet.»
Sannolikt bottnar denna Krejcis farhåga i alldeles riktiga psykologiska
instinkter, men man kommer ändock inte ifrån att djupare
kan inte ett lands regering kröka rygg. Man kan knappast tolka
konseljpresidentens Yarningar annorlunda än som hans mest devota
misstro till hållfastheten av Hitlers försäkringar vid ockupationen
av Prag. Och man måste av Krejcis beskrivning komma till det
slutresultatet, att tjeckerna trots alla autonomiornament i realiteten
inte ha någon friare stililning nu än böhmarna hade under den för
dem så förhatliga Habsburgska tiden. Atminstone måste detta gälla
sedan den gammaldags fördragsamme von Neurath avträtt som
protektor från skådebanan.
Hur relationerna mellan ett segrande Tyskland och ett protegerat
Böhmen-Mähren framdeles än må gestalta sig, intresserar sig dock
världen mest för tyskarnas metoder att öva repressalier för mordet
på Heydrich. Redan innan mördarna påträffats hade ungefär 400
personer enligt den noggranna tyska arkebuseringsstatistiken avrättats;
sedan mördarna fasttagits fortsattes avrättningarna likafullt
med oförminskad iver, trots att det inte längre kunde vara tal
om dulgadråp med de hämningslösa medeltida straffrättsliga föreställningar,
som i moderna krig i dylika fall lätt återuppstå. Enligt
officiella rapporter straffades t. o. m. hela byar genom att utplånas
med man och allt vid denna skoningslösa vedergällningsaktion.
Kort före mordet och före dessa »Bartholemeinätter» hade befälhavaren
för den tyska säkerhetspolisen i Böhmen och Mähren Böhme
i »Die Aktion» uttalat sig om säkerhetspolisens arbetsuppgifter och
arbetsmetoder vid behandlingen av främmande folk. Han tillstår
mycket öppenhjärtigt »die blitzartig brutalen Zugriffe» efter införandet
av undantagstillståndet och »die harten Strafen fiir jene, die
den Frieden des Raumes gefährden». Men samtidigt gör han på tal
om »den sege motståndaren» (d. v. s. tjecken) följande chockerande
fråga: »Was niitzt mir seine Leicheh Just den frågan ha säkerligen
under den sista vedergällningsaktionen inte blott andra folk
utan äYen förvisso många tyskar ställt: Vad har Tyskland för nytta
av dessa tusentals lik~ Och man kan utsträcka frågan till att gälla
även andra länder och folk, där massarkebuseringar nu höra till
krigets grymma dagordning: Kan ett gott förhållande någonsin uppstå
och en ny samlevnad – det må vara i den europeiska nyordningens
eller vilket annat namn som helst – någonsin varaktigt
grundas på våldet i dess hårdaste, urskillningslösaste forntida former~
Hur stark mörkläggningen än må bli i en oviss framtid, är
det dock otänkbart att minnena av alla utspelade tragedier skola
förblekna. Förvisso komma på den ena eller andra vägen bloddrypande
skildringar att se dagen, vilka bli lika många anklagelseakter
som förevändningar för ny blodshämnd och ett osläekligt hat
mellan människor och nationaliteter.
432
Dagens frågor
Stauning och Med Thorvald Staunings bortgång försvann ur dansk
hans politik. politik en gestalt som sedan länge ägde en given plats
också i svenska folkets medvetande. Fråga är om någonsin en utländsk
politiker, även nordisk, har framstått med så förtroliga drag
hos oss som han. En icke ringa psykologisk roll må härvid ha
spelats av det ryktbara skägget, ett yttre emblem för de landsfaderliga
böjelser som föreföllo att ha blivit ett med hans väsen under
senare år. Men med eller utan det emblemet tycktes han allts{t inte
dölja några hemligheter utan – detta oberoende av hur man egentligen
bedömde hans politik – såg ut att kunna placeras särdeles lätt:
något av en patriark, och en dansk patriark, som i sitt styrande och
ställande förenade kraft och myndighet med gott sinnelag och över
huvud vad man brukar lägga in i begreppet danskt gemyt. Det är
möjligt att denna bild inte har varit helt och hållet missvisande, men
den är åtminstone behäftad med ett väsentligt fel, och det är att
den är alldeles för stiliserad.
Hur den ursprunglige cigarrsorteraren lyckades nå sin mindre
vanliga position tillhör ett kapitel i den danska arbetarrörelsens oeh
socialdemokratiens historia som ju inte saknar motsvarigheter i de
övriga nordiska länderna, och på sätt och vis är det kanske till och
med banalt att fästa avseende vid en sådan sak med de ännu brantare
karriärerna bland tidens verkliga maktherrar för ögonen. Men
Staunings utveckling är i så hög grad på samma gång den danska
socialdemokratiens utveckling under tre eller fyra årtionden, att
man får ett bakvänt grepp på mannen och hans verk om man inte
mäter honom efter en måttstock som först gör rättvisa åt honom i
hans huvudegenskap, nämligen av partiledare och partiman. Det
ligger intet förklenande i att man understryker, att han i all sin
rikspolitiska verksamhetsaptit ändå aldrig upphörde att vara partiman
i främsta rummet. Som kraftfull målsman för kraven på sociala
välfärdsanordningar och ekonomisk utjämning har Stauning inregistrerat
hedersamma resultat, och det förblir hans ära att ha fört
Danmarks arbetarklass från det mer eller mindre revolutionära missnöjets
stadium till medveten delaktighet i samhället och i ansvaret
för dess skötsel. A andra sidan skulle han med ett än så skiekligt
partiledarskap i verkligheten inte ha kommit någon vart alls om
han inte hade förstått att lägga sin politik så pass till rätta, att den
blev acceptabel för tillräckligt stora kretsar också utanför det egna
partiet. De danska socialdemokraterna ha alltjämt ett steg kvar till
självständig majoritet i riksdagen, såväl i vad det gäller folketinget
som för landstingets vidkommande, och utan en ledare med förmåga
att dels vinna bundsförvanter och dels manövrera ut motståndaren
där så behövdes, eller slå till honom i rätta ögonblicket, ävensom en
ansenlig fördomsfrihet på kompromissandets område, måste partiet
otvivelaktigt ha nöjt sig med ett åtskilligt svagare inflytande än det
faktiskt har utövat.
När det hävdats att Stauning framför allt var en mästare i den
politiska taktikens konst, så kan man med andra ord på det hela
taget instämma häri, men uttrycket får då fattas i rätt vid bemär-
433
Dagens frågor
kelse. Inte minst bör det räknas som ett just avgörande led i hans
taktik att han som sagt inte tyngdes av några påfallande hämningar
i kompromisshänseende. För att uppnå ett närliggande praktiskt mål
offrade han utan varje synbar förskräckelse tills vidare ett annat,
hur framskjuten plats det likväl kunde ha på det socialdemokratiska
partiets officiella program, bara det inte nödvändigtvis behövde anses
vara av så brudskunde natur. De stora krisuppgörelserna under
trettiotalet mellan hans regering med dess underlag av socialdemokrater
och allierade radikaler, sammantagna behärskande folketinget,
å ena sidan och vänstern eller de konservativa såsom representanter
för majoritetsoppositionen i landstinget å den andra lämna härom
tillfyllestgörande vittnesbörd. Som det sista mera betydande exemplet
före landets ockupation och samlingsregeringens bildande 1940
erinrar man sig kompromissen i författningsfrågan 1938-39, av intresse
i detta samband också oavsett att vänstern och det – i överenskommelsen
med regeringspartierna ensamt deltagande – konservativa
partiet 1936 hade förlorat sin gemensamma majoritet i landstinget,
och likaså oavsett att alltsammans föll i folkomröstningen
En särskilt aspekt erhåller denna oräddhet iiven inför grov kohandel
om man betänker, att Stauning hade gått i en politisk ungdornsskola
enligt vilken allt köpslående med det borgerliga samhället
i princip var någonting oheligt. Av den läran står sedan hela hans
gärning, mycken patetik och ordrikedom till trots, som en enda vederläggning.
Och att den kommit att göra det har därtill knappast
heller berott på någon sorts kedja av principiellt tillfälliga avvikelser
från en annorlunda beskaffad riktig kurs. Den anpassning av
taktiken efter reformistiska linjer, som under Staunings ledning på
det beskrivna siittet så utan reservationer genomfördes för den
danska socialdemokratiens del, var i själva verket avgjord som framtidsmusik
i samma stund ledningen av partiet lades i hans händer.
Främst observerar man här de ändrade signaler han därvid nära
omedelbart lät utgå i den centrala frågan om ett eventuellt socialdemokratiskt
samarbete med de borgerliga partierna i regeringsställning,
respektive en rent socialdemokratisk regeringsbildning
men utan eget parlamentariskt majoritetsunderlag. Ännu vid den
allvarliga parlamentariska krisen på sommaren 1909, då det med ljus
och lykta söktes efter ett regeringsvilligt parti, hade socialdemokraterna
kraftigt avvisat varje tanke på ett regeringsengagemang
utan ett sådant underlag. Sedan Stauning blivit partiets ledare och
ett tillfälle erbjöds, bröt han tvärt med denna politiska abstinens
när han under regeringskrisen efter 1913 års folketingsval förklarade
sig villig att gå med i en koalitionsregering av vänster, radikala och
socialdemokrater i och för den besvärliga författningsfrågans lösning.
Den gången vart det ingenting av, men 1916 steg han in som
s. k. kontrollminister i Zahles radikala ministär, och att han inte
precis ångrade sig eller vantrivdes framgick av att han stannade
kvar i ministären och även tog mot en fast portfölj vid kontrollministerinstitutionens
upplösning 1918.
Så blev Stauning Danmarks mest regerande man under parlamen-
434
Dagens frågor
tarisk tid, med sammanlagt 19 ministerår varav 15 som statsminister,
allt utan att socialdemokraterna någonsin uppnådde den majoritet som
från början hade varit så ofrånkomlig. Hans första statsministerperiod
1924-26, med ministären bildad på homogen socialdemokratisk
grund, var måhända ingen succes. Partiet hade växt till folketingets
största, men dels ställde sig landstingsmajoriteten oförstilende
gentemot ministärens politik, dels måste ju någon hjiilp uppbringas
också i folketinget. Det enda parti som kunde komma i fråga som
hjälpare, var de radikala, och strängt taget hade socialdemokraterna
hos dessa vissa krav på återtjänster för det stöd de förut lämnat
ministären Zahle. Men även med radikalt stöd åstadkoms endast en
knapp majoritet, och för övrigt visade sig de radikala som föga entusiastiska
bundsförvanter när de stodo utanför regeringen. Utvägen
blev då folketingets upplösning, vilket emellertid ledde till ett
bakslag för regeringspartiet. När socialdemokraterna och de radikala
1929 åter vunno majoritet tillsammans i folketinget och Stauning
fick regeringsuppdraget för andra gången, låg koalitionstanken därför
så att säga i luften. Det märkliga är här inte att den nu blev
verklighet, utan att koalitionen sedan har bestått provet under alla
år orh än mer: att de förbundna partierna val efter val ha kunnat
både hålla och avsevärt förbättra ställningen i riksdagen. Den ådagalagda
hållfastheten hos koalitionen är givetvis lika mycket den
radikala partens förtjänst. Tack vare att överenskommelserna med
den kunde ske inom regeringen, erbjöd folketinget inte längre några
värre problem. I landstinget åter betvingades den gamla majoritetens
motstånd i icke ringa mån medelst taktiken att upplösa folketinget,
och efter majoritetsomkastningen 1936 var inte heller den taktiken
mera behövlig. Stauning och socialdemokraterna hade därmed inte
tillvällat sig allmakten i landet, men väl kan detsamma i det närmaste
sägas om den socialdemokratisk-radikala alliansen.
Om innehållet i den politik, som förts av denna allians, viixla helt
naturligt omdömena allt efter vars och ens inställning. Att i synnerhet
välfärdspolitiken av oppositionspartierna ofta stämplades som
oförfalskad röstköpspolitik är välbekant. I mycket skiljer den sig
inte annars så farligt från den i Sverige samtidigt förda. Umler alla
förhållanden går det inte att komma förbi det faktum, att den konsekvent
godkändes av det röstande folket. På grundvalen härav oeh
underkastad egentlig kontroll huvudsakligen genom den inbördes
övervakning som kunde komma i fråga mellan parterna i koalitionen
själva, syntes den andra ministären Stauning ha inrättat sig för ett
permanent regerande då peripetien kom hårt och förlamande, och i
en form som liknade ett blint öde. Ministären överlevde till namnet,
men för det system den representerade — liksom för så mycket annat
– hade marken på en gång ryekts undan.
Det är en billig konst att vara vis efter det att en olycka har skett,
och i sin mån gäller naturligtvis detta också om den sida hos systemet
Stauning som numera tämligen oomstritt framstår som dess
mest kapitala felgrepp, d. v. s. dess försvarspolitik. Likaså vore det
nog, med utgångspunkt från vad man för närvarande känner till, en
435
Dagens frågor
smula förhastat att ovillkorligen påstå att katastrofen den 9 april
1940 skulle ha uteblivit om Danmark hade iigt ett bättre försvar.
Ytterst svårt finner man det däremot att avvisa tanken på vad även
ett kortare danskt motstånd mot invasionstyrkorna t. ex. kunde ha
betytt för Norges undsättning och räddning, och i vilket fall som
helst så genomfördes och fullföljdes dock den danska nedrustningen
under en tid dä Europa redan darrade av krigsfrossa. Skall man
nödviindigtvis döma härvidlag, så får man emellertid inte förbise
att ansvaret drabbar den borgerliga parten i koalitionssystemet lika
avgjort som den socialdemokratiska eller Stauning personligen.
Någon eftergift från radikalt håll för socialdemokratiska krav har
nedrustningspolitiken inte heller inneburit, eftersom det radikala
partiet under hela sin tillvaro i försvarsfrågan stått på samma negativa
linje som socialdemokraterna. Historiskt leder denna linje för
övrigt tillbaka ända till den våldsamma reaktion som en gång viiektes
av den gamla, förparlamentariska danska regimens något exalterade
försvarspolitik intill sekelskiftet. Från början snedvriden som försvarsfrågan
då blev, lyckades intetdera av de två partierna i det
följande skaka sig loss ur en tidsbetingad förestiillningsviirld, som
likväl störtade samman runt omkring dem.
Mindre bestämt vågar man yttra sig om rollernas fördelning inom
den stanningska koalitionsministären vid själva kapitulationen inför
det tyska överfallet och om Staunings fortsatta roll som chef för
samlingsministären under tiden därefter, välförståendes i förhållandet
till ockupationsmakten. Så länge allt vad härmed sammanhänger
är mörklagt, måste man i stort sett inskriinka sig till att söka
draga vissa mera allmänna slutsatser ur det sätt varpå han hade
dokumenterat sig som utrikespolitisk statsman före ockupationen.
Om det också kan förefalla hårt att nu röra därvid, är det då notoriskt
att Stauning så gott som ständigt var olycklig när han framträdde
i den egenskapen. Här må allenast antecknas tre stadiga blamager
som han under sin bana råkade ut för på svensk botten. Den första
intriiffade då han under förra världskriget, ehuru medlem av ett
neutralt lands regering, deltog som representant för sitt parti i de
sammankomster mellan socialdemokrater från olika länder vilka
ägde rum i Stoekholm på försommaren 1917 och avsågo att förbereda
en socialdemokratisk ))fredskonferens)), av viinstern och högerpartiet
väl icke alldeles utan skäl betraktade som uttryck för en tyskviinlig
rörelse. Med knapp nöd räddade han vid det tillfället sin ministerstol.
Senare samma år fann han förenligt med sin ställning som
regeringsmedlem att i en i Stockholm given intervju för en tysk tidning
rikta ett skäligen dåligt beslöjat angrepp mot Förenta Sbterna
för att ha inträtt i kriget mot Tyskland av kapitalistiska bevekelsegrunder,
en förlöpning som endast kunde riittas till något så när
genom en formell bortförklaring. Det tredje klavertrampet, bragt till
fulländning i frasen om Danmark som N ordens tilltänkta bandhund,
hiinde i Lund för en del år sedan och är i färskt minne.
Frånsett den diplomatiska fumligheten, som välvilligt tolkad ändock
kan ha varit en förföljelse av envis otur, skönjer man bara av
436
Dagens frågor
dessa exempel en tydlig mental tendens i riktning mot den uppfattningen,
att lammet skulle vara skyddat om det behandlar vargen hövligt.
Uppenbart är också att det är här förklaringen ligger till att i
Danmark alltid de antimilitaristiska grupperna ha tyckts vara den
södra grannens huvudsakliga sympatisörer. Det är dylikt som nu
för tiden av förståsigpåare kallas realpolitik. Samtidigt med att
Stauning sålunda trodde det möjligt att i en värld, som löpt amok,
basera en hållbar utrikespolitik – med tillhörande konsekvenser för
försvarspolitiken – på ett slags affärsmässig grund, delade han enligt
alla tecken med många av sina landsmän även den naiva förtröstan
om rättfärdighetens inneboende makt, som till omviixling
med mycken hetsighet utgör ett så vanligt inslag i dansk politik
över lag. A andra sidan ackorderar ingen, nation eller enskild, ens
under tryck med sin syn på rätt och orätt utan att ta skada till sin
själ, men för en dubbelinställning som den antydda vinkar frestelsen
till ett s[tdant ackorderande med ojämförligt försåt. Under fred och
på det inrikespolitiska planet månde härav mindre ohägn ske, i
Staunings läge efter 1940 ser man spänningen mellan rättskravet och
eftergifternas bekvämare framkomstmetod förstorad till tragik. Det
enda man frågar sig iir, om han själv insåg vidden och djupet hos
tragiken.
Rolf Fridholm.
Höstriksdag Skullc utrikespolitiska eller försörjningspolitiska skiil
eller inte? göra det nödvändigt att hålla en höstsession, kan intet
vara att säga därom under denna krigskris. Däremot undrar m:1n,
om de, som äro förespråkare av en höstriksdag för höstriksdagens
egen skull eller därför att de tro anordningen vara rationell, verkligen
beaktat problemets alla sidor. Endast en arbetssynpunkt skall
här föras på tal.
Den svenska riksdagens arbete baseras på de mångomskrivna
historiskt framvuxna, fast organiserade utskotten. Genom att utöka
antalet ständiga utskott och deras suppleanter ha numera praktiskt
taget första kammarens samtliga ledamöter och ’lo av andra kammarens
ledamöter fått fast sysselsättning. Fördelningen av ärendena
mellan de ständiga utskotten kan variera något år från år, men i
stort ge de grundlagsinskrivna fördelningsreglerna till resultat att
alla dessa utskott ha fullt upp under lagtirnorna (från det numera
totalt arbetslösa utrikesutskottet bortses då, men dess ledamöter ha
i flertalet fall mandat i andra utskott). Däremot ha de tillfälliga
uskotten sedan länge och framför allt sedan krigsutbrottet sällan
berett sina medlemmar – i regeln nyvalda – något trägnare arbete.
Under fjolårets höstsession – den första som hade karaktären av
fortsatt lagtima riksdag – visade det sig att arbetet på de olika utskotten
blev mycket ojämnt. Konstitutionsutskottet ställdes så gott
som helt och de tillfälliga alldeles helt utan arbetsuppgifter. Endast
därigenom hade ett hundratal arbetsföra och arbetsvilliga riksdagsmän
ingen annan pliktmässig roll att spela än att under 9 veckor
bevista några kammarplena. Ett par andra utskott hade ej fler
437
Dagens frågor
ärenden, än att dessa räckte blott till ett par eller några dagars sysselsiittning.
Inte stort bättre var arbetet organiserat vid 1939 och
1940 års höstriksdagar, som hade karaktären av urtimor och då bercdningsuppgifterna
koncentrerades till ett fåtal särskilda utskott,
i vilka inte ens hälften av andra kammarens ledamöter kunde vinna
inträde som ledamöter eller suppleanter. Aterstoden fick bilda en
outnyttjad reserv.
Sit länge detta fasta utskottsväsen finns kvar – och det utgör ur
milnga synpunkter en av den svenska folkrepresentationens starkaste
sidor – torde varje höstriksdag av mera extraordinarie natur
letla till en lika ojiimn disposition av riksdagens arbetskrafter. Men
iiven om en höstsession införes som normal företeelse, torde förhållandet
bli ungefiir detsamma, åtminstone om budgetbehandlingen –
niigot som måste vara det enda förnuftiga -~ för enhetlighetew; skull
fortfarande förliigges till vintersäsongen. Sannolikt skulle niimligen
resultatet bli, att budgetutskotten under den första sessionen finge
fullt upp att göra, medan övriga utskott, enkannerligen lagutskotten,
finge en lii ttnad och kanske bleve partiellt arbetslösa. U n der
höstsessionen dä.remot bleve förhållandet det omviinda, samtidigt som
de tillfälliga utskotten fortfarande bleve överflödiga. Den grundlighd,
varmed lagutskotten ofta ha att gå tillväga vid sin beredning
— ]Jroeessreformen tog i år fyra månader i siirskilda utskottet
sknlll’ dessutom lclla till att höstsessionen kunde dra långt ut p<l titll'tt,
iiven om iirellllemt vore jiimförelsevis få.
Skulle detta verkligen kunna kallas en efterstriivansviird rationell
ordning~ Eller skulle vinsten av höstrih;dag·ar- trots att de skulle
kosta statsverket ganska stora slantar och hindra många riksdagsmil
n i dents horgerliga gärning samt diirigenom kanske fön;vära
riksdagens rekrytering-· verkligen vara sit stor att rikselagens tradiiionl'lla
utskottssystrm för den skull borde rivas upp och byggas om
fr il n gnmden? Biigge fr[tgorna torde böra besnwas med ett överviigande
nej.
l Sehweiz har man löst sessionsproblemet pil ett ganska lwhii ndigt
siitt. Diir har man normalt fyra sessioner ilrligen, räekantle tre it
fyra veckor <tt gangen. Under sessionerna p::igt kammarplena varje
dag, dock aldrig nagra långa förslöande nattplena, och intP heller
giirna måndagar Ol'lt lördagar, som reserverats för det eivila m·betet
i hemorten. Utskotten, som ej iiro fasta utan viiijas för varje iirende
av kamrarnas hyriier, arbeta i huvudsak mellan sessionerna. De ta
sig diirvid någon veekas intensivt arbete, helst på någon avskild och
lugn turistort. I utskotten insiittas de personer som ha tid. Och
arvotle utgår under mellantiden endast till ntskottsmedlemmar, gi,
·eh·is blott för den tid utskotten sammanträtt. Utan att höra hit kan
det tillfogas att dessa utskottens utflykter, som tvinga till personlig
samvaro oberoende av partier, anses befordra saklighet och samförstånd.
E. H.
438
–