Ubåtsdåden och den svenska bevakningen

UBÅTSDÅDEN
OCH DEN SVENSKA BEVAKNINGEN
UNDER detta krig ha de ieke krigförande staternas neutrala
riittigheter kränkts i än högre grad iin under förra viirldskriget.
Folkrätten har visserligen ännu inte helt brutit samman, men
den har grovt åsidosatts av de stora makterna så snart detta
överensstämt med deras krigsintressen. Sedan alla stormakter nu
dragits in i kriget och de neutrala staternas antal till följd av
ockupationerna decimerats, har ingen starkare makt heller kunnat
sättas bakom neutralitetsreglernas budord. De mindre staterna
få enbart lita till sin egen styrka, som kan betyda åtskilligt
även i ett storkrig när striden är jämn och utgången oviss.
Även om de- närmast då de enklaverade Sverige och Schweizpå
grund av det yttre tryckets skärpa då och då nödgats göra
eftergifter, ha de dock aldrig kunnat sträcka sina medgivanden
så långt att suveräniteten kunnat dras i tvivelsmål.
Piratdåden i sommar på vår ostkust ha dock varit av den grova
och brutala art, att de mer än något annat upprört den svenska
opinionen. Fyra stora lastfartyg och många sjömäns liv ha offrats
på svenskt territorialvatten för ubåtstorpederna. Något tilWilligt
missöde eller något enstaka obetänksamt dåd har det inte varit
fråga om. Aktionerna ha tvärtom haft den cyniska planmässighetens
alla kännetecken. Att vederbörande stat, om den hederligt
erkiint ansvaret för våldsdåden, skulle kunna anföra att angreppen
riktats mot Sveriges handel med en krigförande stat och
alltså varit ett led i blockadkriget kan inte ändra den enstiimmiga
svenska uppfattningen, att det svenska territorialvattnet
borde utgöra ett skyddat svenskt område. Regeringen har också,
att döma av utsända kommunikeer, vidtagit energiska försvarsåtgärder.
Den har beordrat marin- och flygvapnen att anstiilla
jakt på främmande ubåtar, som uppehålla sig i våra vatten.
Enligt uppgift skulle denna jakt, trots tragedien nu senast
med »Liljewalch» och dess besättning, inte ha varit resultatlös.
Några säkrare hållpunkter för att bedöma effekten har man dock
439
Ubåtsdåden och den svenska bevakningen
inte. Och våra vatten äro så långsträckta, att en fullständigt
effektiv vakttjiinst knappast är möjlig, åtminstone inte så länge
tillgången på båtar och flygplan ej är större än för nänarande.
Såvitt man vet har denna det svenska försvarets patrulleringsoch
spaningstjänst i princip blott avsett området innanför territorialgränsen.
Om denna begränsning verkligen är riktig kan
dock starkt betvivlas, inte minst sedan »Liljewalch» sänktes med
en torped, avlossad från en ubåt utanför tremilsgränsen. Det ditta
och rimliga borde vara att jakten utsträcktes så långt ut på det
internationella vattnet, som svarar mot en torpeds porte. Endast
därigenom ges det större utsikter att hindra, att ubåtar inte
kunna ligga utanför tremilsgränsen och vakta på tillfällena då
handelsfartygen dra förbi innanför. Helst borde även området
mellan Gotland och Öland förklaras för förbjudet vatten för icke
notificerade ubåtar, varigenom Sveriges intressen av obehindrad
sjöhandelsförbindelse mellan dessa landskap och fastlandet skulle
kunna hävdas på ett mera effektivt sätt. Efter »Liljewalchs» torpedering
och sedan de hittills vidtagna motåtgärderna inte skapat
det åsyftade skyddet borde Sverige dock under alla förhållanden
meddela de krigförande, att ubåtar utsätta sig för risken för
förstörelse genom svenska stridskrafter, om de upptriida inom torpedskotthåll
– d. v. s. upp till 7 sjömil – från den yttre svenska
territorialvattengränsen, givetvis med undantag för de fall, då
de befinna sig i nöd eller i vederbörlig diplomatisk ordning anmiilt
sig vara på väg till svensk hamn.
Förfaringssiittet skulle visserligen avvika från de internationella
neutralitetsreglerna. Men det systematiska i ubåtsangreppen
är ett tillräckligt starkt skäl för Sverige att jämka dessa regler
på ett sätt, som bättre överensstämmer med dessa reglers innersta
syften att garantera ett land fri passage inom sitt eget territorium.
Att ett icke krigförande land ansett sig på eget bevåg
kunna jämka på reglerna visar den s. k. Panamadeklarationen
av år 1939, enligt vilken de amerikanska staterna vid äventyr av
beskjutning förklarade varje slags krigshandlingar inom 600 nautiska
mils avstånd från världsdelens kust såsom otillåtna. Sverige
har för övrigt sedan länge hävdat en vidare territoriegräns än
tremilsgränsen, vars räckvidd – ett kanonskotts längd från stranden
riilmat- bestämdes på 1600-talet och föga svarar mot vår tids
artilleriteknik Att sätta de förrädiska ubåtarna i särklass ges det
så mycket starkare skäl till, som dessa i motsats till andra krigsfartyg
enligt giillande folkrättsregler inte få passera i övervat-
440
Ubåtsdåden och den srenslw IJevakningen
tensläge innanför territorialgränsen utan särskilt tillstånd. Och
såsom det anmärktes, när tanken att utsträcka territorialvattengränsen
redan i somras framkastades, skulle en svensk aktion i
denna riktning inte medföra någon inskränkning av de krigförandes
legitima rättigheter.
Naturligtvis vore det önskligt att SYerige äYen vidtoge skärpta
åtgärder för att hävda sin suveränitet mot överflygningar – som
bekant hade luftkriget och rätten att begagna annan stats luftterritorium
aldrig hunnit folkrättsligt normeras innan det andra
världskriget bröt ut. Hur ovälkomna dessa alltför tiitt återkommande
besök från främmande makters flygplan än äro och hur
nödvändig en ständigt vaksam svensk beredskap hiiremot än
måste vara, vill det dock synas som om överflygningarna åtminstone
numera i allmänhet varit oavsiktliga eller i vart fall inte
haft något aggressivt syfte. Om ubåtarna däremot kan omdömet
blott bli, att deras besök liknat rena sjöröveriet. Under sådana
förhållanden kan folkrätten, som eljest i så många avseenden ej
respekterats, inte få bli ett faktiskt skydd för pirater. Sverige
måste till det yttersta kräYa respekt för sin handel, och då den
hittills praktiserade vakthållningen ej hjälpt måste vårt land Yara
i sin fulla rätt att utvidga säkerhetszonen. Bevakningen må bli
dyr och riskfull, men den är ett uttryck för vår fasta sjiilvständighetsvilja.
Och att trygga den sjöburna handelns siikerhet har
alltid ansetts vara en av flottans och numera även flygets huvuduppgifter.
441