Den tredje vägen mellan kollektivism och liberal atomism

DEN TREDJE VÄGENMELLAN
KOLLEKTIVIsM OCH LIBERAL
ATOMISM
Av kamlirdclct jur. rl:r CCRT ROIITLU;n, Djursholm
J(n,A VEN på nyordning av stat och samh~ille har stiillt oss inför
ett dilemma, som ofta agitatoriskt förenklas till ett val mellan
att finna allt väl som det är eller följa utländska revolutionära
förebilder. Distinktionerna mellan nazism, bolsjevism och
fascism äro ju i grunden oväsentliga, och man kan, oaktat deras
olika vokabulär, gott slå ihop dem till en gemensam motsats
mot det borgerliga samhället, med termen kollektivism. ::len inför
denna motsats frågar man sig ovillkorligen, om ej något annat
alternativ finnes. Eller kan man helt enkelt viinda åter till
det gamla~ N ej, en ny väg måste stakas.
Kan man tala om en ödets egen mening, så är det visserligen
att himna det gamla bakom sig. Men icke att glömma något.
Huru bittra det gångnas liirdomar än må vara, undvaras kunna
de ej för framtiden. Den blivande fredsekonomin diskuteras ju
redan på många håll. Nationalekonomerna gå i spetsen. Det senaste
symptomet är professor B. Suvirantas i Finland nyligen
utgivna läsvärda arbete härom. Men saken har större riickvidd
än den ekonomiska sidan. Dess alla olika sidor har nationalekonomen
Wilhelm Röpke, numera verksam i Gencve, ~ignat en intresseväckande
undersökning i ett nyligen utkommet arbete »Die
Gesellschaftskrisis der Gegenwart» (Ziirich l~J42). Han är blott
en av de många frågande, men hans synkrets är vidare iin de
flestas. Hos oss ha möjligheterna för en bättre tingens ordning
skärskådats av Tom Söderberg (I stället för Världsplan – det
möjliga, Stockholm 1941) i ett arbete, som innehåller flera tänkvärda
uppslag. Hans styrka ligger i en sällsynt fördomsfri kosmopolitisk
blick. Röpkes blick når vidare i tiden, både bakåt och
framåt. Men huru upphöjd måste väl utsiktspunkten vara för
att proportionerna mellan när och fjärran skola framstå riktiga~
Och vilket synglas gör det väl möjligt att skåda in i framtiden~
459
’ ) t
Curt Rolttlieb
Orsakerna till den i vår tid oemotståndligt frambrytande kollektivismen
ser Röpke i den psykiska och sociala process, som sönderfrätt
traditioner och organiskt framvuxna samhällsformer.
Resultatet har blivit en genomgående allmän »Vcrmassung», förvandling
av de lösryckta individerna till en likriktad massa.
Ordet är oövcrsiittligt, men triiffande. Berövad den kiinslo- och
föreställningskomplex, som utgjort dess kulturarv, blir massan ett
blint verktyg för ledarens godtycke. Den mest i ögonen fallande
följden, ehuru ej det primära, är det ekonomiska livets tvångshushållning.
Röpke anknyter synbarligen till Ortega y Gassets
kända tankcschema. Orsakerna till denna utveckling kunna lämnas
å sido. Storstadslivet, folkökningen, penningens herravälde
sanlYerka, andra faktorer att förtiga. Denna Vormassung utplånar
individen och hotar kulturens grundvalar. Diktaturstatens
kollektivism måste därför avvisas likasom en gången tids liberala
atomism. Räddningen ser han i en »tredje viig». Analysen
av möjligheterna härvidlag är den intressantaste delen av arbetet.
Vad den ekonomiska sektorn angår, är en fri marknad, n. b. under
garantier mot missbruk, ett huvudvillkor för att undgå kollektivismens
Skylla och laissez-faire-systemcts Karybdis. Endast genom
.fri tävlan kan den handlingskraft och sjiilvsHindighet bevaras,
som både produktionen och statslivet behöver.
Röpke har bakom sig en betydande produktion såsom nationalekonom
och kristcoretiker, men ägnar här den fackmiissiga argumenteringen
föga utrymme. Han nöjer sig med kontentan därav
och betonar, utan att alltför mycket ingå på ekonomiska problem,
så mycket starkare dc sociala och moraliska förutsättningarna
för nuvarande upplösning av alla rätts- och värdebegrepp i rryskland.
Det centrala i tidens onda är upplösandet av de band, som
sammanhålla familjen och övriga organiska grupper samt förena
medborgarna inbördes. Följden blir förintandet av all den
organiska differentiering, som de historiskt givna institutionerna
och intressena inom olika samhiillsklasscr medföra.
Diiri kommer han till samma resultat som en annan ryktbar
avslöjare från andra utgångspunkter nått, Rauschning. Den senares
huvudtes är, att rationell planmässighet såsom prineip för
livsföringen i dess helhet och ieke enbart såsom medel för högre
syften desorienterar massorna och avbryter utvecklingens kontinuitet
samt alltså röjer väg för de destruktiva krafter, varur
likriktningen framgår. Röpke för ytterst processen tillbaka på
folkökningen. Huruvida detta håller streck kan här lämnas å
460
Den tredje 1·äuen
sido. Det intressantaste i hans vittsviivande arbete iir undersökningarna
om möjligheterna för och konsekvenserna av en tredje
väg mellan liberalism och kollektivism. statsingripande för att
säkra planmässighet hos näringslivet avböjer han ingalunda.
Tvärtom går han med tysk känsla för statsorganens uppgift ivrigt
till rätta med laissez-faire-princi}len. Men ingreppen måste
vara »konforma», d. v. s. överensstämma med det ekonomiska livets
lagar. Detta är viil ej någon nyhet, men har — ej minst hos oss ~
bebinkligt råkat i glömska.
För en kristeoretiker faller det sig naturligt att understryka
de ekonomiska lagarnas betydelse gentemot den godtyckliga planhushållningen,
som viil snarare borde kallas tvångshushållning.
Röpke kallar den Biireauwirtschaft. Men huru viktigt dPt än
är att känna och respektera de ekonomiska lagarna, måste dock
de rättsbegrepp och värdeföreställningar, som utgöra det viistorländska
kulturarvet, bliva grundläggande för vägen ur det nuvarande
betrycket. Bristen på vördnad betecknar Höpke som det
främsta kännetecknet hos den inträdda » Vermassung». Familjens
förfall sammanhänger härmed. Den tredje viigen måste bestämmas
av vad Röpke kallar ekonomisk humanism. Don skall
göra både liberalismen och kollektivismen överflödiga. Uttrycket
påminner om devisen »economic chivalry», som don engelska
nationalekonomiens grand old man Alfred Marshall på sin tid
uppställde.
Möjligen ligger bakom Röpkes tankemetod det Regelska begroppsschemat
tes ~ antites ~ syntes. Men Höpke står på säkrare
empirisk grund. Hans livsåskådning niirmar sig den hellenska,
och han har lärt både av Platon och Aristoteles. Ett litet
samhälle kan siikorligen Hi t ta ro, betonar han, skydda sig mot
»Vermassung», då det individuella där lättare gör sig gällande.
Den megalomani, som gör massan eo ipso tillbedjansvärd och som
i Tyskland förkviivt alla andra viirdenormer, har ingen god jordmån
i småstaterna. Tom Söderherg anser, att den kontakt med
småstaterna, som den nazistiska våldsregimen medför, måste medföra
en inre upplösning av kollektivismen, en ökad uppskattning
av värdet hos den segt försvarade individuella friheten och alltså
bana väg för något nytt. Å ven om detta dröjer, fortgår dock synbarligen
stormaktornas ömsesidiga självförstöring. Och småstaterna
ha säkerligen därför sin givna uppgift att utstaka den tredje
vägen.
En för despoti och våld tjänlig massa måste planmässigt upp-
461
Curt Rohtlieb
hetsas och hållas i ständig jäsning. Annars kan en för likriktningen
skadlig självbesinning och differentiering inträda. Genom
en dylik planmässig behandling slås från början varje gruppbildning
sönder. Endast atomiseringen fortgår. Och den för regimen
nödvändiga hetsen skall förbindas med en dyrkan av det
heroiska. Man kan hiir erinra om de ord Montaigne, på tal om
hjältemodet hos världens härskare, fäller: » … att milt och rättvist
umgås med de sina och sig själv, icke pruta av, icke förneka
sig är sällsyntare och svårare.» Vila, vanemässigt jämnmätt,
besinning stör likriktningen. Den totalitära staten kan och
får aldrig vara nöjd. Hatet mot vad som helst eller mot allt
inom synhåll blir ett omistligt medel.
Både som skydd mot dylika metoder och som egenvärde måste
rätten till ett privat liv, ett område, som lag och myndigheter
respektera, oeftergivligen hävdas. Den tredje v~igen har detta
till både förutsättning och första syfte. :D~ria sammanslutningar
blir den andra fordringen. Därmed är man framme vid det korpandiva
samhällsskicket.
För den totalitära staten har detta varit ett slagord, varigenom
enskild företagsamhet kunnat behärskas. Men för korporationerna
såviil på produktionens som på kulturens område har tillika
ledarprincipen uppställts, vilket ju är emot själva den korporativa
iden. Ty utan en viss grad av självstyrelse kan man ej tala
om en verklig korporation. Vad som tager detta namn är då i
själva verket blott ett osjälvständigt organ. Alltså motsatsen till
autonom korporation. Att diktaturstaternas exempel åberopats
till stöd för yrkanden om en korporativ organisation saknar ej
sin komik.
Målet för produktionen, riktlinjerna för samhiillsverksamheten
måste enligt Höpke statsmakten angiva. De fria krafterna måste
uppmuntras, men få ej nöta ut sig i fri konkurrens. Konkurrensen
måste hållas inom de gränser, som ur det helas synpunkt äro
tjiinliga. I själva verket måste staten dels underhjälpa den fria
konkurrensen genom att försvara producenterna mot övermäktiga
monopol, dels skydda allmänheten mot konkurrensens missbruk
genom att undertrycka bedrägliga metoder, och hiirvidlag kommer
siirskilt reklamen i betraktande såsom ett medel att suggestivt
vilseleda konsumenterna. Ehuru han utdömer det liberala systemet
såsom föråldrat, vill han likväl behålla fördelarna av de fria
krafternas svel.
Likaså förordar han guldmyntfoten framför en konstgjord va-
462
Den tredje vägen
luta, som kan manipuleras efter stundens behov och utan tanke
på framtiden. Detta betyder ej, att han avvisar varje reglering
av valutan, t. ex. en nedpressning av penningviirdet, motiverat
av nödläge hos näringslivet. Tvärtom, ett sådant ingrepp kan
vara konformt, men får ej drivas därhän, att 11risets funktion
eller prismekanismen iiventyras. En devisiYångshushållning, som
omöjliggör det automatiska samspelet av utbud och efterfrågan
på marknaden, betecknas däremot såsom ett icke konformt ingrepp.
Dylika ingrepp tendera, en gång började, att stiidse fortsättas
och skärpas, tills »kollektivism», det fullstiindiga förstatligandet
av näringslivet, uppnåtts. Röpkes tvivol på möjligheten
av en förnuftig skötsel av pappersvaluta hade möjligen skingrats,
om han närmare känt vårt land, som i många avseenden förverkligat
hans önskningar botriHfande den tredje viigen.
Rationalismen har vidare- och detta är en väsentlig del av hans
livsåskådning -blivit en kräftskada för utvecklingen, ty den får
icke göras till en grundval för hela samhällslivet. Do spontana
reaktionerna människor emellan äro oumbärliga. Eljest ,;tagnerar
livet. »Vetenskapligt» familjeliv eller religion ii r lika orimligt
som vetenskaplig glädje eller sorg. Men vetenskaplig organisation
höjer samhällslivets effektivitet! Javisst, men effektivitet
för vad~ Målet kan ej bestämmas vetenskapligt eller över huvud
rationellt. Man måste lita till djupare liggande krafter. Besinning
är en nödviindig förutsiittning, intuition on nödviinclig regulator.
Den fria konkurrensen inom elen av lag givna ramen – som
visserligen kan göras ganska trång – förutsätter lönsamhet hos
produktionens huvuclgronar. Monopolväsendet, som utgör ett utmiirkande
drag hos niiringspolitiken i så många Hinder, gör det
ej och måste säkerligen i längden visa sig som sWseri med de
produktiva krafterna. Den förlamning av näringslivet, som de
statsbeskyddade monopolen medföra, tenderar att striicka sig allt
längre över samhällslivet och efter hand ombilda samhällets struktur.
Även om ett fast motstånd till denna procoss nu kan te sig
doktrinärt, skall det i längden visa sig frams;vnt. Den tredje vägen
får ej vara en enkel kompromiss mellan ytterligheterna. En
sådan begagnas då ogenerat av don starkare riktningen för att
nå dess mål. I så fall blir den tredje vägen lätt ondast on omväg,
som mynnar ut mot don ena ytterligheten. Den faran har även
Röpke till fullo insett.
Det är en rikedom av allmänna synpunkter och ideer man får
463
Curt Rohtlicb
på tidens problem. Men huru den tredje vägen i detalj skall utstakas,
det måste förbehållas framtiden att avgöra. En huvuduppgift
för staten är att träda stödjande emellan vid rubbningar
inom niiringslivet och underlätta omflyttningen av arbetskraft.
befordra ~·rkesskicklighet och övervinna hindren för produktionens
an11assning efter växlande konjunkturer. statliga monopol
verka i motsatt riktning. Ett system av fria yrkeskorporationer
utan monovolstiillning kan måhända vara av stor betydelse i
detta hiim;cende. Både Röpke och Rausclming vilja förankra stat
och samhiille i en korporativ organisation. Den senare tiinlwr
sig t. o. m. över- och mellanstatliga korporationer, tydligen i stil
mod den gamla arbetarinternationalen, såsom en motvikt mot
centralisering och statsabsolutism. Till samma resultat, ehuru
på andra vägar, har även Tom Söderberg kommit. Nationalismen
såsom kulturfaran framför andra, det har för resten blivit
klart för allt flera. Den moderna staten har ju mer än någonsin
bliYit en Leviathan, ett hot mot den kultur och det rättsviisen.
som den skulle skydda. Finnes det någon annan motvikt än internationella
yrkcssammanslutningar~
Så lå.ngt går ej Höpke, men näst en reniissans av moral och
värdeförcstiillningar iir en organisk gruppbildning av de samhälleliga
krafterna hans huvudpostulat. I övrigt får man naturligen
ieke någon niirmare anvisning om det korporativa samhällets
byggnad.
Rationaliseringens och stordriftens avigsidor betonas vidare
med en iver, som utan tvivel skjuter över målet. En återgång
till äldre metoder är dock av ekonomiska orsaker omöjlig. Och
likväl, en sund samhällsstruktur – det medgivandet måste göras
– iir viktigare än hög profit. Hiirvidlag har liberalismen
felat mycket. I övrigt ter sig fördömandet riitt billigt. Hos många
kritiei, c;i minst hos Röpke, får man en smickrande förhoppning,
att vi i Sverige gå tämligen parallellt med den rätta kursen. Visserligen
med några viktiga modifikationer, friimst berörande monopolviiscndet.
’l’ydligen är liberalismen ej så otidsenlig som
många – iiven Röpke – försäkra. Den tredje viigen har vissorligen
Hinmat denna bakom sig, men går kanske åt samma håll.
Vår tids dilemma blir ej så unikt som protagonisterna gärna
förestiU!a sig. Vid många konfliktlägen i gången tid har man
känt sig i liknande liige. Så även i det nya tyska riket på 1870-
talet. Ett litt(Tiirt minnesvärt uttryck fick konflikten i striden
mellan ytterligheterna preussisk absolutism och socialdemokrati.
464
Den tredje ’Vä_gen
därvid främst Gustav Schmoller uppdrog grundlinjer för en
tredje väg. Den förlorande sakens talan fördes då glänsande av
Heinrich von Treitschke – som nu omsider, åtminstone i sitt
land, hyllas som den vinnande. Att han förlorade, sammanhänger
med hans underskattning av de krafter, som uvvhiira den Yästcrländska
odlingen och hans hat mot socialdemokratin, som för honom
betydde revolution och förintelse av den preussiska staten.
Hans patos var den starkares obetingade rätt och massans maktlöshet.
I hans land hava visserligen de båda ytterligheterna förenat
sig liksom även makt och massa. Den tredje väg, som Sehmoller
förordade, har nu spärrats. Men denna väg, som betydde skydd
för de svagare, rättssiikerhet, humanitet i statslivet, bestod provet
under årtiondena efter den celebra fejden och har visat sig framkomlig
i andra länder. När nu Röpke från nutida förutsättningar
ställt likartade mål, anknyter han till halYt glömda traditioner
i tyskt tankeliv.
* * *
Individuellt ansvar, fri samverkan, decentralisering äro ofrånkomliga
riktlinjer för västerländsk utveckling. Det ideella målet
för samhällsorganen iir viktigare än största möjliga effektivitet
för ett mål, som bestämmes av den blinda tekniken. I mycket
sammanfaller Röpkes på analys grundade synpunkter med
Ranschrrings mera extemporerade. Denne kiinner sig som emigrant
ej blott från sitt land, utan även från hela vår Yiirld och
från allt det förflutna. Att rädda dess dyrbaraste arv iir hans
patos. I vårt fredliga land ha vi kanske ännu ej upptiickt Yad
som står klart för så många av Röpkes och Rauschnings generation,
att vi alla äro emigranter mot ett okänt mål, som vi dock
själva måste finna ut. Man kan kalla målet ekonomisk humanism.
Att bedöma det praktiska värdet av Röpkes upiJslag tillkommer
framtiden. Man får i varje fall hos honom en utmärkt sammanfattning
av vad som rör sig i tiden. Och han står utanför
partierna, en sällsynt fågel bland samhällsforskare. Envar kan
ju mycket väl taga parti för den sak, som synes honom rättvis
och nödvändig. Men sanningen måste gå före varje partiparoll
och varje särintresse. Däri ligger den svåra plikt, som den intellektuella
eliten utan prut måste taga på sig. För att nå fram
till en utsiktspunkt ovan vimlet måste man frigöra sig från många
465
Curt Iloldlieb
miinskligt berättigade hänsyn. Och för att finna en väg ur tidens
dilemma måste man nå fram till en vidare horisont än vad avspärrning
och censur möjliggör. Den, som icke vunnit överblick
över det västerländska samhällets uppkomst och utveckling, göre
sig ej besvär.
Har det ej varit personlighetens kamp för luft och utrymme, som
under sekler varit växtkraften~ Människan är alltings mått, löd
den sats, vilken krönte den antika filosofin. Eller, på samhällsteoretiskt
språk: individen är alltings mål. Den kollektivism, som
nu bjudes oss, är i längden möjlig blott genom terror. Det enda
mål, som utan terror kan sporra oss att bryta en ny väg, iir ett
samhälle av fria människor, verkande i korporationer och förenade
i en stat på nationens historiska grund.
466