Röda korset i det andra världskriget

RÖDA KORSET
I DET ANDRA V ÄRLDSKRIGET
ETT STORARTAT KÄRLEKSVERK MEN
OCKSÅ BITTRA BESVIKELSER
Av redaktör PAUL OL!JHRG, Stocklwlm
l DESSA världsbrandens dramatiska dagar riktas millioner människors
tankar till Gencve. Där hoppas de få tröst och hjälp.
Här verkar den universella organisation, vilken omstrålar mänskligheten
som ett levande ljus, Röda korset. I samma stad och i
samma hus, Villa Moynier i Geneve, där en oansenlig skara människovänner
för 78 år sedan för första gången diskuterade bildandet
av Röda korset, har ännu i dag Röda korsets Internationella
kommitt{~ sitt siite. Från denna institution utgår under
kriget de humanitära hjälpaktioner av alla de slag, som lämnas
till alla av kriget hemsökta länder. De flesta av all världens
länder äro anslutna till Röda korsets konvention, och i dem
fungera Röda korsets nationella sammanslutningar, vilka erkännas
som halvt eller helt statliga organ. F. n. bestå 62 dylika
sammanslutningar, vilka tillsammans räkna 40 millioner medlemmar.
Röda korsets uppgifter äro i dag utomordentligt omfångsrika.
’l’y det totala krigets fasor äro gränslösa. I kriget av i dag
existerar inte längre något »bakom fronten», inga neutrala zoner,
som icke betraktas som slagfält. Krigets förödelser drabba
civilbefolkningen likaväl som männen vid fronten. Genom den
moderna krigstekniken utplånas på ett raffinerat sätt otaliga
människoliv och enorma andliga och materiella värden. Så mycket
mera vittomfattande och komplicerade gestalta sig Internationella
Röda korsets uppgifter.
Allt som allt omfattar Röda korsets verksamhet i stora drag
följande områden: organisationen av krigsfångarnas underrättelsetjänst,
uppgifter över fallna och saknade; förmedling av
gåvor, paket och pengar till de krigförande från hembygden;
477
!
Paul Olberg
föranstaltandet av utbyte av krigsfångar mellan de krigförande
länderna; civilbefolkningens försörjning med livsmedel och medikament
i de besatta och skövlade områdena; omvårdnaden av
den internerade befolkningen i fiendeland, där ett utbyte av
familjeundcrrä ttelser organiseras familjemedlemmarna emellan;
omsorgen om de militärt internerade i neutrala länder. Med
detta för ögonen kan man utan överdrift säga, att en tämligen
stor procent av de aktiva krigsdeltagarnas många millioner och
mycket breda skikt av dc krigförande ländernas civilbefolkning
på ett eller annat sätt äro beroende av Internationella kommittens
för Röda korset omsorger.
En åskådlig föreställning om kommittens verksamhet i Geneve
ge bl. a. följande siffror. En av de senaste månaderna expedierade
kommitten icke mindre än 1,600,000 brev; antalet brev, som dagligen
expedierades under mars månad 1942, varierade mellan
28,000 och 113,000; en rekorddag samma månad ankom det 70,000
och avgick 160,000 brev. Sedan europeiska krigets utbrott till 21
oktober 1941 insändes enbart till centralbyrån för krigsfångar mer
iin 6 millioner siindningar; under samma tid avsände den mer än
!) millioner brev och övriga korrespondenter. I december expedierade
byrån sitt brev nr 10,000,000. I medeltal expedierar hyrån
30,000 brevförsändelser om dagen. Bl. a. inkommo fram till oktoLer
1941 1,400,000 brevkort från krigsfångar. Antalet telegram,
som byrån expedierar, iir mycket stort. Så t. ex. ingingo i september
1941 2,068 telegram och avsändes 1,436. Internationella
kommitten iigcr postfartygen, som trafikera traden Lissabon,
Geneve och Marseille och ombesörja de oerhörda korrespondenstransporterna.
I runt tal 3,600 människor äro sysselsatta inom
kommittens olika sektioner, därav omkring 2,000 helt och hållet
utan kontant erkänsla. Genom den frivilliga, oavlönade arbetskraften
sparar Internationella kommitten 280,000 francs i månaden.
Diirvid förtjiinar framhållas, att 80 procent av krigsfångebyråns
budget tiickas av medel, som hopbragts i själva Schweiz. Folk
av skilda yrken och samhällsklasser arbeta här sida vid sida;
de komma om leviillarna efter dagens arbete och arbeta några
tinunar för att söka lindra de tillfångatagnas, saknades, sårades,
deporterades och deras anhörigas tunga öde.
Som redan antytts har Internationella Rödakorskommitten
under innevarande krig stiillts inför uppgifter, som på detta område
av krigsfångeproblemet vida överträffat allt, vad som presterats
under tilländalupna krigstider. Till all lycka kommo Röda
478
Röda korset i det andra världskriget
korsets rika erfarenheter kommitten tillgodo. Redan 1938 valde
kommitten med hänsyn till den europeiska politikens tillspetsade
läge ett utskott, som fick i uppdrag att utarbeta ett aktionsprogram
vid fall av krig. Genom privata insamlingar i Schweiz hopbragtes
erforderliga medel för de första åtgärderna. Kär det
europeiska kriget utbröt i september 1939 triidde Internationella
kommitten omedelbart i aktion. Det schweiziska förbundsrådet
ställde 200,000 francs till kommittens förfogande och staden Geneve
erbjöd Röda korset att som centralbyrå för krigsfångarna
(Agence central des prisonniers de guerre) få disponera Conseil
Generals byggnad, som de sista åren före Folkförbundspalatsets
tillblivelse var siite för Folkförbundets allmiinna konferenser.
Det mest omfattande arbetsgebit, som kommer på Internationella
kommittens lott, iir underrättelseväsendet betriiffande krigsfångar,
saknade, sårade och stupade. Det iir att betrakta som
Röda korsets kärnorganisation, som intill denna dag står i centrum
för Röda korsets verksamhet. Underriittelseväsendet uppriittades
på sin tid på förslag av Röda korsets grundare Henry Dnnant.
Anledningen till grundandet av en underrättelsecentral inom
Röda korset är ganska intressant. Dunant berättar, hur han på
slagfältet vid Solferino hört en döende ropa: »Åh, monsieur, om
ni ville skriva ett brev till min far, att han tröstar mor!» Dunant
noterade föräldrarnas adress och uppfyllde den döendes sista
önskan, oeh redan i Röda korsets första Genevekonvention av år
1864 upptog han iden till upprättandet av ett underrättelseväsen
bland krigsfångarna. Under tysk-franska kriget (1870-71) bildades
för detta ändamål en internationell byrå, och ur den viixte
med tiden, framför allt under första världskriget, den viildiga
organisationen fram. Redan på den tiden, under åren 1914-1918,
expedierade byrån dagligen ända till 18,000 brev. Vid krigets
slut utgjorde anteckningarna om krigsfångarna ett bibliotek på
över 20,000 maskinskrivna ark. Denna förteckning tjänade som
förebild till underrättelseväsendet under innevarande krig.
Underriittelseavdelningens mödosamma och komplicerade arbctsprocess
är förtjänt av ett alldeles särskilt intresse från offentlighetens
sida. Det är till denna avdelning inom Röda korset,
som en mångfald organisationer och enskilda personer rikta sina
angelägna skrivelser för att erhålla upplysningar om det öde,
som vederfarits familjefäder, söner, bröder och anhöriga över
huvud taget. Varifrån erhåller Internationella Röda korskommitten
upplysningar om dem, som sökas~ Hur bearbetas de an-
479
,i,’ ,
Paul Olberg
skaffade upplysningarna och hur fungerar hela den invecklade
apparaten~ Enligt 1929 års konvention för Röda korset insända
de krigförande länderna tämligen regelbundet listor över krigsfångar
och stupade till kommitten. Vanligen inflyta listorna en
gång i veckan, och från England och Tyskland ingå till och med
pr telegraf listorna över fångna och stupade. Listorna innehålla
de viktigaste uppgifterna om varje person, militär grad, platsen
och omständigheterna vid tillfångatagandet, hans uppehållsort
och hälsotillstånd. Dödsfall anmälas separat. Samtliga listor
fotograferas och tillställas fångens resp. den stupades hemland.
Rödakorskommitten har t. o. m. maj 1942 sänt nära 700,000 sidor
fotograferade fånglistor till vederbörande länder. Hiir hör inflikas,
att fångarna äro berättigade att omedelbart sedan de anliint
till Jiigret skriva ett kort till Geneve, vilket sedan vidarebefordras
till de anhöriga. Sedermera klassificeras såväl listorna
som förfrågningarna angående de eftersökta omsorgsfullt och inliimnas
i kortregistret. Nya meddelanden angående militiirpersoncr
registreras på samma kort.
Filialerna till krigsfångehyrån, som f. n. etablerat sig i 25 städer
i Schweir., arbetar med de modernaste Holleridge-Watsonmaskiner.
Med hjälp av dessa maskiner framställas perforerade
kartotekkort med de viktigaste uppgifterna; kortet klassificeras
automatiskt och inregistreras på de tryckta listorna. Militiirpersonerna
ordnas tack vare de sinnrika maskinerna även
regementsvis. Bl. a. lyckades man med tillhjälp av dessa maskiner
på överraskande kort tid erhålla en fullständig förteckning
på fransmän, internerade i Schweiz (cirka 30,000 man),
sorterade i yrkesgrupper. Enligt de senaste rapporterna från
krigsfångebyrån leverera dess filialer nära 180,000 kartotekkort i
yeckan. Enbart i sektionen Zurich klassificerades till i slutet av
december 1941 ÖYer 2,5 millioner kort. Mot slutet av 19-U var byrån
för krigsfångar i besittning av ett 100-tal kartotek, omfattande
mer än 10 millioner kort. Det rörde sig antingen om kort med
uppgifter om krigsfångar och civilinternerade eller om förfrågningar
rörande krigsdeltagare, resp. deporterade eller internerade
bland civilbefolkningen. Man behöver inte särskilt upplysa om
att detta kartotek är av ovärderlig betydelse, då det gäller att
hesvara förfrågningar angående det öde, som vederfarits krigsfångarna.
Svårare blir problemet, då det gäller saknade. Underrättelsetjiinsten
gör emellertid också i dessa fall allt, som ligger inom
480
Röda korset i det andra 1Järldskriget
ramen för dess möjligheter för att erhålla upplysningar om den
efterlyste. Prestationerna på detta område äro särskilt värda
erkännande. Följande omständighet underlättar någorlunda
byråns arbete: så länge det rör sig om hela truppavdelningar,
som råkat i fångenskap, kan byrån rikta skrivelser till var och
en i truppavdelningen. Byrån använder sig också flitigt av denna
rättighet; personliga brev avgå till alla med en begiiran att meddela,
vad de ha sig bekant om en saknad kamrat. I regel svara
alla tillskrivna; antingen meddela de konkreta uppgifter om den
saknade kamraten eller ge hållpunkter av värde för den fortsatta
forskningen efter den saknade. Ett markant fall kan vara värt
att relatera i detta sammanhang.
Efter Frankrikes sammanbrott anmäldes 27,000 franska militärpersoner
som salmade med begäran om upplysningar. Byrån riktade
därpå en rundfråga angående varje saknad man till var och
en av hans regementskamrater. Tack vare de nämnda HolleridgeWatson-
maskinerna lyckades man på relativt kort tid upprätta
icke blott ett kartotek över de efterlysta utan dessutom en lista
på cirka 300,000 vittnen, som kunde tillfrågas angående de saknade.
En förteckning på de saknade i ett regemente tillställdes
samtliga i olika fångläger skingrade kamrater och anhöriga med
en begäran om att insända alla upplysningar till Geneve. Tiotusende
svar inströmmade och bearbetades och klassificerades för
varje enskild efterlyst. Vittnesmålen tillställdes de närmaste anförvanterna
och vederbörande myndigheter. På detta sätt kunde
man i många fall få visshet om den saknades uppehållsort, hälsotillstånd
o. s. v.
En mycket stor avdelning inom Internationella kommitten sysselsätter
sig med frågor rörande sårade resp. sjuka krigsfångar.
Denna sektion underrät tar de anhöriga om den sårades eller
sjukes tillstånd. De avlidnas personliga ägodelar tillställas de
anhöriga; de betyda ju ett oskattbart minne för de anhöriga.
sektionen sörjer också för att de stupades familjer skonsamt
underrättas om anförvanters död. Denna sektion har också hand
om utväxlingen av krigsfångar och träder hjälpande emellan,
när det gäller fångar, som sakna anhöriga. Dessa erhålla allt
efter råd och lägenhet livsmedel, kläder, böcker o. s. v. Omvårdnaden
av de sårade och sjuka på ort och ställe tillkommer Röda
korsets nationella organ.
Intressant är ävenledes följande exempel på Röda korsets vittomfattande
verksamhet. Till slutet av 1941 vidarebefordrades av
481
Paul Olber_q
krigsfångebyrån 4 millioner civila försändelser från 25 orter.
Enbart under loppet av oktober månad 1941 avsände den med
hjälp av Röda korsets nationella kommitteer icke mindre än 5
millioner kg. varor av olika slag, vilkas transport krävde 623
vagnar. Allt som allt har under pågående krig t. o. m. oktober
1941 utsänts 40 millioner kg. varor i 5,000 vagnar.
Internationella kommitten i Geneve träffar anstalter för att
komma i personlig kontakt med krigsfångarna. För detta ändamål
utsändas delegerade från Röda korset till lägren. Rödakorskommitten
har fått tillstånd att sända ett 60-tal delegater – uteslutande
schweizare — till flera av de krigförande länderna. Under
de första två krigsåren har 30 delegater från Internationella
kommitten besökt 450 krigsfångeläger och 150 läger för civilinteruerade.
Internationella kommitten är helt oavhängig av signatärländernas
regeringar. Också gentemot den schweiziska regeringen
iir kommitten en oavhängig institution. Dess verksamhet, som
hiir internationell karaktiir, redovisas i form av en redogörelse
inför Röda korsets internationella kongress. I denna mening är
kommitten ansvarig inför internationellt forum. Medlemmarna
i Internationella kommitten bestå av högst 25 schweizare, representerande
edsförbundets vetenskap, administration och kulturella
liv överhuvud. Alla arbeta liksom kommittens flesta medlemmar
utan lön.
” ” ”
Så mildras genom Röda korsets arbete det totala krigets fruktansvärda
verkningar. Dess verksamhet låter den gamla devisen
’inter arma caritas bli ett levande ljus i tidens dödande mörker.
Vid den konstituerande konferensen i Geneve 1864 fastslogos
följande principer för Röda korsets verksamhet: hjiilpåtgärder
för de sårade i krig utan avseende till deras nationalitet; skyddet
och bevarandet av läkarpersonalens osårbarhet liksom de medicinska
hjälporganisationerna. Konferensens ordförande, den
schweiziske generalen Dufour formulerade följande grundsatser
som de viktigaste: röTelsens internationalitet; oavhängighet av
partidoktriner och religiösa normer; ambulansernas och sjukvårdspersonalens
okränkbarhet.
1864 års kom-ention har genom överenskommelserna av 1906, 1925
och 1929 utvidgats och preciserats. 1925 års protokoll avser förbud
482
Röda korset i det andra världskriget
mot gas- och bakteriekrig; av 1929 års båda konventioner behandlar
den första krigsfångarnas behandling och den andra
vården av sårade och sjuka. Dessutom ha Haagkonventionerna
en viss betydelse för Röda korset, bl. a. i fråga om civilbefolkningens
ställning i krig.
Röda korsets verksamhet försvåras emellertid av två omständigheter.
Den första är att anslutningen till konventionerna inte iir universell.
Visserligen ha, såsom inledningsvis nämndes, nästan alla
stater givit sin anslutning till dem. Men Ryssland har i högre
eller mindre grad ställt sig utanför. Sovjetunionen deltog sålunda
inte i 1929 års konferens och den har organiserat ett eget »Röda
kors», med delvis andra, däribland partipropagandistiska uppgifter
än organisationerna i övriga länder. Emellertid anslöt sig
Sovjet tidigt till 1929 års konvention om behandlingen av sårade
och sjuka, liksom till 1925 års protokoll om gas- och bakteriekriget.
Hösten 1941 lär Sovjet ha anslutit sig även till konventionen
om krigsfångebehandlingen. Såvitt är bekant har Sovjetunionen
dock ännu inte ställt sig till efterrättelse denna konventions
föreskrifter om registrering och rapportering av fångar.
Sålunda saknar man hittills varje underrättelse om fångarna i
Sovjetunionen. Ä ven i övrigt är praxis i Ryssland under kriget
oviss. Japan deltog i 1929 års konferens och underskrev konventionerna,
men förf. har sig icke bekant om eller i vilken utsträckning
denna makt tillämpar dem.
Det andra och än allvarligare förhållandet är att gällande
konventioner överträdas även av stater, som ratificerat dem.
Under 1800-talet och i hög grad även under förra världskriget
respekterade alla krigförande överenskommelserna. Nu kränkas
dessa, ibland på det grövsta sätt. Vid det svenska Röda korsets
årsmöte i juni i år framhöll sålunda prins Carl, att Röda korset
inte förmått hävda sig mot segrarnas lagar. Han nämnde diirvid
särskilt att upprepade bestraffningsåtgärder ålagts samhällen
och enskilda personer på grund av handlingar, för vilka dc bestraffade
icke varit ansvariga, oaktat sådana bestraffningar enligt
gällande konventioner icke äro tillåtna. Utöver detta kan det
vara nog att hänvisa till, att lasarett inte skonats från att vara
måltavla för bombfällning; att civilbefolkning, som bistår sårade,
enligt flera uppgifter i stället för att skyddas tvärtorn angripits;
att civila massdeporterats; att utväxlingen av invalider eller återsändandet
av svårt sjuka och sårade ej skett alls eller i en ytterst
483
Paul Olbcrg
blygsam omfattning, som ej tål någon jämförelse med föregående
världskrigs; att fångar uppenbarligen tvingas i strid mot 1929 års
konvention att arbeta i fiendelandets krigsproduktion o. s. v.
Och behandlingen av civilbefolkningen i ockuperade områden är
denna gång en helt annan än under åren 1914-1918- den vädjan
som Internationella Röda korskommitten vid krigets början utsände
och som avsåg bl. a. respekterande av den fientliga civilbefolkningens
skydd, gjordes tämligen förgäves. Man kan stanna
vid dessa allmiinna konstateranden utan att ingå på hur och var
dessa många fördragskränkningar uppkommit – på nuvarande
stadium finnes inte material nog för objektiva domslut i dessa
frågor. Det kan dock inflickas, att Tyskland i en särskild vit
bok och Sovjetunionen i noter utfarit i ömsesidiga beskyllningar
för hänsynslös behandling av krigsfångar. Det anmärkningsvärda
är att alla dessa kränkningar av ifrågavarande konventioner
skett trots att de i 1929 års konferens deltagande staterna
i ett särskilt tilläggsprotokoll uttalade sig för en utvidgning av
de förpliktelser, som borde åvila krigförande beträffande Röda
korsets humanitära gärning.
Alla dessa pinsamma företeelser till trots måste man emellertid
glädja sig åt, att Röda korset ändock består och verkar.
’l’y utan Röda korset vore vår tids natt iinnu dunklare. Folken äro
skyldiga även den schweiziska staten erkännande och tacksamhet
för Röda korsets humana verksamhet. Blott i ett land med
Schweiz’ höga andliga kultur kan Höda korsets stora internationella
mission framgångsrikt uppfyllas. Kvar står dock problemet
för hela vår civilisation att – om kriget i framtiden ännu en
gång ej skulle stå att hejda – arbetet på en precisering av dessa
humanitära rättsregler fortast möjligt efter ett fredsslut tas upp
till internationellt dryftande. Särskilt för luftkrigföringen och
behandlingen av civilbefolkningen vid ockupation eller eljest
måste regler ges och utformas på ett för de krigförande bindande
och för befolkningen rimligare och mänskligare sätt än hittills.
484