Landsbygdens konservativa press och dess ojämna kamp
J~ANDSBYGDENS
KONSER V A TIV A PRESS OCH
DESS OJÄMNA KAMP
Av c!ujredaktör ARNE !JINIJSTR0Ji, Ilärnö.wnd
ÄNNU i hörjan av detta århundrade kunde man runt omkring i
landsortsstäderna räkna ett flertal tidningar aY »sarnhiillshevarande
» åskådning, som voro goda affärsföretag. :Men sedan dess
har antalet krympt ihop avsevärt, och bilden har helt oeh hållet
förändrats. Vi se nu dessa gamla tidningar kämpa en ojiirnn kamp
dels mot stora folkpartiorgan eller energiskt understödda socialdemokratiska
tidningar och dels på sina håll mot hondeförlmndshlad
aY riitt Pnkel beskaffenhet men med gott gehör på landsbygden.
De förr så blomstrande högertidningarna ha råkat i starkt behov
av stöd, oeh i flera fall har det varit de lokala industrierna, som fått
liirnna dem hjiilp i en eller annan form, vilket ur psykologisk synvunkt
inte alltid varit så lyckligt, då det »luktat bolag» på ett siitt,
~:>om av~:>kräekt vissa kategorier av liisare. Hur har denna utveckling
egentligen kornmit till stånd, hur har det gått till, att det
gamla niitet av konservativa tidningar över hela landet råkat i ett
sådant, ofta prekärt läge?
J ag skall söka !iirnna ett svar på den frågan i största allmänhet
och med stöd av personliga erfarenheter från olika håll i vårt land.
Den gamla högerbetonade tidningen var överlag privatiigd, oeh den
var i många fall en god liten affär. Omkostnaderna voro inte
siirskilt höga, och man behärskade distrikten rätt viii: borgarna
i städerna, förmögna bönder och bruksfolk i omgivningen. Det
var inte ovanligt att sådana tidningar iinnu i början av seklet
kunde ge en utdelning av 30 procent till aktieägarna, vanligen
något familjebolag eller därmed jiimförligt. Men med detta Hit
man sig tyvärr nöja. Under tiden steg den liberala vågen över
landet. Oppositionen var i stort behov av provagandaorgan, och
tidningar startades på alla håll och kanter för att föra de liberala
ideernas talan oeh för att vårda småfolkets politiska intressen.
535
39– l~n7G. Srcns7.: Tidskrift 1942.
Arne Lindström
Dessa tidningsorgan kämpade till on början mod stora svårigheter,
men man hade folket med sig, och läskunnigheten hade stigit högst
avsov~irt. Liberala borgare och bönder tecknade aktier och frågade
inte stort efter utdelningarna. Kampens anda inspirerade både
redaktörer och ekonomichefer till hårt arbete för tidningarna,
upplagorna stego och därmed det finansiella underlaget. Eftersom
dessa företag i stor utsträckning tjiinade enbart politiska eller
ideella syften, sögos de så småningom ökade vinsterna inte upp av
utdelningarna, utan i stället investerades de i företagen . .Man förnyade
maskinparken, följde snabbt med do tekniska nyheterna oeh
gjorde allt för att beHista sin ställning i propagandans tjänst. Det
dröjde inte heller liinge, förrän vi runt om i landet hade en liberal
eller frisinnad press med verklig slagkraft.
Under tiden hade högertidningarna skötts slentrianmässigt, oeh
niir inkomsterna sjönko låg det niira till hands att minska utgifterna,
eller i bilsta fall att motsätta sig nyinvesteringar oeh nyanskaffningar,
att köra billigt, inte minst med avseende på den
redaktionella personalen. Maskinella nyanskaffningar i bredd med
do liberala tidningarnas underlätos alltför ofta, och när situationen
försiimrades diirh~in, att de gamla högertidningarna började visa
underskott och fordrade insatser, var gärdet i många fall redan
upprivet: man var ohjälpligt efter, och detta inverkade ånyo i sin
tur på prPml mera tionsunderlagot. Do pol i t i ska motsättningarna
p~t det borgerliga hållet bortföllo mor och mor, och do stora liberala
tidningarna hörjade med hänsyn till don stora läsekretsen att föra
en alltmor försiktig politik, som kunde accepteras av alla. Även
dessa tidningar hade kommit in i on ny utvecklingsfas. De hade
blivit stora företag under den opvositionella tiden och dragit till
sig liisare från breda befolkningslager. jn viktigare Yar, att de
ekonomiska synvunkterna började göra sig giillande, samtidigt som
den liberala 11olitiken förlorade i inflytande. Skickliga tidningsekonomer
hade avlöst idealisterna, och dessa sågo mera till angelägenheten
att bibehålla och utöka don stora uvplagan än att göra
provaganda för on viss samhiillsuvpfattning. Man höll allt mer
oeh mer en politiskt neutral mellankurs. De stora arbetarmassorna,
som organiserats fackligt och politiskt i arbetarrörelsen, höllo –
oeh h;llla alltjiimt – i stor utstriickning do liberala tidningarna,
som ge den största Yalutan för pengarna. Dessa stora prenumerantgrnvper
fingo inte stötas bort – och inte heller de mindre, men
betydelsefulla grupper på högerkan ten, som a Y missnöje med de
fattiga hiigertidningarnas magra kost funnit det fördelaktigt att
53 G
Landsby_qdens konservativa press och dess ojämna kamp
prenumerera på de liberala, kunde inte heller stötas för pannan.
Liknande hänsyn tagas även till landsbygdsfolk, som annars kan
separera och gå till den speciella bondeförbundspressen. Den moderna
folkpartitidningen håller i allm~inhet en kurs, som inte kan
förarga någon av dessa grupper. Ur allmän synpunkt ligger det en
stor fara däri: om betydande delar av dessa tidningars läsekrets
blir på ett eller annat sätt infekterade, kan det tänkas, att man av
ekonomiska skäl också modifierar sin politik till dessas behag –
eller helt och hållet avhåller sig från att ta ställning i betydelsefulla
spörsmål, där konflikter kunna befaras med des;;a liisar
grupper.
Det är inte lätt att konkurrera med sådana drakar. X~ir konservativt
folk i stor utstr~ickning föredrar dessa h~ittre tidningar
framför de hårt kämpande högertidningarna i deras skugga, har
en mycket svår situation uppstått för högerpressen. Insatser ha
gjorts för att sätta de senare på fötter, men de ha i de allra flesta
fallen kommit för sent, och inte heller ha insatserna kunnat bli
av den storleksordning, som varit behövlig för att återerövra förlorad
mark i erforderlig omfattning. Man har fått vara glad, om
man kunnat bevara vad som finns kvar, men inte ens det har alltid
lyckats. Flera högertidningar ha under de senaste åren måst nedliiggas
eller hotas nu av nedläggelse. Pretentionerna på en svensk
land;;ortstidning ~iro mycket höga, orimliga kan man ibland tyeka.
Detta har bland annat lagt en fruktansvärd börda på den redaktionella
avdelningen i högertidningarna. Läsaren kräver lika gott
arbetsresultat av en redaktion på fem personer som av en på tio.
Siffrorna torde avspegla det verkliga styrkeförhållandet mellan
en högerredaktion och folkpartiredaktion i åtskilliga städer. Därtill
kommer, att journalisterna på högertidningen i gemen äro
sämre avlönade än kollegerna i den stabilare konkurrenten. I alltfiir
många fall ekonomiseras högertidningarna genom upprörande
lilga löner för de redaktionsanställda, något som i liingden m<"tste
försiimra rekryteringen och därmed ytterliga re siinka kval i te ten.
Folkpartitidningarnas större upplagor d ra till sig annonser i bet~
·dligt högre grad än högertidningarnas mindre, trots att folk}
mrtitidningarna mången gång av hänsyn till den stora oeh mångskiftande
läsekretsen äro förhindrade att tillriickligt kraftigt företr~
ida rena näringslivsintressen. Trots att man fordrar, att högertidningen
skall företräda önskvärda politiska synpunkter, faller
det vederbörande sällan in att högertidningen behöver inkomster
i form av annonser likav~il som av prenumeration. Hur ofta upp-
537
Arne Lindström
vaktar inte affärsfolket genomgående folkpartitidningen med sina
annonser, medan ackvisitören från högertidningen får nöja sig
med smulorna. lIen härtill har onekligen i många fall högertidningen
sjiilv bidragit genom att sälja sig för billigt till annonsöre
rna.
Ä ven det socialdemokratiska partiet har på de sista trettio åren
skapat en omfattande tidningspress, som kämpar s i n kamp för
att hiivda sig mot denna folkpartipress, som i så stor utsträckning
rekryterar sina läsare från den organiserade arbetarklassen. Det
är allmänt bekant, vilket omfattande stöd arbetarorganisationerna
lämnat dessa sina tidningar. Från början Yar det de lokala fackföreningarna,
som fingo bära den största bördan, men numera fördelas
understöden centralt. En del av dessa mycket påkostade och
myeket Yiil skötta tidningar ha lyckats slå igenom, men i många
delar. av nl.rt land måste de liksom de på ett eller annat sätt nödtorftigt
UJ)prustade högertidningarna leva i skuggan av folkpartitidningarna.
Det har skapat den kanske paradoxala situationen,
att höger- oeh socialdemokratisim tidningar ofta samarbeta intimt
för att hiirda ut i konkurrensen med de övermUktiga folkpartiorganen.
Ett lokalt samarbete måste ju alltid finnas mellan tidningar
av olika politisk färg i ett distrikt, men niir pressens samarhetsYilja
riktigt pröYas iir det oftast på socialdemokratiskt håll
vi inom högerpressen finna verkliga viinner. Det var förhållandet
limgt innan samregeraneJet kom till, och det kommer förmodligen
att st<i sig iiven sedan detta är ett övervunnet stadium .. Men inte är
det riktigt naturligt.
A nm dessa Yiilskötta, penningstarka socialdemokratiska tidningar
kunna just nu utgöra en fara fiir högerpressen, om de nyhetsmiissigt
och ifråga om förströelsetext iiro högertidningarna
iiwrliigsna. Detta måste man faktiskt riikna med, om man Yill nalkas
press]n·oblemet utan förutfattade meningar eller öYerdrivna
illusioner. Den högre kvalitetens betydelse, när det giiller val av
tidning, f
ol’h fordrat Yäldiga nvpoffringar från intressenternas sida.
Men den har ätit sig in lite varstans. Den har rubbat högertidninganws
vosition på landsbygden genom att fördomsfritt propagera
den s~’llllllllkten, att högertidningarna enbart företriida stads- och
konsumtionsintrPssen. ::Ian får inte förbise bondeförbundspressens
kandd~ir nv rena kamporgan. Denna senkomna J>olitiska rörelse
har besjälats a’ en siillsynt energi, niir det gällt att hiiYda egna
538
Landsbygdens konservativa press och dess ojämna kamp
intressen. Det finns i själva verket ingen politisk propaganda
ute i bygderna, som tillnärmelsevis kan miita sig med bondeförbundets
ifråga om polemisk intensitet, för att inte siiga häftighet.
Visserligen har partiet i agitationen sitt starkaste Yapcn i klasssamhörigheten
och visserligen gjorde det sitt genombrott utan att
ha någon stark press till hjälp, men dess lokala tidningsorgan ha
numera i betydande utsträckning bliYit hiiYstången för denna
ohämmade propaganda.
Bondeförbundstidningarna ha en given förhand fiire högerns
gamla tidningar därigenom att varje bondeförbundare på ett hdt
annat siitt än högermannen känner sig beroende aY sin press. Där
finns ett lcYande sammanhang mellan Hisaren och redaktionen,
som man inte får underskatta. Notisen om kon, som riint en giirdsgardsstör
i sig, kommer självfallet till bondeförbundstidningen,
men siillan eller aldrig till högerbladet eller folkpartiorganet i
samma ort. Det är kanske en art av journalistik, som man helst
inte talar om i bättre sällskap, men att den har sin stora betydelse,
därom råder inget som helst tvivel.
Jag iir starkt medyeten om att denna skildring av tidningsförhållandena
på den svenska landsbygden är mycket rapsodisk och
ofullsiiindig, måhiinda ytterligt ÖYerdriven i vissa styeken. Här
och Yar finns det ännu starka, spridda oeh Yälrustacle högerorgan.
:Men i det stora hela torde skildringen vara sann. Den visar
också p;l en viisentlig brist ifråga om högerpressen, som särskilt
bör understrykas, nämligen den bristande solidariteten vå många
håll bland konservatiYt folk med den egna pressen, som arbetar
under svåra förhållanden och dock trots allt gjort och gör en stor
insats varje dag, då den med sina mindre resurser möter upp till
konkurrens med mångdubbelt bättre rustade konkurrenter. ~Ian
tänker alltför litet på den saken, oeh allra minst tiinker man
på det hängivna arbete, som dåligt avlönade miin och kvinnor dagligen
nedlägga, Yare sig det sker av hängivenhet för idcerna eller
helt enkelt av vanlig plikttrohet.
Även partiets förtroendemän äro alltför ofta föga medvetna om
det stöd, som de skulle kunna ge den hårt k~impande högerprcssen .
. Man glömmer bort den, när man har kännedom om viktiga nyheter,
och man ignorerar den och dess representanter understundom på
ett upprörande sätt. Det sitter alltför mycket kvar av den gamla
uppfattningen att tidningsmän äro »murvlar» och slarvhasar, ieke
socialt reputerliga. Det ii r att leva i en förgången tid. H ur många
gånger resonerar man inte som den gamle borgmästaren och första-
539
Arne Lindström
kammarriksdagsmannen i en västkuststad, vilken på en blygsam
erinran om lämpligheten att komma ihåg högertidningen, sedan
denna missat en för honom bekant stor nyhet, svarade: -Men det
har Ni ju betalt för att ta reda på? Så länge en sådan anda råder
hos meningsfränder i ledet eller i teten, kommer den konservativa
}lressen alltid att få svårt att vinna framgång.
När jag i dystra stunder funderat över utvägarna ur alla de svårigheter,
som torna upp sig kring högerredaktörens törnströdda
bana, har jag ibland tyckt mig skönja den enda möjligheten i
en kvalitetsförbättring av sådana mått, att en eventuellt nödvändig
nivåskillnad ifråga om prenumerationspris bleve berättigad och
naturlig. En sådan, klokt och konsekvent genomförd förbättring
borde också eliminera svårigheterna med den efter partiets tillbakagång
minskade basen för prenumeration. Vi skulle på detta
sätt kunna vidmakthålla ett antal kvalitetstidningar, som –
gärna rationellt fördelade över riket -, rikta sig enbart till
en sakligt kvalificerad läsekrets, och därför våga ta steget
att bli något dyrare än övriga tidningar. Dessa dyrare men
bättre tidningar skulle kanske ha möjlighet att slå igenom som en
helt ny tidningstyp – och måhända de också kunde övertyga annonsbyråerna
om att massan inte betyder allt utan att läsekretsens
sammansättning även är en faktor, som man inte kan lämna ur
räkningen. De skulle framför allt ha större möjligheter ~in som nu
erbjudas att realisera tidningsmännens egna uppfattningar om det
fria ordets uppgift och ansvar. Något måste i vart fall göras för
att stiirka den konservativa pressen, om den moderna folkliga konservatismen
skall bli en folkmakt.
540