Klas Fleming – svensk rojalist eller finsk nationalist

DAGENS FRÅGOR
Den 22 okt. 1942.
Inför en ny ~Hinskligt att döma står nu sommar- oeh höstkrigskrigsvinter.
säsongen detta år inför sin avslutning. Det kan således
vara skäl att blieka tillbaka på vad som skett och försöka upprätta
ett bokslut. Mer än högst provisoriskt kan detta icke bli. Alltför
många av de viktigaste posterna äro än sä länge blott ofullständigt
kända, och risken för felsummeringar är alltsil. synnerligen stor.
Som vanligt är det den tyska krigsmaskinen, som stU.tt i hiindelsernas
förgrund. Den har detta år utfört två sommarol’fensiver, den
ena och mindre i Nordafrika, den andra och större i Sydrys~>land.
Rommels egyptiska offensiv beredde världen ittskilliga överraskningar.
Till att börja med såg det rätt länge ut, som om Hitehies
arme lyckats hejda den väster om Tobruk och skulle få den att rinna
ut i öknen. Så inträffade med ens ett totalt sammanbrott i försvaret
till följd av ett nära nog förintande nederlag för huvuddelen av
det brittiska pansarvapnet. Tobruk kapitulerade plötsligt och av allt
•att döma fullständigt oviintat för alla parter; Bardia, Sollum och
Sidi-el-Barrani utrymdes, den mycket omtalade oeh uppreklamerade
huvudförsvarslinjen vid Mersa Matruh uppgavs efter ett kort försvar.
Pressen visste redan berätta, att det ej funnes m1gon ytterligare
befäst ställning väster om Alexandria. Den stora hamnens och
örlogsbasens fall tycktes vara en fråga om få dagar.
Då hejdades lika plötsligt Rommels segerlopp vid J<Jl-Alamein, sexsju
mil väster om Alexandria. Trots att det tyska högkvarteret efter
någon dag uppgav, att marskalken genombrutit iiven denna försvarslinje,
kom han icke längre. Sedan dess ha de hiigge motståndarna
– engelsmännen under reorganiserad ledning – förblivit
stående längs den korta linje, som på grund av naturförh[tllandena
är synnerligen svår att överflygla för någondera parten. Såviil ett
engelskt som ett tyskt offensivförsök har misslyckats.
Rommels stora inledningsframg{mgar innehuru otvivelaktigt en
svår prestigeförlust för engelsmännen, för vilka ökenkriget dittills
varit huvudfältet för att demonstrera den militära dugligheten. Både
vid den stora pansarkatastrofen oeh vid Tobruks briidstörtade oeh
snöpliga fall synes ledningen ha visat sig ganska undermålig. Att
dylika händelser måste göra stort intryck ute i Orienten, är självfallet.
A andra sidan torde sedermera Rommols hejdande och
Alexandrias åtminstone temporära räddning i ganska betydande gTad
ha utplånat de moraliska skadeverkningarna såviil i Levanten som
hermna i England.
Sii länge som Rommels arme står vid El-Alamein, sviivar naturligtvis
Nildeltat och indirekt även Suez i betydande fara. l medvetande
hiirom ha bägge parterna samlat krafter för att kunna utdela
nya slag. Vilkendera som mest kunnat draga fördel av den relativa
pausen i stridsverksamheten, är än så länge höljt i dunkel. Med
555
Dagens fråuor
november 11alkas den tid, som dc båda föregående iiren sett upptakten
till stora offeusivcr i Nordafrika. Dc senaste dagarnas starkt
ökade luftstrider kring det heroiskt försvarade Malta – som, om
ock med betydande förluster, undsatts av en stor konvoj – tyda
oeks<l Il<l förcst<lendc betytlelscfulla hiindclscr i öknen. V cm som därvid
kommer att gripa initiativet, är en viktig frilga, som alltjämt
undandrager sig svar.
Beiydebdullare iin de dramatiska men till sist i ]Jartie remise utmynnande
händelserna i Nordafrika var naturligtvis den länge väntade
tyska offensiven i öster. Den inleddes först i slutet av juni, vilket
torde ha varit åtskilligt senare, iin många hade viiniat sig. Man
hade pil sakkunnigt hall varit pa det klara med att den tyska armen
1942 knappast kunde väntas förmå gå till angrepp liiugs hela den
oändliga fronten från Ishavet till Svarta havet. Det hade därför
förutsagts, att det skulle bli fraga om tv<t visserligen stora, men
dock partiella operationer i syfte att avskiira de väg·ar, på vilka
viisimakterna levererade krigsmateriel till sin beträng·da bundsförvallt.
Den ena offensiven skulle gälla viigen i norr och ilsyfta att
skilja Moskva frän förbindelsen med Murmansk och Arkangelsk;
den andra ;tter skulle företagas i söder och sikta mot det stora Volgakniict
vid Stalingrad för att avskära oljetransporterna pit floden liksom
Storrysslands förbindelser med Kaukasien och Persien-Irak. I
detta :,;amnwnhang bortsåga många nitiska kommentatorer gärna
helt ifnln att ryssarna, även om denna operation krönes med fullständig
framgång, dock alltjämt förfoga över viktiga kommunikationer
med sina bundsförvanter öster om Kaspiska havet.
Som bekant har den norra offensiven aldrig ägt rum, och att den
skulle igångsättas omedelbart före vinterns inbrott, förefaller mindre
sannolikt. Dess uteblivande gör troligt, att resurser salmas för två
stora angreppsföretag samtidigt. Det tyder dessutom pä att ryssarna
ytterligt omsorgsfullt befiist ställningarna yäster om ~lurmansk och
Murmanskbanan och framför allt utnyttjat krigstiden för att stärka
hefiistningssystcmct; på annat sätt har man svitrt att förklara, att
den stora tyska armen i N ord-Finland inte lyckats eller ens gjort
någon större ansträngning att kliprm av den viktiga trafikleden.
Denna den tyska Yiinstra flygelns passivitet torlic ha vallat stor besYikelsc
i :Finland. Man hade där pil våren och försommaren i vida
kretsar rälmat med att offem;iven i norr äntligen skulle leda till Leningrmls
fall twh frontens förflyttning sa långt österut, att Finland
i fortsiittning·en skulle ligga pit cyklonens baksida och få tillfilile
att relativt ostört iigna sig åt sin inre <Hernrlphyggnad. Däremot
torde den finländske Öycrbefälhavaren ha avböjt de tyska förslagen
att Finland skulle forcera på sin front. N u g är det hårt pröYatle
landet i stiillet mot en tredje krigsvinter med den långa stridslinjl'n
i F.iiirrkarclen och på Karelska näset alltjämt i aktivitet, om
ock en sedan liingc jiimförclsevis begränsad sådan.
Den tyska stora offensiYcn har sålunda varit begränsad till frontens
södra del, från Orcl och ned till Taganrog, varjämte de ryska
styrkorna på Krim likviderats efter långvariga och fruktansvärt
556
Dagens frågor
lu.rda strider. Som bekant har den angripande inhöstat synnnrligcn
avsevärda framgångar. Donets- och Kubanhäckenen samt hela det
bördiga området kring nedre Don befinna sig i tysk hand. Hyssland
har alltså gått miste om <ltcrstoden av ett av siwl siiirl-ita industrieentra
och ett par av sina viktigaste spauumalsdistrikt. Diirjiimte
ha tyskarna erövrat .:Ia.ikopomnldet, det minsta av de tre kaukasiska
oljefiilten. För]m;terna för den ryska folklmshallningeu iiro alltsit
högst allvnrliga, varemot det med hiinsyn till för;;törclseteknikens
imponerande nutida utveekling kan dröja Hinge, iuuan den tyska
kan draga niimnviird nytta av de erön·ade territorierna.
Men trots dessa viildiga ockuvationer och de )ysaullc militiira
prestationer, som möjliggjort dem, framstilr det allt tydligare, att
offensiven i viktiga hiinseendcn icke motsvarat fiirviintningarna.
N;.gra stora förintelsesegrar i stil med föregående i.rs har den tyska
krigsmakten icke kunnat uppvisa. I<'ilngsil'frorna, som i ty:-;lw ravporter
stundom torde ligga niistau lika starkt i överkant som ryssarnas
uppgifter om tyska förluster, ha med f;l undantag i ;!r varit
skäligen blygsamma efter nutida pretentioner. Det iir tydligt, att
marskalk 'l'imosjenko och hans underbefälhavare och kolleger lyckats
rädda huvuddelen av sina styrkor till vinterns fiiltbig. Deras
ihållande motanfall bära även vittne därom.
Ser man åter till de rent geografiska målen, tir det troligt, att ej
heller de på långt niir uppniitts. Offensiven har till följd av försvarets
seghet gått för sakta, och mänskligt att döma är årstiden
numera alltför längt framskriden, för att bilden i det väsentliga
skall kunna tindras. Sedan två månader rasa striderna bland stalingrads
ruiner. Åtskilligt tyder visserligen i skrivande stund på
att tyskarna nu äntligen skola lyckas betvinga det otroligt tappra
försvaret i själva staden. A ven om så sker, är väl dock en vidare
framryckning i större stil mindre sannolik. På Kaukasusfronten
stå angriparna västerut bland massivets högsta delar, medan ryssarna
ännu hålla de alltmera hotade hamnarna Tuapse och Suchum.
Österut är numera den till en början utomordentligt snabba framryckningen
i huvudsak hejdad i 1Iosdokomrädet, och oljefälten vid
Groznyj befinna sig fortfarande i rysk hand. Aven om ytterligare
tysk terrängvinst på detta håll förefaller trolig, iir itrstitlen så sen
och avstånden sil stora, att Transkaukasien med 'r i flis, de väldiga
oljeförekomsterna kring Baku och de båda sista Svarta havshamnarna
Poti och Batum knappast kan hotas inom överskildlig tid.
Ser man på det kommunikationsgeografiska liiget, torde viil den
ryska sjöfarten på Volga — som f. ö. snart fryser till – vara s;i gott
som avbruten, sedan tyskarna i stalingradtrakten natt fram till floden.
Men den längre österut löpande järnviigen Saratov-Astrakan
star alltjtimt till Sovjets förfogande, liksom veterligen iiven den nyanlagda
banan längs Kaspiska havets västkust fr;in ~-strnkan till
.:Iaehatj-Kala nordväst om Baku. Aven om denna sistntimnda skulle
bli avskuren, återstå sjöviigarna fnln Baku till Astrakan, till lJralflodens
mynning och uppför denna flod samt tviirs över Kaspiska
havet till den transkaspiska banans västra ändpunkt liksom landför-
557
! l
l
l
~· l
Dagens frågor
bindelserna åt söder och öster genom Persien, där järn- och landsvägar
befinna sig under forcerad utbyggnad. Att bryta förbindelserna
mellan den ryska huvudstyrkan och den kaukasiska armen
liksom transportlinjerna från Ryssland till dess bundsförvanter har
således alltjiimt icke lyckats och förefaller knappast heller genomförbart
under den närmaste framtiden.
Det kan under sådana förhållanden ifrågasättas, om de uppnådda
resultaten, hur beaktansvärda och för Ryssland besvärande de än
äro, stå i proportion till de offer, som de krävt. Att dessa äro fruktansvärda,
torde stå utom all fråga, ehuru ännu så länge inga siffror
föreligga. Åtskilligt tyder på att den tyska allmänheten bekymrat
stiiller sig detta spörsmål.
Vid sidan av händelserna i Ryssland te sig tilldragelserna på
andra krigsskildeplatser ganska oväsentliga. Det avbrott i den japanska
expansionen, som inträffade pii v1treu, har fortsatt och på
några punkter t. o. m. övergått i bakslag, om oeksä ej alltför betydande
sådana. Något angrepp på Indien eller Australien – så ivrigt
bebådade i mars och april – har i varje fall hittills ej avhörts.
På Nya Guinea har krigslyckan på sistone varit japanerna deciderat
ogynnsam. Sjöstriderna vid Midway, i Korallhavet och vid
Salomonöarna synas, i den mån de hittills föreliggande fragmentariska
underrättelserna medge en bild av dem, snarast ha varit betydande
japanska motgångar. Denna förändring i maktläget till
sjöss har möjliggjort smärre amerikanska offensiver, dels på Aleuterna,
dels pii Salomonöarna. På bägge hilllen iir utgången dock hittills
ganska oviss. Särskilt på Salomonöarna förefaller den amerikanska
landstigningsstyrkans läge ganska betriingt. Den stora japanska
framryckning i Kina för att äntligen framtvinga ett avgörande,
vilken bebådades på våren, tycks ha slutat med en ganska
omfattande reträtt, och det angrepp på den ryska Fjärran östern,
som otaliga giinger av världspressen sagts vara omedelbart förestående,
har hittills ej ägt rum. På avstånd företer J apan bilden
av betydande sv[trigheter, framkallade av alltför långa och vittsprielda
transportlinjer och otillräckligt tonnage, men det är naturligtvis
tiinkbart, att detta är en missuppfattning, och att nya stora
angreppsföretag iiro förestående. Att U. S. A. i huvudsak övervunnit
föl,jdema av Pearl Harbour, synes dock stå utom tvivel.
Den engelska bomboffensiven mot 'l'yskland och de tyska ubåtarnas
kamp mot viistmakterna pågå oförtrutet. Bilda äro förvisso motparten
till betydande skada oeh hinder, men det förefaller dock, som
om ingendera till fullo motsvarade förviintningarna oeh löftena. Därmed
iir ieke sagt, att situationen ej i framtiden kan bli en annan. De
amerikanska luftflottor, som samlas i Storbritannien, ha ännu ej i
nämnYiird utstriiekning kunnat kastas in i striden. Vad ubåtskriget
angar, synes det, som om det alla tekniska framsteg till trots i
längden knappast har möjlighet att hitila takten med motsidans
snabbt Yiixande prolluktion av fartyg oeh transportflygplan. I jiimförelse
mell 1917 ha ukliarna denna gi!ng ej heller lyckats pä allYar
hota Englands försörjning med livsmedel.
558
Dagens frågor
Inför vinterkampanjen reser sig spörsmålet, om vii.stmakterna nu
skola se sig i stånd att i den ena eller den andra formen pröva
på den högljutt dryftade och från vissa håll kategoriskt yrkade
andra fronten. Mycket tyder på att det alternativ, som i så fall f. n.
står i förgrunden, är en omfattande operation med utgångspunkt i
Västafrika och under samverkan med armen i Egypten för att så
småningom driva axelstyrkorna ur Afrika och sålunda öppna vägen
till större företag i Medelhavet mot den svagaste och troligen
otillförlitligaste länken i axelmakternas kedja. I detta jiitteföretag
skulle ockupationen av Madagaskar i så fall ingiL sasom ett led,
företaget i syfte att skydda flanken.
Om ett dylikt företag verkligen på allvar iir under förberedelse,
vet ingen utanför de ansvarigas krets. Säkert är däremot, att det,
om det igångsättes, rör sig om en operation pit mycket läng sikt,
vars verkningar knappast på länge kunna göra sig ornedelbart kännbara
på andra delar av det jättelika slagfiiltet. Att det ingår i
Churchills och Roosevelts planer att relativt snart söka fet del i
initiativet på helt annat sätt än tidigare, förefaller emellertid högeligen
troligt. De tyska ledurnas påtagliga defensiva hösttal luta ana,
att man i Berlin räknar med en dylik utveckling och mer och mer
inriktar sig på att försvara det redan vunna, i hopp att motparten
så småningom skall nödgas uppge hoppet om en avgörande och fullständig
seger.
Akademikerna och socialismen Socialuemokrutcrna ha nu i ett tio-
några valobservationer. tal år varit vårt lands mäktigaste
parti och dessförinnan ytterligare ett tiotal år tillbaka velrt största.
Under dessa långa år har den första, ganska primitiva socialistskräcken
i hög grad försvunnit – den hade sin giltiga förklaring i
socialdemokraternas till en början egen veildsamma förkunnelse –
och i den allmänna debatten avlösts av en mera realt grundad
principmotsättning. lIan skulle därför kunna viinia sig att socialdemokraternas
rekryteringsbas nu påtagligt vidgats, friin den rena
kroppsarbetare- och småbonueklassen till folk högre upp Pet den s. k.
sociala rangskalan. En sallan social »expansion» har också tidigare
varit märkbar i partiets representation uti första kammaren, där
framför allt grupven högre lii.rare – ehuru absolut sett ganska fåtalig
— varit relativt talrik. Denna lärarrepresentation är uock lielvis
en reminiscens från den tiu, då valbarhetscensus fanns och spärrade
vägen till överhuset för många arbetare och bönder. Den har
dessutom avtagit sedan valbarhetscensus avskaffats, ty trots de
många mandaten har partiet på sistone mycket siillan nyvalt almdemiker
till senatorer. l andra kammaren har den »folkliga» rekryteringen
likaledes accentuerats med aren: av de år 1940 insatta 134
socialdemokraterna ha silledes endast ett tiotal avlagt studentexamen
eller högre examina (l professor, l lektor, 2 priister, 4 fil. kanel.
samt – såvitt framge1r av uppslagsböcker – 4 studenter). Antalet
var i det närmaste lika stort exempelvis efter 1928 ars val, då
partiet förfogade över hela 44 mandat mindre iin efter l!J40 ars se-
559
Dagcw; frågor
gervaL Partiets hela stora framryelming har således gått akademikerna
förbi -~ uttryeket akademiker anviindes här oegentligt men
för enkelhetens skull om alla, som avlagt student- eller högre examina.
J) p n in viill(ln i u gen slltllc teoretiskt k mm a göras, att riksdagsvalen
troh.; sot~ialdemokratentas storsegrar och inhöstade mandatmassa
inte iiro tillriil·kligt re]JJ'esentativa, varför man i Rtii.llet borde gå
till kommunalvalen, diir ]Jartiet fatt över GOO landstingsmandat oeh
omkr i ng 2,000 stads fullmiiktigemawlat, alla kommunalfullmiiktigemandat
dit oriiknade. X<lgon absolut fullstiindig g·enomg·ang av listor
eller valda ur yrkessyn]mnkt har inte varit möjlig – undersökniugen
förRv<!ras ju desl'mtmn av förekomsten av spriinglistor, liksom
av tlen omstiindigheien att förutvarande mandatinnehavare hiir
O('h tliir tituleras blott landstingsman eller stadsfullmiiktig utan angivande
av yrkP, ty överallt är man inte sa ]Jcdantiskt noggrann som
i Knivr;ta i Uppland, diir en av de valda socialdemokratiska komnumalfullmiiktige
presenterats på listan som »f. d. juris studerande».
}len iin~n utan en s{Hlan fullständig genomsyn ligger slutresultatet
klart: ]~ndast ytterst siillan förekommer det bland de valda eller på
listorna hos det ;;tora majoritetspartiet några akademiker. selektionen
vid kamlidntnomineringarna rör sig alltjämt huvudsakligast
inom dc gamla griinsenw: kropps- eller lantarbetare, trafikpersonal,
tjiinstemiin, skolliirarc, redaktörer och ombudsmän inom faekföreniJJg
·s- och folkrörelserna, småbö]](ler, en oeh annan handlare eller
kooperatör, smilhantverkare o. s. v. Det synes gälla storstäder såväl
som mindre städer, i norr likaväl som i söder. Endast i »lärdomsstaden
» Uppsala har man gjort ett påtagligt undantag: där ha invalts
utom en lektor två politiskt mycket verksamma fil. licentiater.
Ganska typiska voro partiets stadsfullmäktigelistor i Stockholm: avsikten
var diir måhända att få med några akademiker, men så när
som ]Hl omvalda borg·arrad och kyrkoherden Mog~lrd samt generaldirektör
Vohlins nyinvalda dotter sattes de på icke valbar plats
eller föllo för voströstcrna. I Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Norrköping
etc. var det iimm triingre för akademikergruppen, i Lund
blev den föreh·iidd endast av elen skatteskolkande docenten o. s. v.
Fragan om det akademiska skiktets hemvist och betydelse i nutida
politiskt liv iir givetvis inte löst enbart genom en hänvisning
till att förotriitlare för tJotsamma blott myeket svoradiskt iiro att
söka bland det :-;törsta ]Jartiets förtrocndmniin. Man mi!ste oekså ta
del n v dc borgerliga part icrnas listor och valda. Och därvid kan
man samtidigt fa svar pa fr:!gan, om denna grupp alltjiimt har
kvar Ju!g·ot av det politiska intre:-;sc, som gjorde den till en sil politiskt
viktig twh livgivmule faktor i slutet av 1800-talet och i början
JHI detta sekel. Hiirvid bli riksdag·smiinncns sociala yrken tämligen
intetsiigande, eftersom de borgerliga particrna nu ofta ha
blott ett ma u dat i varje krets utanför storstiiderna. A ven här får
man ett hiittro underlag genmn att git till lamlstingR- ot·h allra friimst
sta dr; full miiktigPvalen.
Yiiljcr man för jiimförelsen läroverks- och seminarieliirarna i Sveriges
inemot 50 Hiroverks- ot~h seminariestäder oeh håller man sig en-
560
Dagens frägor
Lart till ue valda viu stausfullmäkigevalen, visar uet sig att högern
valt lärare viu dessa skolor i ett trettiotal stiider, folkpartiet i ett
par och tio och socialdemokraterna i iinnn fiirre. l ungl'fiir ett halvt
dussin av dessa stutler har högern plm·prat ett par liirare. 'l'. o. m.
Londefiirhunuet, som ju mmars endast tmdantagsvis iir representerat
i stä.denms fullmiiktige och föga iilskar lärare, har valt en liiroverksadjunkt
i en stad (Eksjö), men s;i tillhör dPn valde de argasie
vedersakarna av den gilllan de, av bolllle t'örLundet JttllllPt"a in·igt hc•käml)
adc dyrortsgradcringen. I alhnii11het har det varit rektorer
och lektorer, som ya]ts. Siirskilt rektorerna ha fortfarande pa numga
håll cu fast vosition i samhället och komma nog· att sta sig gam;ka
gott mol skolmemoarlitteraturens gmnla pmnpiga skolchefer; betecknande
ii.r s[tlunda att i Uppsala tre liiroverksrektorer (Smnuelsson,
Lundh och Redin) figurerade på hiiger11s stadsfullmiiktigelistor,
av vilka de två först11iimnda invaldes, oeh att i Kalmar vid laudstingsvalct
högerns tv<! friimsta och eHlla ntlda kandillah•r voro rektorerna
vid liiroverket resp. folkskoleseminariet Göransson och ~il;.;son
(den sistnämnde uppfördes trots att han tillhör folkpartiet Cll'h
valdes med högerröster).
På listorna men inte plaeerade torde högern oeh folkpartiet ha
uppsatt mim;t lika mihtga som de valua. Egentligen iir det i storstäderna,
som denna lärarerepresentation Hr förhilllandevis SYagast,
amnärkningsyiirt nog för övrigt med tanke pa att dessa i regel suga
till sig de skickligaste lärarna men säkerligen förklarligt med hänsyn
till att niiringslivet och tjänstemannarörelsen där fatt ett allmiini
fiirciriide. Så m som dessa storstiider äro kunna dock tillfälligheter
ha spelat in i år, och ett direkt undantag finnes, niimligeu
hos folkpartiet i Göteborg, Yars listor voro i vidare mening
utpräglat akademiska och avspeglade den ideologiska stridsstiimningen
just där.
Låter man jämförelsen ta sikte på dc många rcalskolestäderna och
deras liirare, är det slående, i hur hög grad dessa och alldeles särskilt
deras rektorer tagits i anspråk för det kommunala arbetet. Alla
partier äro representerade inom denna läraregrupp men högcn1artict
har en klar ledning. Säkerligen skulle iakttagelsen ha iin mer lJCkräftats,
om man hade tillgång även till valresultaten i de leke-stadssamhällen
där realskolor finnas. Och siikerligen finns det ingen
yrkeskår i hela landet, som har en S>Yälfiirdspolitiken>> eller soeialdemokratieus omviindelse i försvarsl”
riigan förmått överviuna. Så stor betydelse som dessa grupper
562
Dagens frågor
trots sitt kvantitativa fåtal alltid haft vid opinionsbildningen, kan
denna klentro betyda mycket för den framtida politiska utvecklingen
i vårt land.
Möjligen kan antalet soeialdemokratiska akademiker oeh ämbetsmän
bland väljarna i verkligheten vara större än som framgar av
yrkesförteckningarna över de valda, närmast chl beroende pa att
partiets huvudmassa avgjort föredrar sociala jiimlikar framför andra
som sina företriidare. I vart fall skulle detta efter det högre skolYiisendets
sociala nivellering ha varit någonting ganska 11aturligt.
Det finns emellertid intet annat tecken, som bekriiftar ens denna
välvilliga hypotes. ] vart fall kan inte något stöd hiirför hämtas
ur anslutningen till de socialdemokratiska studentföreningarna, åtminstone
om man ur ekvationen utesluter Clartegruppermts kulturfrontsideologer,
som socialdemokraterna tydligen inte ta riktigt på
allvar eller synas särdeles angeliigna om att immatrikulera i sina led.
Faktiskt är vårt folkhemsparti exklusivare klassbetonat nu än på
90-talet, då socialismens ledande pionjärer och genombrottsmiin samtliga
voro studenter, nämligen Branting, Daniclssou, Sterky och
Lidforss.
Militär och Allt eftersom militärtjänsten tar liingre tid i ancivil
statstjänst. spr~tk, vidgas klyftan mellan den viirupliktiga manliga
ungdomen å ena och dess kvinnliga eller frikallade kamrater å
den andra sidan. Omedelbart framträder detta som ett beredskapsproblem:
den »inkallade» blir förbigången av kamrater som ieke belastas
av skyldig·heten att iirligen offra några m1inader för landets
siikerhet. Diirmed följer il ena sidan bitterhet oeh missnöje vid de
militära förbandeu, il den andra sämre kamratskap i det c~ivila arbetet.
Icke minst ur kvinnosynpunkt är det av vikt att problemet får
en slidan lösning, att det ieke iin mera skärper den redan miirkbara
reaktionen mot kvinnans likställighetskrav. ~len tlet ~ir ic·ke blott i
beredskapsHige, som dessa svtlrigheter komma att visa sig. }{ed ettttrig
första utbildning oeh tre repetitions- eller efterutbildningsövningar
om vardera en månad kommer även i fredstid viirnpLikten att
för de enskilda medföra större uppoffringar iin fiire 1!}39.
Särskilt allvarligt iir problemet för de viirniJliktiga, vilka fatt befiils-
eller motsvarande utbildning. I beredskapen ha studenterna haft
att bära en tyngre börda iin flertalet övriga viirupliktiga. Fiir två
år sedan framhölls i denna tidskrift (1940, sid. 629 ff.) att studenterna,
ätminstone i den mån de vore eller komme att bli anställda i statstjiinst,
borde kunna få viss kompensation. l<'örst i februari 1942 utfiirdade
emellertid Kungl. Maj :t bestämmelser om tillgodoräknandet
av militärtjänstgöring i statstjänst (SFS nr 44 oeh 46). Enligt dessa
skall miliHir beredskapstjänstgöring tillgodoriiknas liin1re för tjiinstearsberiikning
vid befordran, varjämte även andra iimhets- och tjiinstemiin
kunna få åtnjuta motsvarande förmån i den man oeh pil det siitt
vederbörande statsmyndighet finner möjligt. Detta gäller clot•k endast
dem som redan vid militiirtjiinstgöringens början iiro anstiillda i statstj~
inst. Där beredskapst;iiinstgöringen infallit mtder studietiden, ges
563
Dagens frågor
ingen kompensation. Dessa bestämmelser gälla vidare endast beredskapstjiinstgöring,
icke fredstjänstgöring.
Samtidigt som dessa besHimmelser utfärdades fick emellertid försvarsministern
bemyndigande att tillkalla särskilda sakkunniga för
fragans vidare behandling. Dessa sakkunniga, expeditionschefen
Bouveng och chefen för försvarsstabens socialdetalj, hovrättsrådet
'l'homasson, skulle i huvudsak iigna sin uppmiirksamhet åt frågan
om tillgodoriilmande av fredstjänstgöringen såviil i allmän som även
i enskild tjänst. Det första resultatet av deras arbete föreligger i
en till ve<lerbörande iimbetsverk remitterad p. m., som avser tillgodoriiknande
av fredstjiinstgöringcn i allmän tjänst. De sakkunniga ha
niimligen konstaterat, att man inom de enskilda företagen i allmänhet
torde vilja avvakta de statliga åtgärderna, innan man själv binder
sig fiir vissa förmaner itt de anställda. Inom parentes bör därvid
anmärkas, att staten i allmänhet behandlat sina till beredskap inkallade
tjiinstemiin relativt viii: de ha s:1lunda vanligen erhållit s. k.
B-anlrag, innebiirande reduktion av lönen med ungefär en tredjedel.
"Undantag hiirifrån ha egentligen blott giillt vissa anodestjänster,
vi l kas inneha vare bl i vi t si i m re behandlade. De enskilda företagens
politik har varit viixlande, ibland mycket generös, ibland i'tter synnerligen
hilnlhiint. Anmiirkningsvärt nog torde kounmmcrna genomgaCJlde
ha varit mest hiiusyuslösa: veterligen finuas inga exempel
I~<t att koJ!llltunaltjiinstemiinnen behandlats lika vill som statstjänstemilanen
eller de mPst tillmötesgående enskilda företagens anställda,
under det att åtskilliga kommuner förhalat frågans behandling i det
Iii ng sta e lll'l" genomfört mydwt kraftiga löncrednktioner under militii
rtjii n Htgiiriugcu.
De sak k n n niga i n rikta sig i främsta rummet pil kompensation för
o l ikhcten i skilda viirn]Jliktigas tjänstgöringstid. Otvivelaktigt ii r
<ll'ita oeksa en myeket Yiktig sida av saken, eftprsom det ju alltid
finns en viss risk fiir att viirnpliktiga under fredsförhållanden söka
dölja sin militära duglighet, om denna kan leda till längre tjänstgiiring.
:Men det riit·ker lmappm.;t härmed. Så Hingc vi icke ha en alllniin
arbetst;iiinst eller liknande utbildning för alla ieke värnpliktign,
lllnste man nog riikna med att kompenHera hela viirnpliktstiden; oeh
i o<'h fiir sig bör detta luta sig göra 11il precis samma sätt som att
kolnpensera bcfii.lsntbildniugstiden. De sakkmmiga synas anse, att
kompensation alltid skall kunna ges för lönetursheriikning, om ocksa
ibland fiirst efter Jl<lgra {tr, likm.;a ait Htjiinst
inkallade anställda torde ibland vara svårt aU genom l’ öra
inom yrken, diir det är ont om platser. Yisscrligen skulle IIIall teon’tiskt
hmna tiinka sig att använda den tyska metoden — att aliigga
företag- att austiilla ett bestämt antal krigsiuvalider eller dylikt -men
dels iir det svårt att g·enomföra sä drastiska åtgiinler annat iin
i sambaud med Pn allmiin tYangshushallning, dels torde de iiverlmntd
taget knappast kunna komma i fniga annat iin under verkliga krig,.;förhilllanden.
Det iir ocks1l tYivclaktigt, om man inom arbetstagarnas breda lager
har någon egentlig försWelsc för atgiird(’l” m· detta slag-. Knnske
gäller det hiir liksmn om familjelöncu, att arbetsgivarna iiro villiga,
men deras arbetare och mistiiiida ointresserade eller rent negativt inställda~
T. o. m. fackföreningarnas bidrag till inkallade nwdlenunar
lära ha rönt oprJOsition inom högre itldersgTupper, diir man pasi<lr
sig fä betala kalaset utan att ha uagon glii>en bestiimd mnsviing·ning … i 111P(lborgarnas siitt att se
den militiira tjiinsten, spe(•iellt för de viirnpliktigas del». Diirom kan
man nog vara ense med dem; en annan fr[lga ilr om denna onuwiingning
kommit eller kommer oeh om den blir hesti’tcnde.
Desto viktig·arc är det att staten för egen del löser problemet.
Kanske kan man hoppas, att vidsynta och generösa statliga 1itgiirder
verkligen kunna komma att verka moralbildande. Säkert iir i
5()5
i,l,
~
i’i r, ,,
Dagenii frågor
varje fall, att formalism oeh snålhet från statens sida skulle kunna
få myeket betänkliga följder.
Värdestegrings- Det nyligen framlagda förslaget om viirdcstegringsskatten.
skatt a fastighet aktualiserar på nytt en fråga, som
vid flera tillfällen under de sista fyrtio åren varit föremål för disknssion
oeh utredning. Att man hittills iekc lyckats finna en lösning
har sannolikt i främsta rummet berott på meningsskiljaktigheter om
!’ormen för en värdestcgringsskatt. En viss tvekan har funnits bctriiffandc
möjligheten att genom en sådan skatt erhålla nitgon mera
betydande i nk oms t åt det allmänna. Erfarenheterna från främmande
Hinder ha iekc heller varit odelat uppmuntrande. I svar pil en interpellation
19:32 framhöll ditvarande finansminister Hamrin bland annat,
att flerstädes ansatser till en värdestegring·sskatt förekommit men
att åtminstone på åtskilliga håll dessa försök mött svårigheter. Någon
verkligt betydande skattekälla syntes skatten ingenstädes ha
Yarit. Finansminister Vigforss, experimentellt lagd som han är, har
doek inte latit svårigheterna avskräeka sig. De sakkunniga ha
uppenbarligen känt sig ganska bundna av de bestämda direktiven
fiir utredningen. De synas nämligen ha fattat sitt uppdrag såsom
i unebärande allenast en bestiillning pil ett genomförbart förslag oeh
lm hallit den mest betydelsefulla frågan, d. v. s. huruvida en värdestegringsskatt
överhuvud nu lämpligen bör införas, utanför utredningen.
Bcgriiwmingen iir beklaglig. Det framlagda materialet har
dii.rl’ör blivit alltför ofullstii.ndigt för att bedöma den större och
viktigaste frågan oeh man saknar säker ledning, niir man vill utriina
dc sakkunnigas egen prineipuppfattning.
Yid de tillf’iillcn da denna skattefråga förut behandlats här i lanclet,
syne:-; man i stort sett ha varit ense om det berättigade uti att
det allmiinmt tillerkännes andel i sådan viirdestegring ä fastighet
som lir beroende uteslutande på åtgöranclen från statens eller kommunens
sida eller den allmänna ekonomiska utvecklingen. När frågan
i början av detta århundrade först viiektcs, var emellertid hela
skattesystemet i vårt land iiunu synnerligen outvecklat. skattekällorna
voro da ieke tillnärmelsevis pä samma fullständiga och raffiJWracle
siitt som nu utnyttjade. De sakkunniga ha sjtilva Jlapekat,
att viirdcstegringsskattens första föresprcikare här i landet varit
anhängare av Henry Gcorgc’s läror om den oinskri.inkta privata
iiganderiitten till jorden sil.som orsak till fattigdomen oeh de sociala
missförhiillallllena, för vilka ;jordräntans soeialisering vore botemedlet.
För en förnuftig uppfattning av de sociala spörsmålen torde
emellertid n;vssntinmda teorier numera förefalla ganska friimmande.
Krisiiiget kriirer stora offer av vårt folie Den numera gängse
principen att det allmtinna hiirvidlag har att ta för sig, där det finnes
någonting att få, har medfört en allt tydligare tendens att ta i
ansprå.k ieke blott inkomsterna i egentlig mening utan även rena
fiirmögenhe1sviirden. Denna tendens är miihiinda icke av övergående
art utan kommer nog att besbi och vidare utvecklas tiven i tider, clä
den ej längre söker ett visst berättigande i sildana förhiillanden som
566
Dagens frågor
de nu rådande. Man har anledning att uppmärksamrna detta, då
man skall fatta ställning till det föreliggande förslaget, som avser
en lagstiftning för framtiden och vars genomförmule enligt de sakkunniga
skulle innebära, att det allmänna förskaffade sig »en kapitaltillgång
på i runt tal l miljard kronor». Om man vidare jämstiiller
finansministerns uttalande om nödvändigheten av en beskattning
av sådan vinst som icke motsvaras av »produktiv insats frrldiga de sakkunnigas förslag.
Förut har antytts, att man vid bestämmandet av skattepliktens
568
Dagens frågor
omfattning nödgats undantaga fastighets skogsvärde och fasta maskiner.
Det har skett bland annat av taxeringstekniska skäl. Ehuru
enligt det föreliggande förslaget jordbruksfastighet principiellt jämställts
med annan fastighet kommer den vid ett genomförande av
lagstiftningen likväl att i regel intaga en förmånsställning. Detta
sker därigenom att fastigheter med ett taxeringsvärde av högst 15,000
kronor skola befrias från skatten. Detta medför enligt utredningen
att av jordbruksfastigheterna på lanelsbygden icke mindre än 85,fl procent
och av ;jordbruksfastigheterna i städerna utom de tre största
78,s procent bli skattefria. Av övriga fastigheter skulle på lanelsbygelen
89,2 procent och i städerna med nyss nämnt unelantag 55,4
procent bli undantagna från skatteplikt. Man kan ifrägasiitta, om
det är principiellt riktigt att, när det gäller en objektskatt, på detta
sätt genomföra en klasskillnad med utgångspunkt från beskattningsobjektets
värde. Strängt taget borde väl en oförtjänt viirclestegring,
om den överhuvud skall beskattas såsom en art av arbetsfri inkomst,
drabbas av skatt var den än inställer sig. I vart fall är det sjiilvfallet
ej säkert, att en person, vars fastighet är taxerad till över 15,000
kr. men kanske hårt skuldbelastad, har någon större skattekraft än
en person, som sitter skuldfri på sin något lägre taxerade fastighet.
Ä ven här är det emellertid hänsynen till de taxeringstekniska svårig
·heterna vid en generell beskattning som fått vara avgörande. Genom
den föreslagna begränsningen torde nämligen taxeringsmyndigheterna
komma att befrias från taxeringsbestyren med i runt tal
800,000 fastigheter och skatteplikten drabba allenast något mera än
169,000 fastigheter. I dessa siffror ingå dock icke fastigheterna i de
tre största städerna.
Vid beräkningen av skattens avkastning ha de sakkunniga utgått
ifrån en beskattningsbar värdestegring av e:a 9 procent. Den årliga
intäkten skulle därvid komma att uppgå till 30 miljoner kronor,
vilket belopp skulle delas lika mellan staten och kommunerna. Hänsyn
har emellertid icke tagits till de stigande kostnader för taxeringen,
vilka sannolikt bliva följden. Vidare har man icke räknat
med att värclestegringsskatten, vilken enligt förslaget skulle få med
ett efter fem procent kapitaliserat värde räknas såsom skuld vid
taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, uppenbarligen
kommer att i viss grad sänka inkomsterna av sistnämnda skatt. Man
måste därför förutse vissa avbränningar å den beräknade inkomsten
av 30 miljoner kronor. Denna nya grundskatt är således inte heller
som en statlig inkomstkälla av någon betydande storleksordning.
Psalmbok och Numera talar man ofta, och med all rätt, om det
katekes. svenska kulturarvet och dess värde, men den sakliga
kunskapen om detta arv är i allmänhet ringa. Det svenska folket
börjar upptäcka att det har en historia, men det har ännu inte i
nämnvärd grad kommit underfund med vad den handlar om. Efter
decennier, som kanske varit de mest avhistoriserade i vårt folks
liv, borde den nationella väckelsen (om man nu vågar använda ett
så stort ord) rimligen leda till ett bildnings- och forskningsintresse
569
Dagens fr ä g or
med stort allvar bakom. Den allmänna synen på det förgångna
– där man alls hållit sig med någon sådan – präglades länge av
en flack och föga realistisk grundsyn, för vilken samhällslivets faktiska
mödor oeh religionens anstötliga verklighet voro rätt likgiltiga.
Populariscriugcn yar länge tveksam, pa enstaka undantag när, och
har dessa senaste ar blott sällan lyft sig till en högre flykt än det
patriotiska kanslispråkets. Många historiska discipliner – och bland
dem iekc minst den så ofta misstrodda politiska historien – ha de
sista dceennierna uträttat vägröjande ting, men ändå kan man inte
undgå ett intryek att också forsimingen i många av vår historias
väsentlig·hcter står i sin första trevande början, att det svenska folkets
öden ännu äro oss kända blott i dunkla och förberedande linjer.
Sii mitste det kanske vara: en på allvar kritisk metod i historieforskningen
bröt igenom först mot 1800-talets slut, och sen dess ha vi
haft många goda historiker men icke något allmiint historiskt medvetande,
nilgon känsla att historien direkt angick oss.
Dessa allmänna betraktelser vilja anknyta till ett par små häften,
som verkligen handla om väsentliga ting: Hilding Pleijels »Katekesen
som svensk folkbok» och Bror Olssons »Psalmboken som folkbok
» (båda på Gleerups förlag). De tala anspråkslöst men med trygg
och fast auktoritet om en grundlinje i vår kultur.
Som biskop Brilioth framhåller i sin nyutgivna lilla skrift om
»Kristen folkuppfostran förr och nu» (Gleerups), kan man inte exakt
fixera kristendomens roll för vår odling – därför att vi »Över huvud
ieke kunna tiinka oss vår bildning, vår folkliga kultur utan det
kristna inslaget». Det är naturligt att det kristna inflytandet djupast
sett alltid varit ett bibliskt inflytande. Men som inte minst
Pleijel förut inskärpt var det inte direkt och utan mellanled som
Bibeln viiverkade folkets liv. Att vart hem har en Bibel är ingen
urgammal sedvänja, hotad först av modernt barbari. Det utgår friln
bibelsällskapens arbete under 1800-talet. Dessförinnan var Bibeln en
alltför dyr och svårhanterlig bok för att man i de breda lagren skulle
iiga den annat än undantagsvis. Under medeltiden har man förnummit
dess anda genom prästers och munkars berättelser, genom muntligt
inliirda böner och genom kyrkviiggarnas bilder. Sen kom den
lutherska gudstjiinstens textläsning ur den stora kyrkbibeln, diirtill
oeksa egen läsning av de texter, som funnos tryckta i psalmböckerna
eller pil andra ,;idmw hiill. ~len avgörande betydelse hade det kristna
stoff, som fanns i psalmerna sjiilva och i Luthers lilla katekes. Det
var liitt aU liira utantill, i katekesens fall också lätt att överblicka;
det drog va särskilt vis till sig· prästernas pedagogiska nit – och
det giillde en litteraiur, som man hade möjlighet att skaffa sig.
För katekesens del framhåller Pleijel, att den frän början inte sågs
bara som en liirobok utan som nilgot mera. Den var den »lilla Bibeln
», sammandraget av vad Skriftcn sjiilv ägde dyrbarast och bäst.
Diirfiir hörde den O<~ksii fromhetslivet till i långt högre grad än man
nu tii nkr pi. Samtidigt hör just den v ä ett särskilt vis ihop med
folkbildningens historia i Sverige. Dä man började lära det svenska
folket att liisa var katekesen den självklara utgångspunkten, och som
570
Dagens frågor
bekant var det länge nog omöjligt att fil nattvarden eller få gifta
sig för den som icke hjälpligt behärskade lärostyckena. Pleijel betonar
att den senare bestämmelsen återgar i skönlitteraturen, i ::lobergs
»Raskens»; man kan tillägga att ocks;l den förra behandlats i
svensk dikt, i ett på sin tid uppburet skaldestycke av Talis Qvalis.
Med katekesplugget sammanhängde ocksa husförhören, med allt vad
de under skiftande former rymde av kristen och folklig gemenskap.
Pleijel talar om en verkstad i Västmanland på 1850-talet, d~ir inte
bara lärpojkar och gesäller utan också »herrarna pa kontoret» fingo
ledigt dagen före varje husförhör för att repetera katekesen. Vad
man därvid liirde sig var utan tvivel av stor vikt för livssyn och
moral. Dit våra instinktiva moralbegre}JJ> ofta med skäl sä.gas g;i
tillhaka på kristen folkuppfostran, så är det främst katekesen de gå
tillbaka på. Intressant men i något allmänna ord – en större undersökning
utlovas – berör Pleijel ocks[t hur >>hustavlans» till katekesen
fogade urval av bibeltexter kring samhälls- och familjeliv haft
en oanad vikt för svensk samhällssyn.
Klart och utan överord skildras den utveckling, som småningom
trängde tillbaka katekesen. Det gamla bildningssystemet blev ju med
tiden föråldrat. Men det slår en samtidigt hur tidsbundna argumenten
mot »katekesplugget» ofta voro. Att Luthers m~isterverk ännu
har mycket att ge vårt kulturliv, det blir väl numera mer och mer
erkänt.
Bror Olssons bok ger liksom Pleijels en del principiella linjer,
men framför allt är den rik på konkreta enskildheter. Man får en
m~ittad och levande bild av hur livets hela sammanhang liksom inslöts
i psalmsång. Vackert berättas om gamla husmödrar, som efter
de sista sysslorna gå till sängs vid sin ensliga aftonpsalm. Det talas
om psalmen som arbetsvisa under grå vintermorgnar, om fältpsalmens
mäktiga sammanhang och om psalmsimg som skydd mot anfäktelser,
spöken och missämja. Härvid hänvisas – naturligtvis –
mången gäng till Emil Liedgrens resultat och synpunkter, men Olsson
har funnit mycket nytt. ’l’ill det ståtligare hör en bild friln 1870-
talets Smälaml, där prästen avstyr ett traditionellt men fördärvligt
bröllopssuperi i sockenstugan genom att – efter f>Vår Gud ~ir oss en villdig borg»,
varpå, enligt vederbörandes egen berättelse, »psalmens reformatoriska
ande … grep folkhopen och brännvinsankaret slogs igen av
brudgummen». — För äldre tid ha icke miust likpredikningarna gett
mycket.
Materialet är rikt, och det innehär icke kritik utan motsatsen om
man av Olssons framstiillning påminns om oekså andra exempel än
hans. Man kan tänka på fältprästen .Taeob Fabrieius, vilken vid
Ltitzen strax efter Gm;tav Adolfs död sjöng samman flyende kavallerister
med en psalm. Man kan ocksä erinra sig ett av de mera gripande
stiillena ur den svenska psalmkunskapens historia: den själssjuke
Emanuel Svedenhorg, i kamp mot skräcksyn och frestelse under
sitt livs stora kris och gäng på gång tröstad av ord och melodi
från psalmen »Jesus är min vän den bäste».
571
DarJens frågor
Psalmen var med överallt. Vid gamla bondkalas SJongs den troget
och kraftigt, som Olsson visar bland annat med citat ur Nicolovius.
Folks intensiva förtrogenhet med den gav dem en oförliknelig skatt
pa livsvägen. Diirvid valde väl stundom var och en pit sitt säregna
vis: biskop stadeners far hade, berättar Olsson, till älsklingspsalm
den wallinska psalmen »för ett ungt fruntimmer». Här kunde man
oekså minnas en gestalt, hos vilken det gripande och det dråpliga i
svensk psalmtradition förenas: den blinde Spring, som N athan Söderblom
under en visitationsresa hittade på Ljusdals ålderdomshem
(B. .Jonzon i »Nathan Söderblom in memoriam», 1931). Spring, vid
tillfiillet 94 ar gammal, mindes Unnu sitt första möte med musiken:
dit en gammal soldat från Jiirvsö på psalmodikon spelade »Jesus
är min vän den hiiste>>. Sjiilv liiste Spring utantill denna psalm och
»Sion klagar med stor smiirta» samt Wallins (då ännu inte i psalmboken
intagna) helgmälspsalm från Järvsö, vilken i avskrift varit
spridd i soeknarna. Då Spring, vid intriidet på ålderdomshemmet,
blivit tvungen att bada, hade han mycket gruvat sig men fått tröst
genom att för sig sjiilv allvarligt liisa »J ag går mot döden var
jag går».
Denna sistniimmla psalm genljuder f. ö. i en dikt av Hjalmar Gullberg,
liksom en av dennes mest förtYivlade dikter på ett mycket
suggestivt vis anknyter till den vördade aftonpsalmen »N u vilar hela
jorden>>. I modent dikt, liksom i äldre sildan, utgör psalmens inflytande
ett fiingslande kapitel; Olsson företer hiir mycket fängslande
och tankeeggande resultat. Hos de moderna skalderna märker man
viii inför psalmstoffet samma blandning av andakt och revolt som i
deras stiillning till Bibeln. Harriet Löwenhiolm, som hiir också förtjiinar
att niimnas, skrey den betecknande strofen (jfr ps. 144 i 1937
års psalmbok).
I himmelen, i himmelen,
pil första radens fond,
där sitta döda furstar
och se på tout le rnonde.
Men f;l ha som hon gripit den innersta, allvarliga psalmtonen och
gjort den till nutidshetonad dikt. P;l det viset kan hela arvet från
psalmhok oeh katekes mängen gli ng sos med stilla löje eller ogillande;
men i verkligheten berör det viirt folks innersta livsgrund.
Karl-Gustaf Hildcl1rand.
Ett bestående verk net har under do sista [n·en mycket talats, och
om vår författning. det med rätta, om vilr lagbundna, fiiderueärvda
frihet, om yart demokratiska statsskick. Det iir mgot som vi skola
vara stolta över, som vi skola vårda och med alla medel försvara,
har det sag·ts fran skilda hall.
Det kan dit inte vara ur vägen, att man också frågar sig, hur denna
lagbumlna frihet och detta demokratiska statsskick in concroto ter
sig. Yä.rdosiitt<Jr man rättssamhället, så höves det också, att man
verkliglm tilliignar sig dess grundval, d. Y. s. Yår författnings tanke-
572
Dagens frågor
gång och föreskrifter. Att det därvid inte riicker med att ögna igenom
lagtexten, regeringsform, riksdagsordning etc., torde vara var
och en uppenbart. Det är inte alltid så lätt att utan vidare första
och tillämpa en hundraårig lagparagraf, och därtill kommer, att det
levande statsskicket ej i alla sina yttriugar fiuues kodifierat i eu
lagtext. Sedviiuja och praxis har fyllt ut och stundom rent av modifierat
den skrivna författningen, t. ex. sättet för regeringsbilcland~~t.
Det finns visserligen många handledningar i »svensk statskuuskap»
och liknande, utgivna till tjänst ät en bredare publik, men vi ha länge
saknat en sammanhiingande vetenskaplig framstililning av Sveriges
författning. Professor Robert Malmgren har dor•k nu givit oss en
dylik, i det att han under de sista åren av sin långa tjiinstgöringstid
som juris professor vid Lunds universitet iignat sig åt att utarbeta
en lärobok i svensk statsrätt.' Det sista av verkets fyra häften har
under föregående år utkommit. För detta stora viirv har han s. a. s.
förberett sig genom att tidigare utarbeta en kommentar till Sveriges
grundlagar m. m. Av denna, som varit och iir högt skattad och
allmänt anlitad, har för övrigt i dagarna en fjiirde upplaga utkommit.
Det kan naturligtvis inte komma i fråga att i denna tidskrift ingående
recensera den nu fullbordade läroboken – rätt forum i detta
avseende är fackpressen – men det iir likväl angeläget att fiista en
större allmänhets uppmärksamhet på detta i sitt slag enastående
verk. Här skall endast arbetets huvudsakliga innehåll antydas. Sedan
inledningsvis den svenska statsriitteus källor redovisats och
reglerna för grundlagens tolkning (RF § 84) granskats, följer i en
första avdelning en framstiillning av det svenska statsomrädct och
dess rättsliga betydelse samt i samband därmed av medborgarriittcn.
I niista avdelning behandlas Kungl. lIaj :t, konungens person, konungen
som regerande, regering genom aunan iin konungen samt
Kungl. ::1aj :t såsom högsta domare, d. v. s. högsta domstolen och regeringsriHteu.
Sii följer en skilclring av riksclagen, dess stiillning som
representativt orgau, valriitten, riksdagsnumnaupJHlraget och riksclagen
i verksamhet. Konungens och riksdagens befogenheter bli därp<i
föremål för ingilende granskning. Under denua rubrik avhandlas lagstiftning,
statsreglering, riksstyrelse och konstitutionell kontroll.
Däremot beröres ej den fjiirde grundlagen, 'l'ryckfrihetsfiirorclningPII,
men den hör ju ej ur materiell synpunkt till statsriitteu.
Läsaren bjudes i detta arbete en pä yete11skavlig forskning grundad
undersökning av vår författning. Lagens riitta mening blir hiir
i möjligaste grad utredd, den nödiga historiska bakgruudcn liimuas
för att man skall förstå tankcg<lngen hos ett stadgande. Dc olika
tolkning·ar, som försökts, föras fram, granskas och bedömas. Man
känner sig p[t fast mark när man följer .Malmgrens ledning fram
genom regeringsform oeh riksdagsordning ete.
Regeringsbilclandet i Sverige, som nyss niimndes, d. v. s. det tillYiigagångssiitt
och de principer som numera giilla vid statsrådets
1 R lfalmgrrn, Sveriges författning, en liirohok i swnsk statsrätt, 4:10 + 398
si<lor, :fahllÖ 19~9-41.
573
Dagens frågor
sammansättande, beskrives i korthet på följande sätt. Utnämning
av nya statsråd förekommer vanligast i samband med ett politiskt
systemskifte; diirvid brukar det tillgå så, att konungen under konforertser
med ledande volitiska personer söker få klarhet över det
politiska läget och dUrefter uppdrar åt en viss person att som statsminister
»bilda ministär». Men samtidigt redogör författaren för hithörande
grundlagsbud och visar upp att dettas krav formellt sett
alltfortfarande iakttages. Ptt samma sätt redogöres för hur de Kungl.
besluten i realiteten och enligt grundlagen komma till.
Det anförda mit vara tillräckligt för att visa att Malmgren ej niijer
sig med att giva en till lagtexterna strilngt bunden framställning,
det är intet paragrafridande, utan en behandling av verkligheten sildan
den är. Men smntidigt bör sägas att författaren alltid fasthailer
ett juridiskt betraktelsesätt.
Det förefaller som om i vanliga parmlära framstiillningar av yirt
statsskick man huvudsakligen beskrey de politiska förhallandena
utan att ordentligt observera dc juridiska formerna. Man säger d~ir
att rcgcriugcn beslutar, att den ene eller andre premiärministern inkallar
den eller den i ministii.ren o. s. v. utan att bekymra sig om
den riittsliga driikt, i vilken dessa beslut och statsriidsutniimningar
skola kliidas enligt swusk grundlag. Men vil;ia Yi allt fort värna
vår lagbundna frihet, sit ftt vi inte nonchalera de lagliga formerna;
missaktas de, så att dc snu1ningom åsidosUttas, iir det fara å fiirde
för riittsstatcn, utan Yilken ingen frihet kan bestå.
~Iahngrens arbete tir här av största betydelse, dtt det ju ständigt
och huvudsaklig·eu utreder mta krets, inte mim;t av alla dem som inom och utanför riksn ha att tillämpa grnmllagens hud.
Gunnar H esslfm.
574