Före Odhner Svensk historieundervisning i äldre tid

l l l l
.l ~
FÖRE ODHNER
SVENSK HISTORIEUNDERVISNING
I ÄLDRE TID1
Ar• en at• dc ~1rlcrton, professor ~YILS AI!NLC~VD, Alsten
HisTORIEN representeras, som bekant, av en bland de nio muserna
men gick förlustig en plats bland dc sju grundläggande
kunskapsartcr, sammanfattade i »trivium» och »quadrivium», som
medeltiden övertog från antiken och i väsentligen samma gestaltning
förde vidare till den nya tiden som den hävdvunna formen
för lärd uppfostran. Detta tomrum skulle i sin mån bidraga till
att Klios studium först ganska sent erhöll en fullt självständig
ställning som undervisningsämne i den högre skolan. Man kan
vad Sverige beträffar se bort från universitetets särskilda förhållanden,
första gången klart uttryckta i 1626 års konstitutioner,
Axel Oxenstiernas verk, och från den äldsta gymnasieorganisationen
med dess växlande regler, rätt olika i de olika stiften; i
sjiilva verket var historien icke överallt företrädd på gymnasiernas
schema under dessa de förberedande och föregripande initiativens
årtionden. :Först i 1649 års allmänna skolordning finner
man den anbefalld till obligatoriskt studium vid rikets gymnasier
och i någon mån dess trivialskolor. Ansvarig för ämnet är bland
lektorerna historiens et poeta; men liksom den poiisis det itligger
honom att vårda är den latinska skaldekonstens kännedom, avses
med hisforicc i friimsta rummet de gamla romerska prosaförfattarnas
skrifter, och till väsentlig del infogar sig denna läsning
som ett led i skolans formdanande studium av antikens verk. Redan
här bör förutskickas, att den gamla historiens maktställning
på undervisningsplanen, om ock under ändrade villkor, i stort
sett bestod under det mesta av den tid denna överblick kommer
att omfatta. I 1693 års skolordning är ämnesrepresentanten lektorn
i historia och praktisk filosofi, vanligen kallad lector historiarmlL
Förbindelsen med den praktiska filosofien, naturlig för
’ l•’öre<lr:tg vi<l llistorike]'(l:lgarna i Storkhollll, nugusti l!l-i~.
596
Före Odhner
en tid, som teoretiskt fäste så stort avseende vid historiens lärdomar
för stat och medborgare, kommer även till uttryck i 1724
års skolordning. Under de förberedande diskussionerna hade nu
från vissa håll påyrkats en liknande kombination mellan historia
och matematik, och detta av det skälet, att geografien, som ju
mycket länge intog en andra-rangsställning, uppfattades som ett
slags förbindelselänk mellan dessa läroämnen. Ännu 1778 års skolordningsförslag
bevarar det ideella sambandet mellan historia
och praktisk filosofi; först skolordningen av 1807 kan sägas ha
betytt en slutlig formell emancipation för historieämnets del.
Hur självklart det tedde sig för den äldre stormaktstidens män,
att all historisk undervisning rätteligen borde bygga på filosofien,
visar ett uttalande från 1636 av den kände Johannes Matthire
i hans studieordning för den beramade adelsskolan. Han hade för
de högre klasserna i denna föreslagit några lättare historiska författare,
naturligtvis romerska, men ansåg sig böra särskilt motivera
detta brott mot regeln, att man från filosofien skulle övergå
till historien. Det rörde sig också här om ett pedagogiskt specialfall;
den adliga uppfostran krävde särskilda hänsyn, och det är
på detta område man tydligast skönjer spåren av ideer, som vår
tid är böjd att beteckna som moderna. Ä ven den store klassikern
J oh. Schefferus förordar 1678 med tanke på de unga adelsmännen
ett uppskjutande av den äldre historien såsom mindre nödig
för det praktiska livet än den nyare tidens och samtidens historia.
Men för latinskolans vidkommande dröjde det mycket liinge,
innan dylika tankar kunde bereda sig friare utrymme. Ännu
1820 års skolordning föreskriver som fordran för inträde i gymnasium
att kunna svara för allmänna historien till Augustus
(jämte hela den svenska i kronologisk ordning). För rätt att undergå
studentexamen vid akademien krävde samma skolordning
»i historien att noga kunna den svenska efter läroboken och den
gamla allmänna till folkvandringarna samt att äga en allmän
översikt av medeltidens och den nyare historiens huvudepoker».
En sådan översikt var visserligen en tidig fordran, men tillämpningen
hade till ganska nyligen bestått i inlärarrdet av kompendieartad
kronologi.
Också vid universiteten intog historiens disciplin under dessa
äldre århundraden en viss mellanställning, som måste återverka
på skolan. Dess målsmän råkade ofta bli andra än historiska fackmän.
Ofta skiftade de lärostolar. Tydligast framträder detta i
Lund, där professuren i historia till 1671 var förenad med den i
597
l
l
l
j.
J' l
(
j
j
l
l
!
l
Nils Ahnlund
praktisk filosofi och från 1687 till 1731 med den i poesi. Anders
Otto Lindfors, som 1816 blev professor i historia, övergick efter
tio år till professuren i romersk vältalighet och poesi och efterträddes
av Ebbe Samuel Bring, förut professor i teoretisk filosofi.
Andra exempel i denna stil vore att anföra.
Det bör också hållas i minnet, att den viktiga del av historielärarens
utbildning, som bestod i avläggarrdet av ett akademiskt
lärdomsprov och försvaret av en avhandling, saknade en verkligt
fast riktlinje, så länge universiteten voro ur stånd att samla
sig kring rikshistorisk forskning i egentlig mening. För detta
värv sörjde Kungl. Maj :ts kansli genom de betrodda rikshistoriograferna,
de enda som hade auktoriserad tillgång till arkivets
skatter. Mängden av lokalhistoriska avhandlingar av välkänt
snitt betecknade ett vällovligt och fruktbart intresse, men kunde
för universitetens del inte ersätta denna bristande kontakt med
den fosterländska historiens viktigaste uppgifter. Ännu mindre
gav sysslandet med »antikviteter» full ersättning. De första
svenska universitetsprofessorer, som i sitt författarskap behandlade
rikshistoriska ämnen av större vidd, voro Olof Celsius i Uppsala,
vid mitten av 1700-talet, och framför allt Sven Lagerbring
i Lund, kort därefter. Henrik Gabriel Porthan i Åbo, den finländska
hävdaforskningens stora namn vid århundradets slut,
var icke historiarum utan eloquentire professor.
Dessa förhållanden, helt kort exemplifierade, bilda förutsättningar
för en utveckling, som i organisatoriskt hänseende ger
föga spelrum åt starkare vindkast.
Om lagstiftningen på området är också före 1800-talet rätt litet
att säga, i all synnerhet vad beträffar svenska historiens ställning.
1649 års skolordning, som härvid för lång tid blev grundläggande,
nöjde sig med att stadga, att i trivialskolans skriv- och räkneklass
onsdagsmorgnarna skulle ägnas åt undervisning i fäderneslandets
historia. I gymnasiets fjärde klass skulle under fem timmar
i veckan meddelas översikter av allmänna historien i tabellform,
att behärskas utantill av lärjungarna, varjämte historielektorn
icke borde försumma att bibringa dem historisk kunskap
vid läsningen av de klassiska auktorerna samt giva en försmak
av samhällsläran jämte grunderna för Sveriges lag. Nästa skolordning
av 1693 införde världshistorien i trivialskolans nybildade
femte klass och hänvisade i allmän form till vissa läroböcker
som önskvärda. I förgrunden ställdes de klassiska författarna,
»så att de unge måge lära, varuti själva excercitium virtutum
398
Före Odhner
moralium består, samt huru högnödigt och hedersamt det är». Att
man icke överallt var tillfreds med systemet visa flera utlåtanden
före tillkomsten av 1724 års nya ordning. Man klagade över
bristen på läroböcker i ämnet, påyrkade utvidgad läsning av
svensk historia, allmänna historiens påbörjande tidigare o. s. v.
Nu föreskrevs åtminstone så mycket, att en svensk lärobok skulle
användas vid undervisningen i allmän historia i nederskolan, och
att ökat beaktande skulle skänkas den svenska historien vid gymnasiets
kurs i allmän historia. På sina håll hade man dock önskat
gå längre. Så uttalade Lunds konsistorium en önskan, att i rektorsklassen
»vår svenska historia ej bleve förbigången åtminstone
från 1520, så att disciplarne visste lika väl, om icke bättre, Gustav
I :s och hans successorum bedrifter som Darii, Alexandri Magni
med fleres». Andra åter ville i huvudsak uppskjuta den allmänna
historiens studium till universiteten. Några egentliga brytningar
stå emellertid inte att upptäcka, och överhuvud taget avspeglar
1700-talets diskussion – så vitt jag kan se – endast i ringa mån
verkligt principiella motsatser på detta område. Biskop Brovallius,
som från sina antiklassiska utgångspunkter 1750 levererade
en så kärv kritik av det rådande skolsystemet, enligt hans
mening trångt och ensidigt, upptar bland sina kardinalpunkter
dels kännedomen om »de förnämsta tidevarv uti historien jämte
underrättelse, huru den skall brukas till nytta», och dels »en teckning
eller utkast av rikets tillstånd och regeringssätt samt en
avmålning av de förnämsta och allmänneligast förekommande
ting och göromål, konster, hantverk, näringsmedel, sysslor och
tidskiften i världen». En praktisk samhällskunskap, må man säga,
efter bredaste måttstock.
1778 års skolordningsförslag, aldrig förverkligat, utstakar en
plan för historielektorns arbete, som inte saknar intresse. »Han
må helst börja med fäderneslandets historia och gå med densamma
något nogare tillväga, men sedan fortskynda till andra,
så äldre som nyare stater. Vid början av varje stat må vad till
dess geografi hörer korteligen repeteras. Genom sammanhang av
orsaker och händelser bör han bjuda till att hjälpa minnet och
tillika göra historiska läsningen så nyttig, som möjligt är.» Uttalandet
visar i sin mån den frihet från detaljerat regeltvång,
som systemet medgav, hur svagt och ofullkomligt det än kan te
sig i mycket.
Den förstärkning av historiens ställning på trivialskolans stadium,
som redan före 1724 här och var varit ett önskemål, kom
599
L
l'
l
!
Nils Almlund
till stånd genom 1807 års skolordning. Undervisningen i historia
skulle börjas i andra klassen, »i synnerhet fäderneslandets under
gustavianska ätten» – här: vasarnas tidevarv -, fortsättas i
tredje klassen »med mera fullständighet» och fullföljas i rektorsklassen
»något vidsträcktare». Härtill kom för sistnämnda klass
»de förnämsta epokerna av allmänna historien». Gymnasiets kurs
skulle inrymma »fäderneslandets historia och statskunskap, innefattande
dess förmåner, inrättningar, produkter och näringar.
Likaledes allmänna historien, så att de till akademien ankommande
ynglingar icke allenast känna svenska historien, utan även
för de märkvärdigaste förändringar i Europa, jämte geografien
i allmänhet, och den politiska efter dess förändringar vid var
huvudepok, kunna göra redo.» Det tillkom läraren att hos de
unga »väcka och liva kärlek till fäderneslandet och dess lyckliga
regeringssätt». Och ny var ju icke denna fordran.
Om kunskapsfordringarna för gymnasiet enligt 1820 års skolordning
har jag redan talat. En nyhet, som kännetecknar de
nya strömningarna i tiden, var för övrigt här en kurs i nordisk
mytologi. Också den grekiska mytologien ansågs numera tillhöra
historiens pensum.
Vad jag hittills anfört har närmast velat tjäna som bakgrund
för det försök till teckning av lärobokslitteraturen, för vilken tiden
nu är inne. Den kan endast bli helt översiktlig. Vid varje
steg inom detta område märker man granneligen, hur mycket som
ännu <Herstår, innan mer än själva ytterkonturerna har utforskats.
I den bekanta »Förteckning på de i Sverige utkomna schole- och
nndervisningsböcker», som Lorenzo Hammarsköld utgav 1817 på
anmodan av Uppfostringskommitten, finner man upptagna 38
läroböcker i den svenska historien, den äldsta från 1611, och 53 i
den allmänna. Samlingen ter sig ganska brokig både med hänsyn
till värde och omfång i de enskilda fallen. Inom den svenska
gruJJIJen träffas flera arbeten, som inneha en framskjuten plats
i vår historiografi. Om man stannar inför så klart lysande alster
som Loccenius' på latin skrivna rikshistoria (1654) och Samuel
Pufendorfs »Inledning till svenska historien» (1686), var för sig
beaktansvärda ännu i dag, så måste genast anmärkas, att det ju
i intetdera fallet rör sig om skolböcker i egentlig mening. Det
torde knappast ha förekommit, att dessa politiskt mogna och mättade
verk nyttjats vid undervisningen annat än till lärarens egen
handledning, och kansko inte alltför ofta. Däremot ha båda varit
600
Före Odltner
föremilJ för bearbetning i form av sammandrag, oftast tyvärr
något själlösa. Ett uppslag från början av frihetstiden att genom
kanslikollegiets försorg översätta Loccenius' rätt omfattande verk
till svenska blev aldrig verklighet. Ett för sin tid så förträffligt
arbete som Erik Benzelius' »Utkast till svenska historien», postumt
utgivet 1762, sedan det länge cirkulerat i avskrifter, upplevde endast
en upplaga, och samma öde hade det »Sammandrag» av Dalins
»Svea rikes historia», som utkommit några år förut. Lagerbring
är den ende av våra historiker före 1800-talet, som verkligen
funnit vägen till skolsalen, tack vare sitt »Sammandrag af Svea
rikes historia till ungdomens tjänst», en kombination av historia
och samhällslära, som föreligger i en bredare och en knappare
avfattning, av vilka särskilt den senare vann en betydande SI1ridning.
Det är troligen mindre känt, att Lagerbring också påbörjade
en allmän historia, »Nya statshistorien i sammandrag till
svenska ungdomens tjänst». Första delen, helt ägnad åt Danmark,
utkom 1777 och följdes icke av fortsättning; den ger ett behärskat
uttryck åt den nordiska samkänsla, som börjat spira fram vid
denna tid, särskilt inom vissa akademiska kretsar. Mången ansåg
Lagerbring alltför danskvänlig.
Om man söker skärskåda denna lärobokslitteratur från 16- och
1700-talen, gör man snart den iakttagelsen, att det främmande inslaget
oväntat länge förhärskar inom det praktiska skollivet.
Trots så tidiga inhemska förelöpare som J acobus Gislonis »Chronologia
» av 1592 och J onas Magnis »Synopsis» av 1G22 – båda
f. ö. av tämligen torftigt, schablonmäsigt slag – ha skolans män
åtminstone under detta sekel i regel helst hållit sig till godkända
tyska författare, mer eller mindre lyckligt infogade i den egna
traditionen. Redan skolordningarna vittna därom. Det sammanhänger
med en länge bibehållen förkärlek för att i dessa skolböcker
hålla samman den svenska och den allmänna historien mellan
samma pärmar. Stommen och grundvalen var alltid universalhistoriens
fasta kronologi, framförd från världsskapelsen till innevarande
tid, i kraft av den vedertagna uppfattningen om de fyra
världsmonarkierna, av vilka den romerska utgjorde den sista och
ännu fortlevande genom sin fortsättning i det tyska kejsardömet.
Sleidanus' »De quattuor summis imperiis» av 1556, en av de klassiska
skrifterna på området, omgavs med vördnad och studerades
flitigt i våra svenska skolor, vanligen dock i bearbetningar eller
extrakter, ända fram till upplysningstiden. Till samma stamträd
hörde Rostockprofessorn Peter Lanrembergs »Cronius» med sina
601
Nils Almlund
otaliga regentlängder, där kejsarnas regeringstider i mån av tillfälle
kolumnvis uträknades i år, månader och dagar. Arbetet utkom
hos oss 1668 – ett trettiotal år efter författarens död – i en
bearbetad upplaga för tyska skolan i Stockholm och upplades sedan
åtskilliga gånger både där och i Åbo, kompletterat med en
ganska vidlyftig svensk avdelning, vars författare visserligen åberopade
Loccenius' mönster men knappast fylldes av dennes anda.
I själva verket torde Lanrembergs lilla packade lärobok, rekommenderad
i 1693 års S. 0., kunna betraktas som den viktigaste i
Sverige på sitt område under den karolinska tiden. Under diskussionen
om 1724 års skolordning var den från flera håll föremål
för ganska amper kritik. En mera flyktig roll spelade
Christoph Cellarius' »Historia medii revi» (1688), som snart uppmärksammades
även i vårt land; dess märklighet är som bekant,
att begreppet medeltid nu med ens och för första gången vann
hävd. Märkligast inom denna grupp är utan tvivel, också ur
svenska pedagogiska synpunkter, Johan Hiibners »Kurze Fragen
aus der politischen Historie» (1702), vars första svenska upplaga
– f. ö. i latinsk version – utkom i Linköping 1725. Att Hiibners
trohjärtade frågemetod, säkert tillämpad från den ortodoxa
lutherska världsförklaringens grund, vann stor tillslutning, därom
vittnar en rad omarbetningar, som utvecklat eller acklimatiserat
hans system och småningom gjorde originalet överflödigt, ehuru
det försetts med ett kortare tillägg om svensk historia. Den äldre
frihetstidens historieundervisning står ganska tydligt i tecknet av
denna lärobok, auktoriserad genom 1724 års S. O. Ännu längre
levnad beskärdes den gamle författarens geografiska arbeten men
framför allt hans bibliska historia, som flitigt omtrycktes till
fram på 1880-talet och väl intar platsen som nummer ett inom
sitt särskilda ämnesområde, vars oupplösliga samband med historien
som sådan var en så djup övertygelse hos våra förfäder. Tillsammans
ha Hiibners olika verk räknat åtminstone ett 60-tal
svenska upvlagor.
En av Hiibners svenska efterföljare är Henrik Julius Voltemat,
kiind för eftervärlden genom sitt gunstlingskap hos hattpartiet
och sin stora, ofta citerade anekdotsamling. Aderton år gammal
utgav han 1741 sin »Gienväg til de förnämsta europeiska, asiatiska,
afrikanska och amerikanska staters historia», ett mäktigt arbete
på omkring 650 sidor och uppställt i ett trettiotal jämnlöpande
geografiska kavitcl med mångahanda underavdelningar. At Sverige
har kunnat ägnas ett hundratal sidor. Författaren har velat
602
Före Odhner
något modifiera Hiibners metod, med resultat, att frågorna oftast
fungera som ett slags rubriker, som förbereda läsaren på vad
som följer. Stoffet behandlas encyklopediskt, namn, fakta och
data tåga fram i oavbruten följd, men framställningen, som är
framförd till innevarande tid, kan det oaktat inte frånkännas
en viss kraft och tydlighet. Ganska märklig men föga observerad
är Voltemats starka återhållsamhet med avseende på det crux för
tidens historieuppfattning, som hette den svenska fornhistorien
med dess mängder av tvivelaktigt bråte; faktiskt upptar han endast
tre konungar före Olof Skötkonung, ett enastående fall i hela
litteraturen, och polemiserar rätt käckt mot äldre skribenter, dock
utan att nämna några namn. Att det vidlyftiga arbetet blev en
så avgjord publikframgång – det upplevde tre nya upplagor
på sju år – förklaras väl både av dess svenska utsiktspunkt och
av det förhållandet, att man på modersmålet salmat en motsvarande
skildring av förhållandena efter 1680, där Pufendorfs stora
Inledning upphörde. I vilken mån Voltemats »Genväg» vunnit insteg
inom skolundervisningen känner jag icke. Enligt en skildrare
av förhållandena vid Karlstads gymnasium omkring 1780,
professor C. F. Fallen, gällde där på orten den försiktiga regeln,
att gymnasisten »väl ock någon gång» borde genomläsa denna
digra statshistoria, sedan han förut lagt en grund med Hiibner
och Eberhardt – om vilken mera i fortsättningen – samt de latinska
auktorerna och i synnerhet Cornelius N epos. Ett annat tidsbelysande
drag i Voltemats arbete är dess starka intresse för
utomeuropeiska stater och områden. Tilläggas bör, att Voltemat
genomgående knyter an vid Kristi födelse i sin rent geografiskt
disponerade framställning; han kan därigenom lämna hela indelningen
i världsmonarkier åt dess värde. Allt detta skänker åt
verket ett rationalistiskt kynne, som tydligen tilltalat samtiden.
Denna var ju icke heller van att skygga för tämligen stadig historisk
kost, och härvidlag utgjorde Voltemats anrättning intet undantag.
»Genvägen» var ju dryg nog.
En kontrast härtill erbjuder i flera hänseenden ett arbete av
Elisams Hyphoff, en av denna tids otaliga privatlärare, under
titeln »Kort inledning til den gamla och nya svenska historien,
begynnarom till tjänst». Det utkom, länge förberett, 1744 i Göteborg
och omfattar 172 sidor. Lätthanterligheten i yttre måtto
beredde det tillträde till flera trivialskolor och gymnasier, men
med allt sitt tydliga intresse har denne författare en ganska osäker
hand. Förra huvudavdelningen av boken är ett slags kultur-
603
Nils Almlund
historisk samhällslära, vars anordning i växlande kapitel för tanken
till Loccenius' berömda Antiquitates, som också rätt säkert stått
mönster, ehuru Hyphoff själv närmast kan betecknas som efterboren
rudbeckian. Senare huvudavdelningen, »Om Sveriges rikes
konungar», består till stor del av regentlängder och minutiösa
genealogier; så noteras sorgfälligt alla Gustav Vasas elva barn,
Karl IX:s nio barn och Karl XI:s sju barn med födelse- och
dödsår, medan knappt en sida ägnas åt hela Gustav II Adolfs
kungag~irning. I fråga om fornhistorien har författaren haft svårt
att träffa ett val och framlägger till heprövande en hel räcka
alternativa namnlängder, sida efter sida, efter olika källor och
höga auktoriteter. Hyphoffs »korta inledning», på sitt sätt ett
blad ur den svenska fattigdomens historia, kan här tjäna som
prov på inte alldeles få arbeten av något liknande slag från vårt
1700-tal. Den exemplifierar samtidigt, mera positivt, både den
skiljelinje mellan svensk och allmän historia, som nu stadgar sig
inom lärobokslitteraturen, och tidens intresse för kulturhistorien.
Denna överblick kan endast stanna vid en del av det mera karakteristiska
och pregnanta. Det finns i tavlan magra vretar och
lågt belägna allmänningar, men också sådana höjdpunkter som
Lagerbrings redan berörda Sammandrag, enligt min tanke alltjämt
en av de intressantaste historiska framställningar på svenskt
språk. Här rycker mycket bestämt Nyare tidens historia i förgrunden,
fylligast tecknad i det karolinska tidevarvet. Men för
vårt sätt att se är det hävdateckning mer än lärobok. :F'rån världshistoriens
fält är för ungefär samma tid att omtala J. H. Eberhardts
i fyra delar utgivna men ofullbordade »Utkast till allmiinna
historien» (1766-1781). Dess disposition åskådliggör de
svårigheter, inför vilka en dåtida historisk författare kände sig
ställd, särskilt när han i likhet med den teologiskt orienterade
Eberhardt – slutligen lektor i Härnösand – drogs till andra
förebilder än de nyaste. Hans mönster var ett känt engelskt
historieverk av ortodox färg. Eberhardt börjar med syndafallet
och skildrar i de två första delarna de fyra världsmonarkierna i
tur och ordning, slutande vid årtalet 476 för det västromerska
riket och vid Konstantinapels undergång för det östromerska,
alltså med en intervall på hela tusen år. Så långt är han bunden
av det fordom hävdvunna schemat men gör sedan en kompromiss,
behandlar i den följande tredje delen Spaniens och i den fjärde
Portugals historia, varefter han betänksamt nedlägger pennan.
lIed den gamla historiens alltjämt så starka ställning på skol-
·604
Före Odhncr
schemat var Eberhardts arbete likafullt i sina första delar en efter
dåtida anspråk användbar lärobok. Det rönte också förmånen av
vrästeståndets särskilda rekommendation.
Samma år Sven Lagerbring dog, 1787, utgav en ung lundensisk
akademiker, sedermera domprosten Christian Wåhlin, elen »Fiiderneslandets
historia för begynnare», som snart erhöll en mäktig,
nästan oförklarlig spridning och under RO år ställde alla konkurrerande
läroböcker i skuggan. Nykter och prosaisk, som vVi'thlin
var- hans yttrande om gåsen har blivit riksbekant: för myeket
för en men för litet för två – vinnlade han sig om att vant
enfaldig med de enfaldiga – hans egna ord i förordet – och
bannlysa den vidlyftighet, som kunde göra boken till en »skolplåga
». Det lilla arbetet på 130 sidor, vartill sedan korn en avdelning
statskunskap, vittnar klarligen om sin upphovsmans
massiva flegma. Wåhlins utpräglade förkärlek för fredliga regenter
och tidevarv föranleder i och för sig intet klander, men
kan leda till vitsord av denna typ: »Bröt-Anund var av ett milt
sinnelag och umgicks med sina undersåtare med utmärkt ömhet.»
I arbetet tröt ingalunda sakrikedom, det är sant. W åhlins maliciöse
biograf P. G. Ahnfelt har erinrat om »vilken vedermöda det
var att efter V åh linska läroboken inhämta svensk historia och
redovisa för alla dessa mekaniskt sammanställda namn och itrtal,
bataljer och fredsslut, herre- och riksdagar, uppror och missviixter,
adelskaps- och riddareordnars tillskapelse, furstekröningar
och Eriksgator, tronföljareval, växelkurser, bankregleringar, riksgäldslikvider,
krigsgärder, privilegier, monopolier, ökade bevillningar,
extra-voteringen, indragningsmakten m. fl. dylika riksgagneliga
företag och inrättningar, om vilkas historiska betydelse
och inbördes sammanhang lärobokens läsare för övrigt icke erhålla
den ringaste upplysning». Ännu omkring 1840, bedittar oss
August Sohlman, fotade historielektorn i Strängniis väsentligen
sin metod på denna skrift.
Det W åhlinska kompendiets långvariga maktställning faller
desto mera i ögonen, som boken ingalunda saknade konkurrenter
av solidare slag, äldre som yngre. Bland de senare iir främst att
påpeka den bekante Gustaf Abraham Silverstolpes 1805 utkomna
»Lärobok i svenska historien», ett inlägg av en utpräglat självständig
och pedagogiskt förfaren personlighet, som samtidigt på flerfaldigt
sätt befruktats av tidens strömningar, senast nyhumanismen.
Enligt förordet ville boken »med redighet oeh enkelhet förena
egenskapen att vara pragmatisk»; den ville uppvisa hände]-
H-~ ~• ~ 1. Srensk Tidskrift 1,q U.
Yils Almlund
scrna som »nödvändiga följder av hela massan av särskilda drivfjädrar
». Sil vorstolpes liirobok, som upplevde ett omtryck 1811
och iiven utkom i en förkortad bearbetning, var måhända alltför
okonvcutioncll för att falla i smaken, men pekar framåt. ständigt
iir författarens reflexion i verksamhet; det väsentliga i skeendet
framhålles oavlåtligt. Brett utrymme ägnas i Botins anda åt
den inre odlingens företeelser, vilket icke hindrar, att den utförliga
teckningen av Karl XII – 40 sidor av bokens 400 — formar
sig till ett direkt fiirsvarstal. Silverstoivo var själv medveten om
att han hiir kämpade för en ny, enligt hans övertygelse sannare
åsikt. Med arbetet följde en rad synkronistiska tabeller över allmiinna
historien. Från Silverstolve stammar också en »Liirobok
i den allmiinna viiridshistoriens kronologi» (1805) av hegriinsat
omfi'mg. Redan titeln visar, att han fick nöja sig med en kompromiss;
men självfallet har arbetet en helt annan, modernare vrilgel
iin något av dem som skymtat i det föregående.
Hiirmed har jag nått fram till ett skifte i tiden, diir det vore
möjligt att sätta }nmkt. Men det synes lämpligt att i karakteriserande
drag fullfölja överblicken fram till Claes Theodor Odhner .
.T ag nödgas härvid bortse från vissa skolorganisatoriska oeh till
den pedagogiska diskussionen hörande omstiindigheter, som nära
beröra förutsättningarna för hans insats.
Det tydligaste viigskiilet före Odhner ger oss i sjiilva verket
icke Silverstolpe, utan lundensaren och – ovanligt nog – medlemmen
av Götiska förbundet Magnus Bruzelius med sin 1817 utkomna
»Sveriges historia för ungdom». En ny tidsströmning
kommer här till orda. Det understruket belärande, som dock miirkes
hos Silverstolpe, är borta, och förtiiljandet av historien har
blivit författarens huvuduppgift. Också är Bruzclius eu berättare
som få, klar och lugnt livfull i sin stil, med betydande förmåga
att karakterisera, och samtidigt en ganska god och trovärdig
historiker. Nog sagt, att man hos honom känner sig mera hemma
än hos någon av föregångarna, trots det onekliga tidsavståndet,
som ju hiir och var sätter sina spår. Ursprungligen naturvetcnska}
Jsman, iignade Bruzelius sitt intresse särskilt åt fornforskningen
och lade hiirvid i dagen en viss skarpblick; liksom flera
av sina b:1de föregångare och efterföljare vå läroboksområdet
övergick han snart i kyrkans tjänst. Anders Fryxell har omtalat,
att det var under arbetet vå en recension av Bruzelius' ovanniimnda
verk, som tanken uppstod på hans egna »Berättelser».
Men under det att Fryxell drevs ut på allt vidare färder och slut-
60fi
Före Odhner
Ii gen begravde sig i arkiven, blev .J acoh Ekelund den som med
siiker blick för ställningen ledde in strömmen i en pedagogiskt
verksam fåra. Man kunde kalla honom Karl .Tohanstidens Grimberg.
Som tidens fordran uppfattade han ».iiimte sakrikhot ett
enkelt episkt framställningssiitt, ett närmande till den ursprungliga
sagan, historiens moden. Som historisk herättare sti'tr denne
läroboksförfattare så högt, trots ett stundom n;got sammanträngt
framställningssätt, att det tillfullo förklarar den framg;'tng han
vann med »Försök till liirohok i fäderneslandets historia fiir liirdomsskolor
» (två delar 1829-30) och »Fiiderneslandets h i storia i
sammandrag för begynnare» (1832). Don som i vär tid vill nvp-
1 iv a bekantskaven med denne pregnante epiker behöver ej ångra
företaget. Det härskar tillika reda och överblick i hans böcker.
A andra sidan överväger han ej alltid sina satser lika sorgfälligt
och vedervågar nog ibland påståenden, som ej h[dla miittet inför
den historiska objektivitetens krav. l[an har också mot Ekelund
anmärkt att inte ha motstått don frestelse till en viss självhärlighet
å den egna nationens vägnar, som kan ligga niira för
populiira historiska skribenter. För utformningen av 1800-talets
faktiska historieuvvfattning i vårt land har han i varje fall utan
tvivel betytt särdeles mycket.
Det var vid denna tid synnerligen vanligt, att en och sarruna
liirobok brukades i alla skolans klasser, ända upp i gymnasiets
avgångsklass. Diir man avvek från denna regel, valde man att
i nybörjarens hand sätta en lärobok, som utgjorde ett sammandrag
av gymnasiets; Ekelunds nyssnämnda båda arbeten sth i
detta förhållande till varandra. Mot donna anordning riktade
bland andra P. G. Alander sin kritik och hävdade en fordran på
olika läroböcker för skilda åldersstadier. Alanders »Fullständig
lärokurs i svenska historien för elernentarliiroverk», av vilken
den helt korta, repetitorieartade läroboken utkom 1846 och den
stora läseboken på 762 sidor några år senare, representerar det
viktigaste ledet mellan Ekelund 1829 och Odhner 1869. lIcd konsekvent
klarhet i uppställningen förenar hirokursen mänga sakliga
förtjänster; den största framgången fick Alandcrs skickligt upplagda
läsebok, som flerstädes användes ganska länge. I verkligheten
har den samrna karaktär av utförlig lärobok som t. ex. Bruzelius'
verk och täcker oavbrutet kursen, framförd till Karl J o hans
död. Icke så litet, som plägar anses karakteristiskt för Odhnor,
har denne i själva verket övertagit från Alander. Mindre erkiinnande
vann han med sin »Lärobok i allmänna historien» av 18fiG;
607
1 l
l
r
r
l
l
. ~
:·
l
l
Nils Al111lund
mera lyckat och tidsenligt var det arbete med samma titel, som
utgavs av Wilhelm Tham 1862.
Med namnet Odhner ha vi närmat oss ett epokskifte inom lärohokslitteraturcn,
som till tiden nära sammanfaller med en viktig
nydaning av Sverige. Odhner var en man i full kontakt med
denna nya tid; han var historieforskare av facket och i besittning
av en stark vetenskaplig ansvarskänsla; han hade i utpräglad
grad blicken för det viisentliga och för nödvändigheten att praktiskt
sovra det historiska stoffet. Men att han icke byggde på
oröjd grund är säkert. Det nya hos Odhner är icke minst det allmiinnordiska
perspektivet, som visserligen skulle blekna en smula
i mängden av senare upplagor. Ur Jacob Ekelunds läroböcker
talade ganska öppet det gamla agget mot Danmark; mången
kiinde nu med lättnad, att detta arv omsider hade övervunnits.
»Odhner har i den svenska ungdomens historiska studier infört
sanning och rättvisa», vittnar skolmannen O. A. stridsberg vid en
iUerblick på sin egen ungdoms rön i Maria trivialskola. Men frånsett
betydelsen av denna vidgade syn inträder med Odhner en
rPnsning och höjning av det meddelade stoffet, svarande mot vetenskapens
krav. Medan ännu Alander, visserligen i försiktigare
form än dc gamle, ger plats åt Odens och asarnas invandring till
Sverige, har Odhner från början verkställt revisionen av den
mytiska fornhistorien, trögt avvecklad under tidernas lopp och
nu omsider dömd att försvinna, trots Tegners klagan 1830 över
attentaten på historiens poesi. Bakgrunden till detta definitiva
kritiska genombrott, också i läroböckerna, är utan tvivel först
oeh främst norrmannen P. A. Munchs berömda skrift av 1850. I
andra stycken har tvivelsutan Odhner hämtat impulser från
dansken C. A. Allens »Haandbog i F~drelandets Historie» av
ll-140, ett i sin art utomordentligt verk, som visserligen i högre
grad än Odhncrs eget kännetecknas av författarens personliga bediimningsno
nner.
* *
*
Denna överblick har måst bli skissartad och ofullständig. Det
allmiinintryck den Himnat torde knappast heller ha meddelat en
fullt rättvis förestiillning om svensk historieundervisning i forna
tider – där den låg i goda händer. Särskilt vid vissa gymnasier
försiggick denna undervisning i halvakademiska former, utan
tvivel mera ägnade att främja en rätt tillägnelse av ämnet än
60H
Före Odlwer
de ofta tungrodda, stundom besynnerliga läroböckerna. Det finns
i våra bibliotek och handskriftssamlingar en försvarlig rad av S<tdana
gymnasieföreläsningar i manuskript, måhända främst från
Västerås, prov på en självverksamhet från liirarens sida av det
mest lovvärda slag. För svensk historiografi ha de given betydelse,
ty till denna hör dock utom den historiska forskningens
egen historia även den historiska bildningens, det historiska förcställningssiittets.
Fortfarande vänta dessa källskrifter på den som
finner tiden inne att skildra historieundervisningens utvecklingshistoria
i v[u·t land: en nyttig och lärorik UJlpgift, som i liingden
icke bör asidosättas. Åtskilliga vittra och liirda sveeialitetcr av
ringare vikt kunna fröjda sig åt större uppmiirksamhet från den
inhemska humanistiska forskningens sida. Det kan iekc vara oss
likgiltigt, vad våra fäder i skilda generationer hade l ii r t om fosterlandets
och världens framfarna öden.
Gm J