Finland och Ryssland efter 1809

J:1~INLANI)
OCH RYSSLAND EFTER 180H
h.· .fil. rl:r !!.IRJA !fUR IJORG, lidsingfurs
FINLAND är en sk;welse av Sverige. Landets historiska tid, kort
i ;jiimförelse med do flesta andra europeiska kulturländers, tog
sin början med don period, som betecknas såsom N ordens korstågs
tid. Före de svenska korstågen existerade icke det nutida begreppet
Fin l and. Namnet åsyftade endast den syd västligaste delen
av landet, det nuvarande Egentliga Finland. Och frånvaron
av sammanfattande benämning motsvarades av frånvaron av politisk
enhet. En gru11P av stammar, eller snarare bygdeförbund,
talande niirbosläktade dialekter och företrädande en tämligen enhetlig
kulturform, erbjödo historiens gud materialet till ett folk
men bildade ännu icke ett sådant. Mellan väst- och östfinnar rådde
nedärvd fiendskap, som endast småningom utplånades sedan icke
blott västfinnarna utan även en del av karelarna hade vunnits för
Sveriges rike och den västerländska kyrkan. Men östkarelarna
och deras stamfränder i Ingermanland råkade under ryskt herravälde,
varför den europeiska kulturkrotsens östgräns kom att
klyva do finska stammarnas område. Den del därav, som tillhörde
det svenska riket, kallades av svenskarna österland, men
detta namn undanträngdes efter hand av landskapsnamnet Finland.
Och detta österland eller Finland införlivades, som känt,
fullständigt med det gamla riket: styrelse, rättsväsende, modborgerliga
riittigheter och skyldigheter voro desamma på båda sidor
om Bottenhavet. Sttlnnda uppstod Finland, i viss bemiirkolse en
skapelse av Sverige, och dess samhällsskick och riitt vila alltjämt
Jl{t. svensk grund.
~len för intet gavs icke den ovärderliga gåva, som västerländsk
kultur och svensk samhällsanda betecknade. I och med uppbyggandet
av Ij’inland hade Sverige skapat sig en förborg öster om
v;dtHet, ett viirn mot det Halv-Asien, som låg diir bortom. Man
behöver Plldast göra det tankeexperimentet att söka tänka sig,
hm·u Sveriges historia kunde ha tett ~-;ig, om Novgorod under me-
610
Finland oc/1 R,iJssla/1(/ efter 1809
deltiden hade utbrett sitt viiide ända till nottenhavet och sedan,
s<'tsom i verkligheten skodde, hade efterträtts av Moskva. Så mycket
kan med siikcrhct siigas, att om Sverige i ett sttclant liige rnåhiinda
hade mäktat bevara sin självständighet, så hade det knappast
heller mäktat med annat. Ty Finlands UVJlgi f t inom det
svenslut väldet var icke blott att bilda ett framskjutet fiirsvarsverk
mot Ryssland; genom det tillskott i resurser, som det betecknade,
utgjorde det en förutsättning för den svenska maktutveckling,
som möjliggjorde Sveriges ingrivando i en av viiridshistoriens
mest ödesdigra kriser och som blev av oöverskådlig
betydelse för östersjöliinderua.
Men till dessa historiskt betingade band mellan Sverige och
Finland kommer ytterligare ett, som visserligen oeksit har sin
upprinnelse i en historisk vrocess lillen vars betydelse doek ligger
vit ett annat plan. lj'inland har sedan korstågstiden — och delvis
sedan förhistorisk tid – att uppvisa också en svensk befolkning,
som i omkring trefjärdedels årtusende har innehaft i stort
sett samma kust- och skiirgårdsbygder, som den innehar iinnu i
dag. Mellan Sveriges och Finlands folk består alltså också ett nationellt
samband. Och svenskarna i Finland iiro icke, såsom
mången i Sverige alltjämt torde föreställa sig, ett överklasskikt:
den utan jHmföreh.;e största delen av dem är allmoge, till två
tredjedelar en jordbrukande landsbefolkning, till en tredjedel småborgare
och arbetare i stiiderna. Landsbygden kring sjiilva huvudstaden
Helsingfors är sedan urminnes tid befolkad av svenskar,
ehuru nytillkomna stationssamhällen och förstäder ha skapat en
löst påklistrad finsk majoritet; i närheten av Helsingfors finnas
gamla svenska byar, vilkas ursprung från korstitgstiden dolmmentariskt
kan bevisas. Dessa svenska kolonister ha i Nyland liksom
i Österbotten och i Åbolands skärgård icke undantriingt någon
äldre finsk bosiittning; de ha röjt bygd i öde kust- och skärgårdsnejder.
Också om det icke funnes någon svensk befolkning i Finland,
skulle självfallet bandon mellan de båda Hinderna vara starka
nog, men det nationella bandet må ej förgätas, ehuru det i hög
grad har undanskymts av språkbruket, som ntan i1tskillnad betecknar
allt, som har med Finland att göra, s{tsom finskt.
Skilsmässan mellan dc sammanvuxna riksdelarna Sverige och
Finland, åvägabragt genom det olyckliga kriget 1808-09, var en
av de största katastroferna i de båda ländernas historia. Den var
en sentida följd av en annan svår katastrof, det stora nordiska
611
Eirik Hornbory
kriget, som bröt rikets militära kraft och tron på möjligheten att
hålla förborgen öster om Bottenhavet. Men Finlands förening
med det ryska riket skedde under former, som voro över all förväntan
gynnsamma och som för en avsevärd tid vidmakthöllo vanföreställningen,
att ett eget politiskt, nationellt och kulturellt liv
i Hysslands skugga var möjligt för det lilla landet. Alla frim
Sverige iirvda rätts- och samhällsformer fingo äga besUmd; Rysslands
enväldige tsar blev konstitutionell storfurste av Finland.
Det är en allmän företeelse, att historiska händelscförlorlp efteråt
betraktas S förlopvet,
dc faktorer, som spelade in, åstadkommo resultatet, och sadana
dc voro, kunde detta ieke bli ett annat än det blev. :lfen i talrika
fall, mithända de flesta, var utgången alls icke pit förhand
given, o<"h de medverkande individernas vilja hade kunnat förändra
den. !eke siillan har utgi'mgcn berott pit faktorer, som samtiden
inte har varit medveten om eller åtminstone inte kunnat
bediima och till deras verkliga betydelse uppskatta. Hist01·ien iir
icke en lek av blint verkande krafter utan ett komplicerat spel,
där mi:inskligt intellekt, miinsklig vilja och miinsklig handlingskraft
stiidse ha verkat vid sidan av opersonliga faktorer. ]{esultatet
har där för ofta blivit ett helt annat ii n samtida bedömare
hade haft skiil att vänta.
Till dessa historiens överraskningar måste Finlands förening
med Ryssland hänföras. Icke själva erövringen; den kunde visser]
igen, teoretiskt sett, ha förebyggts, men sådant det svenska
riket var under mansåldrarna efter freden i Nystad var katastrofen
icke förvånande. Det förvånande ligger i den form, som föreningen
erhöll. Den kan pft goda grunder kallas onaturlig, huru
förmimlig för Finland den än var. Självhärskaren i det ryska
riket, som trots en viss euroveisk fernissa var mer iin halvt asiatiskt,
lovade att respektera en erövrad landsdels Jagar, ehuru de
inskriinkte hans makt; frhn Östersjön till Stilla havet var hans
vilja lag, men i }<'inland förblev svensk rätt i kraft; i ett hörn
av det autokratiskt styrda jätteriket rådde konstitutionell monarki.
Visserligen var monarkens makt enligt de gällande grundJagarna,
negeringsformen av 1772 och Förenings- och säkerhetsakten
av 1789, myeket betydande – i annat fall hade Alexander I
nog inte låtit dem äga bestånd – men principen kvarstod: i enväldets
skugga, utanför portarna till kejsarstaden vid Neva, låg
en landsiinda, ett litet storfurstendöme, diir lagens hud giek iiver
612
Finland och R.l}ssland efter 11FI
kejsarmakten. Ett stycke Västerland var inlemmat i en asiatisk
despoti. Förhållandet var icke naturligt och kunde rimligtvis
icke mycket länge bli bestående. Det stod i alltför skarp kontrast
till den ryska statens anda och traditioner.
Det märkliga är, att Finlands gynnsamma ställning i föreningen
med Ryssland var beroende av tidpunkten för landets erövring.
Hade denna ägt rum åtta år tidigare eller tio år senare, så hade
det aldrig varit fråga om någon politisk särställning för det hiirtagna
landet. Den förra delen av Alexander I:s regering var i
själva verket den enda period i Rysslands hela historia, d<l en
åtgärd sådan som kejsarens löfte till Finlands folk, avgivet i
Borgå domkyrka den29mars 1809, över huvud hade varit tiinkbar.
Alexanders ändrade uppfattning framträder i hans n rak t h tenhet
att sammankalla landets ständer. Lantdagen i Bor gå 1 H09
blev det enda ständermötet under hans regering, men sitt löfte
höll han. Enligt Regeringsformen berodde det, som ldint, på monarken,
när riksdag skulle äga rum, och detta stadgande i1gdl'
tillämpning på Finlands lantdag. Alexander bröt alltså icke mot
grundlagens bokstav, om man också kan göra gällande, att niira
sjutton år utan något ständermöte betydde ett brott mot dess
anda. Han dog år 1825 och efterträddes av sin yngre bror ~ikolaus
I, typen för en självhärskare. Hade det ankommit på honom,
sit hade ]'inland aldrig erhållit den särställning inom riket,
som det fick år 1809, men av lojalitet mot sin företrädare och
bror höll han dennes löfte i helgd och förnyade det för egen del
– ett anmärkningsvärt drag av heder och lojalitet, även det i
viss mån överraskande men dock psykologiskt begripligt, ty med
all sin obändiga självhärskarvilja var Nikolaus en man av vankfri
heder. Men lantdag sammankallade han icke, och brottet mot
grundlagens anda blev för vart år som gick alltmer otvetydigt.
Och vad värre var: då lantdag icke sammantriidde, låg lagstiftningen
i strängare bemärkelse nere, d. v. s. de områden, som enligt
lag och hävd voro förbehållna ständernas lagstiftning, kunde
ej beröras. Men utvecklingen stod icke stilla, icke ens i den tidens
stillastående Finland, och komplettering och ändring av gällande
rätt blev en oundviklig nödvändighet. Så långt sig göra Hit utnyttjade
man den kategori av lagar, som i svensk terminologi
benämnes förordningar. Men monarkens förordningsrätt räckte
icke till. Allt mera hotande närmade sig den stund, då ständerlagstiftningens
helgade fält skulle komma att beröras av kejserliga
ukaser; gränskränkningar inträffade, men i stort sett UJlJl-
(j l ~1
Eirik HorniJOT!f
rii.tthölls alltjämt rågången. Om det rådande tillståndet hade fortgatt
ytterligare i något eller några decennier, så hade gärdet varit
uppgivet, och självhärskarmakten hade de facto lagt sin hand
pa b'inland.
~len det var inte endast denna fara, som hotade Finlands autonomi.
I det ögonblick tsaren hade trott sig fä bevis för att den
av Alexander I inaugurerade regimen var farlig för lugnet och
den undersåtliga lydnaden i storfurstendömet, skulle han icke ha
tvekat att upphäva dess konstitution. Det var därför de inlwmska
byritkraterna voro så måna om att intet, som tydde på
att Finland var piLverkat av den politiska oron ute i världen,
skulle nå kejsarens öron, det var därför som en ängslig försiktighet,
av efterviirlclen ofta med orätt stämplad som skuggriiclsla,
priiglacle hela deras verksamhet. Ett obetänksamt skåltal vid en
munter fest, ett slagsmitl mellan en stuelent och en rysk soldat
kunde rapporteras för kejsaren såsom betydelsefulla politiska meningsyttringar
och innebiira ett verkligt hot för li'inlands inre
sj ii l vs tänd i g het.
Men medan enviildets skugga låg över landet och censuren höll
det fria ordet i ett ]Jermmwnt, kviivancle struptag, si'tclcles en sådd,
som senare uneler en mildare årstid skulle komma att mogna till
skiinl. Den fosterliindska tankens stormiin, en Runeberg, en Lönnrot,
PH Snellman och många mindre ryktbara medkämpar till dem,
viiekie till l iv de varma strömdrag, som i sinom tid skulle göra
symboliken i Topelins' dikt »Islossningen i Ule älv» till levande
wrldighct.
~~~gick den nikolaiska epoken tack vare mycken och ibland småslug
varsamhet lyckligt till ända. Nikolaus I dog år 1855 och
efterträddes av sin son Alexander II. Och med honom kom det
andra stora undret i Finlanels historia under tiden för landets
förening med Ryssland — ett under, om miijligt större än undret
i Borgn. Efter några års tvekan, framkallad av kejsarens respekt
för sin beundrade far, vars politik han ogiima vill desavuera, utlysiP
Alexander det första stiindermötct efter 1809. ständerna
smtmwntriidde i Helsingfors i september 18Ga. En ny tid bröt
m den i levandP hemiirkelsc konstitutionella ]Jcrioden i Finlands
ryskn tid.
Den statliga autonomi, som Alexander I hade lovat Finland,
har!P dittills varit enbart passiv. Landet hade haft eget styrelseverk,
senaten, egna förvaltnings- och riittskipningsorgan, egna lagm
·. Men Finland hade icke ägt någon möjlighet till politisk och
6l.J
Finland och Hyssland efter 180!J
nationell utveckling; de bestående förhållandena hade blivit en
dräkt, som man inte hade kunnat ändra och som diirför i vissa
avseenden hade förvandlats till en tvångströja. Och orsaken härtill
låg däri, att det organ, som bort revresentera sjiilva rörelsenerven
i stats- och samhällsmaskineriet, nämligen ständerna, var
försatt ur funktion. Finland var, så att säga, en ofödd stat: allt
annat förefanns, men inte det självstiindiga livet.
Med 1860-talet bröt det fram. Statnn triirlde i funktion i och
med sHindermötena. Det livlösa maskineriet förvandlades till en
levande organism. Den finska nationaliteten steg fram i dagsljuset;
finskan fick en plats vid sidan av det forna riksspråket
S<tsom iimbets- och kulturspråk i Finland. Ödemarksisoleringen
bröts. Reformerna trängdes, elen ena mera vitt syftande iin den
andra. Några hastigt konstaterade fakta må ge en förestiillning
om vad detta decennium har betytt för Finland.
Folkrepresentationen återupplivades, ty 18G3 års lantdag blev
icke som sin föregångare en enstaka företeelse utan det första
i en rad av epokgörande ständermöten. Och icke nog hiirmed:
innan årtiondet gått tm ända, hade en ny lantdagsordning iindrat
of'h kompletterat de gamla principerna för ständermötenas sammansilttning
och arbetsformer; Finland hade fått en ny grundlag
till de från Sverige iirvcla, eU eget, inclividuellt statsskick. På
det statsrättsliga området innebar detta ett slags avslutning av
den svenska tiden .
• Järnvägar oC'h ångbåtslinjer begynte sitt sammanbindande verk;
bygdernas isolering i ödemarkernas sövande famntag led mot sitt
slut. Även i detta avseende lades grunden till det nutida Finland.
Eget mynt och egen tulltaxa gjorde landet till en nationalekonomisk
enhet vid sidan av Ryssland.
Industrialismen gjorde sitt intåg — långsamt och försiktigt
men dock märkbart. Trävaruindustrien upvhlomstrade med ångsågarna.
Landsbygdens befolkningsöverskott, som dittills väsentligen
vunnit sin utkomst tack vare tillgången på nyodlingsjord,
drogs i växande utsträckning till stiiderna, vilkas relativa andel
i landets folkmängd från denna tid kraftigt växte. Folk från
olika landsdelar fördes sålunda samman på liv och död mot dc revolutionära strömningarna.
Men gentemot Finland tycktes han hysa viilviiliga
känslor, kanske dels heroende pit intryck, som han hade mottagit
av sin far, säkert i viss mån grundade J)ä de vilsamma sommarresor
kejsarparet plägade företa i Finlands skärgi’lrd. Denna välvilliga
inställning utgjorde under ett antal år ett effektivt skydd
mot den r~-ska chauvinistiska nationalismens stigande våg, som
i form av vad man har kallat panslavism vann ett allt större inflytande
över den osjiilvständigc och föga intelligente kejsaren.
Ar 1H90 fiek Finland de första känningarna av panslavismens nivellerings-
oeh förryskningsstriivanden – vost- och telegrafverket
undcrstiilldes rysk myndighet, och mycket mera vittgåendP iltgiir-
6Hi
Finfond oc/1 R.IJsslond e/ler 1/:VI.’J
dPr förbmeddcs. Men tillsvidare avstannade aktionen efter några
inledande förpostfäktningar. Och redan 189-! avled Alexander III.
Hade han levat ytterligare några år, så hade han med stiirsta
sannolikhet givit vika för panslavisternas pi’ttryckning, ty han
hade teoretiskt accepterat den storryska eller allslaviska iden,
ehuru hans känsla för Finland kom honom att tveka. Nu liimnade
han förstörPlseviirvPt i arv åt sin son Xikolans II.
I 1800-talets Finland förstod man icke, i varje fall ej efter
1863, huru onaturlig och prekär landets ställning i sjiilva verkd
var. lIan utgick från att Alexander I :s löfte, bekriiftat av alla
dc följande tsarPrna, var bergfast. IekP ens dc grundlagsstridiga
åtgiirder, som vidtogas eller förbereddes under Alexander III:s
tid, öppnade ögonen på folkets majoritet. ~fan litade på att kejsaren
skulle inse sitt misstag och slå in på en laglig väg. Man
förbisåg, att den ryska politiken gentemot Finland hade varit
ett undantag, att det Hyssland, i vars skugga Finland tidigare
hade vegeterat och sedermera hade blomstrat upp, var samma halvasiatiska
erövrarviiide och förtryckande despoti, som krossade och
förtrampade Polen, som slog Ungern till marken och lade det
blödande för Österrikes fötter, som berövade östersjöprovinserna
deras tsarbesvurna fri- och rättigheter, som styckade Turkiet, kuvade
Kaukasus’ bergfolk, erövrade norra Ascrbeidjan, Bokhara,
Khiva och afganska griinsområden, ockuperade Amnrlandet och
slutligen Mandsjuriet. Hade vi velat se och förstå, så hade vi
haft åskådningsmaterial nog och mer än nog. Men vi ansågo oss
stå i en särskild kategori. Polackers, balters, esters, letters, armeniers
öde kom oss icke vid. Vi insågo icke, att Finland av
ett oanat gunstigt öde hade benådats med två härskare Ritdana
som Alexander I och Alexander II, siillsynta fåglar i raden av
de örnar och gamar, som hade burit tsarernas krona, och att det
berodde på deras personliga egenskaper, icke 11å det ryska rikets
kulturnivå, att de första nittio ;1ren av landets förening med Hyssland
hade förlöpt så lyckligt.
Ar 1899 vidtog den tredje och sista perioden av Finlands ryska
tid – författningskampens och självsUindighetsrörelsens epok.
Den inleddes med det beryktade februarimani f estet, som förnekade
lantdagens lagstiftningsrätt. De olika skedena må här förbig;
ots. Det iir nog att nämna, att den från tronens höjd utgåendP
statskuppen till en början möttes av en enhiillig opinion, beredd
att resa passivt motstånd mot de lagstridiga påbuden, och att
demw front snart nog sprängdes genom att huvudmassan av det
617
,:1
l;
Eirik H ornlJorg
s. k. gammalfinska partiet omfattade en undfallenhetsdoktrin, baserad
på antagandet, att man genom att icke reta den ryska regeringen
och genom att godvilligt avstå från en del av landets
lagliga rättigheter hade utsikt att kunna rädda det övriga – och
framför allt att bevara ämbetena i inhemska mäns händer. Det
svenska partiet och det ungfinska partiet sammanslöto sig i tecknet
av det passiva motståndet på lagens grund till det s. k. konstitutionella
partiet. Men gammalfinnarna bröto udden av försvararnas
vapen genom att städse vara till hands och överta de
ämbeten, som lagtrogna tjänstemän lämnade. Under sådana förhållanden
mäktade det passiva motståndet, som förutsatte en
obruten front, endast i viss mån försvåra och fördröja demoleringsarbetet
Undfallenhetspartiets propaganda undergrävde även
själva motståndsandan bland de djupa leden. A andra sidan anslöt
sig det just under denna period organiserade socialdemokratiska
partiet till oppositionen.
Det kan vara skäl att påminna om att kampanjen mot Finlands
autonomi enligt uttrycklig uppgift av en av dess upphovsmän,
dåvarande krigsministern Kuropatkin, sammanhängde med tanken
på eventuella expansionsförsök i riktning mot Nordatlanten
– alltså ett hot mot Sverige och Norge.
Attentatet mot generalguvernör Bobrikoff den 16 juni 1904 var
den första glimten av vapen i Finlands rättskamp. Aret därpå
medförde händelserna i kejsardömet en tillfällig ljusning, markerad
av novembermanifestet, genom vilket alla lagstridiga åtgärder
fr. o. m. februarimanifestet upphävdes. Men denna ljusning
varade icke länge. Redan år 1908 vidtoga angreppen och
förryskningsåtgärderna på nytt, och denna gång i en farligare
form: den nybildade ryska folkrepresentationen, riksduman, vars
majoritet var konservativ eller snarare reaktionär, nyttjades som
vapen. De kejserliga ukaserna erhöllo en demokratisk stämpel
genom att de formellt framträdde såsom av riksduman antagna
lagar. Från 1910 och framåt tycktes Finland försvarslöst och dömt
till undergång.
Betraktat i ljuset av de senaste tidernas erfarenheter framstår
det ryska förfaringssättet under Finla:r,.ds författningskamp såsom
synnerligen varsamt. Det var i själva verket varsamt. Man
tillämpade icke i Finland de i kejsardömet vanliga metoderna,
avrättningar och massdeportationer till Sibirien. Utöver fängsling,
landsförvisning eller – i några få fall – deportation till
Ryssland gick man i allmänhet icke. Detta sammanhängde med
618
Finland och R.l}sslmHI efter 180!1
de dåtida ryska regeringskretsarnas respekt för dem viisterliindska
opinionen: inför den ville de ledande i Ryssland framsi~’t såsom
västerlänningar. Och Finland var, det hade man klart för sig.
ett stycke Västcrland; man drog därför lHt sig handskar, innan
man tog itu med att misshandla det.
Så bröt det första viiridskriget ut, och H,·ssland s~lg sig plötsligt
befriat frän varje hiinsyn till Tästerlandets knlturopinion.
Redan hösten 1914 1mhlicerades ett cyniskt öppenh;iiirtigt program
för den ryska politiken gentemot Finland. Inga tvivel förelågo
liingre: målet var storfurstendömets förintande s~lsom politisk,
kulturell och nationell enhet. Svaret blev jiigarriirelsen, en förberedelse
till eventuell viiimad resning, vari man nu med full
riitt såg den enda möjligheten till räddning. Halvtannat tnsental
man från Finland, sammanförda i den legion, som heniimndes
27 preussiska jägarbataljonen, utbildades teoretiskt och llraktiskt
till befäl och underbefäl i Finlands drömda arme. OberoelHle aY
läget ute i världen måste vi söka stöd hos Hysslands fiender centralmakterna;
på framgången av deras kamv berodde !, att talet om Finlands frihetskrig såsom
en klasskamp skall vara dött för alltid. En vilseledd minoritet
reste sig mot en majoritet, som kämpade för landets räddning
– och landet räddades till båda parternas lycka.
När Finland väl hade vunnit sin självständighet och niir världskriget
kort därefter avslutades, invaggade sig största delen av
619
).
R i r i k H or nlJOr.fl
folket i en behaglig trygghetskänsla. Detsamma gjorde manga
andra, ja, mänsklighetens övervägande flertal, men såväl det geografiska
läget som historiens lärdomar borde ha gjort vår blick
nagot klarare ~in den visade sig vara. Den som påpekade sannolikheten
av att Ryssland, alla deklamationer om bolsjevismens
frPdskiirlek till trots, skulle begagna första gynnsamma tillfälle
att återta ett land, som i mer än hundra år hade tillhört riket
oeh som i rysk hand bildade ett förträffligt värn för själva huvudstaden,
ansitgs driva en meningslös skräckpropaganda. Nu inser
envar, att ett stort och mäktigt rike icke resignerar inför en
tillfällig motgång. Det hade stått i strid mot all historisk erfm
·enhet, om Hyssland för all framtid hade godtagit de territoriella
förluster, som blevo en följd av det första världskriget och
tsardömets sammanbrott. Det var helt enkelt ett psykologiskt
axiom, att de maktägande skulle komma att utnyttja en för återstiiilandet
av rikets gränser gynnsam konjunktur – även om de
ieke medvetet hade inväntat den.
A v det sagda framgår, att försvaret försummades. Icke i lika
hög grad som inom dc övriga nordiska småstaterna, men dock i
ödesdiger måtto. I övrigt var utvecklingen snabb, kraftfull och
i många avseenden lyckosam under de något mer än tjugu år,
som förflöto från frihetskrigets avslutning till Vinterkriget
19H9-40. Icke minst betydelsefullt var, att det inre tillfrisknandet
trots Lapparörelsen hade fortskridit icke endast normalt utan
t. o. m. snabbare än man hade vågat hoppas. Härtill hade den
g:’nmsamma ekonomiska utvecklingen kraftigt bidragit.
l•’öreställningen om Finlands trygghet var baserad på antagandet,
att stormakterna höllo varandra stången och därigenom
förebyggde varje födindring av det bestående läget. Häri låg en
viss sanning. Men man ville icke se den möjligheten i vitögat,
att en ny och överraskande maktkombination knnde ge Ryssland
fria hiinder i Östeuropa. Det var under sådana förhållanden endast
en ringa minoritet, som på allvar räknade med att landets
öde kunde komma att hänga på värjsvetsen, och knappast någon,
som knnde tänka sig Finland dömt att utan möjlighet till hjälp
av annan makt nödgas kämpa för livet, ensamt mot Ryssland.
De flesta insågo icke, att den fred, som år 1920 ingicks i Dorpat,
blott var ett vapenstillestånd av oviss längd, bestämt att brytas
i det ögonblick en för Hyssland gynnsam konjunktur förelåge.
}[au trodde, att frihetskriget var utkämvat och Finlands frihet
slutgiltigt vunnen. Man insåg icke, att vad vi kallade frihets-
620
Finland och Hyssland efter 1Rf!.’J
kriget endast var en inledande sammanstötning, att den avgörande
kamven återstod och att landets självsUindighet, överraskande
lätt vunnen under gynnande omstiindigheter, måste värnas
och vinnas till det dyraste pris.
Från hösten 1938 låg det nya världskrigets skugga iiver Europa.
lIeu det var för sent att ta igen det försummade: när pä sensomman’n
1939 ovädersmolnet hastigt steg över Finlands horisont,
led vär försvarsmakt brist på nästan allt utom rätt viil utbildat
manskap och beslutsamma, modiga hjärtan. Krisen kom
med dPn tysk-ryska överenskommelsen av den 23 augusti. Sovjetunionen
hade fria händer. Den 30 november 1939 vidtog v~trt frihetskrigs
andra skede, då det gällde att i envig med kolossen
viirna vad något mer än tjugu år tidigare hade vunnits.
Vinterkriget är Finlands verkligt heroiska dåd. I tre och en
halv månad höll vår arme stånd mot en övermakt, som miinskligt
att döma hade bort trampa ned den på några veckor och som utan
allt tvivel själv väntade, att den skulle göra det. Uppenbart iir,
att Rysslands ledande män rälmade med en snabb erövring av
hela Finland; i annat fall hade de icke tillsatt Kuusinens marionettregering
och ingått fördrag med den. Finland skulle såsom
en s. k. autonom republik införlivas med Sovjetunionen; det
öde, som redan hade drabbat östra Polen och som inom kort
skulle komma att drabba Estland, Lettland, Litauen och Dessarabien,
tycktes fullbordas för Finlands vidkommande. Den ryska
ångvälten rullade in över våra gränser.
~·Ien den hejdades, den rullade tillbaka. Den mötte en kraft,
som var starkare iin de materiella förutsiittningarna tycktes göra
möjligt. Ett enigt folk kämpade för frihet och liv. Det ryska
överfallet pressade vita och röda samman till en obrytbar enhet.
N u visade det sig, att segern år 1918 hade varit en hela folkets
seger, att också de tillfälligt vilseförda hade insett, vad fosterland
och frihet betyda.
Anfallsvåg på anfallsvåg sjönk maktliis till de Yttras fötter.
~ten det finns en gräns för mänskliga miijligheter. På Karelska
niiset kom ängvälten åter i gång, och brist på artilleri, ammunition,
befästningar, stridsvagnar och flyg – och i sista hand även
brist på folk- gjorde det omöjligt för oss att hejda den. Vi hade
gjort vad vi mäktade. Och så blev då kloekan elva, förmiddagen
den 1:3 mars 1940.
Finland var övermannat och svårt stympat, men det levde. Sl”tsom
dl’t till synes hOPIJ- och gagnlösa fiirsvaret 1ir 1808 hade
G21
~.)- 4~7’1. Srcnsh· TidshTifl 19i:J.
l
.!
! ’
Eirik Hornborg
skänkt landet en möjlighet till fortsatt liv, så räddades år 1940 det
väsentligaste tack vare försvarets seghet.
Ryssen fruktade Rynbarligen att genom fortsatt krig förvandla
västmakterna till öppna fiender och sålunda såsom Tysklands
bundsförvant bli indragen i den stora kampen. Det önskade han
icke. Sovjetunionens ledande miin sökte bevara neutraliteten för
att ha alla möjligheter ömma, niir världskriget en gång lede mot
sitt slut till följd av de kämpandes utmattning.
:Men det var icke dessa herrars avsikt att lojalt iaktta en fred,
som hade bragt dem icke obetydliga vinningar – om också ojiimförligt
mindre än dc hade gjort sig räkning på – oeh Finland
smiirtsamma förluster och överhiingande fara. Det var deras mening
att fortsätta kampen med andra medel. Öppet vavenskifte
hotade att dra in Ryssland i storkriget; ett hemligt undermineringsarbete,
utmynnande i en rysk inmarsch vå »det förtryckta
proletariatets» anhållan, måste betraktas såsom ett siikrare tillvägagångssiitt.
Det tillkiimpades med mycken framgtmg i Estland,
Lettland och Litauen; varför skulle det icke lyckas i Finland?
Visserligen var det sant, att Kuusinens s. k. regering icke
hade gjort succe och att antalet moskvatrogna kommunister i
Finland hade visat sig vara ytterligt ringa, men stämningen efter
det olyckliga kriget borde dock kunna med framgång utnyttjas.
De försök att åstadkomma kravaller, som sommaren 1940 gjordes
med den ryska legationen i Helsingfors som bas och stöd,
vittna otvetydigt om avsikterna. Finland befann sig vid den tidpunkten
i överhängande fara; hade försöken åtminstone i nägon
mån lyckats, och hade av ett inhemskt kommunistparti en viidjan
om hjälp hunnit avlåtas, så hade bolsjevikerna ryckt in för att
skänka de klagande sitt »skydd». Detta är icke en lös förmodan;
de baltiska småstaternas öde är så gott som ett bevis.
Freden i lIoskva [tr 1940 måste alltså i än mera utvräglad grad
än freden i Dorpat år 1920 betraktas säsom ett vapenstillestånd
allenast; den var aldrig avsedd att hållas. Därom vittna själva
fredsvillkoren: man kan icke tänka sig, att de ryska maktägande
hade velat anlägga en stor och dyrbar fästning – Hangö – på
en plats, vars landförbindelse med Ryssland var beroende av
en suverän stats vilja. Finland skulle icke föl·bli en suverän stat.
Det skulle i likhet med Estland, Lettland och Litauen införlivas
med Sovjetunionen, vilket, såsom framfarten i Baltikum visar,
hade varit liktydigt med den kulturellt och politiskt ledande klassens
utrotning eller deportation och proletarisering och samhäl-
622
Finlund oc/1 Ryssland rfter 1809
lets fullständiga bolsjevikisering. Gick det inte med godo, så
skulle det ske med våld; efter Frankrikes nederlag på försommaren
1940 förelåg icke längre någon fara för att ett angrepp
på Finland skulle dra in Ryssland i storkriget. Det sannolikaste
syntes vid den tidpunkten vara, att detta snart skulle komma att
avslutas med Tysklands fullständiga seger, och det låg i Rysslands
intresse att slutligt nyordna förhållandena i östersjöländerna,
innan den tyska nyordningen hunnit bli verklighet. De
ryska järnv~igs- och vägbyggena invid Finlands griinser vittna
otvetydigt om offensiva avsikter.
U r finländsk synpunkt var det naturligtvis komplett likgiltigt,
om de aggressiva planerna bottnade i önskan att återvinna ett
land, som tidigare hade tillhört det ryska riket, eller om de fr~imst
föranleddes av omsorgen om rikets trygghet inför ett motsett
tyskt anfall. Lika litet, som vi ville offra Finland för Rysslands
maktbegär, lika litet ville vi offra det för Rysslands trygghet.
Men läget var till ytterlighet kritiskt. Finlands öde berodde på
händelsernas utveckling där borta på storkrigets skädeplatser.
Man kan anta, att de ryska statsmiinnen under sensommaren
och förhösten 1940 motsägo en tysk invasion i Storbritannien.
Hade on sildan kommit till stånd, så hade den officiella vänskapen
med Ryssland ännu för en tid framåt varit för Tyskland nödvändig,
och bolsjevikerna hade alltså haft fria händer. ~len britternas
ö visade sig ännu icke mogen för en stormning, och de
tyska planerna lades om. I stället för att först slutföra kriget i
väster och därpå göra upp saken med förbundsbrodern i öster
beslöt man sig för den motsatta ordningsföljden: först en fullständig
seger över Ryssland och därpft med förstärkta krafter
och ryggen fri ett avgörande slag mot huvudfienden i viister.
Denna händelsernas utveckling räddade Finland ur en överhängande
fara, ehuru den samtidigt drog landet in icke blott i on ny,
offerrik kamp mot Ryssland utan även i världskriget. Vi hade
icke något val: det gällde för oss icke blott att återvinna de
förlorade landsdelarna, urgammal Finland tillhörig mark, som
genom cyniskt våld hade frånrövats oss, utan ock att avvärja
den fara, som uppenbart hotade – samma fara, för vilken Estland,
Lettland och Litauen hade fallit offer. Så blev även det
nya ryska kriget ett skede i Finlands frihetskamp.
De förlorade områdena återvunnas, Viborg togs, Hangö togs,
vår arme vann lysande segrar och mer än hiivdadc sin krigarära
vid sidan av de tyska trupperna. Långt över våra gamla
623
’l
l,
l, ’ .~ ~
,’·,
Eirik Hor11lJOTl/
gränser gick vår krigsmakts segerlopp; det talades om att en
gång för alla göra upp räkningen med den makt, som sedan vår
historias gryning har bildat det mörka och hotfulla inslaget i
vårt folks öden. Tyviirr kan sitdant icke ske 1>en gång för alla»,
mon för on överskttdlig framtid kunde väl dock vårt Hige och
Nordons östgriins tryggas genom sovjetregimens fall.
Don har iinnu icke fallit. Vi veta iinnu intet om krigets utgång,
än mindre om våra utsikter att, när vapnen ha gjort sitt
viirv, kunna dra oss tillbaka till den plats på sidan om viiridsstormens
bana, där vi egentligen höra hemma. Det enda vi veta
ii.r, att kampen har varit hård, Hmgvarig, krönt med lysande framgi’mg
och åtföljd av mycket tunga offer.
Denna översikt har nått fram till don punkt, där vägen förlorar
sig i framtidens dimma. Det är Finlands viig den har varit
avsedd att belysa, Finlands väg från samlivet med den västerHindska
rättsstaten Sverige genom föreningen mod den österländska
despotien Ryssland till frihet och sjiilvstiimlighet, vunna med
offer och värjda med offer. Det har varit en farlig och delvis
tung väg, men dess huvudriktning har man icke kunnat ta miste
pit. Don har varit klar och är det alltjämt, även om man kan ha
olika mening om en del utbuktningar. Vi ha haft att försvara
vår egenart, vår rätt, vårt västerländska samhällsskick, v1h’t genom
arbete vunna och hävdade territorium. Och i och mod att
vi ha försvarat allt detta, ha vi värjt och hållit Nordens östgräns.
Kompromisser hade varit förräderi. Hade vi av fruktan
för konsekvenserna tvekat att söka återvinna Kordens år 1940 förlorade
griinspositioner, så hade vi svikit vår UJ)pgift. Vi inse till
fullo, att iidct har bragt oss i ett kom11licerat läge, som vi självfallet
hade undvikit, om det blott hade varit möjligt. ::fon ödet
tilliit inga alternativ.
Finlands röst är om icke tystad så dock dämpad genom de av
kriget alstrade förhi’tllandcna. Oriktiga uvvfattningar kunna
diintY hiirflyta. Doek kan man fastsh’l, att varkon den demokratiska
eller den nord i ska tanken är Jamslagen i Iandet öster om
Bottenhavet. Vi tro oss göra vhr plikt — on tnng plikt — mot
oss själva oeh v1!r framtid, liksom mot Norden och dess framtid,
och vi ho}llms den dag skall randas, då ödestrådarnas härva reder
ut sig, dtt rökmolnen skingras ochdäNordens folk se varandra,
sådana dP vorkligen iiro – och förstå oeh finna varandra.
(i24