Redaktör Petreus i England
REDAKTÖR PETREUS
I ENGLAND
Av professor GHU/Uj _lN/JZUiP·i, T~crum
DET kan ieke förnekas att historien om ~Hellan Petrens — som
redan omfattar fem stora volymer~ fick ökat intresse, när Gustaf
Hellström i »Det var en tjusande idyll» införde sin hjiilte i Stockholms
journalistiska och litterära boheme. Kanske erinrar sig liisaren
understundom, att Hellström icke är infödd stoekholmaro och
att endast de infödda — Bellman, Blanche, Strindberg, Södorhcrg
och Siwertz ~ riktigt ha lyckats fånga den rätta Stoekholmsatmosfären.
Men få inflyttade ha lyckats biittre. 0Yer Hellströms skildring
vilar ändå något av Stockholms lä t ta luft oeh vii l Y or sig
ljuset från dess idyll, även när molnen mot berättelsens slut börja
skoeka sig över den krets, där Petrens var on av vagabonderna.
I romanens slut bryter han sönder de band, som ännu förena honom
med kretsen, oeh reser till London som utrikeskorrespondent.
Hellströms senaste roman »Kärlek och Politik» skildrar Petreus’
liv i London. När beriittelsen börjar har den unge korrespondenten
redan varit bosatt där i mer iin ett år och han har kommit in i det
stadium då man vet, att man iekc förstår I~ngland och engelsmännen
så bra som man trott. Turistintryckens flyktiga och ytliga
karaktär har redan blivit avslöjad, han lockas att studera vidare
men skrämmes också av perspektivet att förlora rottrådarna i hemlandet
och bliva emigrant. Personliga öden och politiska händelser
bestämma honom till sist att stanna. Så får han Yara med om 1910
års stormiga engelska politik.
Gustaf Hellström har på nära håll kunnat följa 1910 års engelska
kriser och som vaken tidningskorrespondent har han rapporterat
vad han har sett och hört. Färska intryck från pressmannens klippböcker
ha väl också i många fall fått komplettera dc bleknande
minnesbilderna från de skildrade händelserna, som nu ligga mer
än trettio år tillbaka i tiden. Data och voteringssiffror återgivas
med stor exakthet och endast på några få oeh mindre Yiisentliga
punkter kan den, som kiinner det nu så rikliga historiska aktmate-
G25
i.
l,
i l
Georg Andren
rialct, vilja sätta frågetecken eller göra randanmärkningar. Då en
historisk felsyn någon gång skymtar, så iir det den, som var förhärskande
i samtidens liberala engelska press. Författaren har
upvenbarligen icke haft någon lust att fabulera, att »ljug.
Pianot kuvade hans revolntioniira lidelse oeh gjorde honom till
reformist– eller revisionist, för att tala med tysk vokabuliir. Aven
denna episod finnes her ii t t ad i Lans hu rys sjiilv biografi (s. 23 f.),
men Hellströms symbolik oeh sens moral iir ny.
l Hellströms roman fir IJetreus sjiilv npvle,·a ett av Whiteheads
mest festliga nvvtåg: lm r han räddar den välkända s n tTragctten
SylYia Pankhurst, som hitllits gömd i hans hns, för ett stort agitationsmöte
genom n tt sliippa en dotter, utklädd i suffragettens
628
Redaktör Petrens i Enuland
ökända utstyrsel, ut i den väntande polisens klor. Ä ven den historien
finnes hos Lansbury (s. 124 f.). Medan denna scen utspelas
får Petrens sin intervju. Han frågar Whitehoad hur han kan vara
så glad. Den engelske politikern blev naturligtvis förvånad. lIen
han skulle bättre ha förstått frågan, om han vetat att Petrens kom
från ett land, där politikerna gärna nalkas offentligheten som
högtidliga och bekymrade statsmän.
Utförligast skildras emellertid Mr Whitehoads kamp för en skatteutjämning
mellan Londons många kommuner — till förmån fiir
de fattigaste, som mest tyngdes av fattigvård och annat. Kampen
förde Mr Whitehoad och hans medkiimpar inför dmm;tol och i
fängelse. Den var också en av de mest uppmärksammade av Lansburys
bravader. Den hör emellertid knappast hemma i Gustaf
Hellströms roman, ty dess handling utspelas nndPr
att exakt datera den viilkiinda striden -vilket diiremot sonen
har gjort i sin teckning av fadern (Edgar Lansbury, My :B’ather,
s. 71 ff.) — men den biografien synes Hellström icke ha hegagnat.
Alla författare ösa viii mer eller mindre frikostigt — alltefter
gåvorna -både ur livet och litteraturen. I fråga om stil och teknik,
ämnesval och problematik undgår väl ingen författare att taga
starka intryck av den litteratur han liiser. Det torde emellertid
höra till det mindre vanliga att en samtidsroman iir »historisk» i
den meningen, som fallet iir med Kärlek och Politik, att det novellistiska
stoffet i så hög grad iir lånat frän litteraturen och att dei
historiska samtidigt är camouflerat.
Hellströms senaste bok är emellertid icke bara en roman om
engelsk politik. I händelseförloppet är en kärlekshistoria invävd.
Även om det inre sammanhanget mellan Petreus’ politiska erfarenheter
oeh erotiska upplevelser icke är särskilt starkt, så existerar
det dock ett sammanhang. Petrens möter vad han först tror vara
den fulländade engelskan. Han finner henne efter någon tid vara
indolent och sval för att till sist upptäcka att hon är en intelligent
och blodfull irländska. Dessa metamorfoser i Petreus’ uppfattning
~iro skildrade med stor skicklighet. Sällsynt Yackert tceknad iir
också bilden av irländskans gamle fader, en reYolntionär hdsporre,
visionär och briljant.
Genom irländskan, den vackra Maureen O’Moore, upplever J>etreus
in eoncreto de små nationernas problem i det stora brittiska
YiirldsY~ildet. Ännu 11regnantare kommer prohlPmet inför
629
hans ögon, niir en ung indier i heroisk offerstämning dödar en
Pngelsk iimbetsman och i ett gripande tal försvarar sin gärning.
Dt>n morgon indiern skall hiingas finnas både Petrens och ::Iaureen
utanför fängelsets mu rar.
nen engelska litteraturen har åtminstone tvenne skildringar av
1lylika exekutioner, som förtjäna att kallas klassiska. Den ena förekommer
i Thomas Hardys stora roman ’l’ess of the D’Urbervilles,
diir Tess på bokens sista sida möter sitt öde, sitt »fulfilmenb. Den
sYnrta flaggan går upp över fängelsemuren— det iir allt som viinnrrna
få se. Den andra skildringen liimnar ingenting osagt. :Med
P n kuslig exakthet or h en skrämmande inlevelse redogör Ernest
Baymond i We, the accused för avrättningens alla moment. Det
heter till sist: »And in the silont pit, the pinioned, and ·wrecked
body, Yith its hooded head at a foolish angle, swung perceptibly
no mo re, hut sometimes hYisted round and back again; round and
hac·k again.» Petrens och :Maureen upplever hiindelsen precis som
hos Bard:-· utanför fängelsemuren, men genom ett språng i inbillningens
logik heter det till sist i Hellströms skildring: »En fallJueka
hade iippnats. l gropen under den svängde en död krop11
nv och an, h·mgsammare och långsammare.»
])e båda skildringarna ha onekligen vissa likheter, men Raymomls
iir åskådligare. Den engelske författaren avslutar med
artistisk knapphet stycket med orden: »the body of a man who had
fonndered», kroppen av en människa, som gått under. Hellström
itter: »liket efter en människa som dött för sitt lands frihet och
sjiilvstiindighct och avlivats som en förbrytare. En mördare och
Pn frihetshjälte.» Detta iir svensk deklamation. Men allt sådant
iir undantag i Hellströms bok, ty av svensk och engelsk realism
har han Hirt sig att undvika det deklamatoriska.
Hellströms bok är en reportageroman-men den är det i ordets
bästa mening. Den ger inblickar i engelskt liv, som kanske ingen
annan svensk roman. Hans prosa är som regel knapp och klar,
om iin med en viss torrhet. Och understundom gläder man sig åt,
att hans skildring genomgått den mystiska vrocess, där den enkla
heriittelsen fönandlas till konst.