Krisen och planhushållningen

KRISEN
OCH PLANHUSHÅLLNINGEN
~1n statsrridet FRITIOF DOJIU
SÄKERLIGEN kommer den nuvarande krigskrisen att visa sig
ha varit inte mindre betydelsefull än förra världskrigstiden för
att skapa nya fredsuppgifter åt vårt lands ekonomiska liv. Från
bränsleområdet, som jag själv mest sysslar med, kunna nämnas
gengasen, skifferoljetillverkningen, rationaliseringen av bränsleåtgången
och bostadsförbättringarna. Jag skulle tro, att även
många av de tekniska framsteg, som under krisen gjorts i fråga
om transportsiitten, tjärtillverkningen, kolningen, torvtillverkningen
o. s. v. skola få större eller mindre betydelse iiven när
freden kommer. Enahanda gäller om utvinningen av biprodukter
ur skiffertillverlmingen, och förhoppningar kunna iiven knytas till
försöken att frarusHilla ett inhemskt syntetiskt gummi. En av
arbetskraftsbristen framtvingad rationalisering av avverkningsmetoderna
kan likaledes bli av stort framtida viirde. Inom metallurgien
och på det kemiska och siirskilt träkemiska området
har det – allra mest i det tysta – pågått ett intensivt, för framtiden
helt visst synnerligen viktigt forsknings- och experimentarbete
i och för ersiittningstillverlmingen; det skulle dock föra
för långt att närmare ingå på alla hithörande tekniska nyheter
och framsteg. Genom lättnader i lagstiftningen har vår vattenkraft
under krisen utbyggts i en mer iin normalt snabb takt. På
jordbrukets område kan man peka på de nya oljeviixtodlingarna,
liksom på det utomordentliga arbete som utförts för att produet>ra
Yissa inhemska gödningsmedel. Som ett inslag i upprustningen
kvarstå efter kriget hl. a. stora nya flygverkstiider och den centrala
torpedYerkstaden, för att inte tala om de många nya f!ygfiilten,
varav åtskilliga kunna bli betydelsefulla anhalter för framtidens
siikerligen Yittomspännande civila luftfart. På trafikområdet kan
man HOm bestående vinster peka på Falsterbokanalen, den nya
.iiirnviigshron över LuleiilY, de nya skogsviigarna o. s. Y. Pil det
sociala området vill jag endast hänvisa till skapandet av det stora
niitet av hcredskapssjukhus. Och iiven om allt inte hunnit göras
G62
K risen och planhushållningen
eller av statsfinansiella skäl kunnat göras, ha statsmakterna dock
mitt uppe i en kronisk budgetbrist ej tvekat att anslå betydande
medel för att understödja den tekniska forskningen.
Det vittnar gott om vårt lands och vårt folks styrka att alla
dessa fredliga erövringar kunnat göras trots att upprustningen
varit det primära och trots att massor av svensk ungdom under
alla dessa år legat inbådade i beredskapstjänst och d~irmed undandragits
det produktiva livet, ja, trots att världsdramat egentligen
varit så överväldigande och skiftesrikt i när och fjiirran, att det
inte varit någon lätt sak att koncentrera tankarna på vårt eget
lands materiella bekymmer. Allt detta har kunnat åstadkommas
trots att vår ekonomiska försvarsberedskap vid krigsutbrottet
liimnadc mycket övrigt att önska och trots att egentligen ingen,
vare sig civil eller militär, trodde på en så striing avspiirrning,
t. o. m. från nordiska grannländer, som vi ställts inför.
Att brister och missgrepp till trots så mycket kunnat presteras
och att försörjningsläget är så förhållandevis drägligt är utan
tvivel i främsta rummet ett resultat av det goda samarbete, som
denna gång kunnat etableras mellan det allmiinna och de olika
närings- eller yrkesorganisationerna. Detta har sagts många
gånger förut men det kan inte nog starkt understrykas. Vill man
jämföra förhållandena under det förra och det nu pågående världskriget,
är just tillkomsten över huvud av starka niiringssammanslutningar
den allra betydelsefullaste skillnaden. Det 1ir ingen
överdrift att säga att många av de nu praktiserade regleringsanordningarna
vore otänkbara utan förhandenvaron av dessa välorganiserade
förbund. Likaså skulle det inte ha Yarit möjligt att
så starkt hålla tillbaka prisstegringen som ändock skett utan deras
mycket positiva och lojala medverkan vid priskontrollens arbete.
Alldeles särskilt betydelsefullt har uppbyggandet av starka ekonomiska
sammanslutningar varit för livsmedelspolitikcn, givetvis
därför att jordbruksproduktionen i jämförelse med industrien är
fördelad på så många enheter. Även i fråga om skogsligarna och
vedproduktionen har påkallandet av skogsägareföreningarnas medverkan
säkerligen varit en välbetänkt åtgärd för att åstadkomma
ordning och reda på denna tidigare ganska kaotiska marknad.
För industriens del har problemet om samverkan med statsmyndigheterna
och om samverkan inbördes nu, liksom under förra kriget,
i regel lösts genom inrättandet aY ett antal branschsammanslutningar
för import och export, råvarufördelning och produktionsuppdelning.
Vare sig man avsiktligt efterstriivat det eller inte
663
l
:il
t· .•’~·.~
r
’·’l : … ~: ’,.’om sjiilvklart dikterats av länslan att det yttre försvaret
nu vore förmer iin alla inrikes- och socialpolitiska målsiittningar,
vilka borde stiillas å sido tills norma,la förhållanden åter
ha inträtt. I ett par betydelsefulla hiinseenden har man doek
tillåtit eftergifter från denna prineip. :Man har niimligen godtagit
löneökningar utöver ramavtalet åt lant- och skogsarbetare, alltså
tit hå av de liigst avlönade grupperna i landet. Även denna skiiliga
standardhöjning bör krediteras krispolitiken. Om den kan bli
hcstitl’nde iir det Pillellertid iinnu för tidigt att hysa någon siiker
mening om, men det behöver inte gå lika illa nu som efter förra
krigC’t, då dessa gruppers löner föllo starkt tillbaka.
På sistone har man ibland hört klagan över det förmynderskap,
som kommissionerna skulle stiilla niiringslivet under. Det är liitt
att förstå, att alla dessa ingrepp kunna framkalla missnöje, helst
som de kunna ru hba företagens ekonomiska kalkyler. Kritik ii r
()()4
Krisen och planhushållninrJen
säkerligen också ett alldeles nödvändigt och många gånger nyttigt
ont för dem, som enrollera sig i kristidsförvaltningen. Den offentliga
vaksamheten bör alltid ingå som en särskild byrå i kommissionerna.
Men kritikens största värde ligger givetvis i om den
är positiv. Har man intet att föreslå i stället faller den enligt
negativismens egen tyngdlag till marken. Det må annars framhållas,
att kommissionerna i hög grad lw sammansatts med ledamöter
eller chefstjiinstemiin ur niiringslivets egna led. Man har
i regel avsiktligt avböjt att sätta in representanter för den eller
den niiringsgrcncn eller yrkesgruppen, ty intresserepresentation
leder Hitt till ett visst beroende eller imperativt mandat, men man
har varit augeliigen att till kommissionerna knyta framskjutna,
praktiskt förfarna fackmiin ehuru som förotriidare för de allmiinnas
intressen. Endast ett par exempel. I bränslekommissionen
sitta en skogsvårdsexpcrt, en järnvcrksdirektör, en f. d. överdircktör
i vattenfallsstyrelsen, som nu är direktör för en ångpanncförening,
en lantbrukare-skogsägare, en jiirnvägsdirektör för
transportfrågorna, samt L. O:s ordförande, som från sitt tidigare
arbete som briidgårdsarbetare och förtroendeman för sågverksarbetarna
förvisso vet åtskilligt om både ved och virke. Och chefstjänstemännen
iiro fackmiin, yarför de inte behöva – såsom det
sades 1mder förra krisen – 11å sina exkurser nti skogarna ha med
sig den beryktade papperslappen, på vilken det stod: »långa barr
tall, korta barr gran». Bland livsmedelskommissionens fem ledamöter
äro en lantbrukare, en lantbruksdirektör, en husmor och
en kooperativ handelsdirektör, alla experter på chefsposter då
{)nämnda. I industrikommissionen äro utom L. O :s vice ordf., f. d.
metallarbetare och väl inne i industriens förhållanden, samtliga
ledamöter tagna bland fackmän inom produktionen. Fppräkningen
skulle kunna fullföljas, men det sagda iir tilldiekligt för att påvisa,
att det inte är ignoransen eller dilettantismen som styr kommissionerna.
Snarast iir det ett fullödigt lwYis på samhällsanda,
att så många framskjutna och framstående miin velat göra en civil
värnplikt i ofta otacksam kommissionstjiinst. Insiittandet av det
praktiska livets miin har utgjort en garanti mot ett byråkratiskt
arbetssiHt, medan placeringen av miin nr förvaltningen yarit en
borgen för att effektiviteten oj fått inkriikta på rättssäkerheten.
För planmässigheten i krisens planhushållning iir koordinerandet
aY kommissionernas och andra krisorgans Yerksamhet av
största betydelse. :Mycket samarbete förekommer redan mellan
kommissionerna eller deras byråer och ingår i det dagliga arbetet
()63
Fritiof Domö
på formfritt sätt. Den viktigaste sammanhållande instansen måste
ändock alltid bli regeringen. I motsats till under förra kriget har
man denna gång strävat efter att i möjligaste mån koncentrera
krisfrågorna till ett departement, det redan i oktober 1939 inrättade
folkhushållningsdepartementet Under förra krisen sorterade kommissionerna
efter ärendenas natur under finans-, civil- eller jordbruksdepartementen,
men denna gång ha bl. a. industri-, liYsmedels-,
handels-, trafik- och bränslekommissionerna underställts
folkhushållningsdepartementet Man observere att exempelYis
transportkommissionen ej lagts under kommunikationsministern
utan iiven den införlivats med folkhushållningsministeriet Enhetligheten
har dock inte genomförts fullständigt eller följdriktigt:
under socialdepartementet sorterar bl. a. arbetsmarknadskommissionen
(liksom den ganska särpräglade utrymningskommissionen).
Nästan alla krisfrågor ha dock mer och mer kommit att bli arbetskraftsfrågor,
och handläggningen av en frågas arbetskraftsdel i
ett departement och dess övriga delar i ett annat kan~ Yilka som
än sitta som departementschefer~ lätt leda till dualism och splittring
samt därför kollidera med den planmässighet, som man giirna
vill förbinda med begreppet planhushållning.
Förhållandet mellan regeringen och kommissionerna har på
sistone ställts under debatt med anledning aY att hemligstiimplandet
av framställningar från kommissioner ansetts ha förekommit för
ofta. Jag skall inte ingå på denna fråga i annan mån än för att konstatera,
dels att vissa framställningar~ t. ex. om regleringar~ enligt
sakens natur måste åtminstone på ett förberedande stadium
undandras allmänhetens insyn, dels att hemligstämplandet starkt
minskat sedan krigets första år. Men en sak synes mig självklar:
det måste finnas en intimare rapport mellan en kommission och
ett ansvarigt statsråd än mellan ett iimbetsverk och statsrådet
ifråga. En kommission är intet vanligt ämbetsverk utan ett mellanting
mellan ett dylikt och en departementsbyrå. Att så måste
vara fallet kan knappast tarva någon längre motiYering. Det är
nog att framhålla, att krigshushållning ej är detsamma som fredsfiirYaltning.
ender ett krig måste allt ske så mycket snabbare än
under fredstid, och det måste finnas utrymme för fortlöpande förtroliga
överHiggningar mellan kommissionernas chefer eller experter
och regeringen. Det ges inte tid för ett sävligt byråkratiskt
arbetssätt, i varje fall inte om man samtidigt särskilt håller på
effektivitetskravet. Det iir inte den offentliga kritiken regeringen
fruktar – den kommer ändå, förr eller senare – utan det är en
666
Krisen och planhushållningen
hindersam tungroddhet. Och eftersom alla torde utgå ifrån som
ganska visst, att kommissionerna upphöra efter kriget, behöver en
friare och smidigare kontakt mellan dem och regeringen ej bli
prejudicerande för framtidens fredsförvaltning, i vart fall inte
mer denna gång än efter förra kriget. Åtminstone jag anser de
svenska ämbetsverkens traditionella självständighet vara en
styrka för hela vårt offentliga liv och därför förtjänt att på allt
sätt värnas. Med detta har jag naturligtvis inte velat gå mot
kravet att offentlighetsprincipen så vidsträckt som det över huvud
är sakligt försvarbart skall tillämpas även med avseende å regeringsframställningar
från kommissionerna.
Den svenska krishushållningen är ännu ingen fullständig planhushållning.
Vissa avsnitt ha lämnats utanför priskontrollen ända
tills det nu generellt och därför grovt verkande provisoriska prisstoppet
genomfördes. Dit höra särskilt arbetarlönerna, som fastställts
avtalsvägen utan statens intervention. Framför allt har man
dock in i det längsta sökt lösa problemet om den tillgängliga arbetskraftens
disposition genom frivilliga åtgöranden; först på sistone
har man partiellt tillgripit tjänsteplikten och genomfört en viss
ransonering via arbetsförmedlingstvånget Har man ett överskott
av arbetskraft låter det väl tänka sig att en fri arbetsmarknad upprätthålles
även under en tid, då staten reglerande ingriper vid produktion
och distribution, transport och priser, utrikeshandel och
kreditväsende. Men när ett överskott av arbetskraft förbytes i ett
underskott -något som nu med all sannolikhet skett i vårt land –
eller när vitala produktionsområden, såsom bränsleförsörjningen
och vissa delar av jordbruksproduktionen, ej kunna få sina behov
av arbetsfolk tillgodosedda, då blir det svårt att undgå att göra ingrepp
i arbetsmarknaden, hur starkt man i vårt fria land eljest
instinktivt ryggar tillbaka vid blotta tanken på dylika. Det blir
då nödvändigt att ge förtursrätt åt nödvändig produktion, att underlätta
överflyttning av arbetskraft och att kanske gå hårt fram
mot vissa mindre viktiga tillverkningar. Problemställningen blir
med andra ord samma besvärliga som vid en elkraftsransonering,
då det torde bli hart när omöjligt att undgå att orsaka svåra avbräck
för ett eller annat näringsföretag, och inte ens Salomos
Yishet skulle räcka till för att förebygga individuella besvärligheter
och orättvisor. Men koordineras inte arbetsmarknads- och
diirmed ä ven åtminstone i viss utstriickning lönepolitiken med de
produktiva försörjningsplanerna, blir friktionen eller kanske
bättre, trycket i maskinen för starkt och nitarna springa. Fram-
667
Fritiof Domö
för allt förutsätter en antiinflationistisk prispolitik i nuvarande
läge, att även arbetsmarknadens problem underordnas eller åtminstone
intimare samordnas med den produktiva delen av krispolitiken.
,J u mer ansträngt försörjningsläget blir, desto nödvändigare kan
det tyviirr bli att gi’t ;ytterligare en hit på det fullsWndiga tvångsreglerandets
viig. Utan att jag här hinner gå in på det vill jag
endast peka på den utomordentliga roll, som handelsuppgörelserna
spela för krisförsörjningen; för att få ett samspel mellan utrikeshandeln
och den inre försörjningen ha statsmyndigheterna måst
få riitt att bestiimma varuslag och varumängder, import- och exportlicenser,
lastrum, krisförsäkring, exportkrediter och i viss utsträckning
iiven importpriser, vilka sedan kunna bli utslagsgivande
för den inhemska prisbildningen. Visserligen har staten
härvidlag varit angelägen om ett mycket niira samarbete med import-
eller exportorganisationer, men förhållandena i länder, med
vilka vi handlat, ha nödgat oss att mot vår vilja tillfälligtvis införa
ett system, som i mycket liknar ett statligt utrikeshandelsmonopol.
Och därmed iir jag framme vid några slutsatser.
En planhushållning i krisförsörjningens mening iir en så ohanterlig,
tungt arbetande apparat, att den mera avskräcker än inbjuder
till efterföljd. För att det hela skall kunna flyta något så
när jämnt erfordras en oändlig serie ofta mycket närgångna ingripanden,
och den ena justeringen drar lätt med sig andra och
kanske svårare.1 Ingen part i den långa arbets- och regleringspro-
1 Hur invecklad och för myndigheterna bekymmersam en »planhushttllning» är
kan var och en göra sig en liten föreställning om, om man tänker f.’Xcmpelvis på
bränsleförsörjningen och på alla de dirigerande och reglerande åtgärder, som nu
måste virltas t’nhart i fr:”1ga om veden: 1Jcstämmam1et av a·vcrkningf.’ns storlek och
förliiggning till olika områden; dess fördelning på olika sortiment; dess rättvisa
ntportioneram]p på olika skogsiigare; faststfillandet av garanti- och normalpris nn<
1cr hänsynstaganden till en mångfald olika, geografiskt växlande förhållanden och
]('<!motiv; uppköp a· wden genom auktoriserafle uppköpare eller på annat sätt;
ve,k11s forsling kortaste oeh snabbaste vii g till konsumenter f.'ll<'r detaljh:m<llare; ut~
hetfilning av förskott och förl:lgsmPdel till producenter och uppköpare; bestämman·
det n· mell:mlwm1svinstt'r och amlra marginaler; onln:mclet av transporter längs
jiirnviig, l:m,lsviig Pller flotth·d samt av upplagring oeh L olik:c orh•r; organisf.’randet slutligen av fördclningPn till
olilw slng·s förln·ul;arp un<1er ldinsynstagandc till tillgången pii vederbörande ort :w
l<ol<s orh torv. O. s. v. O. s. v. Enahanda gälll•r i tillämplig:c delar om fossila
bränslen och o1n tone11. Och <lt'tta är blott dt m·snitt a· krisförsörjningen.
668
Krisen och planhushållnin_qen
cessen är nöjd och belåten, allra minst de producenter och distributörer,
på vilka tungan huvudsakligen lägges. Skulle arbetsmarknaden
behöva starkt åtstramas, bleve missljuden från de
därav berörda arbetarna de kanske allra högljuddaste, mycket
lättförklarligt i så fall med tanke på att varje ingrepp i den personliga
friheten strider mot allt vad vi varit vana vid; redan nu
vet man, att de dubbla lönesystem, som kommit att uppstå i skogarna
till följd av de särskilda tilläggen åt icke yrkeskunnigt folk,
åstadkommit mycken ovilja bland de gamla skogsarbetarna. Ä ven
om krisorganens mödor denna gång viirdesatts på ett mycket resonligare
och erkännsammare sätt än under krisen för 25 år
sedan, är det dock mycket troligt att en fortsatt planhushållning
av kriskommissionernas art efter kriget tacksamt avböjes av en
kompakt folkmajoritet. Denna planhushållning har emellertid
varit den enda räddningen ur krigets avspärrning och knapphet,
dess ofrånkomlighet har insetts av en allmän folkmening oberoende
av idepolitiska meningsskiljaktigheter men den har fått
sin gestaltning bestämd av krigslägets krav och måste därför vara
tidsbetingad. Så långt äro nog meningarna enstämmiga.
Men däremot står opinionen mera delad, när det gäller en fredlig
planhushållning av mindre snitt, av mindre rigorösa tvångsingripanden,
en planhushållning som ofta likställes med en vidgad
statlig kontroll och mera allmän dirigering av näringslivet. Det
bör här först inskjutas att man ännu inte har någon säker föreställning
om förhållandena efter kriget. Vi kunna knappast veta
i vilken grad och takt utvecklingen skall gå tillbaka mot en friare
handel och samfärdsel mellan staterna eller om den skall accentuera
den självförsörjningstendens, som gjorde sig så starkt gällande
under mellankrigsperioden. Ej heller veta vi, om N ordens
stater efter kriget skola. realisera drömmen om ett även ekonomiskt
samverkande Norden, med de krav på åtminstone en viss
planmässig utbyggnad och ömsesidig anpassning av produktionen
som i så fall måste uppställas. I vart fall måste man reservera sig
för en dirigering, som utan vår vilja kan bli nödvändig till följd
därav att utrikeshandeln centraliseras i andra länder och vi under
denna cernering tvingas till en likartad statlig ledning av
denna. Även om, som man hoppas, krigstidens planhushållning
efter ett efterlängtat fredsslut skall avlösas av friare former för
produktion, handel och samfiirdsel, så Hir en avvecklingsperiod
bli nödvändig för att förhindra alltför stora ekonomiska störningar.
669
Fritiof Domö
.J ag är emellertid ganska viss om a t t till i ten ä ven till en fredstidsmiissig,
mera begränsad planhushållning fått många grundskott
sedan vi nu fått kristidens åskådningsundervisning. Redan vår
känsla för individuell frihet uppreser sig mot reglementering, och
denna psykologiska faktor kan bli den verksammaste. Planhushållning
innebär dessutom alltid och oundvikligen en byråkratisering
av det produktiva livet, uppkomsten av en stor stab tjänstemän,
som ha att syssla med regleringspuzzlet och som undandras
det skapande arbetet. Och även om dirigering till en början blott
tänkes mera ske i stort utan onödigt ingripande i detaljer, visar
iindock utvecklingen att varje steg på dirigeringens väg lätt drar
med sig ett annat, om glapp skola kunna förebyggas och full effekt
uttas. Många exempel härpå kan hämtas från de nuvarande krisregleringarna,
men man kan även hänvisa till jordbruksregleringen,
som redan under fredstid blev allt mer detaljrik och
komplicerad för nästan vart år som gick, och säkerligen bjuder
även den tyska planhushållningen en mångfald exempel på att
dess tillskyndare tvingats på ständiga språng förbi de ursprungliga
planerna. J u st med hänsyn härtill blir ä ven en till en början
begriinsad planhushållning ett orosmoment för näringslivet i dess
naturliga krav på att få göra sina kalkyler under någorlunda
trygghet för utvecklingen.
Men mest måste man tvivla på planhushållningen såsom ett betryggande
medel att efter kriget åstadkomma vad alla dock ytterst
sträva för, nämligen en fortsatt viilståndsstegring, dubbelt nödvändig
i framtiden med hänsyn till våra tryckande statsskulder
och den på grund av födelseminskningen uppkommande ökade
försörjningsbördan. År det troligt att i längden de välståndsskapande
krafterna få samma behövliga svängrum i ett dirigerat
näringsliv som under ett i möjligaste mån fritU Enligt min mening
säkerligen i e k e.
Under denna kris har det i första hand varit staten, som genom
investeringar, garantiavtal o. s. v. ikliitt sig de ekonomiska
riskerna; i oeh för sig ii r detta in te underligt med hänsyn till ersiittningsilroduktionens
kristidskaraktär, med hänsyn till priskontrollen,
som tag i t bort förtjänstchanserna, och med hänsyn till
krigskonjunkturskatten, som »socialiserat» huvudparten av eventuell
vinst. .Men i längden kan detta inte vara kungsviigen till
den ökade, djiirvt erövringslystna produktivitet, utan vilken en
välståndsstegring svårligen kan tänkas. I den mån en planhushållning
dessutom leder till statligt faststiillda produktpriser,
670
Krisen och planhushållningen
minskas intresset för tekniska framsteg och själva dädjädern i
utvecklingen, konkurrensmomentet, tas bort. För övrigt veta vi
ganska litet om planhushållningens de bet och kredit i andra liinder,
men det är inte alls siikert, att vårt fria svenska näringsliv
före kriget på jiimförbara punkter varit exempelvis det tyska underlägset
i effektivitet.
Trots allt detta har nog krisen Hirt oss förstå behovet av samordning
och samarbete inom det ekonomiska livet. Det skulle Yara
enbart doktriniirt att vara blind för att viirdet av den ekonomiska
liberal ismens frihetsprinciper i vår nya tid ha en begriinsacl riickvidcl.
L"tvecklingen tycks mig alltmer bestiimt peka IJå att vi från
den ekonomiska liberalismens tes och den ekonomiska socialismens
antites nått fram till en samverkans syntes. Alldeles siirskilt måste
detta vara fallet ifråga om en sådan produktion som jordbruket,
parcellerat som det är på fyrahundratusen brukningsdelar; den
samverkan under statens stöd, som jordbrukarna under 30-talet
utfört genom sina sammanslutningar, har varit till oomstridd
nytta för hela folkhushållet, inte minst under denna kristid.
Otvivelaktigt får man i framtiden räkna med att staten i fall av
behov kommer att driva en positiv näringspolitik, d. v. s. på olika
sätt U}Jptriida stödjande och stimulerande. Denna roll rinnnar
med den moclema välfiirdsstatens. Men cliirifrån och till en dirigering
iir det ett långt och till yttermera visso ett viulligt steg.
Dirigeringen och planhushållningen är något som likt den primitiva
diktaturen hör kristillstånden till. Den behövliga samverkan
däremot bör i första hand vara en fråga om företagarnas eget samarbete,
i samhiillsintressets namn och i former som hindra organisationernas
övermakt. Den vägen bör vara den genaste för viilståndsskapandet
och den säkraste för skyddet av den }Jersonliga
frihet, som vi niist den nationella friheten sist vilja mista.
671
49- 4~S:lS. Srrns/,· Tidsb·ift 194:.