Den svenska vattenkraften – några aktuella spörsmål

DENSVENsKAVATTENKRAFTEN
– NÅGRA AKTUELLA SPÖRSMÅL
Av sekreteraren i Sl’emka Vattcnkraft~förcningcn,
civilingenjör E R I K U P .JLJ RK
UTOM fackmännens krets har intresset för den svenska vattenkraften
alltsedan sekelskiftet Yarit ganska konjunkturbetonat.
Det har varit störst under de biigge Yiirldskrigen, då man hoppats,
att vattenkraften skulle kunna lösa briinslekrisen. Sä har
emellertid bägge gångerna kunnat ske i endast begriinsad utsträckning.
Det kräves nämligen mycket stora miingder elektrisk
energi för att ersiitta briinsle för enbart Yärmealstring. Däremot
ha betydande mängder kol kunnat frigöras under biigge krigen,
diirigenom att briinslcförbrukningen för driYkraftsändamål
bringats ned.
En exceptionellt längyarig Yattenbrist, yars make endast kan
sökas på 1850-talet, har vidare rått under det senaste kriget och
under långa tider hållit oss i obehaglig niirhet aY elransoneringen.
Det har varit särskilt oroande, att det allra största sjömagasinet
Yarit lågt nedtavvat. En ransonering av industriens kraftuttag
under några få dagar följdes emellertid slutligen av efterlängtade
regn, som gjorde att ransoneringen för denna gången kunde avblåsas.
Det ökade intresset för Yattenkraften har också medfört en Yiss
politisering av diskussionen om Yattenkraften. Det iir huvudsakligen
denna sida av frågan, som kommer att beröras i det följande.
För vattenkraftens nyttiggörande ute i landet kriives icke blott
vattenkraftstationer och Yattenregleringsmagasin utan iiven anordningar
för överföring och distribution. Dessa bli mycket omfattande,
niir kraftöverföringsavstånden bli stora och niir distrilmtionsnäten
göras finmaskiga för att möjliggöra anslutning av
praktiskt taget alla Hinkbara förbrukare i bygden. Således erfordras
exempelYis för {iyerföring och distribution av norrlandskraft
till en mindre förbrukare på landsbygden i :Mellansverige i
ett yi:,;st typiskt fall ej mindre iin tio nödYiindiga led, nämligen
722
Den svenska vattenkraften
en upptransformering, fyra nedtransformeringar samt ledningar
för alla fem spänningarna: 220,000, 132,000, 44,000, 3,300 och 380 volt.
För lantgårdarna, som komma att ligga vid exempelvis 3,300
volt linjerna i distributionssystemets allra finaste förgreningar,
erfordras således m;n~ket omfattande anordningar. Deras förbrukning
är också j~imförelsevis liten, f. n. sammanlagt i hela
landet endast 4 °/o av den totala förbrukningen, framdeles sannolikt
ej över 8 OJo. Störrc förbrukare anslutas däremot Himpligare
vid högre spänningar och grövre linjer, exempelvis till 44,000 volt
linjer, mycket stora förbrukare t. o. m. till 132,000 volt linjer.
Till ömsesidig fördel utnyttjas således vissa anliiggningsdelar
gemensamt av de stora och små förbrukarna. Det bör diirvid allmänt
kunna övervägas, att de mindre förbrukarna på landsbygden
få tillgodoräkna sig en relativt stor andel av den totala kostnadsminskning
som uppstår i jiimförelse med om varje grupp skulle
behöva separata anliiggningar. Härigenom kan lantgårdarnas
jiimförelsevis höga krafthyra hållas nere. Dc yttre och ~rttersta
förgreningarna i distributionsnäten anYändas däremot uteslutande
av de mindre förbrukarna på landsbygden. De ha hittills ansetts
böra bära alla de siirskilda kostnader, som äro förenade med denna
dctaljdistribution. Att frångå denna princip och låta stilder och
industrier inom samma distributionsområde betala andel i kostnader
för distributionsanliiggningar på landsbygden, som de icke
sjiilva taga i ansvråk, förefaller knapvast rimligt. D~iremot har
statssubventionen till dylika distributionsanliiggningar i svårelektrifierade
trakter en annan innebörd. Det iir då landet som
sådant, som underlättar för en grupp medborgare att höja standard
och produktionsbetingelser i den bygd, diir de iiro bosatta
och där det är ett riksintresse att de leva kvar.
överföringen av kraft från Norrland till vissa centralt belägna
punkter i Mellan- och Sydsvcrige medför en avsevärd fördyring
av kraften. I Norrland är också kraften till stora förbrukare såsom
städer och industrier väsentligt billigare än i landets övriga
delar och ofta även billigare för mindre förbrukare. Undantag
från sistnämnda regel förekomma dock, framför allt i glest befolkade
bygder. :Man behöver där längre distributionslinjer,
måste välja högre spänningar och får dyrare ledningar och transformatorer.
I jämförelse med dessa merkostnader för distributionen
för vissa landsbygdsabonnenter i Norrland äro de sydligare
kraftavnämarnas merkostnader för stamlinjen från Norrland väsentligt
mindre. En 220,000 volt linje kostar nämligen c:a 40,000
723
l
l
J
l :l
Il
l q
lr,,,”’ l! !’
~!
~il
j!’ l’ ( i:l
”l
1
1′,:
l :l
’j
Erik Upmark
kr. per kilometer och kan överföra mer än 100,000 kW (kilowatt).
För transporten av en kW en km. kräves således i detta fall ett
kapitalutlägg av storleksordningen O : 40 kr. En kraftledning för
endast 10 kW till en by på icke alltför stort avstånd från en
kraftstation kan icke utföras under 1,000 kr. per kilometer. Kapitalutlägget
per kilowatt och kilometer blir i det senare fallet
100 kr., eller 260 gånger större än för den stora stamlinjen. Ä ven
om man tar hiinsyn till transformeringskostnaderna torde det
hiirav vara klart, att det obetydliga kraftbeloppet redan ett par
kilometer från kraftverket blir dyrare per enhet räknat än det
stora kraftbeloppet i exempelvis Nässjö, 600 km. från kraftstationen.
Om således kostnaderna för överföring av kraften från Norrland
söderut per kraftenhet räknat äro lägre än kostnaderna för
överföring av mindre kraftbelopp relativt korta sträckor, är dock
den långväga storkraftöverföringen i och för sig jämförelsevis
dyrbar. Sjiilvkostnaden för kraften till större förbrukare måste
diirför alltid komma att ställa sig viisentligt högre i Mellan- och
Sydsverige iin i N on land. Det föreligger ej heller något skäl
varför Vattenfallsstyrelsen, som är den ende storkraftsdistributören
btllle inom och utom det egentliga Norrland, skulle
frång1t sin hittills tilliimpade politik att ge större förbrukare i
Norrland ett mot dc lägre självkostnaderna svarande pris på
k ra fiPn. Den oro för norrlandsindustriens preferensställning i
krafthiinscende, som man hyst i Norrland, synes diirför knappast
grumlad. Ett niirmare ingående på frågan ger iiven vid handen,
att kraftöverföringen söderut för med sig, att vattenkraftverken
i de norrHindska vattendragen snabbare bli fullsUindigt utnyttjade,
vilket ger lägsta kraftpris även för konsumenter i Norrland.
Sjöregleringarna lwmma vidare att utföras tidigare och
kostwlllerna kunna delas på flera faUmeter. Aven vissa kraftöverfiiringsanliiggningar
kunna utföras gemensamt och kraftstationerna
kunna tidigare utbyggas till full kapacitet. Med hänsyn
hiirtill och de stora norrländska kraftdistributionsföretagens
naturliga och i handling ådagalagda strävan att tillgodose nya
legitima kraftbehov borde man i Norrland ej behöva oroa sig för
att Korrlands naturliga preferensställning på kraftområdet bör
gå förlorad genom en alltför långt driven utjämning av kraftpriset
mellan o! ika landsdelar. Det lwn hiirvid erinras om de
nya Hiora eller utökade industrier av elektrokemisk eller elektrotermiHk
art, som tillkommit i X orrland under senare år. Vatten-
724
Den svenska vattenkraften
fallsstyrelsen levererar eller skall leverera kraft till clektrotaekjärnshyttor
och för framställning av klor och alkali. Kommunala
och enskilda kraftverk nybyggas eller ha utbyggts för leveranser
till verk och anläggningar för framställning i Xorrland av metaller,
såsom koppar, bly och aluminium, men även till där belägna
järnverk, elektrotackjärnshyttor och elektrostålugnar samt
verk för framstiillning av kväveprodukter. Överhuvud taget kan
man konstatera, att de senaste årens utveckling på de siirskilt
kraftslukande industriernas område redan visat och snart i iin
högre grad kornrner att visa, att de nya industrierna och de nya
uppslagen nu gå till Norrland. Denna naturliga utveckling
borde även av de specifikt norrländska intressena kunna tagas
som en garanti för en ytterligare frammarsch för norrlandsindustrierna,
trots kraftexporten södern t.
Utvecklingen på motsvarande områden i Svealand och Götaland
har även varit betydande. Men den har icke lHl samma siitt
som i Norrland avsett nytillverlmingar utan fastmera en ytterligare
intensifierad elektricitetsanviindning, i exempelvis elektrostålugnar,
för framställning av ferrolegcringar o. s. v. Helt nya
storkraftkonsumenter ha varit relativt få. En av dem representerar
en intressant och fullständigt unik clanvändning, niirnligen
uppvärmning av skifferberg enligt Ljungströms lovande metod
med elektroder ned i jordens inre. Oljan utvinnes härigenom
in situ och uppsamlas i borrhål mellan elektroderna. Ganska viisentliga
kraftbelopp skulle åtgå, varav doek en stor del skulle
kunna alstras på platsen i ångturbiner genom förbriinning av iekc
kondensorbara kolväten från de andra sa’llltidigt bedrivna ol.ieu
tvinningsprocesserna.
En viss norrliindsk särinställning har iivcn varit en av bevekelsegrunderna
till den jämtländska oppositionen mot de senare
årens sjöregleringar och i någon mån kraftutbyggnader i länet.
Man erkänner, att dessa arbeten tillfört liinct avseviirda inkomster
i form av arbetsförtjänster m. m. samt att skatterna från
kraftverk spela en väsentlig roll i kraftverkskonummernas ekonomi.
Man ser emellertid med viss oro, att så liten del av kraften
går till liinet. Förklaringen härtill är, att länets övriga naturtillgångar
och transportförhållanden så vitt man nu kan se
knappast inbjuda till grundandet av nya storindustrier utöver
de påfallande fä som redan finnas. Övriga behov äro vidare synnerligen
små i jiimförelse med de stora krafttillgångarna.
7:25
Erik Upmark
Man har inom länet frågat sig, om liinet får ut tillriicklig nytta,
niir man tillgodogör sig dess vattenkrafttillgångar. I diskussionen
viicktes kraY på en särskild accis till Hinet för den söderut
»exporterade» vattenkraften. Detta krav har emellertid icke tagits
upp i den officiella framställningen från länsstyrelsen eller
i länsrepresentanternas motion vid årets riksdag. Med anledning
av den senare har riksdagen begiirt översyn av vattenlagens bestiimmelser
om tillhandahållande av kraft för bygdens behov
samt om vattenregleringsföretagens avgifter för regleringsrätten.
Bygdekraftinstitutets syfte har varit att skapa en garanti för
att icke bygden skulle bli helt utan kraft, om kraftkällan helt
disponerades för överföring eller industriella iindamål. Detta
syfte har hittills nåtts genom elektrifiering på vanliga grunder
utan att institutet tillämpats. De regleringsavgifter, som kraftföretagen
ha att erlägga enligt vattendomstolarnas prövning, äro
avsedda dels för framtida ersiittning av oförutsedda skador, dels
fiir friimjande av allmännyttiga iindamål i bygden. Om avgifter
framdeles skulle utdömas enligt samma skala som hittills tillliimpats
för en sjö i Kalls socken i Jiimtland, skulle det sammanlagda
beloppet efter genomförda regleringar av ifrågavarande
sjöar inom dP1ma sm·ken komma att uppgå till c:a 50,000 kr. per
år. Det synes vidare naturligt att räkna med att den ersättningsberättigade
bygden iir begriinsad till flodområdet, varigenom en
naturlig avgriinsning erhålles genom höga fjiillryggar och djupa
skogsområden mot andra bygder, som eventuellt ha sina regleringsavgifter.
Under dessa förutsättningar skulle en sådan regleringsavgift
innebära ett betydande tillskott till de 1,700 sockenbornas
ekonomi, iiven om vissa oreglerade skador skulle intriiffa
oeh behöva ersättas av det tillgiingliga beloppet. I första hand
tiinker man då på oreglerade skador på fisket, i synnerhet sportfisket,
förstörda vintervägar på sjöarna samt minskade skönhetsviirden.
Hegleringsintressenterna anföra på sistnämnda punkt,
att sjöarna komma att vara nedtappade endast under vintern, då
striinderna i vart fall äro täckta av is och snö, samt under vår
oeh försommar, innan den egentliga turisttrafiken kommit i gång.
Om fisket och skadorna på vinterviigar pågå undersökningar.
Liinets representanter hålla före, att regleringsvinsterna äro så
stora, att bygden borde kunna räknas vidare iin flodområdet
och därför erhålla väsentligt utökade avgifter. Hegleringsintressenterna
ha däremot velat framhålla, att den genom regleringarna
verkligen nmna ökningen i energiproduktionsförmåga
726
Den srenska ’l’attenkraften
icke bör värderas efter värdet av motsvarande miingd kol, som
skulle ha åtgått att alstra samma energimängd i en ångkraftstation,
ty då skulle regleringen icke innebära någon ekonomisk
fördel utöver det ökade oberoendet av utlandet. Energiökningens
värde representerar icke heller någon nettovinst, ty för att kunna
tillgodogöra denna ha kraftanläggningarna måst utvidgas och
kostnader ha vidare uppkommit för regleringsdammar m. m. Att
skilja ifrån den del härav, som bör tillgodoräknas sjöregleringen
eller kraftstationsutvidgningen, låter sig svårligen göra.
Anledningen till att dessa frågor väckts torde till viiscntlig
grad sammanhänga med de stora regleringar som genomförts
inom Jämtland med stöd av lagen den 20 oktober 1939 om tillfiillig
vattenreglering. Denna lag har varit och iir fortfarande
av stort värde för snabbt genomförande av regleringsarbeten, vilkas
behandling enligt vattenlagen efter vad erfarenheten visar
skulle taga många år. Med stöd av lagen har genomförts ett par
hundra regleringar, varav emellertid endast ett fåtal iiro av större
omfattning. Vi kunna icke undvara det väsentliga i denna lag,
så länge kriget varar. Däremot torde det vara möjligt att modifiera
lagens utformning i vissa avseenden. Siirskilt ha klagomål
uttalats mot att ersättningarna bli för sent bestiimda oeh utbetalade.
Vidare önskas större garantier för att vissa allmliuna intressen
bli hörda, iiven om regleringsfrågorna behandlas enligt
1939 års lag. Inget tvivel föreligger om att icke dc nu med 1939
års lag genomförda större sjöregleringarna även skulle ha tilllåtits
enligt vattenlagen. Siirskilt har man emellertid nu velat
slå vakt om naturskyddssynpunkterna och freda hela Åreälven
med Ånnsjön och Tännforsen, dock utan att härvidlag få stöd av
de ledande inom vederhörande kommun. Frågan om omarbetning
av 1939 års lag är nu aktuell. Från kraftindustriens sida önskar
man härvidlag i huvudsak framhålla nödvändigheten av att
snabbheten i rättsförfarandet i görligaste mån bibehålles.
I samband med jämtlandsfrågorna har det påpekats som siirskilt
anmärkningsvärt, att endast den sydliga delen av Kalls socken
var elektrifierad trots de stora regleringarna av sjöarna i
socknen. Vidare har framhållits, att elektrifieringsförhållandena
kring västra sidan av den likaledes reglerade storsjön lämnade
åtskilligt att önska. Vad Kalls socken beträffar kan nämnas, att
kostnaderna för den återstående elektrifieringen för närvarande
torde röra sig om flera hundra kronor per enhet beroende på de
mycket stora avstånden. Före kriget ansågs 50 kr. per enhet vara
727
.,,
•J !i
Erik Upmark
en normal elektrifieringskostnad för landsbygdselektrifiering. Nu
utbetalas bidrag för elektrifieringar med kostnader mellan 90 och
180 kr. per enhet. Trots den synnerligen höga kostnaden bör
elektrifieringen av Kall mycket viil kunna genomföras efter kriget
med tillhjälp av regleringsavgifter m. m., förutsatt att dessa
till väsentlig del få uehållas av socknen. Utredning om denna
elektrifiering pågår nu. Man torde knappast kunna påstå, att
det positiva intresset för denna elektrifieringsfråga varit särskilt
livligt på orten. Måhända har man ansett kostnaderna hopplöst
för stora. Någon liimplig kraftkälla har ej heller stått till buds.
Till Hissmofors, närmaste färdigstiillda kraftverk som har nytta
av regleringarna, är nämligen avståndet alltför stort. Om ett par
år, n ii r J ii rpströmmens kraftverk färdigstiill t s, torde emellertid
bygdekraft kunna ställas till förfogande därifrån.
Sm~irre isolerade vattenkraftföretag med obetydlig kraftreserv
och svag ekonomisk ställning hålla understundom taxor, som icke
medgiva n~imnviird ökning av förbrukningen. Ett abonnemang
av reservkraft från ett närliggande större företag skulle visserligen
medföra ökade utgifter, men samtidigt skulle man ofta genom
att avseviirt siinka förbrukarnas pris för ökad strömuttagning
kunna öka förurulmingen och förbättra ekonomien på lång
sikt. Ett högt kilowattimmepris vid låg strömförbrukning iir i
och för sig fullt beriittigat, exempelvis 35 öre/kWh för belysning
och 18 öre/kWh för motorström. En dylik taxa ger vid mycket
sparsam förurukning ett väl så lågt kraftpris som en grundavgiftstaxa
med grundaYgift och låg kilowattimmeavgift, exempelvis
av typen 4 kr/hektar odlad jord+ 8 öre/kWh. Olägenheten med
den förra taxctypcn ligger framför allt däri, att en utökad anviindning
av den elektriska energien utöver den rena mirrimiförbrukningen
hindras. Elektrisk matlagning och vattenvärmning
omöjliggöres. Diir så överhuvud taget kan genomföras med hänsyn
till möjligheterna att skaffa ytterligare energi bör därför en
dylik taxa med höga kilowattimmepris kombineras med en griins,
cxcmvclvis 30 kWh 11er hektar c. d., över vilken gräns energipriset
ayseyärt sänkes, eller också bör alternativt införas en
grundavgiftstaxa. Utvecklingen går numera även på landsbygden
snabbt hän mot ökad förståelse för dylika progressiva blocktariffer
och grnndavgiftstariffcr; i städerna ha de numera fullstiindigt
slagit igenom efter åtskilliga års intensivt upplysningsarbete
framför allt genom Svenska Elektricitetsverksföreningen.
728
Den svenska 1mttenkraften
Det är att hoppas, att samma strävanden skola finna sannna allmi:
inna gehör även på landsbygden.
Vattenkraftindustriens män ha från v1ssa håll klandrats för
att dc visat bristande aktivitet i utbyggnadsprogrammet: Vattenfallsstyrelsen
för att ha byggt för litet framför allt under 1930-
talets förra hi:ilft, de kommunala och enskilda kraftföretagen för
samma underlåtenhet under de två första krigsåren och för att
därförut i alltför hög grad ha replicrat på ångkraften, bi:iggc för
att för sent ha vidtagit åtgärder med anledning av det föriindradc
liigct under 1930-talets mitt. Vad först anmiirkningen mot Vattenfallsstyrelsen
beträffar kan genmiilas, att styrelsens byggnadsprogram
för c:a tio år sedan måste påverkas av att flera av dess
största kunder då påbörjade utbyggnaden av Krångedefallen i
avsikt att diirifrån fylla sitt framtida kraftbehov med ty åtföljande
minskning i uttaget från styrelsen. De kommunala och privata
kraftföretagens jämförelsevis stora ångkraftbehov, tidigare
under freden tidvis c:a 15 Ofo, har flera förklaringsgrunder. Dels
ingår i denna proeentsats som väsentlig del den produktion som
sker med mottr;ycksånga och som kriiver en kolförbrukning av
endast o,~~O,:l kg/kWh för kraftalstringen på grund av att övrig
kolförbrukning kan hokfiiras vå viirmekoniot inom vederbörande
anliiggning eller fabrik, framför allt inom den e:~porterande
cellulosaindustrien. Vidare ingår häri produktionen på
Gotland och vid Högani:is kolgruvor. Dessutom är ett jiimförelsevis
stort ångkrafttillskott ekonomiskt motivera t i landets sydligare
delar på grund av att vattenkraften diir är jiimfiirclsevis
dyr och att belastningen har så stora viixlingar under dygnet och
året på grund av frånvaro av egentlig tung storindustri. Aren
omedelbart före kriget hade den privata kraftverksindustrien fiirdigstiillt
en serie betydande nybyggnader. Det kan diirför Yara
förklarligt, om man ej var siirskilt hågad igångsätta omfattande
nybyggnadsverksamhet efter vinterkrigets utbrott och innan
situationen hunnit klarna efter avspärrningen i vi:ister. Denna
berörde synnerligen allvarligt exporten från pal}llcrs- och l}appersmasseindustrierna,
vilka industrier normalt taga 30 Ofo av
hela vår energiproduktion. Det hör vidare erinras om att den
förändrade politiska situationen och den stigande pristendensen
på kolmarknaden under 1930-talets mitt utlöste en väsentligt utökad
nybyggnadsverksamhet på kraftområdet. Man kalkylerade
i:iven då fullt riktigt med att ett kommande krig skulle medföra,
729
Erik Upmnrk
att cellulosaindustrien skulle behöva minska sitt energiuttag. Allt
detta hindrar naturlighis icke, att man nu inom kraftindustrien
iir glad över vad som gjordes före kriget och giirna skulle önska
att det gjorts iinnu mer, som generaldirektör Borgquist uttryckte
saken för någon tid sedan.
Sedan 1H15 har kraft}Jroduktionen fördubblats i runt tal vart
ll:te år. Något liknande har icke ägt rum inom någon annan större
industri. J ordbrukets produktion, mil t t i skördeenheter, ökade
under hela denna period med totalt endast c:a 10 °/o. Energiproduktionen
ökade eliirernot med en ärlig tillväxtprocent av 6,~. Nybyggnadsverksamheten
kunde tidigare temporärt hållas vid en
något lägre procentuell nivå på grund av vinsterna av ökad samkörning,
tills dessa vinster så småningom voro fullt utnyttjade.
Sedan krigsutbrottet fullbordade vattenkraftutbyggnader komma
att år 1945 ha medfört en ökning av den normala vattenkraftproduktionsförmågan
från H,o till icke mindre iin 12,~ miljarder kWh.
Av ökningen har staten direkt eller indirekt bidragit med i runt
tal hälften. Tidigare var dess andel ungefiir en tredjedel av total}
Jroduktionen, men dit den övertagit den ökade krafttillförseln till
tidigare sjiildörsörjande områden och vidare besitter omkring
hiilften av den bilsta återstående vattenkraften i Norrland, iir det
naturligt om dess andel i den nytillkommande produktionen iir
större iin tidigare.
Man frågar sig om en dylik fördubbling av produktionen på i
medeltal H år kan fortsiitta. Mycken erfarenhet talar om riskerna
att göra sådana accelererade prognoser. 1830-1913 var exempelvis
tackjärnsproduktionen i vårt land praktiskt taget kontinuerligt
stigande med accelererad hastighet. Detta hindrade ej att utve(”
klingen därefter följt helt andra banor, trots ökat järnbehov
inom landet. Ett liknande öde kan möta vår pappers- och pap}
Jersmasseindustri, vår hittills största energiförhrukare. Per capita
konsumtionen av elektrisk energi i Sverige övertriiffas f. n.
endast av Norge och Kanada. Amerikas Förenta Stater och
Schweiz; ha obetydligt mindre konsumtion, det senare landet dock
något större produktion, beroende på en betydande export av
elektrisk energi. Granskar man utvecklingshastigheten inom olika
länder, skall man finna förhållandevis små avvikelser, dock med
tydlig tendens att länder med liten produktion ha större ökningshastighet
och tvärtom. I det ledande landet N or ge har således utvecklingshastigheten
under de 10-12 åren varit avsevärt långsammare
än i övriga länder.
730
Den svenska vattenkraften
Alla skäl tala därför för att utvecklingshastigheten kommer att
dämpas av till först konstant och så småningom retarderad utveckling.
Omslaget kommer emellertid sannolikt icke a t t kunna
bedömas med statistisk siikerhet förrän långt sedan det inträffat,
vilket kanske redan skett. V åra som utnyttjbara betecknade
vattenkrafttillgångar kunna därför säkerligen icke bli. fullt utnyttjade
under 1960-talet som en extrapolering av den accelererade
produktionskurvan skulle visa, utan långt senare. För övrigt
iir begrepvet utnyttjbar vattenkraft sjiilvfallet mycket relativt.
Vid hög kraftprisnivå kan man utnyttja väsentligt mera
liksom vid låg kraftprisnivå något mindre. Å ven om alla prognoser
av denna art måste bli synnerligen osäkra och man kan stiilla
sig tveksam mot att godtaga sådana accelererade utvceklingsprognoser,
har man börjat dikna med viss knapphet på god vattenkraft
under de närmaste decennierna. :Med anledning hiirav har
man även ansett sig böra undersöka möjligheterna att förhindra
spekulation i dylik vattenkraft. En statlig utredning härom har
nyligen igångsatts.
Utredningen utgör ett led i den stora utredning om landets
framtida försörjning med elektrisk energi, som begiirts av riksdagen
med anledning av vissa missnöjesyttringar som antytts i
det föregående. Hiirvid skulle även ett förstatligande av kraftverksindustrien
undersökas.
Att ett dylikt allmänt förstatligande skulle möta många svårigheter
ieke minst med avseende på den mycket omfattande del
av kraftförsörjningen, som beröres av industriens egna kraftanläggningar,
behöver icke särskilt påpekas. Å andra sidan bör
framhållas, att kraftindustrien, särskilt den distribuerande delen
därav, får en siirskilt ömtålig ställning i detta avseende, så snart
vederbörande företag i sin ledningskoncession ser uteslutande en
rättighet. Koncessionen är niimligen till sin natur också en skyldighet,
ehuru satsen ej formulerats juridiskt. Den privata kraftverksindustrien,
liksom allt annat levnadsdugligt, måste diirför
kontinuerligt anpassa sig efter den fortgående tekniskt-ekononorrriska
och samhälleliga utvecklingen och iiven hädgenom bevisa
sin inneboende livskraft.
731
l j,
.,,
:;