Michael Lundholm; Om framtidens idéer

LUNDHOLM:
.m framtidens ideer
Hans Zetterbergs artikel i SvT
4-5/89 och den moderata framtidsgruppens ideer beträffande
några centrala grundläggande
frågor inför 2000-talet har väckt
stort intresse.
Svensk Tidskrift publicerar
här ett inlägg med anledning
härav.
Fil kand Michael Lundholm är
doktorand i nationalekonomi.
Han har varit ordförande i
Föreningen Heimdal och Fria
Moderata Studentförbundet.
V
årf land kommer under 90-talet
att stå inför ett antal viktiga politiska avgöranden när det gäller
den offentliga sektorns framtid. Närmast
kommer beslut att fattas om hur skattesystemet kommer att se ut under överskådlig framtid. Utan att anstränga sina
siargåvor till det yttersta kan man också
förutse beslut som kommer att innebära
förändringar för såväl socialforsäkringssystemen och socialpolitiken som stora
delar av den offentliga sektorns struktur
och verksamhetsformer.
För varje politiskt parti med självaktning är det därför nödvändigt att göra
klart för sig vad som på forskningsfronten
presterats inom en rad olika vetenskapliga discipliner inom vilka man intresserat
sig för olika problem inom den offentliga
sektorn. Detta är nödvändigt för att man
skall kunna göra klart för sig vad som kan
fungera, vad det kommer att kosta och
vilka problem som kan uppstå beroende
på vilka lösningar man väljer. I detta sammanhang är det synnerligen intressant,
för att inte säga fascinerande, att läsa vad
den moderata politiska framtidsgruppen
hitintills presterat
För mig framstår det som mycket
märkligt att den politiska framtidsgruppen kastar sig in en diskussion om den
framtida offentliga sektorn, med hjälp av
ett enda analytiskt instrument (distinktionen mellan det stora och det lilla samhället) och fullständigt förbigår de senaste
decenniernas forskningsrön inom discipliner som filosofi, statsvetenskap och nationalekonomi; bara för att nämna några
av de ämnesområden där man intresserat
sig för olika problem inom den statliga
och offentliga verksamheten. Konsekvensen blir inte bara att man negligerar posi- 542
tiva forskningsrön; den i det här sammanhanget mycket betydelsefulla diskussionen om vilken omfattning den offentliga
sektorn skall ha och i vilken utsträckning
den enskilde medborgaren kan göra anspråk på integritet och självbestämmande
lyser fullständigt med sin frånvaro. Är det
verkligen möjligt att med intellektuell och
politisk trovärdighet föra fram ett
voucher-system som lösningen på dagens
problem inom offentlig verksamhet med
dessa förbigåenden?
Låt mig innan jag fortsätter konstatera
att distinktionen mellan det lilla och stora
samhället tillför en intressant dimension;
men problemet är att diskussionen om
den offentliga sektorn kan inte föras i en
dimension när ett parti skall diskutera
framtidens ideer. Det är därför nodvändigt att kritisera den politiska framtidsgruppens alster medan tid är; såvitt jag
förstår har man ännu inte arbetat färdigt,
och det finns alltså hopp om att slutprodukten skall kunna förbättras högst betydligt.
T
Det verkar som om den politiska framtidsgruppen inte gjort klart för sig vilken
slutprodukten skall vara; är det en diskuterande politisk text vars syfte det är att
motivera politiska doktriner eller översiktlig uppsats i sociologi med begränsade
vetenskapliga ambitioner? Är ens avsikten att prestera några nya politiska ideer
utan endast att ge redan etablerade och
fastslagna politiska ståndpunkter en förpackning för att de skall kunna attrahera
fler väljare? Vore det en uppsats i sociologi, en rapportering av hur människor
faktisk lever och mår, uppfyller den åtminstone inte normala och allmänt accepterade krav på vetenskaplighet och saklighet; vi kan nog utan vidare konstatera att
en sådan rapport inte var gruppens avsikt.
Det är mycket oklart vad författarna till
texten egentligen avsett; den välvilliga
tolkningen är att det är fråga om en ny
förpackning men den rimliga att det är
fråga om en diskuterande politisk text.
Som sådan är den emellertid behäftad
med allvarliga brister.
Varje teori, d v s analysinstrument, har
den egenskapen att den väljer ut vissa
delar av verkligheten som varande releDen politiska slutsatsen, att ett omfattande voucher-system skall införas, är illa underbyggd.
vanta och intressanta; andra delar negligeras. Detta gäller inte bara vetenskapliga
teorier utan politiska doktriner; båda har
de den egenskapen att de pressar på verkligheten en teoretisk struktur och uttolkar
verkligheten. Genom att vissa saker alltid
med nödvändighet utelämnas blir diskussionen av analysinstrument alltid relevant.
Det är anmärkningsvärt att valet av
analysinstrument är så ensidigt. Anser
man sig verkligen kunna beskriva allsidighetens samhälle med ett så ensidigt
analysinstrument? Det grundläggande
ingångsvärdet är väl för oss alla en skeptisk inställning till den offentliga sektorns
struktur, omfattning och verksamhetsformer sådana de är idag. Varför då inte använda t ex de såväl teoretiska som empiriska forskningsrön inom nationalekonomi, statsvetenskap och filosofi, ämnen
vilka med sina ofta individcentrerade utgångspunkter ligger närmast till hands?
Dessa rön har visat på olika typer av systemfel, incitamentsproblem, ineffektivitet och moraliska problem som ofta är resultatet av både den offentliga verksamheten i sig och det sätt på vilken den bedrivs; för en nationalekonom är det nära
till hands att ge exempel som public
choice och annan forskning inom ramen
for government failure, äganderättens
ekonomiska monopolteori och moderna
varianter där olika situationer av ofullständig konkurrens analyseras, teorier
om informationens och kunskapens betydelse för beslutsfattande, den moderna
skatteforskningen etc. statsvetare, filosofer och andra kan ge liknande exempel
från sina respektive ämnesområden.
Om den politiska framtidsgruppen ägnat sig en smula åt detta, kompetens verkar ju inte saknas inom gruppen, hade
man fått ett underlag för att på ett mycket
mer allsidigt, sofistikerat och trovärdigt
sätt visa på nödvändigheten av en omfattande reformering av den offentliga verksamheten. Samtidigt hade man fått en betydligt bättre underbyggnad för att dra
slutsatser om i vilken riktning förändringarna borde gå och hur omfattande de borde vara. Om man dessutom hade ägnat sig
lite åt att ösa ur den källa som de senaste
decenniernas debatt bland konservativa
och klassiskt liberala utgör hade man
dessutom fått betydligt mer kött på benen
när det gäller de politiska slutsatserna;
man hade fått fastare mark under fötterna
när det gäller värderingsmässiga och moraliska grunder som sätter individen och
inte kollektiv i centrum. Dessutom tycks
man helt ha negligerat det egna partiets
politiska arv manifesterat i insatserna av
tidigare högerledare som t ex Gösta
543
Bagge och Gunnar Heckscher när det gäller den socialpolitiska diskussionen.
Den politiska slutsatsen, att ett omfattande voucher-system skall införas, är
illa underbyggd och motiveras knappast
alls; med lite mer initiativ, påhittighet och
beläsenhet hade gruppen kunnat prestera
ett diskussionsunderlag för betydligt längre gående förändringar av den offentliga
verksamheten; det är nämligen det som
behövs idag.
Denna typ av kritik tror jag många kan
instämma i, oavsett vad man i sak faktiskt
tycker om ett voucher-system; kritiken av .
det existerande välfärdssystemet går att
formulera betydligt mer exakt och dessutom bättre underbyggt. Dessutom finns
det för dem som vill ha ett sådant system
betydligt fler och bättre argument att använda.
II
Det sätt på vilket den politiska framtidsgruppen valt att analysera sin omvärld, i
termer av den stora och den lilla världen,
har fått till resultat yviga generaliseringar
av mer eller mindre godtycklig karaktär.
Särskilt tydligt är detta i det inledande avsnittet Allsidighetens samhälle. Där tecknas en bild av det goda samhälJet på ett
sådant sätt att man tror sig förflyttad till
det sena 1800-talets Tyskland; allsidighetens samhälle där allting har sin plats
och sin funktion. Allt i enlighet med sin
natur vill man gärna fråga sig. Är denna
organiska uppfattning av samhället ett
olycksfall i arbetet eller en händelse som
ser ut som en tanke; inte är det väl en tysk
nationalekonom från Verein fiir Sozialpolitik som skrivit texten?
Den individcentrerade liberala stånd- 544
punkten, som länge men framför allt under de senaste två decennierna varit ett
väsentligt inslag i moderat argumentation,
har helt försvunnit från denna text.
Visserligen återkommer man i slutet till
friheten och dess betydelse, men överallt
lyckas man undvika att analysera den
fråga som varit den viktigaste i den liberalkonservativa kritiken av välfärdssamhället; var går gränsen för den legitima
statsmakten? Att konstatera att den
offentliga sektorn är alltför stor och att
det behövs mer frihet är inte tillräckligt
och så utslätat att i stort sett vem som helst
kan hålla med om det; det är uttalanden
som förpliktar till intet. Enligt min mening är det knappast möjligt att genomföra en omfattande förändring av den
offentliga verksamheten på ett sådant sätt
gruppen föreslår, utan att ta ställning till
denna fråga.
Till yttermera visso innehåller den politiska programgruppens alster en logisk
krumbukt som väl dokumenteras i det inledande avsnittet. Å ena sidan hävdas att
samhället är större än staten och att det
stora samhällets sätt att fungera inte passar det lilla samhället, vilket de flesta moderata sympatisörer väl instämmer i, och
att därmed det lilla samhället borde få
fungera i enlighet med sin natur, d v s den
offentliga sektorn skall åtminstone delvis
dra sig tillbaka. Hur man härifrån kommer fram till att det lilla samhället skall åtnjuta statssubventioner är för mig en gåta.
Å den andra sidan slänger den politiska
framtidsgruppen ivrigt ifrån sig värdeomdömen om både det ena och det andra; framförallt om sådant som de flesta
anser tillhöra det mest privata och definitivt inte sådant som vi vill att vare sig politiker eller statstjänare skall ha några som
helst synpunkter på. Varför ha några synpunkter på religion, etik och konst överhuvudtaget? Är det överhuvudtaget relevant för ett politiskt parti att ha uppfattningar om vad som är heligt, vad som är
dygd och vad som är skönt? Eller ens ge
intrycket av att man som politiker har relevanta synpunkter på detta?
Dessa svepande värdeomdömen förekommer också om områden där gränsen
mellan privat och offentligt är en brännande het politisk fråga; ekonomi, politik
och vetenskap. Men varför inte grundligt
diskutera dessa områden istället för att
hänge sig åt vaga formuleringar? Intrycket blir att hela resonemanget, där
även en del korn av sanning återfinns, lätt
avfärdas som trams.
Har det liberala elementet och den
anglosaxiskt inspirerade konservativa doktrinen helt gåttförlorade?
Naiva, ogrundade och substanslösa på-
ståenden som att ekonomins unika produkt är välstånd och politikens ordning,
att rikedom är bättre än fattigdom, att
ordning är bättre än kaos och att kunskap
är bättre än okunnighet ger bara ett intryck av ytlighet. De visar bara att den politiska framtidsgruppen inte gett dessa
problem tid och eftertanke; samtidigt är
de ett resultat av det trubbiga analysinstrumentet. Eller vill man enbart sysselsätta sig med demagogi?
För att ta ett för mig närliggande och
trivialt exempel. En A-nivå student i nationalekonomi skulle genom att använda
sig av en enkel konsumtionsmodell kunna
hävda att en individ inte alls med nödvändighet föredrar rikedom framför fattigdom i monetära termer; om rikedom kan
erhållas genom t ex arbete kommer valet
av arbete och därmed val av inkomst bl a
vara beroende på hur högt han eller hon
värderar sin fritid. Respekterar man individens fria val saknar den höga värderingen av inkomst och rikedom framför
mycket fritid helt och hållet grund.
Inte heller den höga värderingen av
kunskap framför okunskap är helt okomplicerad; är kunskapen om hur man genom kärnvapenkrig kan ödelägga planeten helt och hållet av godo? Är ordning
bättre än kaos om det sker till priset av
förtryck?
Att schablonmässigt teckna en bild av
”det goda samhället”, vars existens ens i
sinnevärlden på goda grunder kan ifrå-
gasättas, kan mycket väl ha sina retoriska
poänger. Men frågan är alltså om ett politiskt parti med trovärdighet kan hävda individens rätt mot överheten, samtidigt
som man ger intryck av att ha moraliska
och etiska synpunkter på sådant som man
redan hävdat att individen skall vara suverän att besluta om? Är den politiska framtidsgruppens skrivningar enbart slarviga
eller är detta en medveten linje? Har det
liberala elementet och den anglosaxiskt
inspirerade konservativa doktrinen helt
gått förlorade, medan den kontinentalt
inspirerade paternalistiska konservatismen tagit överhanden?
III
Tyvärr måste jag konstatera att denna
linje går rakt genom hela texten. Särskilt
gäller detta beskrivningen av den lilla
världen:
”Den lilla världen kännetecknas av
närheten. Det är där vi upplever kärlek,
545
vänskap och samhörighet och det är
där vi enklast förstår meningen av
engagemang, uppoffring och ansvar.”
”Vi lever alla i skärningspunkten
mellan den lilla och den stora världen.
Moderna kvinnor märker det mest.
De riskeras att slitas ut därför att de
engagerar sig i den stora världens
yrkesarbetande samtidigt som de känner fullt ansvar för den lilla världen.”
”Den lilla världen är familjen, släkten, vänkretsen, den närmaste arbetsgemenskapen …”
Är detta beskrivningar av verkligheten?
Tyvärr är meningarna formulerade så att
jag bara behöver hitta ett enda exempel på
motsatsen för att visa att de är falska; ett
enda exempel på kärlek och samhörighet i
yrkeslivet, ett enda exempel på kvinnor
som inte alls engagerar sig i ”den lilla världen”. Det är naturligtvis enkelt, men frå-
gan om vad som skall accepteras som
motexempel infinner sig alltid; ty gränsen
mellan den lilla och stora världen lämnas
odefinierad. Vart hör egentligen arbetslivet?
Ett alternativ är att detta är en värdering av verkligheten. Men varför måste vi
ge människor motiv för olika handlingsmönster? Är det en uppgift för politiken?
Måste jag gifta mig av kärlek och inte för
pengar? Måste jag tycka bra om mina
släktingar? Varför värderas min relation
till min granne, som jag eventuellt nickar
till i trappuppgången en gång varannan
vecka (han nickar aldrig tillbaka!), högre
än min relation till min tobakist, en relation på affärsmässig grund, med vilken jag
har ett betydligt mer omfattande umgänge? Jag tror det är kineserna som
säger: ”Sina släktingar har man fått av djä-
546
vulen. Pris ske alla gudar att man kan välja
sina vänner själv”. Genom att välja att
analysera världen i termer av den stora
och den lilla världen har man tonat ner
betydelsen av frivilliga relationer; alldeles
oavsett var sådana relationer förekommer
innebär de ju att individer anser att det
finns en grund för ömsesidigt utbyte. Det
kan gälla ekonomiska transaktioner, val
av yrke och arbete lika gärna som val av
samlevnadspartner.
Varför ge människor motiv som inte är
nödvändiga? Detta faller på Ockhams
rakkniv. Det är fullt möjligt att argumentera för den enskildes (och därmed familjens) suveränitet på grundval av t ex
effektivitet eller individuella negativa rättigheter, utan att blanda in motiv för olika
handlingar; motiv som vi alla ändå kommer att vara oeniga om.
Att motivera detta med sociologiska
undersökningar som är daterade från
åren kring det senaste sekelskiftet är faktiskt en smula magstarkt. Mycket vatten
har tlutit under broarna sedan dess; kärnfamiljens och äktenskapets betydelse har
faktiskt väsentligen reducerats. De har ersatts av frivilliga relationer, likartade i så
motto att de bl a löser likartade problem,
men ändock annorlunda därför att innehåller mycket mer frihet för de ingående
parterna. Bilden av den ”moderna” kvinnan som slits mellan hem och familj å den
ena sidan och arbete å den andra kanske
var moder.n för ett eller två decennier sedan; den är idag något föråldrad och bra
är det. Om man vill ge intryck av vederhäftighet kunde man väl åtminstone ge
några exempel på moderna undersökningar; jag förutsätter att sådana finns.
Den pedagogiskt enkla distinktionen
mellan det lilla och det stora lämnas alltså
odefinierad. Är det överhuvudtaget en uttömmande kategorisering där det ena utesluter det andra? Existerar det en grå zon
mellan ytterligheterna och vad får då
detta i så fall för konsekvenser? I åtminstone ytterligare två avseenden är distinktionen olycklig. För det första är det fundamentalt oklart varför det som sägs vara
den lilla världens ideal, t ex solidaritet,
inte skulle kunna fungera i den stora; privat välgörenhet omfattande ett visst belopp till en specifik individ får naturligtvis
samma ekonomiska konsekvenser om
samma individ får ett motsvarande belopp som bidrag från staten; i andra avseenden haltar naturligtvis analogin t ex
för att den ”statliga solidariteten” inte är
frivillig då den är skattefinansierad. Detta
betyder emellertid inte att enskild välgörenhet alltid bottnar i en önskan att
göra gott; dåligt samvete kan lika gärna
vara drivkraften. Och ett barn kan naturligtvis tröstas med samma kärlek av sin
daghemsfröken som av sin styvmamma
eller fosterfar. Den lilla världen kanske är
ett tillräckligt villkor för kärlek och omtanke (vilket jag i och för sig tror att man
på goda grunder kan ifrågasätta), men det
betyder inte att den är ett nödvändigt villkor.
För det andra innebär distinktionen en
olycklig fixering på grupper. Gruppindelningar har ofta den karaktären att de blir
godtyckliga. Man kan mycket väl fråga sig
varför en typ av grupptillhörighet skall ha ·
företräde framför en annan och därmed
prioriteras? Vilka olika slags associationer en individ tillhör borde vara upp till
vederbörande själv att fatta beslut om,
och respekt för det individuella valet borde därför innebära neutralitet från statsmaktens sida; i varje fall om man eftersträvar en liberal rättsstat. Då man använt
sig av grupper istället för individer som
grundläggande analysenhet blir resultatet
endast att man ersätter ett kollektiv med
ett annat.
Hela kategoriseringen mellan det lilla
och det stora är alltför schablonmässig;
svepande generaliseringar, som var och
en med exempel från sitt dagliga liv kan
vederlägga, återfinns i stort sett i varje
stycke. Och därmed slinker den enligt min
Förslaget är att voucher införs över
hela linjen och att de olika monopolen inom vård och omsorg bryts
upp.
mening väsentliga distinktionen, som faktiskt nämns i texten, mellan fingrarna på
textförfattarna; vilka relationer skall vara
frivilliga och vilka skall inte vara det? Och
detta återfaller i sin tur på att man negligerar den viktiga frågan om gränsen för den
legitima statsmakten.
IV
Utan något egentligt samband med det
använda analysinstrumentet diskuterar
slutligen den politiska framtidsgruppen
de stora vårdmonopolen och den politiska lösningen på problemen inom dessa:
Den lilla världens omsorg kan inte köpas
för pengar eller beordras fram genom lagar men det betyder, enligt textförfattarna, inte att denna omsorg skall vara obetald. Därför skall vi ha ett vouchersystem!
Det är här man undrar om den politiska framtidsgruppens alster främst är
547
avsett som propagandamaterial på gator
och torg; den lilla världens kärleksfulla
omsorg ställs mot vårdmonopolens känslokalla prestationer. Att på detta sätt
hemfalla åt emotionella argument kan visserligen vara effektivt; men det är enligt
min mening osmakligt. Skall vi välja det
moderata alternativet därför att det känns
bättre? Frestelsen är naturligtvis stor att
på detta sätt ta upp konkurrensen med
socialdemokraterna om väljarnas gunst;
och det med samma metoder som socialdemokratin ofta hemfallit åt under valrörelserna. Den finns en sur eftersmak i
den här typen av argument.
Om man nu på allvar tänker sig använda iden om det lilla och det stora samhället borde man allvarligt överväga sina
formuleringar; vissa kan mycket väl fylla
sin funktion i ett diskuterande ideprogram medan andra gör sig mycket bättre i
retorik och debatt. Skillnaden mellan partiets taktiska uppträdande i valrörelser
samt ideinnehållet i de tillfälliga visioner
man för närvarande har eller utarbetar
kan man faktiskt tillåta vara ganska stor.
Vilket är det program vi skall gå till val
på? Hur skall vi propagera för det? Vilken roll kan ett sådant program spela som
en länk för att uppnå mer långsiktiga politiska mål? Vilka ideer skall vi låta styra
dessa långsiktiga mål? Detta är frågor
som man inte verkar ha ställt sig i den
politiska framtidsgruppen, men det är frå-
gor som det är nödvändigt att ställa.
Det konkreta politiska förslaget är så-
ledes att vouchers införs över hela linjen
och att de olika monopolen inom vård
och omsorg bryts upp. För att motivera
ett sådant politiskt förslag är det fullt tillräckligt att använda sig av effektivitetsargument. Nu verkar det dock finnas en
548
underliggande och inte explicit uttalad
politisk värdering i detta förslag:
”Behoven avgör, inte köpkraften i hushållskassan.”
Det verkar faktiskt som om Ingegerd
Troedssons användande av sentensen
”Från var och en efter förmåga, till var
och en efter behov” delas av andra inom
den politiska framtidsgruppen. Detta är i
själva verket inget annat än ett accepterande av allmänna inkomstomfördelningar av socialdemokratisk modell. Ett
voucher-system fungerar ju inte på det
sättet att de som inte kan klara sig med
egna medel får hjälp och stöd genom diskretionära socialpolitiska insatser. Alla
skall betala och alla får ta del; enda skillnaden mot dagens system är att betydande effektivitetsvinster kan göras genom
att konkurrens införs på producentsidan
och därmed också konsumenterna får
valfrihet. Behövs det verkligen en framtidsgrupp for att konstatera dessa elementa?
Därmed kommer tyvärr debatten om
den viktiga frågan, gränserna för den legitima statsmakten, att föras på socialdemokratins planhalva. Det finns en
gräns för hur långtgående förändringar
man kan motivera med hjälp av argument
som bygger på effektivitet; om planhushållning vore mer effektiv än marknadsekonomi, skulle vi då föredra planhushållningen. Naturligtvis inte och därför
finns ett stark behov att använda argument baserade på rättigheter och moral.
Det är en sak att hävda att socialförsäkringar skall vara obligatoriska om man
gör dem försäkringsmässiga; då står de inbetalade premierna i en försäkringsmässig relation till de försäkringsutbetalningar som sker t ex i samband med ohälsa.
Den grundläggande principen här är att
var och en betalar med egna medel för sig
och inte för någon annan; ingen fördelningspolitisk ambition finns inom ramen
för ett sådant system så länge premierna
är försäkringsmässiga. En annan är att
förespråka ett voucher-system. Den politiska framtidsgruppen har uppenbarligen
långtgående fördelningspolitiska ambitioner; ambitioner som går längre än vad
som skulle bli följden av en diskretionär
socialpolitik i kombination med obligatoriska men genuina socialförsäkringar där
fördelningsambitionen är begränsad till
att endast de sämst ställda vid behov
skulle få hjälp.
Betydande effektivitetsvinster kan
göras genom att konkurrens införs
på producentsidan
Här måste man med allvar fråga sig vilken syn på individen och samhället som
ligger bakom uppfattningar som hävdar
att fördelning skall ske efter behov; enskilda människor kommer lätt att kunna
betraktas som medel för olika ändamål.
Deras produktiva förmåga tillhör inte
dem själva utan överheten och dess resultat skall användas för sådant som överheten finner lämpligt; inte vad man själv
anser vara viktigt. Accepteras denna uppfattning är resultatet i bästa fall en syn på
staten som den paternalistiska och välvilligt inställda överheten; i sämsta fall
något mycket värre och mer obehagligt.
Här kan man återigen se den grundläggande konflikten mellan ståndpunkten
att det lilla samhället måste stärkas och
den ståndpunkt som manifesterar sig i
förslaget om vouchers; den känslokalla
offentliga sektorn kan bli en paternalistisk
och välvilligt inställd överhet, men bara
om man själv får styra. Det är inte mindre
politik som är lösningen, utan en annorlunda politik. Det verkar som om man å
den ena sidan vill få till stånd förändringar
i den offentliga sektorn, men å den andra
sidan ser man på förändringarna med
skräckblandad förtjusning i det man hela
tiden måste betona tryggheten och stabiliteten i det lilla samhällets kollektiv.
Politikens unika produkt är ordning
och ordning är bättre än kaos; det konstaterar framtidsgruppen redan på första sidan av sitt alster. Detta är ett mycket illustrativt exempel på hur man har hamnat
långt bakom den moderna forskningsfronten. Illustrativa nyckelord inom
många discipliner, såvål naturvetenskapliga som humanistiska och samhällsvetenskapliga, är idag förändring, dynamik och
process. Tyvärr är framtidsgruppens alster i detta avseende redan föråldrat.
549
VT
Man kan slutligen undra hur en förändring av de grundläggande värderingarna,
på det sätt som framtidsgruppen skisserat, kommer att påverka den strategiska
situation Moderata Samlingspartiet befinner sig i. Den kärna kring vilket ett
borgerligt regeringsalternativ kan komma
att gruppera sig består idag av folkpartister och moderater; kommer förutsättningarria dessa partier emellan att förändras om Moderata Samlingspartiet rensar
ut sitt liberala arv? Såvida man inte bedömer sannolikheten att man kommer att
kunna bilda en moderat majoritetsregering som väldigt hög, kommer man som
tidigare att vara tvingad till någon form av
borgerligt samarbete för att få politiskt inflytande i framtiden. Har framtidsgruppen alls reflekterat över detta?
— —·~–