Mikael Hendar: Identiteten, språket och samtalets kris – en betraktelse över samtidens debattlandskap

Inledning

I samband med riksdagsvalet föregående höst och framröstandet av Sverigedemokraterna till Sveriges andra största parti aktualiserades ånyo en diskussion om en kris för den svenska demokratin. Bengt Westerberg och Stefan Löfven skrev på DN-debatt (3/9–2022) med en hänvisning till Hédi Frieds minnen av 30-talets Tyskland att: ”Det började med språket. […] Uttryck som ingen för några år sedan skulle ha tagit i sin mun, är numera helt godtagbara.”[i] Demokratin är således hotad, inte bara ifrån våld och extremism, utan också ifrån vårt sätt att på kommunikativ väg underbygga en demokratisk deliberation. Liknande formuleringar presenterade historikern Mikael Nilsson på DN-kultur (4/10–2022), när han skrev: ”I takt med att nyfascismen vuxit sig starkare – den är nu på väg att ta plats i regeringar i Italien och Sverige – har uttryck och idéer som bara för fem sex år sedan endast yttrades mellan skål och vägg blivit legio i samhällsdebatten, även på tidigare respektabla borgerliga ledarsidor.”[ii] (min kurs.). Varken Löfven, Westerberg eller Nilsson ger några konkreta exempel, men det är uppenbart att vi bör se oss över axeln och i allra högsta grad vakta vår tunga. I själva verket tycks det som att det är språket och vårt sätt att uttrycka oss som är förtryckets själva urgrund, snarare än de problem som en materiell verklighet ställer samtidsmänniskan inför. Men frågan som uppstår är var gränsen egentligen går för vilka tankar, ord och uttryck som anses fascistiska? Troligtvis är det en slippery slope där vad som helst som i någon mån kan associeras till totalitära ståndpunkter i slutändan blir otillåtna. Åtminstone såtillvida att dessa ord uttalas av en vit man, eller av en person tillhörande en politisk höger. När Expomedarbetaren och debattören Bilan Osman skriver på Facebook att hon känner förakt för vitheten så anses det väl knappast som fascism, eller?

Men varför denna ständiga ängslighet över språket? Och varför bara en ängslighet över högerns språk och inte över vänsterns?

En hierarkisk talarordning

Sedan den språkliga vändningen inom humanvetenskaperna har begrepp som diskurs, diskursiva praktiker och talhandlingar löpande tvingat upp samhällsdebatten på en allt mer abstrakt meta nivå. Språket är inte längre blott en avbild av verkligheten — att tala är inte längre att kommunicera en idé i en enkel och positiv mening — utan det är också att forma verkligheten efter vissa (negativa) maktstrukturer. Bortom själva yttrandet finns inte längre en oberoende och objektiv sanning som man på gemensam väg kan nå fram till, och anser man att den finns så har man gett upp hoppet om att någonsin kunna finna den.

Språkets tänkta koppling till dominans och förtryck har på den vägen blivit en dogm som sällan, om ens alls, ifrågasätts. Därigenom har också frågan om vem som talar blivit mer intressant än vad denne någon egentligen har att säga, ty talet anses i sista hand vara en avspegling av den talandes samhällsposition och den makt som medföljer den.

I frontledet av denna utveckling har en postkolonial vänsterrörelse vandrat, en rörelse som med hänvisning till olika historiska exempel – kolonialism, totalitära rörelsers framväxt mm – och i jämställdhetens namn ställt mer eller mindre högljudda krav på att rensa ut ord ur vokabulären samt människor och deras tankar ur debatten.

Genom att hävda existensen av en slags topografisk debattkarta, en föreställd hierarkisk talarordningdär vita män ställts överst som den talande och den rasifierade eller könade underst som den tystade, har man samtidigt också paradoxalt nog vänt samma karta på huvudet. Tystad blir man av någon annan – en aktiv förtryckare – och ju lägre stående den som talar därför befinner sig enligt modellen, desto mer beaktansvärda anses hans eller hennes synpunkter också vara på ett etiskt-politiskt plan. Att den som enligt topografin utgör den talande därigenom faktiskt blir tystad och att den tystade i högre utsträckning tillåts tala är inget man i någon högre utsträckning anser problematiskt. Man kan i sammanhanget exemplifiera med Valerie Kyeyune Backströms ord om rashat publicerade i Expressen (18/12-2021) i samband med filosofen och professorn Bell Hooks bortgång. ”Jag vill skriva om hat.” Skriver hon, ”Jag vill skriva om vad Hooks lärde mig om hat. Att det kan vara en närande känsla, en bärande inspiration, en drivkraft. Jag vill skriva om essän ”Killing rage. Militant resistance” från samlingen ”Killing rage. Ending racism”, där hon inleder med den oförglömliga raden: ”I am writing this essay sitting beside an anonymous white male that I long to murder.””[iii]

Det är just för att Backström själv är svart som hon kan tillåtas yttra dylika ord. Enligt den föreställda talarordningens paradox är hon ju tystad, och den tystade måste tillåtas tala. Att en vit yttrade något liknande hade varit en omöjlighet: ”Jag vill skriva om hat. Jag vill skriva om vad Hitler lärde mig om hat. Att det kan vara en närande känsla…”. (Det är mig naturligtvis motbjudande att använda dylika kategorier – vit, svart, jude –, men eftersom det numera är standard, så tvingas jag därtill för att mitt argument ska bli förståeligt.)

Detta ger på ett vidare plan upphov till frågan om vilka grupperingar som egentligen har den ideologiska makten i vårt samhälle och vem som numera äger problemformuleringsprivilegiet. Tydligt är emellertid att offentligheten snävats in så till den grad att själva rätten att tala numera baseras på biologi och på en tankekarta där alla ställs i förhållande till den vite mannen som absolut förtryckare. Dennes tal avfärdas – i de fall han är kritisk till det ovanstående – som fascism, nazism eller kolonialism och förvisas helt enkelt ur den borgerliga offentligheten, emedan den ”rasifierades” anses som demokratiskt och frihetssträvande och just därför blir hyllat.

Det demokratiska samtalets kris

Den fria diskussion som satte argumentet i centrum och som har utgjort själva navet för liberalismens, modernitetens och demokratiseringens teoretiker – från Immanuel Kant via John Stuart Mill, till Jürgen Habermas och Hanna Arendt –, är alltså stadd i en begynnande och fortlöpande upplösning, ty den förutsatte också en jämställd startpunkt för talet. Människor konceptualiserades som stående på en gemensam horisontell linje, diskuterandes angelägenheter av ett lika gemensamt allmänintresse. Varken denna förståelse eller den hierarkiska är mer eller mindre sann i sig, bara mer eller mindre anpassad efter ett demokratiskt samhällsskick.

En mängd tänkare har på senare år också noterat och varnat för denna utveckling. Hanno Rauterberg, redaktör vid tyska ’Der Zeit’, beskriver exempelvis i sin bok Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris (2019), hur det fria konstnärliga rummet, på ett liknande vis som den politiska offentligheten, med allt större kraft har kringskurits av allt snävare identitetspolitiska gruppintressen. Rauterbergs kritik riktar sig i synnerhet mot den postkoloniala vänster som med krav på minoritetskulturers äganderätt till sin egen kulturella symbolik hyllar ett mer eller mindre radikalt särartstänkande; ett neoessentialistiskt betraktelsesätt som enligt honom förnekar möjligheten till förståelse över etniska gränser och som just därför också undergräver spelreglerna för ett demokratiskt och produktivt samtal.[iv]

Francis Fukuyama uttrycker i sin bok Identity: Contemporary Identity Politics and the Struggle for Recognition (2018) saken sålunda: “The retreat on both sides into even narrower identities threatens the possibility of deliberation and collective action by the society as a whole.”[v] Likaledes har Mark Lilla, professor i humanities vid Columbia University, utvecklat denna tanke i sin The Once and Future Liberal: After Identity Politics (2018) där han menar att individers tal i egenskap av att tillhöra en viss grupp i sig undergräver möjligheten att mötas i politiska diskussioner, ty ”[…] it turns the encounter into a power relation: the winner of the argument will be whoever has invoked the morally superior identity and expressed the most outrage at being qustioned.”[vi]

I detta sammanhang kan man anföra Reni Eddo-Lodges populära bok Varför jag inte längre talar med vita om ras (2017). Hon nämner en kommunikationsklyfta som bottnar i, vad hon ser som, vita människors totala oförmåga att förstå svarta människors erfarenheter. ”Du ser deras ögon bli tomma och hårda. Det är som att sirap hälls i deras öron och täpper till hörselgångarna på dem” skriver hon. [vii]

Frågan som uppstår är vad det egentligen gör med vår syn på det fria demokratiska samtalets möjligheter när biologiska skillnader tillåts styra huruvida det går att nå ett samförstånd över dessa gränser? Är detta inte en utgångspunkt som i hög utsträckning också undergräver möjligheten till ett demokratiskt samtal överhuvudtaget?

Två förnuftssyner

Men vad exakt skiljer då deliberationens företrädare – alltså de som hyser en tilltro till ett fungerande och gränsöverskridande samtal – och de separatister som blott ser språket som ett medel att utöva en slags genetisk betingad makt? I mycket har det att göra med en radikalt olikartad syn på såväl förnuftets egenskaper som på möjligheten att nå en objektiv och gemensam sanning. Låt oss granska de olika förnuftssynerna först, för att därefter övergå till det senare.

Den mest omhuldade förståelsen inom akademi såväl som kulturdebatt av hur människans tänkande fungerar tar sin utgångspunkt i en marxistisk uppfattning av ideologin som styrd av individens samhällsposition. Idag har emellertid begreppet samhällsposition förändrats från att hänvisa till olika ekonomiska skikt (klass) till att betyda såväl kön som etnicitet. Marxismen har därigenom blivit postmarxistisk.

Chantal Mouffe och Ernesto Laclau utvecklade i sin Hegemonin och den socialistiska strategin (1985) tanken att förhållandet mellan bourgeoisie och arbetarklass inte är den enda dikotomin som spelar in i den sociala skiktningen. Detta har emellertid inte lett till en mer komplex bild av samhällets hierarkier. Tvärtom. Den har istället underbyggt en långsam förflyttning i sidled bort från förståelsen av klass som grund för ideologisk övertygelse till tanken att etnicitet, hudfärg och kön primärt är avgörande för en individs tänkande. Men därmed har också en farlig förskjutning ägt rum, ty den beroende variabeln (ideologin), har gått från att härstamma ur något konstruerat (klass) till att vara ett uttryck för något biologiskt och essentiellt (ras, kön). Dock; fenomenet att se på världen utifrån ett specifikt klassintresse är något som kan ändras över tid – ty det är knutet till i högsta grad föränderliga socioekonomiska faktorer –, emedan det att se på världen utifrån sin ras eller sitt kön är djupt inrotat i kroppen och dess DNA. Slutdestinationen har således blivit en idé om att människan kan tänka vitt eller svart, manligt eller kvinnligt och att förnuftet är impregnerat och predestinerat av dessa biologiska faktorer.

Mot detta står en liberal syn på förnuftet som transparent, som allmänmänskligt, gränslöst och som i sig oberoende av den enskildes biologiska kropp och hennes personliga intressen. Detta är inte att säga att människor inte kan ha fördomar, tänka fel eller utgå från personlig vinning i sitt resonemang, snarare handlar det om huruvida hon eller han faktiskt och i slutändan kan övervinna dem och nå fram till en högre förnuftig och mer sann position. Med Gadamerianska termer kan man spåra en skillnad dem emellan vad gäller uppfattningen om möjligheten eller omöjligheten av en slutgiltig horisontsammansmältning.

Två teorier om sanning

Nära knutet till det ovanstående är också sanningsproblemet och frågan om relativism och objektivism. Om förnuftet är predestinerat av genetiska faktorer som ras och kön så är rimligen även sanningen olikartad och skiftande från grupp till grupp. Å andra sidan, om förnuftet är oberoende av den enskilde är också sanningen en och odelbar. Den första kan man beteckna som den förkroppsligade teorin om sanning, den senare snarare som den metafysiska teorin om sanning.

I förhållande till frågan om ett fungerande demokratiskt samtal är det svårt när dessa tvenne inriktningar möts. Där den ene talar om en objektiv sanning, talar den andre om den enskildes egen dito. Hos den sistnämnde uppstår därför känslan av att bli invaderad och behärskad av den andre emedan den förstnämnde aldrig får gehör då hans eller hennes sanning kontinuerligt relativiseras.

Humanism och antihumanism

Den metafysiska teorin om sanning söker alltså samförstånd och jämkning snarare än oförståelse, och drivs av en strävan att samtala över etniska, kulturella och könsmässiga gränser på basis av en gemensam mänsklig och förnuftig natur. Detta synsätt väljer jag att också beteckna som en humanistisk ståndpunkt.

Den förkroppsligade teorin om sanning hävdar däremot att en demokratisk deliberation blott är en utopi, ty människors identiteter och därmed deras förnuft skiljer sig så fundamentalt från varandra att samförståndet blir en rent faktisk omöjlighet. Denna senare kan man kan därför tala om som en antihumanistisk ståndpunkt i debatten. Människans natur är inte gemensam och inte lika för alla.

Deliberationen och dess strävan mot sanning och konsensus, tycks alltså ha efterträtts av en antagonism grundad i biologiska skillnader. En kamp där samtalet alltmer blivit en strävan att överrösta motståndarna än att faktiskt nå fram till ett gränsöverskridande samförstånd. Ett bra exempel på detta är att Vänsterpartiet i samband med tidningen Bulletins uppstart presenterade en kampanj betitlad ”Vi kan överrösta Bulletin”.

Hur blev det såhär?

Den europeiska, likväl som den svenska, höger-vänsterpolitiken har allt sedan murens fall rört sig bort från en mer traditionell ekonomisk och skattepolitisk gränslinje mot en tilltagande betoning på identitetsfrågor. I mycket tycks den vara en konsekvens av en närmast hegemonisk nyliberal ekonomi – en postsovjetisk ’enda vägens politik’ – som förflyttat en stor del av makten bort från det svenska folket till en diffus finansiell sfär, samt av övergången från ett nationellt till ett alltmer globaliserat samhälle. Chantal Mouffe beskriver detta i sin bok Till vänsterpopulismens försvar (2019) som en form av ”postpolitik”, ett tillstånd vars ”[…] följd har blivit en drastiskt minskad roll för parlament och andra statliga institutioner som ger medborgarna inflytande över politiska beslut.”[viii]  Även Jürgen Habermas diskuterar i sin Den Postnationella konstellationen faran med förflyttningen av makt bort från demos, och till internationella organ:

Den förlamande utsikten att den nationella politiken i framtiden kommer att reduceras till att mer eller mindre intelligent administrera en framtvingad anpassning till den internationella konkurrensens imperativ, gör att de politiska motsättningarna förlorar också den sista resten av substans.[ix]

Enligt Chantal Mouffe har detta, efter finanskraschen 2008, och i ljuset av den ekologiska krisen, gett upphov till ett ”populistiskt ögonblick”, ett moment i vilket en växande del av befolkningen känner agg emot ett frånvarande och elitistiskt etablissemang och istället börjar tänka i termer av ett tydligt ’vi’ och ett lika tydligt ’dem’. När makten inte längre ligger hos nationens egna medborgare, utan främst kontrolleras av multinationella företag så söker man sig andra vägar för att få kontroll över sitt liv. Ilskan mot en diffus elit är likväl genomgående.

Där det tidigare rådde en bred konsensus om den nationella medborgaridentiteten som oberoende grund för politisk och parlamentarisk handling – en medborgaridentitet utifrån vilken man sedan kunde vara socialist, liberal eller konservativ –, har den numera efterträtts av dels en nationalistisk höger och dels en mer heterodox och globalistisk vänster som söker sig nya vägar för identitetsbildning bortom nationalstaten – oftast grundade i ras, kön och sexualitet. Hos dem samtliga, och i linje med Mouffes resonemang, finns det en tendens att betrakta ’de där uppe’ som ett hinder för ens egen frihet, även om exakt vem som detta etablissemang utgörs av snarare blivit en fråga om vilka som står i motsatsställning till ens egen gruppidentitet. Patriarkatet, vithetsnormen och pk-eliten är blott olika namn på samma känsla av politisk maktlöshet. Begrepp som också står i radikal motsättning till varandra.

Vad bör då göras?

Det finns dock en lösning som stavas nationalstaten. Att återge makten över den gemensamma ekonomin till Sveriges medborgare, samt att man i mesta möjliga mån försöker knyta människors identitet till Sverige och det svenska. Det förstnämnda innebär att man satsar på en protektionistisk ekonomisk politik som skyddar svenska arbetare, svensk industri och svensk företagsamhet. Det senare att man helt enkelt försöker bygga en gemensam kulturell grund för nya generationer, oavsett etnicitetsmässiga, könsbaserade och genusbundna skillnader, att stå på. Här spelar skolan en mycket viktig roll och fokus borde i högre grad läggas på det svenska språket, på svensk historia och på samhällskunskap. Vidare måste man göra rent hus med tron att skiftande identiteter är den enda grunden till människors sätt att tänka. Enbart så kan vi övervinna den kris som samtidens debattklimat står inför.

Mikael Hendar är idéhistoriker och adjunkt

Litteratur:

Backström, Valerie Kuyeyune. ”Hon lärde mig att hat kan vara livsavgörande.” Expressen, 18/12 – 2021
Eddo-Lodge, Reni. Varför jag inte längre talar med vita om ras. Stockholm: Modernista, 2017.
Fukuyama, Francis. Identity: Contemporary Identity Politics and the Struggle for Recognition. London: Profile Books Ltd, 2019.
Habermas, Jürgen. Den postnationella konstellationen. Göteborg: Daidalos, 2000.
Laclau, Ernesto; Mouffe, Chantal. Hegemonin och den socialistiska strategin. Göteborg: Glänta, 2008.
Lilla, Mark. The Once and Future Liberal: After Identity Politics. New York: Harper Collins, 2017.
Löfven, Stefan; Westerberg, Bengt. “SD är ett allvarligt hot mot svensk demokrati.” Dagens Nyheter, 3/9 – 2022.
Mouffe, Chantal. Till vänsterpopulismens försvar. Hägersten: Tankekraft förlag, 2019
Nilsson, Mikael. ”Därför hånas och hatas den liberala intellektuella eliten.” Dagens Nyheter, 4/10–2022
Rauterberg, Hanno. Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris. Göteborg: Daidalos, 2019.

[i] Löfven, Stefan; Westerberg, Bengt. “SD är ett allvarligt hot mot svensk demokrati.” Dagens Nyheter, 3/9 – 2022.
[ii] Nilsson, Mikael. ”Därför hånas och hatas den liberala intellektuella eliten.” Dagens Nyheter, 4/10–2022.
[ii] Backström, Valerie Kuyeyune. ”Hon lärde mig att hat kan vara livsavgörande.” Expressen, 18/12 – 2021.
[iv] Rauterberg, Hanno. Hur fri är konsten? Den nya kulturstriden och liberalismens kris. Göteborg: Daidalos, 2019.
[v] Fukuyama, Francis. Identity: Contemporary Identity Politics and the Struggle for Recognition. London: Profile Books Ltd, 2019. Sid, 165.
[vi] Lilla, Mark. The Once and Future Liberal: After Identity Politics. New York: Harper Collins, 2017. Sid, 90.
[vii] Eddo-Lodge, Reni. Varför jag inte längre talar med vita om ras. Stockholm: Modernista, 2017. Sid, ix[viii] Mouffe, Chantal. Till vänsterpopulismens försvar. Hägersten: Tankekraft förlag, 2019. Sid,  30.[ix] Habermas, Jürgen. Den postnationella konstellationen. Göteborg: Daidalos, 2000. Sid, 34.