Ministern som skräller

I Frankrike vässas bilorna inför presidentvalet, kampen om vem som blir kandidat är minst lika blodig som själva valet. Och rakt ut i debatten kastar nu en före detta socialistisk ekonomiminister. Har Macron någon chans? Jan-Olof Bengtsson rapporterar från republiken.

”Bästa sättet att få råd med en kostym är att arbeta!”

Vad händer om man säger så, heter Emmanuel Macron och är ekonomiminister i den franska socialistregeringen under Francois Hollande?

Ja, man får ägg kastade på sig från publiken.

Som var socialister.

Det hände i juni i år, och två månader senare hade den 38-årige före detta bankinvesteraren som president Hollande plockade in augusti i 2014 avgått. En av orsakerna kanske just var sådana här provokativa uttalanden. En annan att han aldrig hade betalat medlemsavgift till partiet och det tredje att han mitt under sin plats i regeringen plötsligt bildade en egen politisk kampanjrörelse ”En Marche!”. Ungefär ”på marsch/framåt” och där initialerna märkligt nog är de samma som grundarens.

Nu har alltså 38-åringen kastat sig rakt ut i den franska politiska hetluften som oberoende presidentkandidat. Det är således ”mannen utan parti” men som på drygt ett halvår fått 97 000 inskrivna sympatisörer. Att hans offentliggörande sker just nu är ingen slump. På söndag är det första valomgången för det högerborgerliga Republikanerna att bestämma sin presidentkandidat. De två mest framgångsrika går vidare till andra och avgörande omgången den 27 november. Segraren där tampas i presidentvalet i april.

Favorit är Alain – ”jag är en sköld mot populismen”- Juppé, före detta premiärminister, nuvarande borgmästare i Bordeaux och lite mer av mitten än sin bittraste konkurrent, före detta presidenten Nicolas Sarkozy. Som för övrigt nu värjer sig mot påståenden att han fick resväskor fyllda med eurosedlar av Kadaffi inför presidentvalet 2008.

Men ett litet orosmoln har seglat upp på Juppés himmel i form av den förre premiärministern och partikollegan Francois Fillon. Som i de senaste partimätningarna knappar in på Juppé.
Sakozy vill gärna slå nästan lika hårt med batongen som Marine Le Pen för Nationella Fronten och som går till val på ”I folkets namn”. Enligt mätningarna bör Juppé vinna och därmed gå till den andra och avgörande presidentvalomgången i maj mot just troliga Marine Le Pen.

Men att ”socialisten” Emmanuel Macron nu presenterat sin kandidatur med orden ” jag är redo att resa segel på en mindre båt” skapar så klart oro i Juppé-lägret eftersom båda herrarna, i alla fall delvis, fiskar i samma väljarvatten. För egentligen är Macron snarare centeristisk än både höger eller vänster.

De regerande socialisternas trauma och handlingsförlamning över vem som ska släppas fram som kandidat är en såpa i sig självt. Francois Hollande som styrt sedan 2012 har opinionssiffror runt rekordlåga 13 procent. För att använda ett slitet men i sammanhanget perfekt uttryck – det socialistiska partiet famlar.

Personligen är jag ändå imponerad av Hollands presidentlika och sorgset klädsamma framtoning när han försöker förmedla hopp och framtidstro i det ena talet efter det andra som handlar om strejker, översvämningar och terrordåd. Sedan oktober i fjol har nästan 250 fransmän fallit offer. Hur orkar han?

Och lite patetiskt varmt är det också när presidenten avslöjades besöka en kär väninna, åkande på bönpallen bakpå livvaktens vespa. Presidenten syntes inte för att han hade hjälm och trodde han var anonym. Men han föll på att smygande fotografer kände igen hans skor.

Emmanuel Macron då, som nu äntligen klivit ut på wannabe-arenan. Hur är hans chanser? Ja, socialisterna tycker så klart att han är en karriäristisk förrädare samtidigt som Hollande och Valls bittert ångrat att de gav honom en plattform i form av en ministerpost. Samtidigt valde Macron socialisterna eftersom han kände sig mer hemma där.

Många av hans idéer är så pass marknadsliberala så att de jourhavande socialisterna på de brinnande barrikaderna är chockade. Nationellt i mätningarna ligger Macron runt 18-20 procent vilket är raskt marscherat.

Macron är emot 35-timmarsveckan, är för att affärsinnehavarna i mångt och mycket själva ska få bestämma sina öppettider, inklusive söndagsöppet (för övrigt den enda frågan där socialister och katolska kyrkan gått samman). Och att den statligt kontrollerade och dominerade busstrafiken ska utsattas för konkurrens. Han menar att ”det politiska systemet är paralyserat och har misslyckats med att hjälpa dem som behöver det”.

Politiska mätningar i Frankrike just nu har försvinnande liten trovärdighet. Många är rädda för att en dominoeffekt á la Trump bara slår till! Marine Le Pen hävdar att hon med sina isolationistiska värderingar stärks bland väljarna när USA nu verkar ha bestämt sig för att stanna i USA.

Den sittande presidenten Francois Hollandes framtidsplaner vet vi inte så mycket om. Socialistpartiet har sitt interna primärval i januari om vem de ska släppa fram. Hollande har sagt att han presenterar sitt beslut i december. Men inget säger att han verkligen blir vald. Och lite skämmigt är det ju så klart när mannen som styrt över 64 miljoner fransmän i fyra år plötsligt ska tvingas genomgå en intern partiomröstning om han är representativ för partiet eller inte(!). Premiärminister Manuel Valls känner sig lite tvunget kallad. Men i all fransk presidentvalspolitik, handlar det om vem som tar sig till andra och avgörande omgången. Där har helt enkelt inte partiet någon trovärdig kandidat.

Nåväl, så vad händer?

Jag tror fortsatt på att Republikanernas kandidat Alain Juppé vinner över Marine Le Pen i andra och avgörande omgången i maj (men jag tror hon vinner den första).

Francois Hollande kommer när som helst att tillkännage att han inte ställer upp för omval. Och jag tror inte han väntar med beskedet till december. (Han ger för övrigt 26 gånger pengarna om han vinner, Macron 15. Le Pen 2,50 och Juppe 1,75).

Emmanuel Macron blir en frisk centeristisk fläkt som rör om i grytan. Men utan parti, valorganisation och struktur är han chanslös. Den här gången.

Men väldigt intressant som uppstickande fenomen

Never a dull moment in France

Jan-Olof Bengtsson är före detta ledarskribent på Kvällsposten, EU-korrespondent och frankofil