Minneskulturen runt Förintelsen ingen garanti mot upprepning

Henryk M. Broder
Vergesst Auschwitz! Der deutsche Erinnerungswahn und die Endlösung der Israel-Frage
Knaus, 2012

Man hajar verkligen till inför titeln på den tyske journalisten och författaren Henryk M. Broders nattsvarta och sarkastiska pamflett Vergesst Auschwitz! Der deutsche Erinnerungswahn und die Endlösung der Israel-Frage (Knaus 2012). Men den som följer tysk debatt vet att denne i Sverige rätt okände samhällsdebattör är en herre som gärna ställer saker och ting på sin spets när det rör tyskarnas förhållande till integrationsfrågor, antisemitism, Israel eller Mellanösternkonflikten.

Broder, av sina motståndare kallad medieprovokatör, sticker gärna ut hakan. Han har medverkat i en bok som liknar de före detta östtyskarna (”Ossis”) vid en rasande, självömkande mobb. Han har tillsammans med en tysk-egyptisk muslim gett sig ut på en tv-sänd Tysklands-safari för att spana efter den tyska själen. Han har kallat Günter Grass för urtypen av en vårdad antisemit och skrivit en bästsäljande uppgörelse (Hurra, wir kapitulieren!) med vad han anser vara europeisk anpassningspolitik gentemot islam, något som inte heller gått den norske massmördaren Anders Behring Breivik förbi . Själv är Broder naturligtvis i stånd att kunna skilja på en demokratisk och liberal kritik från en högerextrem och anser sig inte ha mer ansvar för Breiviks tankevärld än Palestinavänliga journalister för palestinska terrorattentat.

Som barn till polska överlevare från Förintelsen har Broder även gjort insatser i forskningen kring Judiska Kulturförbundets verksamhet i Nazistyskland och på 1980-talet retade han gallfeber med boken Der ewige Antisemit som riktade ljuset mot den slumrande antisemitismen i politikens vänsterfåra

I Vergesst Auschwitz!, som är en uppföljare till Der ewige Antisemit, drar Broder skarpsinnigt och vällustigt ner byxorna på dagens tyska (och europeiska) antisionism. Den är bara en ny form av antisemitism i vänsterdräkt, menar han. Välmenande och alltmer ihåligt ekande besvärjelser som ”Aldrig mer!” syftar på den förintelse av Europas judar som en gång ägde rum, inte på den som under ”antisionistisk” täckmantel kan vara på väg att iscensättas bakom en alltmer utbredd demonisering av Israel som ”apartheidstat” och ”cancersvulst” i Mellanöstern. Denna nya variant kallar Broder kallar ”det rena hjärtats antisemitism” då den pretentiöst döljer sig bakom (en falsk) omsorg om palestinierna.

Om palestinierna, som antisionisterna ofta hävdar, är dagens judar och ”islamofobin” har ersatt antisemitismen, då måste man solidarisera sig med palestinierna och bekämpa ”islamofobin” om man vill vara bättre är sina egna föräldrar och far- och morföräldrar. Och det vill många tyskar, menar Broder.

En palestinier i Gaza som hela sitt liv fått höra att ”sionisterna” hindrat honom från att återvända till sitt hus i Jaffo, är lätt att förstå. Han har en konkret orsak till sitt hat. Antisionisten däremot hycklar och har problem med sin fixering av och aversion mot judar. Många tyskar hyser också, medvetet eller omedvetet, en hemlig önskan att det verk som Hitler en gång påbörjade ska fullbordas, men av andra. Genom att utplåna Israel blir tysken befriad från sitt dåliga samvete för nazisternas illdåd samtidigt som han inför palestinierna, ”dagens judar”, kan spela rollen av botgörare. Det är det som numera menas med att ha ”lärt av historien”.

Utmärkande för antisionismen är att man förvägrar judarna rätten att definiera sig som ett folk och därmed också rätten att organisera sig territoriellt. Att denna fråga alltid har diskuterats bland judar själva och dessutom är en rätt som man inte förvägrar några andra folk, lämnas därhän. Sionismen har också, menar antisionisterna, i likhet med andra nationalismer spelat ut sin roll. Att resonemanget inte gäller de nya statsbildningarna i ex-Jugoslavien, Östtimor, Slovakien, nu senast Sydsudan eller ens palestinierna själva, som först under trycket av den israeliska ockupationen framställt sig som ett folk, är en inkonsekvens som inte heller bekymrar antisionisterna.

Israel är en konstlad statsbildning, menar de vidare, en främmande kropp i Mellanöstern som genom sin existens hotar världsfreden. Men även kopterna i Egypten, bahá’íerna i Iran och kurderna i Turkiet, Irak, Iran och Syrien är främmande element i sin omgivning. I själva verket är det få stater i världen som inte har bildats på ”konstlad väg”. Men omvärldsanalogier är inte antisionisternas starka sida.

De kräver också att Israel ska erkänna Hamas, men aldrig det omvända. De går in för en enstatslösning fast de vet att det skulle innebära den judiska befolkningens undergång, och pläderar för ”återvändandet” av 4 till 6 miljoner palestinska ”flyktingar”, krav som i Tyskland skulle fördömas som ”revisionistiska” om de hade rests av från Polen och Tjeckoslovakien fördrivna schlesier eller sudettyskar.

För att återgå till bokens titel så menar Broder att opinionskriget gentemot Israels existens mycket väl går att förena med, och till och med kan leva i symbios med den officiella minneskultur runt Förintelsen som tyskarna så samvetsgrant vårdar. För samtidigt som man bygger minnesmärken, firar årsdagen av Auschwitz’ befrielse och högtidstalar om ”Aldrig mer!” tar man emot representanter för den iranska regimen och iranskt näringsliv och vill till och med utveckla förbindelserna fast man vet att den iranska atompolitiken inte bara hotar Israel utan hela Mellanöstern. I det sammanhanget är också 60 miljoner Euro för saneringen av Auschwitz en spottstyver jämfört med de summor som den tysk-iranska handeln omsätter. Den tysk-iranska handelskammaren i Teheran listar 200 tyska företag som gör affärer med Iran, däribland flera som är inbegripna i framställningen av tunnelborrmaskiner som används för de underjordiska urananrikningsanläggningarna och mobila kranar som används vid offentliga avrättningar.

Eftersom tyskarna är ”förintelsetrötta” vill en majoritet av dem inte heller längre veta av något särskilt ansvar för Israel. Vid en undersökning i november 2011 var 70 procent av dem medvetna om vilken fara det iranska atomprogrammet innebär för Israel. Ändå anser 83 procent att Tyskland ska förhålla sig neutralt vid en eventuell militär konflikt. Det är de döda judarna man ömmar för, de som mördades av nazisterna, inte de som lever idag och kan försvara sig, menar Broder.

Antisionisterna kräver idag att judar i allmänhet ska ta avstånd från Israel. I boken Världens hjärtslag konstaterar den franske filosofen Alain Finkelkraut att ”våra domare dömer oss för att vi [idag] saknar den judiska sensibiliteten” och kräver att dagens judar ska ”förneka Israel”. Det sistnämnda har ju inte minst fått ett talande exempel i samband med kommunalrådet Ilmar Reepalus uttalanden i Malmö.

Broders eget uppvaknande kom med ”Operation Entebbe” 1976 då en israelisk kommandoräd befriade gisslan på ett av palestinska terrorister och tyska vänsteraktivister kapat plan på väg från Tel Aviv till Paris. Kaparna hade fått fri lejd till Idi Amins Uganda där en utsortering av israeler och judar med franska pass genomfördes.

Nästan samtliga överlevde aktionen, men knappt hade israelerna återvänt till Tel Aviv förrän en diskussion om de folkrättsliga aspekterna av aktionen bröt ut. FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim (som senare skulle visa sig ha ett naziförflutet) kallade aktionen en ”allvarlig kränkning av ett FN-medlemslands suveränitet”. Tyska antiimperialister (liksom svenska) instämde högljutt.

Det var inte kapningen i sig eller utsorteringen av judar som blev Broders väckarklocka. Det var den israeliska beslutsamheten ställd mot de hycklande reaktionerna från en vänster som aldrig tidigare hade brytt sig om någon nationell suveränitet när det gällt stöd till tredje världens befrielserörelser – och som heller aldrig hade ”förstått” varför judarna motståndslöst hade låtit sig slaktas av nazisterna. Nu grät de krokodiltårar över diktaturen Ugandas kränkta gräns och fördömde judar som räddat sina egna undan en oviss långmangling i FN.

Vidare finner Broder det absurt att tusentals tyska ungdomar idag pliktskyldigt slussas genom nazisternas koncentrationsläger. De borde hellre lära sig varför judarna har rätt till en egen stat. Det är också absurt att tusentals israeliska ungdomar ”åker som israeler till Auschwitz och kommer tillbaka som judar”. De blir bara traumatiserade och får för sig att palestinierna är dagens nazister, något som är lika skandalöst som påståendet att Gaza är dagens Warszawaghetto.

Ett avsnitt i boken handlar om den tysk-iranska islamologen Katajun Amirpurs försök att ärerädda Irans president Ahmadinejad i en artikel i Süddeutsche Zeitung genom att reducera de iranska hoten till översättningsteknikaliteter. Ahmadinejads intention är entydig, menar Broder, och nagelfar taktiken att använda intransitiva verb istället för transitiva eller rena omskrivningar när man avser aggression: ”försvinna” istället för ”förinta” eller ”ockupationsmakten måste bli historia” och ”en värld utan sionism”.

Amirpur med flera har uppfunnit en ny disciplin, menar Broder: den ”proaktiva förintelseförnekelsen”. I motsats till den retroaktiva, som vårdas av David Irving och andra, handlar den här om en chiffrerad förutbestämmelse där insiders mycket väl förstår vad det handlar om. Alla andra, det vill säga den allmänna opinionen, kommer att ”transitivt/intransitivt” dras vid näsan.

Språkbruket är inte nytt. Inte heller nazisterna talade öppet om att mörda judar. Man ville bara ha en ”slutgiltig lösning på judefrågan”. Två generationer senare arbetar alltså tyska aktivister (och svenska) för att Israel ska ”försvinna”, utan våld och ”intransitivt-passivt”. För närvarande är det ”enstatslösningen” som gäller då den för den godtrogne kan framstå som politiskt rätt schysst och i enlighet med tidens multikulturalism. Att det är frågan om ren och skär antisemitism, eftersom det handlar om en önskan att utplåna den judiska staten för att lämna den judiska befolkningen skyddslös, råder det enligt Broder ingen som helst tvekan om.

Odlandet av minneskulturen kring Förintelsen ger alltså inga som helst garantier mot en upprepning eftersom ett nytt massmord på judar skulle äga rum på ny mark, under nya ”politiskt acceptabla” förevändningar (”rädda världsfreden”) och i en språkdräkt draperad med harmlösa intransitiva verb.

Föreställ er, säger Broder, att Ahmadinejad en dag beslutar sig för att spränga Irans första egentillverkade atombomb över Israel. Antisionisterna skulle inte bli glada eftersom atomavfallet även skulle falla över Jeriko och Ramallah, men inte heller alltför upprörda då katastrofen skulle anses självpåtagen. Redan under det första Irakkriget fick ju Israel skulden för Sadam Husseins scudraketer mot Tel Aviv av politiska företrädare som ansåg att de irakiska raketangreppen var en ”logisk konsekvens av Israels politik”.

I händelse av ett iranskt anfall mot Israel skulle förmodligen det officiella Europa, precis som Tyskland under Jom-Kippur-kriget 1973, förklara sig neutralt. Men eftersom det inte finns någon ”hjärtats neutralitet” skulle de överlevande erbjudas ”humanitär hjälp” i form av tält och vattenreningsanläggningar. Ett medborgarinitiativ skulle tas för att resa ett ”minnesmärke till åminnelse av den judiska staten i Mellanöstern”, kanske på tomten till den då inte längre behövda israeliska ambassaden i Berlin. Det bästa för tyskarnas del skulle ändå vara att den av nazisterna organiserade utrotningen av Europas judar skulle framstå som futtig och för alltid befria tyskarna från skuld. En katastrof kommer man nämligen bara undan genom att iscensätta en ännu värre. Förintelsen av Israel är priset för tyskarnas inre frid, (och i en vidare bemärkelse även övriga européers). Det, menar Broder, är kärnan i antisionisternas ansträngningar. Så, manar han: Glöm Auschwitz! Tänk på Israel innan det är för sent.

Broders slutsats kan vid ett första påseende tyckas svårsmält, liksom spekulationen i tyskarnas djuppsykologi. Men det är uppenbart att för många så kallade antisionister råder det ingen motsättning mellan att känna för Förintelsens offer och att hata Israel. Men hur långt kan man gå i sitt hat utan att vara medansvarig? Förintelsen är dock historia och Israel finns. Det är det Broder påminner oss om.

Henry Larsson är bibliotekarie och frilansskribent.