”Minnesota nice” och upploppen

Mats Fält följer upploppen som startade med övervåld i den pittoreska delstaten Minnesota, och konstaterar att problemen är betydligt större än enskilda polisingripanden – och prognosen dyster.

Jag var i Minnesota i somras. Det är som bekant en mycket väl fungerande delstat präglad av alla invandrare från Sverige och Norge som fann ett nytt hem just här. Demokraterna har länge varit mer vänster än i övriga USA, de kallar sig Democratic-Farmer-Labor Party efter en sammanslagning med ett mer vänsterinriktat regionalt parti, men de flesta står ändå till höger om de släktingar som blev kvar i Skandinavien. Idag domineras Minnesota av demokraterna, framför allt i de stora städerna, men republikanerna ligger inte långt efter.

”Minnesota nice” är ett begrepp i USA. Det kan jag förstå. Stämningen var med få undantag positiv och som svensk kunde man känna sig ganska hemmastadd. Naturen ser ut som i Sverige och befolkningen är väldigt homogen. Samtidigt är det ändå USA, med delvis sönderbyggda storstäder och kvarter som präglas av betydligt större fattigdom och brottslighet än i andra delar av delstaten. Här är skolorna sämre och det lokala utbudet av service och affärer begränsat. I min värdfamiljs hemstad Grand Rapids i mitten av staten var de enda svarta invånarna de inflyttade basketspelarna. De hade inga ekonomiska problem men deras situation var ändå inte okomplicerad. 

Hur kan ens ett fruktansvärt tragiskt polisövergrepp i ett samhälle som påminner väldigt mycket om vårt eget land leda till upplopp och plundring? Protester och krav är en sak, det är både logiskt och självklart, men upplopp, plundring av affärer, bränder och våld riktat mot ordningsmakten?

Det finns två kategorier av förklaringar. Den som mest förekommit i media är rasismen som fortfarande är ett problem bland annat inom poliskåren. Amerikansk polis innehåller alltför många rötägg som inte accepterar alla människors lika värde. Alltför många poliskårer låter facket blockera nödvändiga reformer och vad som borde vart självklara repressalier mot de som bryter mot reglerna.

Rapporterna om rasism inom poliskåren bygger på fakta, däremot är uppgifterna om överdrivna insatser och straff mot just svarta mer tveksamma. Brottsligheten är betydligt större i fattiga minoritetsområde. Att polisen gör fler insatser där brottsligheten är stor är inte konstigt. Flera undersökningar har snarare visar att ingreppen mot svarta är mindre omfattande än den faktiska nivån på brottsligheten. Grundproblemet är brottsligheten. Den leder till omfattande insatser som av många svarta upplevs som trakasserier.

Samtidigt är ju egentligen problemet att USA alls accepterar omfattade brottslighet i fattiga områden. De behöver mer trygghet och säkerhet – garanterad av välfungerande poliskårer som skapar bra relationer med de invånare de ska skydda. Skjutningarna i Chicago är ett tydligt exempel. De drabbar mest stadens svarta befolkning. Trots det har stadens demokratiska ledning hittills inte på allvar tagit tag i varken våldet eller de allvarliga problemen inom den lokala polisen. 

Svartas problem på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet beror till största delen på mer grundläggande problem än kvarvarande rasism inom den vita befolkningen. De lösningar i form av kvotering som har använts har inte förbättrat situationen på riktigt, även om de ibland varit positiva på det individuella planet. Det kan inte vara lösningen att alla i USA ska tvingas tänka på sitt etniska ursprung och ständigt använda det som ett slagträ i kampen för framgång i livet. Kvotering baserad på ras cementerar motsättningarna och stämplar svarta som misslyckade. Många som fått platser på college tack vare systemet får problem eftersom de inte passar in på de institutioner där de hamnat. Trolig framgång på mindre beryktade skolor har ersatts av misslyckanden på mer prestigefyllda college.

Förklaringen till kravallerna handlar i grunden om de stora problemen i det svarta Amerika. De har självklart delvis sin grund i slaveriet men borde inte behöva döma en hel folkgrupp till evighetslångt utanförskap. USA har med offentliga insatser försökt hjälpa de svarta. Många svarta är väl integrerade och upplever inget riktigt utanförskap – för alltför många förblir det en del av vardagen.

Bidrag och separata bostadsområden för fattiga är inte bra för någon – oavsett vilken grupp som hade hamnat i samma situation så hade utfallet blivit ungefär detsamma. Indianreservaten är ett ännu värre exempel – marknadsekonomins drömland skapade planekonomiska reservat som stängde ute landets ursprungsbefolkning från de flesta av samhällets möjligheter. Resultatet är en tragedi. För de svarta har det inte gått lika illa men problemen är besläktade. Alltför många familjer blev beroende av bidrag, slutade att se lönearbete som något självklart, hänvisades till bostadsområden med hög brottslighet och möttes dessutom av kvardröjande rasism från polisen och delar av det övriga samhället. Konflikterna med polisen har delvis skapat en alltför hög tolerans för brottslighet. De dåliga skolorna, de var ofta bättre tidigare i historien även om segregationen då var ännu större, har skapat problem på arbetsmarknaden och en ofta negativ attityd till att arbeta hårt i skolan. Även i Sverige är de mest ambitiösa eleverna sällan de populäraste men i det här fallet är problemet betydligt större. Många duktiga svarta elever hindras av sin omgivning från att utnyttja sina möjligheter att komma vidare i livet.

USA behöver genomgripande reformer för att bryta utanförskapet och garantera svarta samma möjligheter till trygghet och framgång som sina andra invånare. De gamla lösningarna har uppenbarligen misslyckats. Dess värre föreslår ofta de som säger sig tala för de svartas sak bara mer av de gamla lösningarna – bidrag, kvoteringslagar och ännu mer identitetspolitik som bara splittrar samhället ännu mer. Risken är att upploppen leder till ett bakslag som snarare blockerar än tvingar fram de reformer som verkligen behövs. Dess värre saknas idag den starka marknadsekonomiskt inriktade reformkraft som skulle kunna driva frågan åt rätt håll.

Demokraterna har fel lösningar men vill väl. Många republikaner tänker rätt men lägger alltför lite tid på frågan. Partiet är splittrat mellan en stor grupp traditionella liberaler i europeisk mening, en dysfunktionell president som bara träffar rätt ibland och en grupp som börjat tvivla på marknadsekonomin.

Prognosen för inte bara Minnesota förblir dyster. 

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun