Minns hur det var!

 
Förarbetet inför Allianssamarbetet kan inte mätas i månader eller år – utan decennier. De lärdomar som dragits måste vi ta med oss till nästa inkarnation, menar David Lindén.

Magnus Ek som är ordförande i Centerpartiets ungdomsförbund har helt rätt när han i förra veckans Svensk Tidskrift skriver att det är svårt att förstå ”hur mycket arbete som hela tiden krävdes för att hålla ihop Alliansen i regeringsställning”. Samtidigt känns det lite oroande att en av våra ledande borgerliga ungdomspolitiker i samma artikel hävdar att det tog ”månader, om inte år, av förhandlingar för att mejsla ut den gemensamma grunden inför valet 2006.”

Det tog i själva verket fyra årtionden och det borde en centerpartist som Ek förstå. I höst är det nämligen 40 år sedan bonden från Ramvik bröt det socialdemokratiska maktmonopolet. Men Fälldinregeringarna var ingen renodlad framgång då de visade att borgerligheten enbart ”käbblade” för att använda nutida politisk vokabulär. Dessutom tyckte vi om att ”äta varandras” väljare och både Centerpartiet eller Folkpartiet hade helst sluppit att regera tillsammans med Moderaterna.

Den andra perioden av borgerligt maktinnehav var Carl Bildts fyrpartiregering 1991-1994. Förvisso åstadkom den mycket som även dagens ”alliansare” skulle ha applåderat, men samarbetet gnisslade och både Centerpartiet och Folkpartiet flörtade öppet med idén om att tillsammans med Socialdemokraterna ”ta ansvar”. Olof Johansson gjorde också detta och bidrog till en svekdebatt och misstro som följde med långt in på 2000-talet. Skälet till att denna misstro försvann var att det fanns ledande politiska företrädare som var redo att kompromissa, också med hjärtefrågor.

Både Maud Olofsson och Moderaternas dåvarande partisekreterare Sven-Otto Littorin hade på tjänstemannanivå i Bildtregeringen bevittnat hur dåligt det kunde gå när man inte var beredd att lyssna på varandra. Till Alliansen kan man säga att de, lite tillspetsat, tog med sig idén om att bara för att man tillhörde ett borgerligt parti så betydde det inte att man ansåg att de andra borgerliga partierna bestod av högerspöken, bondtölpar, pingstpastorer eller viktigpettrar. Det sistnämnda är en karikatyr av Liberalernas företrädare.

Precis som Ek säger så finns det idag mer som förenar Alliansen än vad som skiljer partierna åt. Det märks inte minst i sociala medier där Ek och hans ordförandekollegor ser ut att gilla varandras sällskap, eller i det stundande Almedalen, där det numera är kutym att bjuda in sina Allianskollegor för mingel.

Nu är det dessutom vanligt att borgerliga ledarsidor tar in sommarvikarier inte enbart från det parti som ledarsidan sägs sympatisera med. En CUF:are kan jobba på en moderat ledarsida och en MUF:are på en centerpartistisk. Vi har helt enkelt lärt oss att tycka om varandra och därmed bli starkare. Lektioner vi måste hålla kvar för i opposition är det lätt ägna sig åt intern positionering och glömma att det riktiga arbetet börjar dagen efter valet 2018.

David Lindén är författare och historiker