Mittenlinjen
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MITTENLINJEN
ÅTsKILLIGA tecken tyder på att hrr
Ohlin och Hedlund – eller åtminstone hr Ohlin – överväger att göra
valrörelsen inför 1964 års val i
mittenlinjens tecken. Tanken tycks
vara att folkpartiet och centerpartiet genom ett nära samarbete både
skall kunna attrahera de väljare,
som framförallt vill se en borgerlig
samverkan, och förstärka sin ställning hos marginalväljarna mellan
borgerligheten och socialdemokratin.
Det taktiska resonemang, som
ligger bakom mittenlinjen, tycks
vara följande. Högerpartiet bedömes fortfarande vara så suspekt
i marginalväljarnas ögon att en
samverkan omfattande detta parti
skulle driva över ett skikt av väljare, s’om hittills i regel röstat med
folkpartiet eller centerpartiet till
socialdemokraterna. I varje fall
skulle det bli svårt att vinna röster
från socialdemokraterna. Genom
att samarbetet begränsas till folkpartiet och centerpartiet skulle
man slippa den belastningen – liksom de interna bekymmer, som
vissa radikala krafter på partiets
vänsterflygel skulle bereda det, om
man engagerade sig för en mera
allmän borgerlig samverkan. Folkpartiet som tätortsparti och centerpartiet som landsbygdsparti kan
därtill komplettera varandra. Jordbruksfrågorna är för dagen icke i
sådant läge att folkpartiets konsumentintressen och centerpartiets
producentintressen kan befaras bli
ett större hinder. De båda partierna
skulle därför kunna gå fram med
ett i huvudsak gemensamt program, som, även om det får karaktären av ett alternativ till den
socialdemokratiska regeringspolitiken, dock inte markerar någon djupare motsättning till socialdemokratin. Därmed skulle man undgå
en socialdemokratisk kraftansträngning av det slag, som vi fick uppleva vid 1960 års val i Sverige.
Skulle mittenlinjen rentav bli så
framgångsrik att ett regeringsskifte
kan komma i fråga förutsätter man
att högerpartiet med sin borgerliga
inställning, dvs. dess uppfattning
om nödvändigheten av ett regimskifte för att bryta socialdemokratins utveckling till statsbärande
parti, skulle göra högerpartiet till
ett villigt stödparti i riksdagen –
utan att man därför behövde taga
med det i regeringen.
För alla, som betraktar den borgerliga splittringen som en olycka
i dagens svenska politik, är varje
steg i riktning mot ett fastare
.t
284
samarbete borgerliga partier emellan i och för sig att hälsa med tillfredsställelse. Förutsättningen är
naturligtvis att syftet med ett dylikt
steg är att bereda väg för en allmän borgerlig samling och inte
stanna vid ett samarbete mellan
centern och folkpartiet.
En mittenlinje med en allmän
borgerlig samling som slutmål är
– det skall villigt erkännas –
bättre än ingen samverkan alls.
Men det är svårt att finna annat
än att den representerar en riskabel väg till en borgerlig samling.
Mittenlinjens företrädare kan frestas att vända udden icke blott
mot socialdemokraterna utan också
mot högerpartiet. Föreställer man
sig att högerpartiet är en belastning
kommer det – både i riksdagen
och i valrörelsen – att ligga nära
till hands att så mycket som möjligt distansera sig från högern för
att därigenom åstadkomma ett
slags politiskt alibi. Attacker mot
högerpartiet kan föda motattacker,
och så skulle vi vara tillbaka i den
klassiska situation, där två borgerliga partier dunkar på det tredje
medan socialdemokraterna pekar
finger åt den kraftlösa oppositionen.
Den här gången skulle en sådan
utveckling få mycket värre följder
än tidigare. De borgerliga väljarna
är utleda vid det borgerliga inbördeskriget. Att ånyo få se samma
skådespel av splittring och förvirring är förvisso mer än vad många
av dem skulle tåla vid. Vi skulle
riskera röststrejk på borgerlig sida.
Då skulle man verkligen ha berett
väg för den socialdemokratiska valseger, som på allvar kan aktualisera
socialiseringsplaner av den typ,
som det norska arbetarpartiet nu
öppet medgivit sig hysa. Den valseger nämligen, där socialdemokraterna får en så betryggande marginal för sin maktställning att de kan
känna sig någorlunda säkra för ett
par valperioder framåt.
Ur valstrategisk synpunkt ter sig
därtill mittenlinjen föga lovande.
striden om det rörliga väljarskiktet står ju i tätorterna – där 75%
av människorna i vårt land numera
bor. Socialdemokraternas ställning
står och faller i själva verket med
deras inflytande hos de ständigt
ökande skarorna av politiskt tämligen rotlösa väljare i städerna –
särskilt i de stora och mellanstora
städernas nytillkomna förorter.
Centerpartiet når inte fram till
dessa väljare i nämnvärd omfattning. Det är högern och folkpartiet,
som täcker denna känsliga och avgörande front. Om dessa båda partier arbetar sida vid sida bör de
kunna uträtta åtskilligt. Men träter
de inbördes lär de inte ha stora
utsikter att hävda sig gentemot
socialdemokraternas högeffektiva
valapparat.
Svensk Tidskrift har länge hävdat att en borgerlig samverkan omfattande alla de tre borgerliga partierna måste komma till stånd för
att återställa maktbalansen i samhället, dvs. i sista hand helt enkelt
för att rädda den svenska demokratin. Med den uppgiften för en borgerlig samverkan för ögonen är det
berättigat tala om behovet av en
demokratisk samling till värn mot
en politisk-ekonomisk trust, som
hotar att i all välmening etablera
sig som ett statsbärande parti. Vi
betvivlar ingalunda den svenska
socialdemokratins goda vilja och
demokratiska sinnelag. Men vi betvivlar den socialdemokratiska ledningens förmåga att begränsa ansvällningen av den maktposition,
som samhällsutvecklingen, dess
egen skicklighet och framförallt
oppositionens splittring givit den.
Om icke i dag så i morgon kan en
allvarlig kris komma att drabba
285
det demokratiska systemet här i
Sverige – därest icke oppositionen förmår samla sig till att bli en
verklig motvikt i vårt lands politiska liv. Skulle dessa farhågor vara
oberättigade kan en mittenlinje anses vara en realistisk utväg för
folkpartiledaren i en trängd situation, där folkpartiets sammanhållning hör med i bilden. Men om de
är berättigade, om det i längden är
farligt för det svenska folkstyret
att socialdemokraterna decennium
efter decennium sitter kvar vid regeringsmakten, då representerar
mittenlinjen en småklokhet på kort
sikt, som i framtiden kan stå det
svenska samhället dyrt.
ÅTsKILLIGA tecken tyder på att hrr
Ohlin och Hedlund – eller åtminstone hr Ohlin – överväger att göra
valrörelsen inför 1964 års val i
mittenlinjens tecken. Tanken tycks
vara att folkpartiet och centerpartiet genom ett nära samarbete både
skall kunna attrahera de väljare,
som framförallt vill se en borgerlig
samverkan, och förstärka sin ställning hos marginalväljarna mellan
borgerligheten och socialdemokratin.
Det taktiska resonemang, som
ligger bakom mittenlinjen, tycks
vara följande. Högerpartiet bedömes fortfarande vara så suspekt
i marginalväljarnas ögon att en
samverkan omfattande detta parti
skulle driva över ett skikt av väljare, s’om hittills i regel röstat med
folkpartiet eller centerpartiet till
socialdemokraterna. I varje fall
skulle det bli svårt att vinna röster
från socialdemokraterna. Genom
att samarbetet begränsas till folkpartiet och centerpartiet skulle
man slippa den belastningen – liksom de interna bekymmer, som
vissa radikala krafter på partiets
vänsterflygel skulle bereda det, om
man engagerade sig för en mera
allmän borgerlig samverkan. Folkpartiet som tätortsparti och centerpartiet som landsbygdsparti kan
därtill komplettera varandra. Jordbruksfrågorna är för dagen icke i
sådant läge att folkpartiets konsumentintressen och centerpartiets
producentintressen kan befaras bli
ett större hinder. De båda partierna
skulle därför kunna gå fram med
ett i huvudsak gemensamt program, som, även om det får karaktären av ett alternativ till den
socialdemokratiska regeringspolitiken, dock inte markerar någon djupare motsättning till socialdemokratin. Därmed skulle man undgå
en socialdemokratisk kraftansträngning av det slag, som vi fick uppleva vid 1960 års val i Sverige.
Skulle mittenlinjen rentav bli så
framgångsrik att ett regeringsskifte
kan komma i fråga förutsätter man
att högerpartiet med sin borgerliga
inställning, dvs. dess uppfattning
om nödvändigheten av ett regimskifte för att bryta socialdemokratins utveckling till statsbärande
parti, skulle göra högerpartiet till
ett villigt stödparti i riksdagen –
utan att man därför behövde taga
med det i regeringen.
För alla, som betraktar den borgerliga splittringen som en olycka
i dagens svenska politik, är varje
steg i riktning mot ett fastare
.t
284
samarbete borgerliga partier emellan i och för sig att hälsa med tillfredsställelse. Förutsättningen är
naturligtvis att syftet med ett dylikt
steg är att bereda väg för en allmän borgerlig samling och inte
stanna vid ett samarbete mellan
centern och folkpartiet.
En mittenlinje med en allmän
borgerlig samling som slutmål är
– det skall villigt erkännas –
bättre än ingen samverkan alls.
Men det är svårt att finna annat
än att den representerar en riskabel väg till en borgerlig samling.
Mittenlinjens företrädare kan frestas att vända udden icke blott
mot socialdemokraterna utan också
mot högerpartiet. Föreställer man
sig att högerpartiet är en belastning
kommer det – både i riksdagen
och i valrörelsen – att ligga nära
till hands att så mycket som möjligt distansera sig från högern för
att därigenom åstadkomma ett
slags politiskt alibi. Attacker mot
högerpartiet kan föda motattacker,
och så skulle vi vara tillbaka i den
klassiska situation, där två borgerliga partier dunkar på det tredje
medan socialdemokraterna pekar
finger åt den kraftlösa oppositionen.
Den här gången skulle en sådan
utveckling få mycket värre följder
än tidigare. De borgerliga väljarna
är utleda vid det borgerliga inbördeskriget. Att ånyo få se samma
skådespel av splittring och förvirring är förvisso mer än vad många
av dem skulle tåla vid. Vi skulle
riskera röststrejk på borgerlig sida.
Då skulle man verkligen ha berett
väg för den socialdemokratiska valseger, som på allvar kan aktualisera
socialiseringsplaner av den typ,
som det norska arbetarpartiet nu
öppet medgivit sig hysa. Den valseger nämligen, där socialdemokraterna får en så betryggande marginal för sin maktställning att de kan
känna sig någorlunda säkra för ett
par valperioder framåt.
Ur valstrategisk synpunkt ter sig
därtill mittenlinjen föga lovande.
striden om det rörliga väljarskiktet står ju i tätorterna – där 75%
av människorna i vårt land numera
bor. Socialdemokraternas ställning
står och faller i själva verket med
deras inflytande hos de ständigt
ökande skarorna av politiskt tämligen rotlösa väljare i städerna –
särskilt i de stora och mellanstora
städernas nytillkomna förorter.
Centerpartiet når inte fram till
dessa väljare i nämnvärd omfattning. Det är högern och folkpartiet,
som täcker denna känsliga och avgörande front. Om dessa båda partier arbetar sida vid sida bör de
kunna uträtta åtskilligt. Men träter
de inbördes lär de inte ha stora
utsikter att hävda sig gentemot
socialdemokraternas högeffektiva
valapparat.
Svensk Tidskrift har länge hävdat att en borgerlig samverkan omfattande alla de tre borgerliga partierna måste komma till stånd för
att återställa maktbalansen i samhället, dvs. i sista hand helt enkelt
för att rädda den svenska demokratin. Med den uppgiften för en borgerlig samverkan för ögonen är det
berättigat tala om behovet av en
demokratisk samling till värn mot
en politisk-ekonomisk trust, som
hotar att i all välmening etablera
sig som ett statsbärande parti. Vi
betvivlar ingalunda den svenska
socialdemokratins goda vilja och
demokratiska sinnelag. Men vi betvivlar den socialdemokratiska ledningens förmåga att begränsa ansvällningen av den maktposition,
som samhällsutvecklingen, dess
egen skicklighet och framförallt
oppositionens splittring givit den.
Om icke i dag så i morgon kan en
allvarlig kris komma att drabba
285
det demokratiska systemet här i
Sverige – därest icke oppositionen förmår samla sig till att bli en
verklig motvikt i vårt lands politiska liv. Skulle dessa farhågor vara
oberättigade kan en mittenlinje anses vara en realistisk utväg för
folkpartiledaren i en trängd situation, där folkpartiets sammanhållning hör med i bilden. Men om de
är berättigade, om det i längden är
farligt för det svenska folkstyret
att socialdemokraterna decennium
efter decennium sitter kvar vid regeringsmakten, då representerar
mittenlinjen en småklokhet på kort
sikt, som i framtiden kan stå det
svenska samhället dyrt.