Moral och politik
1945
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MORAL
OCH POLITII(
VARKEN i gången tid eller, än mindre, i nuvarande vargatider
torde förverkligandet av moralens krav i det internationella umgänget för staternas styresmän framstå såsom en statens vitala
uppgift. Allra minst är detta fallet med stormakternas ledare, och
när understundom dessa göra moraliska uttalanden för att stimulera de sina till ökat intresse och aktivitet visar sig i regel, att
senare, vid en verklig konflikt mellan statsintressena och dylika uttalanden, dessa, hur högtidliga och bindande de än må vara, på ett
eller annat sätt bortförklaras eller omtolkas. Att förundra sig häröver är verklighetsfrämmande; hur beklagligt det än må vara,
att mänskligheten ej hunnit längre, bör man väl snarare tycka,
att den omständigheten att dylika uttalanden dock göras och följaktligen anses ha något slags betydelse, är en, om ock något anspråkslös tribut åt moraliska begrepp.
Att de moraliska krav, som sålunda stormakterna, trots deras
större möjligheter att internationellt hävda desamma, icke vilja
underkasta sig, skulle vara särskilt lämpade som ett politiskt rättesnöre för de små staterna kan knappast göras gällande. Dessa stater kunna, om de själva ej ha annat mål än att, utan förfördelande av andra, arbeta för sin egen utveckling, förvisso ha ett
stort intresse av att gent emot de stora- och även sinsemellanåberopa moralens krav. Men att ensam i en värld, som handlar efter
andra regler, följa moralens bud, sådana dessa gälla individerna
emellan, kan för en stat vara lika farligt och lika oförsvarligt
som att sätta i gång en isolerad avrustning. »Var och en välbetänkt politicus och fäderneslandets älskare måste före allting se
på sin egen herres och sitt fädernesrikes securitet och förkovring»
skrev Axel Oxenstierna år 1613. Har sedan dess världen undergått
någon ändring har denna i varje fall i senare tid icke gått i riktning mot att tillerkänna moralen någon särskilt rymlig plats vid
avgörandet av frågor om »fädernesrikets securitet och förkovring».
I den svenska pressen, på folkmöten och annorstädes har emellertid såväl från svenskt som annat håll gjorts gällande, att Sve- 85
Moral och politik
rige ej kan, moraliskt sett, ta ansvaret för att förhålla sig passivt inför händelserna i Norge och Danmark, utan att det är vår
plikt att, till förebyggande av ytterligare förödelse från ockupationsmakten sida, ingripa med militära medel, om annat ej hjälper.
Kraven variera mellan yrkanden på ett inträde i kriget på de allierades sida och ett till art och följder något oklart fattat s. k.
polisiärt ingripande, sedan i Tyskland kriget avgjorts genom den
tyska fälthärens nederlag och sprängning. Skillnaden i praktiken
mellan dessa krav synes ej vara alltför stor. Så länge tyskarna
äro kvar i det ockuperade landet, lära de, det har erfarenheten
lärt, försvara sig med näbbar och klor, med V-vapen och annat, och
åtminstone Norge erbjuder i det avseendet utomordentliga möjligheter.
Det högljudda talet att moral och plikt obetingat kräver ett
militärt ingripande bör därför granskas i sömmarna. Offer av
svenska liv och, måhända, svensk bygd för att rädda liv och bygd i
grannländerna bär moralens hallstämpel endast om offret göres enbart av dem, som påyrka detsamma eller eljest äro därtill villiga.
Att tvångsvis offra andra har i synnerhet om man icke själv kan
deltaga i offret mycket litet med moralen att skaffa. Naturligtvis
ter sig betänksamhet därutinnan icke fullt så heroisk som att tala
om kulor och krut på folkmöten men icke förty måste, även nordiska länder emellan, hävdas att när det gäller krig eller fred
måste andra än känslosynpunkter vara utslagsgivande.
För ett svenskt ingripande i kriget fordras att ett svenskt vitalt
riksvårdande intresse skall stå på spel och att detta skall vara
fullt påtagligt. Eljest kunna icke landets vapenföra män, som
kanske ingalunda alla äro lika övertygade om moralens kategoriska krav, beordras att bringa de offer, som oundvikligen följa
med ett sådant ingripande, det må sedan kallas polisiärt eller ej.
Godkänner man enbart moraliska synpunkter såsom tvingande
grund för en stat att gå i krig för att hjälpa en annan stat i nöd,
är man inne på farliga vägar. Att så är fallet visar den på visst
håll framkomna uppfattningen att Sverige handlat orätt genom
att, för undvikande av en för Sverige farlig konflikt med Tyskland,
tillåta permittentresor genom Sverige till och från Norge. Ingen
annan stat i vårt läge – säkerligen icke något av våra grannländer – skulle ha handlat på annat sätt under motsvarande förhållanden. Frågan gällde endast huru snart vi, utan att äventyra
de svenska intressen, som föranlett transiteringen, kunde upphöra
med ett förfarande, som självfallet i och för sig omöjligen var till- 86
&’ o
Moral och politik
talande utan ytterst motbjudande och som även ur andra synpunkter var ofördelaktigt för vårt land.
Ej heller den skuldkänsla, som föranledes av det faktum att
vi, till skillnad mot våra grannländer och andra småstater, hittills fått stå utanför kriget, kan tillerkännas någon förnuftig
grund. Ett gynnsamt geografiskt läge skapar ingen skuld. Det
anser väl ej heller dessa samvetsömma. Utan här kommer man tillbaka till känslan av att moralisk skuld vidlåder den som ej deltager i de stora makternas kamp- antingen därför att denna anses gälla en strid mellan det goda och det onda eller en kamp för
och emot Sveriges verkliga väl eller att vi moraliskt sett ej kunna
frånsäga oss ansvaret för våra grannländers öde.
Att världskampen i hög grad gäller en strid mellan stormaktsintressen och att de moraliska synpunkterna åtminstone från Rysslands sida huvudsakligen spela rollen av propaganda torde väl
knappast kunna på allvar bestridas. Ej heller kan förnekas, att
även om Sverige genom de allierades kamp undgått en säker
undergång i vargens gap, det ännu återstår att se om ej samma
kamp leder till – förr eller senare – att Sverige krossas i björnens famntag. Fördelen av ett uppskov är uppenbar, med allt vad
som kan hända i denna ovissa värld, men ej så avgörande, att
Sverige i Rysslands och dess medallierades förkrossande seger
och diktatoriska herravälde i Europa odelat kan se en seger även
för sina livsintressen.
Vad våra grannländers öde beträffar kan ej begäras, att vi i
det hänseendet skola bekänna oss ha någon skuld. Vi ha ej haft
något inflytande på Finlands politik mot Ryssland och allra minst
på Norges och Danmarks försvarspolitik. Tvärtom kan man väl
säga, att det ej var långt ifrån att den försvarsnihilistiska smittan
från Danmark och Norge blivit även vår ofärd. Att erinra härom
är icke ur vägen, då ogrundat klander för passivitet riktas mot
Sverige. Hade däremot Norden haft en gemensam utrikes- och
försvarspolitik, på vilken Sverige kunnat övat inflytande, skulle
frågan om Sveriges ansvar ha varit en helt annan.
Så står då kvar – efter allt fåfängligt tal om Sveriges moraliska skuld- endast frågan: är ett svenskt militärt ingripande, i
den ena eller andra formen, en svensk riksvårdande uppgift, som
svenska statens styresmän ej kunna, utan att äventyra Sveriges
politiska framtid och utan att förneka dess forntid, eftersätta.
Självfallet är att vid tal om sådana riksvårdande uppgifter ej
kan lämnas åsido det förhållandet att Sverige lokalt är ett centrum
87
. _.·,
).
. ’
f…!’..’
; ..;
– ’ ~- ·f.,'”’-· ..~ .. j … -· ,:.
Moral och politik
för en språklig, kulturell och rättslig samhörighet, Norden, och
att ett attentat mot en del av denna samhörighet därför har sin
spets riktad även mot Sverige. Särskilt gäller detta Finland, som
är från grund till tak en svensk statsbyggnad, men även Danmark
och Norge. Anarki och förödelse i dessa länder kan därför icke
vara Sverige likgiltigt. Ett bevis på att detta också uppmärksammats av den svenska regeringen äro, vad Danmark och Norge
beträffar, bl. a. de åtgärder, som vidtagits för utbildning av danska
och norska polistrupper, avsedda att insättas till medborgarnas
skydd i stridens för dem särskilt farliga sista skede. En sådan
form för det behövliga skyddet är från alla synpunkter sett lämpligare än ett svenskt militärt ingripande, som åtminstone många
norrmän inte torde önska och som lätt kan föranleda ömtåliga
situationer av för samhörighetskänslan allt annat än fördelaktigt slag.
Givetvis kan den situationen emellertid tänkas, att ett militärt
bistånd skulle kunna lämnas Norge eller Danmark efter det europeiska krigets upphörande utan risk för utrikespolitiska komplikationer, om detta bistånd påkallades från de ockuperade länderna.
Särskilt uppfordrande bleve läget, om terror och skövling hotade
dem. Men förutsättningen vore att det låge i Sveriges och Nordens
vitala intresse att pacificeringen skedde utan ingripande från icke
nordiskt håll. Och i den frågan måste Sverige sorgfälligt väga alla
motstående intressen.
Till stöd för inträde i kriget på de allierades sida ha på sina håll
åberopats att Sverige genom en sådan insats skulle bereda vägen
för ett kommande regionalt nordiskt-politiskt samarbete.
Kan ett sådant samarbete överhuvud förverk1igas inom den ram,
som de segrande makterna komma att föreskriva, och motsvarar
detta samarbete Norges och Danmarks intressen, sådana dessa länder uppfatta desamma, lär samarbetet komma till stånd, även om
något militärt ingripande i krigets sista skede ej äger rum från
svensk sida. Ett ekonomiskt och militärt starkt Sverige är därvid en centralpunkt, som genom det stöd och den hjälp det kan ge,
kan inverka på de krafter i Danmark och Norge, som föredraga
att bibehålla en viss oavhängighet av segrarmakterna. Äro dessa
krafter alltför svaga lär den omständigheten att vi ingripit och
sällat oss till raden av övriga, i förhållandet till stormakterna
vanmäktiga småstater, ej göra saken så mycket bättre.
Det kan dessutom i hög grad betvivlas, att den fred, som kommer att slutas, blir av den för mänskligheten välgörande beskaf- 88
&’ • _J-!_ ___ _
Moral och politik
fenhet, att det är ett eftersträvansvärt mål att, utan möjlighet att
inverka på dess utformning, formellt genom ett inträde i kriget
vara med bland dem som bära ansvaret för dess följder. De intressen, som vi kunna ha någon förhoppning om att få beaktade,
torde ligga på ett sådant plan att de kunna göras gällande utanför
de egentliga fredsförhandlingarna.
Men passivt mot de lidande småstaterna kan Sverige icke stå.
Det har också Sverige i sanning besinnat. Milliarder ha ställts
till förfogande för återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade små-
staterna. Svenskt ingripande med livsförnödenheter och personlig
hjälp har, i den utsträckning, som de krigförande det tillåtit, hjälpt
till att lindra nöden i dessa länder. Hjälpverksamhet även inom
Sverige har haft en omfattning, som torde sakna motstycke i nå-
got land av motsvarande storlek. Och förberedelser för ytterligare
verksamhet i olika avseenden till nödens lindrande äro i full gång.
Då klander riktas mot Sverige för passivitet ha vi rätt att göra
sådana påpekanden. Och för en svensk är det en särskild glädje
att kunna fastslå, att i fråga om det slagets aktivitet råder ingen
meningsskiljaktighet svenskar emellan. Varm medkänsla med de
av olyckan drabbade förenar sig här med tacksamhet över att till
deras undsättning kunna begagna tillgångar, som, om ödet varit
oss oblitt, gått under i krigets malström. Här går utan tvekan
Sveriges väg och den är för Sverige den naturliga och bästa.
S9
i··:
. 4*’ ·.
..
OCH POLITII(
VARKEN i gången tid eller, än mindre, i nuvarande vargatider
torde förverkligandet av moralens krav i det internationella umgänget för staternas styresmän framstå såsom en statens vitala
uppgift. Allra minst är detta fallet med stormakternas ledare, och
när understundom dessa göra moraliska uttalanden för att stimulera de sina till ökat intresse och aktivitet visar sig i regel, att
senare, vid en verklig konflikt mellan statsintressena och dylika uttalanden, dessa, hur högtidliga och bindande de än må vara, på ett
eller annat sätt bortförklaras eller omtolkas. Att förundra sig häröver är verklighetsfrämmande; hur beklagligt det än må vara,
att mänskligheten ej hunnit längre, bör man väl snarare tycka,
att den omständigheten att dylika uttalanden dock göras och följaktligen anses ha något slags betydelse, är en, om ock något anspråkslös tribut åt moraliska begrepp.
Att de moraliska krav, som sålunda stormakterna, trots deras
större möjligheter att internationellt hävda desamma, icke vilja
underkasta sig, skulle vara särskilt lämpade som ett politiskt rättesnöre för de små staterna kan knappast göras gällande. Dessa stater kunna, om de själva ej ha annat mål än att, utan förfördelande av andra, arbeta för sin egen utveckling, förvisso ha ett
stort intresse av att gent emot de stora- och även sinsemellanåberopa moralens krav. Men att ensam i en värld, som handlar efter
andra regler, följa moralens bud, sådana dessa gälla individerna
emellan, kan för en stat vara lika farligt och lika oförsvarligt
som att sätta i gång en isolerad avrustning. »Var och en välbetänkt politicus och fäderneslandets älskare måste före allting se
på sin egen herres och sitt fädernesrikes securitet och förkovring»
skrev Axel Oxenstierna år 1613. Har sedan dess världen undergått
någon ändring har denna i varje fall i senare tid icke gått i riktning mot att tillerkänna moralen någon särskilt rymlig plats vid
avgörandet av frågor om »fädernesrikets securitet och förkovring».
I den svenska pressen, på folkmöten och annorstädes har emellertid såväl från svenskt som annat håll gjorts gällande, att Sve- 85
Moral och politik
rige ej kan, moraliskt sett, ta ansvaret för att förhålla sig passivt inför händelserna i Norge och Danmark, utan att det är vår
plikt att, till förebyggande av ytterligare förödelse från ockupationsmakten sida, ingripa med militära medel, om annat ej hjälper.
Kraven variera mellan yrkanden på ett inträde i kriget på de allierades sida och ett till art och följder något oklart fattat s. k.
polisiärt ingripande, sedan i Tyskland kriget avgjorts genom den
tyska fälthärens nederlag och sprängning. Skillnaden i praktiken
mellan dessa krav synes ej vara alltför stor. Så länge tyskarna
äro kvar i det ockuperade landet, lära de, det har erfarenheten
lärt, försvara sig med näbbar och klor, med V-vapen och annat, och
åtminstone Norge erbjuder i det avseendet utomordentliga möjligheter.
Det högljudda talet att moral och plikt obetingat kräver ett
militärt ingripande bör därför granskas i sömmarna. Offer av
svenska liv och, måhända, svensk bygd för att rädda liv och bygd i
grannländerna bär moralens hallstämpel endast om offret göres enbart av dem, som påyrka detsamma eller eljest äro därtill villiga.
Att tvångsvis offra andra har i synnerhet om man icke själv kan
deltaga i offret mycket litet med moralen att skaffa. Naturligtvis
ter sig betänksamhet därutinnan icke fullt så heroisk som att tala
om kulor och krut på folkmöten men icke förty måste, även nordiska länder emellan, hävdas att när det gäller krig eller fred
måste andra än känslosynpunkter vara utslagsgivande.
För ett svenskt ingripande i kriget fordras att ett svenskt vitalt
riksvårdande intresse skall stå på spel och att detta skall vara
fullt påtagligt. Eljest kunna icke landets vapenföra män, som
kanske ingalunda alla äro lika övertygade om moralens kategoriska krav, beordras att bringa de offer, som oundvikligen följa
med ett sådant ingripande, det må sedan kallas polisiärt eller ej.
Godkänner man enbart moraliska synpunkter såsom tvingande
grund för en stat att gå i krig för att hjälpa en annan stat i nöd,
är man inne på farliga vägar. Att så är fallet visar den på visst
håll framkomna uppfattningen att Sverige handlat orätt genom
att, för undvikande av en för Sverige farlig konflikt med Tyskland,
tillåta permittentresor genom Sverige till och från Norge. Ingen
annan stat i vårt läge – säkerligen icke något av våra grannländer – skulle ha handlat på annat sätt under motsvarande förhållanden. Frågan gällde endast huru snart vi, utan att äventyra
de svenska intressen, som föranlett transiteringen, kunde upphöra
med ett förfarande, som självfallet i och för sig omöjligen var till- 86
&’ o
Moral och politik
talande utan ytterst motbjudande och som även ur andra synpunkter var ofördelaktigt för vårt land.
Ej heller den skuldkänsla, som föranledes av det faktum att
vi, till skillnad mot våra grannländer och andra småstater, hittills fått stå utanför kriget, kan tillerkännas någon förnuftig
grund. Ett gynnsamt geografiskt läge skapar ingen skuld. Det
anser väl ej heller dessa samvetsömma. Utan här kommer man tillbaka till känslan av att moralisk skuld vidlåder den som ej deltager i de stora makternas kamp- antingen därför att denna anses gälla en strid mellan det goda och det onda eller en kamp för
och emot Sveriges verkliga väl eller att vi moraliskt sett ej kunna
frånsäga oss ansvaret för våra grannländers öde.
Att världskampen i hög grad gäller en strid mellan stormaktsintressen och att de moraliska synpunkterna åtminstone från Rysslands sida huvudsakligen spela rollen av propaganda torde väl
knappast kunna på allvar bestridas. Ej heller kan förnekas, att
även om Sverige genom de allierades kamp undgått en säker
undergång i vargens gap, det ännu återstår att se om ej samma
kamp leder till – förr eller senare – att Sverige krossas i björnens famntag. Fördelen av ett uppskov är uppenbar, med allt vad
som kan hända i denna ovissa värld, men ej så avgörande, att
Sverige i Rysslands och dess medallierades förkrossande seger
och diktatoriska herravälde i Europa odelat kan se en seger även
för sina livsintressen.
Vad våra grannländers öde beträffar kan ej begäras, att vi i
det hänseendet skola bekänna oss ha någon skuld. Vi ha ej haft
något inflytande på Finlands politik mot Ryssland och allra minst
på Norges och Danmarks försvarspolitik. Tvärtom kan man väl
säga, att det ej var långt ifrån att den försvarsnihilistiska smittan
från Danmark och Norge blivit även vår ofärd. Att erinra härom
är icke ur vägen, då ogrundat klander för passivitet riktas mot
Sverige. Hade däremot Norden haft en gemensam utrikes- och
försvarspolitik, på vilken Sverige kunnat övat inflytande, skulle
frågan om Sveriges ansvar ha varit en helt annan.
Så står då kvar – efter allt fåfängligt tal om Sveriges moraliska skuld- endast frågan: är ett svenskt militärt ingripande, i
den ena eller andra formen, en svensk riksvårdande uppgift, som
svenska statens styresmän ej kunna, utan att äventyra Sveriges
politiska framtid och utan att förneka dess forntid, eftersätta.
Självfallet är att vid tal om sådana riksvårdande uppgifter ej
kan lämnas åsido det förhållandet att Sverige lokalt är ett centrum
87
. _.·,
).
. ’
f…!’..’
; ..;
– ’ ~- ·f.,'”’-· ..~ .. j … -· ,:.
Moral och politik
för en språklig, kulturell och rättslig samhörighet, Norden, och
att ett attentat mot en del av denna samhörighet därför har sin
spets riktad även mot Sverige. Särskilt gäller detta Finland, som
är från grund till tak en svensk statsbyggnad, men även Danmark
och Norge. Anarki och förödelse i dessa länder kan därför icke
vara Sverige likgiltigt. Ett bevis på att detta också uppmärksammats av den svenska regeringen äro, vad Danmark och Norge
beträffar, bl. a. de åtgärder, som vidtagits för utbildning av danska
och norska polistrupper, avsedda att insättas till medborgarnas
skydd i stridens för dem särskilt farliga sista skede. En sådan
form för det behövliga skyddet är från alla synpunkter sett lämpligare än ett svenskt militärt ingripande, som åtminstone många
norrmän inte torde önska och som lätt kan föranleda ömtåliga
situationer av för samhörighetskänslan allt annat än fördelaktigt slag.
Givetvis kan den situationen emellertid tänkas, att ett militärt
bistånd skulle kunna lämnas Norge eller Danmark efter det europeiska krigets upphörande utan risk för utrikespolitiska komplikationer, om detta bistånd påkallades från de ockuperade länderna.
Särskilt uppfordrande bleve läget, om terror och skövling hotade
dem. Men förutsättningen vore att det låge i Sveriges och Nordens
vitala intresse att pacificeringen skedde utan ingripande från icke
nordiskt håll. Och i den frågan måste Sverige sorgfälligt väga alla
motstående intressen.
Till stöd för inträde i kriget på de allierades sida ha på sina håll
åberopats att Sverige genom en sådan insats skulle bereda vägen
för ett kommande regionalt nordiskt-politiskt samarbete.
Kan ett sådant samarbete överhuvud förverk1igas inom den ram,
som de segrande makterna komma att föreskriva, och motsvarar
detta samarbete Norges och Danmarks intressen, sådana dessa länder uppfatta desamma, lär samarbetet komma till stånd, även om
något militärt ingripande i krigets sista skede ej äger rum från
svensk sida. Ett ekonomiskt och militärt starkt Sverige är därvid en centralpunkt, som genom det stöd och den hjälp det kan ge,
kan inverka på de krafter i Danmark och Norge, som föredraga
att bibehålla en viss oavhängighet av segrarmakterna. Äro dessa
krafter alltför svaga lär den omständigheten att vi ingripit och
sällat oss till raden av övriga, i förhållandet till stormakterna
vanmäktiga småstater, ej göra saken så mycket bättre.
Det kan dessutom i hög grad betvivlas, att den fred, som kommer att slutas, blir av den för mänskligheten välgörande beskaf- 88
&’ • _J-!_ ___ _
Moral och politik
fenhet, att det är ett eftersträvansvärt mål att, utan möjlighet att
inverka på dess utformning, formellt genom ett inträde i kriget
vara med bland dem som bära ansvaret för dess följder. De intressen, som vi kunna ha någon förhoppning om att få beaktade,
torde ligga på ett sådant plan att de kunna göras gällande utanför
de egentliga fredsförhandlingarna.
Men passivt mot de lidande småstaterna kan Sverige icke stå.
Det har också Sverige i sanning besinnat. Milliarder ha ställts
till förfogande för återuppbyggnadsarbetet i de krigshärjade små-
staterna. Svenskt ingripande med livsförnödenheter och personlig
hjälp har, i den utsträckning, som de krigförande det tillåtit, hjälpt
till att lindra nöden i dessa länder. Hjälpverksamhet även inom
Sverige har haft en omfattning, som torde sakna motstycke i nå-
got land av motsvarande storlek. Och förberedelser för ytterligare
verksamhet i olika avseenden till nödens lindrande äro i full gång.
Då klander riktas mot Sverige för passivitet ha vi rätt att göra
sådana påpekanden. Och för en svensk är det en särskild glädje
att kunna fastslå, att i fråga om det slagets aktivitet råder ingen
meningsskiljaktighet svenskar emellan. Varm medkänsla med de
av olyckan drabbade förenar sig här med tacksamhet över att till
deras undsättning kunna begagna tillgångar, som, om ödet varit
oss oblitt, gått under i krigets malström. Här går utan tvekan
Sveriges väg och den är för Sverige den naturliga och bästa.
S9
i··:
. 4*’ ·.
..