Mordet i Sarajevo 1914
1941
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
MORDET
I SARAJEVO 19141
Av docenten TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala
MoRDET på ärkehertig Frans Ferdinand och hans gemål den
28 juni 1914 var bland de hårdast omstridda händelserna i 1920-
talets stora debatt om de olika makternas andel i skulden till det
första världskriget. Och detta var naturligt. Den åtgärd, som
omedelbart vållade katastrofen, var Österrikes ultimatum till Serbien. Dettas större eller mindre berättigande enligt dåtida folkrättsliga sedvänjor är därför en kärnpunkt, då ansvaret för kriget
skall avvägas. Om de hårda kraven voro befogade, då faller moraliskt sett en tyngre skuld på Serbien än på Dubbelmonarkin;
om händelserna däremot rätteligen icke kunna sägas hava komprometterat Belgradregeringen och dess funktionärer tillräckligt
svårt för att motivera sådana fordringar, då blir avvägningen den
motsatta. Bakgrunden och upphovet’ till tragedin i Sarajevo ”äro
därför av den största vikt för hela krigsskuldfrågan; på grund
av detta spörsmåls utnyttjande i Versaillestraktatens artikel 231
fingo de också omedelbar praktisk-politisk betydelse.
Frågan består egentligen av två delproblem av mycket olika
betydelse och svårighetsgrad. Det ena och vida viktigare rör det
politisk-historiska sammanhanget. Det andra, som här först i
korthet skall behandlas, gäller själva attentatet och dess omedelbara förhistoria – tillvägagångssättet, mördarnas identitet och
bevekelsegrunder, deras anskaffning av vapnen och deras färd
från Belgrad till Sarajevo. Dessa detaljer äro i och för sig ur
historisk synpunkt av mindre intresse. De blevo för övrigt i huvudsak ganska snabbt utredda. Det väsentliga av förloppet blev
känt redan vid undersökningen kort efter mordet och således före
krigsutbrottet. Full klarhet vanns vid den omfattande rättegång,
som hölls i oktober 1914 i Sarajevo och som av allt att döma ägde
rum under korrekta former med stor frihet för försvaret. Proto- 1 Provföreläsning över förelagt ämne vid Uppsala Universitet den 22 april 1941.
·….
399
_,.
·’
Torvald T:son Höjer
kollen utgåvos redan 1918 i en starkt sammandragen tysk översättning av pseudonymen »Professor Pharos» – troligen jesuiten
pater Puntigam. En fullständig fransk översättning publicerades
1930 av serhofilen Mousset. Den har dock knappast ännu i högre
grad hunnit användas i litteraturen.
Det kan vara lämpligt att redan nu erinra om huvudpunkterna
i händelseförloppet. Ånda sedan hösten 1913 hade den österrikiske
tronföljaren planerat att deltaga i den manöver med två armekårer, vilken i juni 1914 skulle hållas i trakten av Sarajevo. Hans
bevekelsegrunder för denna resa voro flere. Som nitisk militär
ville han stifta bekantskap med förhållandena vid en av monarkins mest utsatta gränser. Ur politisk synpunkt var det av vikt
att genom ett dylikt besök – det första efter Frans Josephs eget
1910 – stärka känslorna hos de lojala bland befolkningen i de
oroliga och utifrån hotade nyvunna provinserna och att giva ett
påtagligt intryck av den högsta riksledningens intresse för dessa
landsändar. Slutligen låg det honom om hjärtat att bereda sin
varmt älskade morganatiska gemål ett tillfälle att framträda så-
som hans jämlike, något som den stela etiketten i monarkins centrala delar icke tillät.
I mars offentliggjorde pressen nyheten om tronföljarens beramade bosniska färd. På två håll, som dock stodo i viss förbindelse
med varandra, beslöto bosnisk-serbiska fanatiker att utnyttja hans
resa för att mörda honom. Det var dels några ännu ej tjugoåriga
bosniaker, Printsip, Tjabrinovitj och Grabezj, vilka vistades i
Belgrad och där umgingos i extremt nationalistiska kretsar, dels
ett antal ungdomar med liknande sympatier i själva Sarajevotrakten, med läraren Iljitj som ledare. Viktigast var den förra
gruppen. Den trädde i kontakt med den serbiske majoren Voja
Tankositj, från Balkankrigen känd som en av Serbiens främsta
friskarechefer och en ledande ande i flere ytterligtgående nationalistiska organisationer. Han skaffade dem bomber, pistoler, ammunition och pengar och lät sin medhjälpare Milan Tsiganovitj,
ursprungligen bosniak men då för tiden serbisk järnvägstjänsteman, giva dem skjutlektioner. Den 28 maj lämnade de Belgrad
och smugglades med vapen och allt över gränsen på en hemlig
väg, en av de s. k. kanaler eller tunnlar, som de serbiska uppviglingsorganisationerna ordnat in i Bosnien och Herzegovina. I
Sarajevo trädde de i kontakt med Iljitjs grupp av likasinnade.
Då ärkehertigen och hans gemål på förmiddagen den 28 juni
körde in i Bosniens huvudstad, stodo längs Appelkajen på väg till
400
Mordet i Sarajevo 1914
rådhuset, där de höga gästerna skulle avlägga besök, sju beväpnade fanatiker på post. En av dem, Tjabrinovitj, kastade en bomb.
Den förfelade emellertid sitt mål och skadade blott ett par personer i bilen näst efter ärkehertigens. Ingen av de övriga sammansvurna kom sig för med ett försök, och kortegen fortsatte till
rådhuset. Efter besöket där överenskommo Frans Ferdinand och
guvernören Potiorek, att återfärden till följd av attentatet också
skulle företagas längs den breda och lättöverskådliga kajen. Förut
hade man planerat att i stället svänga av åt höger in i en smalare gata. Då nu den första bilen, i vilken Sarajevos borgmästare
satt, nådde detta avtagshörn, skedde ett ödesdigert misstag. Den
vände in på den ursprungligen avsedda vägen, och ärkehertigens
bil, som kom därnäst, följde efter. Potiorek ropade genast åt
chauffören att köra kajen i stället. Bilen bromsade då in och kom
att stå så gott som orörlig några steg från Printsip, som ställt
sig just i detta hörn. Under besöket på rådhuset hade han, som
förut varit posterad på trottoaren åt floden till, sneddat över
gatan. Han kom därigenom att stå på bilens högra sida, som var
oskyddad, medan en av Frans Ferdinands uppvaktande tagit plats
på det vänstra stigbrädet för att täcka tronföljaren. Printsip
grep det sällsynt gynnsamma tillfället. Hans första skott träffade
ärkehertigen i halspulsådern, det andra hertiginnan i underlivet.
Båda såren voro dödliga.
I detta förlopp finns det två dunkla punkter, förmodligen omöjliga att till fullo klarlägga, men bägge historiskt mindre betydelsefulla. Den ena är frågan, om det var mer än en tillfällighet,
att ärkehertigens bil råkade bliva stående just framför Printsip.
Sammanträffandet är onekligen egendomligt. Men så länge som
intet som helst belägg förebragts för ett samförstånd mellan mördarna och någon i kortegen, torde det vara försiktigast att räkna
med en olycklig slump och nervositeten efter bombattentatet.
Den andra och viktigare oklara punkten gäller myndigheternas
säkerhetsåtgärder under ärkehertigens Sarajevobesök. Det råder
intet tvivel om att de voro mycket otillfredsställande. Trupperna
befunno sig alltjämt ute på manöverområdet. Den polisstyrka,
som fanns till hands, räckte ej till för effektiva avspärrningar.
Så blev det möjligt för ej mindre än sju beväpnade sammansvurna att välja förmånliga platser längs kortegens väg utan att
störas av polisen, detta trots att flere av dem förut varit i konflikt med de österrikiska myndigheterna på grund av serbisk
propaganda och fastän de under längre tid vistats i Belgrad. Och
401
~~· …
..
Torvald T:son Höjer
under de föregående fyra åren hade en hel rad liknande attentat
ägt rum mot höga ämbetsmän i monarkins sydslaviska provinser.
En jämförelse med anordningarna vid Frans J osephs besök 1910
visar också stor skillnad i fråga om säkerhetsåtgärdernas omfattning och effektivitet.
Dessa egendomligheter ttppfattades redan av samtiden och gåvo
anledning till skarp kritik, bland annat från den mäktige och
kärve ungerske konseljpresidenten greve Tisza. De hava senare
vid några tillfällen av serbiska eller serhofila författare tagits till
hemul för insinuationer eller direkta anklagelser om att attentatet
arrangerats av några bland Frans Ferdinands många fiender i
Wien eller Budapest eller också – enligt den mest fantasifulla
läsarten – av honom själv, då rimligtvis som ett skenattentat,
vilket slog alltför realistiskt ut. I detta sammanhang har man
utnyttjat några från serbiskt håll emanerande uppgifter om att
Tjabrinovitj skulle hava stått i maskopi med den kejserliga polisen. Sistnämnda påstående kan emellertid numera bevisas vara
en förvrängning av akterna i målet. över huvud taget har man
aldrig åt sådana teorier lyckats konstruera en bakgrund, som erbjuder ens en skymt av sannolikhet. De torde numera – sedan
ökad kännedom om attentatets serbiska rötter har vunnits- icke
omfattas av någon vederhäftig och opartisk bedömare.
Orsakerna till de underhaltiga polisåtgärderna i Sarajevo äro
alltjämt outredda. En viss roll spelade sannolikt Frans Ferdinands och Potioreks önskningar att på ett iögonenfallande sätt
ådagalägga regeringens förtroende för bosniakerna. Alltför omfattande försiktighetsmått skulle hava förstört bilden av lugnet i
landet. Det kan i detta sammanhang nämnas, att ärkehertigen och
hans gemål ett par dagar tidigare gjorde ett besök i Sarajevos
basarer och där ganska oskyddade rörde sig bland folkhoparna –
han i full uniform – utan att något hände. Detta bör påpekas,
eftersom missnöjet i Bosnien enligt de serbiska apologeterna var
så starkt, att Frans Ferdinand skulle hava mördats, även om
Printsip och hans kamrater aldrig hade kommit från Belgrad.
Personliga orsaker spelade troligtvis också in. En var ärkehertigens naturliga håg att icke visa någon fruktan – Frans Joseph
lär för övrigt hava varit missnöjd med den alltför grundliga
säkerhetstjänsten 1910. En annan var rivaliteten i Bosnien mellan
de militära myndigheterna under Potiorek och landets högsta
förvaltning under finansministerns, polacken Bilinskis, ledning.
Ärkehertigens besök hade fått en rent militär prägel, och de civila
402
Mordet i Sarajevo 1914
myndigheterna hade skjutits åt sidan. Missnöjet var stort hos
Bilinski och hans folk, och det tog gestalt i en tydlig passivitet
i allt, som hade med besöket att göra. Bilinskis bosniska politik
gick för övrigt till Patioreks stora harm ut på att visa större
hänsyn och välvilja för serberna, än militären fann rådligt. Om
man till dessa olika grunder lägger den allmänna slappheten, die
Schlamperei, i stora delar av den österrikiska förvaltningen, torde
de bristande försiktighetsmåtten kunna förklaras, utan att man i
dem behöver inläsa dolda machinationer och förrädiska anslag.
Motiven för Printsips och hans båda närmaste kamraters handlingssätt äro klara. De. hyste ett brinnande hat till den habsburgska styrelsen och ville hämnas, vad de betraktade som dess
förtryck i Bosnien. De hoppades, att deras dåd skulle påskynda
det sydslaviska enhetsverket. I bägge hänseendena voro de typiska företrädare för hela sin generation, det s. k. »Unga Bosnien»,
som med beundransvärd energi och självuppoffring men också
med ursinnig fanatism och hänsynslöshet kämpade för ett ur flere
synpunkter storslaget och berättigat mål, de sydslaviska stammarnas enande och nationella frihet. Alla tre voro vidare psykopatiskt präglade- de hade tidigt kommit att stå utanför det ordnade samhället och anade sig vara dödsmärkta av tuberkulos.
Deras obalanserade stämning hade förstärkts av den våldsamma
serbiska propagandan och genom ivrig läsning av rysk nihilistisk
litteratur. Aven de föregående bosniska attentaten hade betytt
mycket för dem som förebilder.
De frågor, som hittills behandlats, äro snarare av intresse för
kriminalhistorien än för den politiska hävdaforskningen. Annorlunda är förhållandet med den andra gruppen av spörsmål i sammanhang med mordet, nämligen dem, som gälla dess djupare ursprung och främst de serbiska myndigheternas ställning och
eventuella delaktighet i ansvaret. Om dem har en livlig polemik
sedan länge pågått.
Den serbiska ståndpunkten har även hävdats av en del franska
författare i ämnet liksom väsentligen av den bekante engelske
historikern och journalisten Seton-Watson, före 1914 under signaturen Scotus viator känd som en av de österrikiska slavernas ivrigaste vapendragare i europeisk press. Dess huvudpunkter äro
följande. Mordet bör betraktas som en direkt följd av det ständigt växande missnöjet med den österrikiska regimen i Bosnien
och Herzegovina. Attentatorerna voro bosniaker; mordtanken
hade uppstått spontant hos dem vid budet om tronföljarens före- 403
A.l \ ,· .;- ..~–…..-·
Torvald T:son Höjer
stående besök. I detta sammanhang ger man gärna en viktig roll
åt den förbittring, som skulle hava vållats av att Frans Ferdinand kom till Sarajevo just den 28 juni, det serbiska folkets stora
högtids- och sorgedag sedan katastrofen på Trastfältet 1389. Kabinettet i Belgrad hade enligt flerta1et apologeter ingen kännedom
om vad som skulle ske. Enligt andra hade det visserligen informationer, men det hade också, ehuru förgäves, sökt varna dell
kejserliga regeringen genom sitt sändebud i Wien. Det finns till
och med författare, som gjort gällande, både att Belgradregeringen intet visste och att sändebudet i god tid varnade Wien.
Då en varning rimligtvis icke kunnat ske utan att antingen hava.
beordrats från Belgrad eller också genast hava rapporterats dit,
erinrar man sig den bekanta anekdoten om mannen, som inför
beskyllningen att hava slagit sönder en lånad kruka, anförde tre
goda skäl till sitt försvar – han hade aldrig lånat någon kruka;
krukan var sönder, när han lånade den; den var hel, då han lämnade den tillbaka.
Mot denna uppfattning, vars förfäktare efter 1923 alltmer
tvungits över på en seg defensiv, står en annan av alldeles motsatt innebörd. Den har av naturliga skäl framför allt förfäktats.
i Tyskland och Österrike, t. ex. av ledaren för Zentralstelle fiir
Erforschung der Kriegsursachen, Alfred von Wegerer, och av den
österrikiske juristen och diplomaten Friedrich von Wiesener –
sedermera ledare för de österrikiska legitimisterna – vilken i
juli 1914 på utrikesdepartementets uppdrag tog del av utredningen
i Sarajevo för att avgiva ett utlåtande till ledning för Österrikes.
ultimatum. Men på samma sida hava även ställt sig engelska
forskare som Balkanresanden miss Edith Durham, den serbiske
diplomaten och renegaten Bogitjevitj och -vida tyngre vägande
– den framstående amerikanske historikern Sidney B. Fay, vilkell
skrivit det kanske bästa standardverket om världskrigets förhistoria. En annan känd amerikansk forskare, Bernadotte E.
Schmitt, vars arbete i övrigt är åtskilligt mer ententevänligt än
Fays, har i fråga om Sarajevo kommit till resultat, som nära.
överensstämma med hans. Även i Frankrike hava på senare tid
framlagts arbeten, som tendera åt samma håll. Att denna riktning vunnit alltmer ökad anslutning bland vederhäftiga historiker, är obestridligt.
Denna uppfattning går i huvudsak ut på följande. Ett starkt
missnöje fanns visserligen obestridligen i Dubbelmonarkins sydslaviska länder, men då det tog sig uttryck i terroristiska hand–
404
…
Mordet i Sarajevo 1914
lingar, skedde det alltid under direkt inflytande och ledning från
Belgrad. Missnöjet stimulerades och organiserades, och våldshandlingarna inspirerades och arrangerades av vissa serbiska
sammanslutningar. Förhållandet var detsamma med Sarajevomordet. Dess förberedelser gingo tillbaka till en tidpunkt, då
Frans Ferdinands juniresa till Bosnien ännu var okänd, och planens upphov är att söka i Belgrad, ej i Sarajevo. Den grupp
bland attentatorerna, som verkligen var av betydelse (Printsip,
Tjabrinovitj och Grabezj), hade fått både uppslaget, planen och
redskapen av de nämnda sammanslutningarnas ledare. Den serbiska regeringen ägde sedan slutet av maj 1914 kunskap om
attentatsplanerna, men den vidtog icke effektiva åtgärder för att
hindra mördarnas avresa och gav ej heller Wienregeringen tydliga varningar. Ett slags varning ägde visserligen sannolikt rum
genom Wienministern, men det är ovisst, om den skedde på order
från.Belgrad eller ej. Den hade i alla händelser en så vag form,
att den ej kunde leda till beredskap mot den fara, som verkligen
hotade. En betydande del av ansvaret för brottet kommer så-
lunda att drabba den serbiska regeringen, och Österrikes ultimatum erhåller ett motsyarande berättigande.
Om man granskar de omstridda punkterna, lider det numera
knappast något tvivel, att den från Belgrad ledda agitationen och
särskilt de nationalistiska serbiska sammanslutningarna spelade
en avgörande roll för missnöjet bland Österrikes sydslaver och
framför allt för dess terroristiska yttringar. Detta hade Wienregeringen klart för sig redan sommaren 1914, och den sökte uppvisa det i den dossier, som sammanställdes i samband med överlämnandet av dess ultimatum till Serbien. Dossiern översändes
till makterna men på ett så sent stadium av krisen, att den ej
kunde påverka deras ställningstagande eller över huvud taget
finna beaktande. I den mån den observerades, torde den hava
setts med utpräglad misstro. Det var en följd av erfarenheterna
från Agram- och Friedjungprocesserna några år tidigare, där de
österrikiska myndigheterna hade ertappats såsom dokumentförfalskare. Men i fråga om dossiern av 1914 har utrikesdepartementet i Wien obestridligen fått rätt av den senare forskningen.
Emellertid föreligger i dossiern ett tydligt ehuru förklarligt
misstag i fråga om de serbiska föreningar, vilkas skuld redan har
vidrörts. Det moraliska ansvaret för Printsips och hans kamraters dåd lägges nämligen på en offentlig serbisk sammanslutning,
Narodna Odbrana (folkförsvaret). I verkligheten torde dei:mas be- …..
405
..·
-·.:. J
Torvald T:son Höjer
tydelse för Sarajevodådet hava varit rätt liten. Skulden låg hos
en annan storserbisk organisation, den hemliga ligan »Förening
eller döden», gemenligen kallad »Svarta Handen».
Vi befinna oss här på ett område, som av psykologiska skäl är
ganska svårutforskat. Det gäller typiska vittnesbörd om det
sydeuropeiska kynnets inneboende lust till hemliga sammanslutningar med mystiska och skräckinjagande kännetecken, till intrigen och stämplingarna såsom skön konst. Vissa fakta äro emellertid numera ganska säkert kända.
Narodna Odbrana hade bildats i samband med 1908 års svåra
bosniska kris, under regeringens egid och med bistånd av framstående personligheter såväl från Serbiens politiska liv som från
dess arme. Dess ursprungliga uppgift hade varit att på båda sidor om gränsen förbereda det krig med Österrike, som då tycktes
stå för dörren. Förbundet fick genast en stor anslutning och utrustades med en åtminstone på papperet omfattande och imposant
organisation. Det ägnade sig framför allt åt att förbereda en serbisk specialitet, frikårskriget. Emellertid slutade den bosniska
krisen som bekant ej med krig utan med Serbiens diplomatiska
kapitulation. Narodna Odbrana ändrade då officiellt karaktär.
De direkta krigsförberedelserna avskrevos, och i stället blev den
en omfattande propagandaorganisation i syfte att andligen och
kroppsligen stålsätta folket för den vidare enhetskampen. I vissa
hänseenden påminner dess officiella ideologi ganska mycket om
de nutida totalitära rörelsernas.
Emellertid finnas i förbundets tryckalster tydliga vittnesbörd
om att det alltjämt var i Österrike, »den nye turken i norr», som
det ville se den egentlige fienden till det serbiska folket. Och
då dess propaganda i mycket stor omfattning var riktad till sydslaverna inom Dubbelmonarkin, finns det ett otvivelaktigt sammanhang med de rörelser i Bosnien, framför allt bland ungdomen,
vilka omsider skulle kulminera i Sarajevomordet. Det är dessutom ej omöjligt, att Narodna Odbrana bakom sina officiella
kultur-, sport- och nykterhetsförgreningar även dolde hemliga organ, som arbetade både inom och utom Serbien, med rent politiska
,syften och delvis med terroristiska metoder.
I Serbiens historia efter mordet på konung Alexander och Peter
Karageorgevitjs tronbestigning 1903 kan man iakttaga en växande
klyfta mellan två olika grupper bland dem, som stått bakom
kungamordet eller dragit fördel därav. A ena sidan stod det s. k.
radikala partiet, som under Nikola Pasjitjs sluga och handfasta
406
Mordet i Sarajevo 1914.
ledning dominerade landets politik. Dit närmade sig efter hand
även flere av de officerare, som deltagit i kungamordet, med den
som regeringschef 1929-1932 bekante Peter Zjivkovitj i spetsen.
De blevo så småningom för kontrastverkans skull kända under
namnet »Vita Handen». Dessa kretsar hade ingalunda uppgivit
tanken på alla sydslavers sammanslutning under serbisk ledning.
Men de ville nå sitt mål genom att systematiskt uppbygga landets
politiska och militära styrka och utnyttja de europeiska konjunkturerna. Det blev en kurs på ganska lång sikt.
Mot denna grupp stod den andra, som ville förverkliga den
storserbiska tanken så snart som möjligt med alla medel, ej minst
den rena terrorn. Dit hörde kärntruppen bland kungamördarna,
många andra officerare samt en del intellektuella och ämbetsmän.
De båda riktningarna hade under den bosniska krisen samverkatiNarodna Odbrana. Men efter 1909 års nederlag funno kraftmännen så småningom denna organisation alltför tam. Utan att
bryta med den- ty den kunde på många sätt vara dem nyttigbildade de därför 1911 den förut omtalade »Svarta Handen». Det
var ett hemligt sällskap av carbonarityp med utomordentligt
stränga stadgar, i vilka terrormetoderna direkt framställdes som
de verksammaste för det storserbiska enhetsarbetet. Medlemmarna voro främst officerare men även ämbetsmän, delvis i rätt
framskjuten ställning, samt äldre och yngre akademiker. Åven
ivriga storserber från hab~burgskt område upptogos, bland dem
den bosniska ungdomens store agitator Gatjinovitj, järnvägstjänstemannen Milan Tsiganovitj samt troligen även Printsip och
Tjabrinovitj.
Bland spetsarna märktes major Tankositj samt framför allt den
man, som blev förbundets egentlige ledare, överste DimitrijevitjApis. Denne hade spelat en ledande roll 1903 och var en av den
serbiska armens främsta män. Vid tiden för Sarajevodådet var
han chef för generalstabens underrättelseavdelning, en post, som
var högt betrodd och gav honom rika möjligheter att arbeta utanför det egentliga Serbiens gränser. Han var en betydande manskicklig militär, tapper, begåvad och en fascinerande personlighet
men fullständigt hänsynslös. Tack vare de avslöjanden, som skett
under 1920-talet, torde det stå utom tvivel, att han var Sarajevomordets upphovsman och organisatör. Hans namn inblandades
dock aldrig i undersökningen, där i stället hans redskap, Tankositj
och Tsiganovitj, nämndes så mycket mer.
Över huvud taget hade österrikarna, fastän de kände till »Svarta
407
…·~
… ” ’
Torvald T:son Höjer
handens» existens, icke lyckats få klarhet om dess viktiga roll
bakom ogärningen. Dess namn skymtade ett par gånger i rättegångsprotokollen men blott i förbigående. Okänd var den ej alldeles i dåtidens Europa. Carnegiestiftelsen hade i sin rapport om
förhållandena efter Balkankrigen uppmärksammat den fruktansvärda terror, som den drev mot bulgarer och andra icke-serbiska
element i de nyvunna landsdelarna. Även den franska pressen
omtalade den som ett slags serbisk stat i staten. Men de bosniska
myndigheterna koncentrerade sin uppmärksamhet på Narodna
Odbrana.
I och för sig var detta ej egendomligt. »Svarta handens» medlemmar tillhörde i allmänhet även den äldre föreningen i ledande
ställningar, en exempelvis som dess generalsekreterare; för att
bättre dölja sitt hemliga sällskap använde de vid sina företag så
att säga den mer kända organisationens firma. Chiffern var gemensam för båda. Den »kanal», varigenom Sarajevomördarna
smugglades över gränsen, var även Narodna Odbranas, och dennas förtroendemän och grenar i Bosnien nyttjades av »Svarta
handen» för dess verksamhet. De bosniaker, som användes av
Apis och hans män, trodde sig i allmänhet tjäna den för dem sedan 1908-1909 välbekantaNarodna Odbrana. österrikarnas misstag är därför förklarligt.
över »Svarta handens» verkliga roll och förehavanden började
ljus först falla i samband med en annan märklig politisk process,
nämligen den, som hölls i Saloniki 1917 med Dimitrijevitj-Apis
och hans ledande medhjälpare. Den allt skarpare motsättningen
mellan »Svarta handen» och radikalerna hade redan i maj-juni
1914 vållat en svår inrikespolitisk kris, som bilades blott tack vare
ryskt ingripande. Under exilens dagar grepo Pasjitj och prinsenregenten Alexander, vilken efter att först hava stått »Svarta handen» nära numera hade övergått till den gamle konseljpresidentens sida, tillfället att krossa medtävlarna. Dessa anklagades för
att hava sökt mörda regenten. Efter en ganska oformlig rättegång blevo Apis och ett par av hans närmaste män arkebuserade.
Tankositj hade tidigare stupat. Huruvida attentatförsöket verkligen ägt rum, är ganska osäkert. Vissa omständigheter tyda på
att åtminstone en av regeringens bevekelsegrunder i Salonikiprocessen var att för alltid tysta besvärliga vittnen i fråga om Frans
Ferdinands död. En separatfred med centralmakterna låg då inom
möjligheternas gräns. Under processen lär Apis hava avlagt en
fullständig skriftlig bekännelse om sin roll som anstiftare av
408
Mordet i Sarajevo 1914
Sarajevomordet. Detta aktstycke har dock aldrig offentliggjorts,
ehuru det omtalades i tjugotalets debatt i Jugoslavien.
Salonikiprocessens protokoll trycktes däremot. Senare konfiskerades de, men några exemplar hava varit tillgängliga för forskningen ute i Europa och hava kunnat giva vissa värdefulla vinkar om den dolda bakgrunden till Frans Ferdinands död. Från
1923 följde så en rad avslöjanden. I allmänhet utgjorde de tillhyggen i den hätska strid mellan olika partier och personliga
klickar, som då utkämpades i Belgrad och där den gamle Pasjitj
alltjämt stod som centralfiguren. Redan nu bör påpekas ett par
skäl till den största försiktighet vid nyttjandet av detta material.
Ett sådant skälär avslöjandenas egenskap av inlägg med aktuell politisk syftning i striden för och mot Pasjitj, där just
»Svarta handens» krossande och Salonikiprocessen betydde åtskilligt. I denna partistrid spelade vidare tävlan om bosniakernas
röster en viktig roll. För den yngre generationen i Bosnien och
Herzegovina var mordet på ärkehertigen ett stort nationellt
minne, Printsip och hans kamrater fosterländska hjälte- och martyrgestalter. Dessa känslor satte Pasjitj och de radikala ledarna
i en mycket svår ställning, så snart den internationella debatten i
mordfrågan på allvar kom igång. Om de öppet eller genom tystnad vidginge vetskap om attentatets förberedelser och samröre
med dess organisatörer, skadade de svårt Jugoslaviens förbindelser med England och Amerika, särskilt som 1914 års ledare alltjämt sutto vid makten i Belgrad. Om de åter alltför tydligt
desavouerade Apis, Tankositj, Printsip och deras kamrater och
ställde sig främmande för deras dåd, då riskerade de att driva de
bosniakiska valmännen och många av de serbiska i armarna på
.oppositionen. I detta svåra läge intog Pasjitj i det längsta en
försiktig fåmälthet. De flesta av sina hemligheter tog han åtminstone tills vidare med sig i graven.
Då oron och diskussionen blevo alltför livliga och Serbiens hållning till Sarajevoattentatet syntes antaga alltför fula färger i den
internationella opinionens ögon, tillgrep Belgradregeringen ett
beprövat medel, som till en början icke förfelade sin verkan.
Man utlovade en dokumentsamling rörande dessa tilldragelser.
Många gånger har dess publikation sagts vara omedelbart förestående, men alltjämt har den underlåtit att verkligen komma.
Som det redan antytts, behöver grunden därtill icke- åtminstone
icke enbart – vara dåligt samvete, utan inrikespolitiska hänsyn
kunna hava varit avgörande.
409
30- 414G6. Svensk Tidskrift 1941.
·,a f
~ .. , t~-_;___-_ :.:..__2___ ____,)_ A.; ’ … ,;···—–
Torvald T:son Höjer
Dagspressen förmäler, att Tyskland planerar att ur det nyss
erövrade Belgradarkivet göra en aktpublikation, som skulle gå
tillbaka ända till Sarajevo. Vad den skulle kunna giva vetenskapen, är naturligtvis omöjligt att förutspå. Det kan erinras om att
stora serbiska arkiv under den förra ockupationen voro i österrikisk hand och systematiskt genomsöktes efter belastande material rörande Serbiens skuld i Sarajevo. Utbytet synes då hava
varit rätt ringa, men detta kan naturligtvis hava berott på att
särskilt viktiga dokument förstörts före flykten eller medtagits i
exilen. Om fullständiga akter rörande Salonikiprocessen 1917 finnas kvar, borde de kunna klara upp flere dunkla punkter.
I avvaktan på autentiskt serbiskt material – om sådant finnes
bevarat- är forskningen för närvarande hänvisad till de nämnda
indiskretionerna från 1920-talet. Att dessas källvärde är ovisst på
grund av politiska skäl, har redan uppvisats. Men även andra
omständigheter tillkomma. Man torde ej begå någon orättvisa,
om man hävdar, att Pasjitjs och hans kollegers och medtävlares
känsla för sanningen låg åtskilligt under genomsnittet. Vidare
tillkommer den allmänmänskliga benägenheten att efter en tilldragelse, som inlett en stor och lycklig vändning för nationen –
och så måste Sarajevodådet te sig för 1920-talets jugoslaver –
söka framställa sin egen roll i händelsernas gång eller åtminstone
sin kännedom därom som den största möjliga.
Trots dessa stora källkritiska svårigheter – den så gott som
fullständiga bristen på primärt källmaterial och traditionskällornas sällsporda grumlighet – torde vissa hypoteser numera kunna
uppställas med en rätt hög grad av sannolikhet. En har redan
framgått av det sagda, nämligen att »Svarta handen» och dess
ledare Dimitrijevitj-Apis äro att betrakta som attentatets organisatörer, ehuru de särskilt i Bosnien arbetade under Narodna
Odbranas namn.
I detta sammanhang står frågan om mordplanens ytterste upphovsman och om tidpunkten för dess tillkomst. Det har redan
sagts, att den serbvänliga meningsriktningen vill förlägga den
sistnämnda till mars-april 1914, då ärkehertigens resa till manö-
vern tillkännagavs. Det har vidare antytts, att den tillmäter läraren Iljitj och hans rent bosniska krets en viktig roll. Starka
indicier tala emellertid för att denna uppfattning är oriktig. Det
ursprungliga uppslaget utgick troligen redan vid årsskiftet 1913-
1914 från major Tankositj, som väl därvid var Apis’ språkrör.
De avgörande överläggningarna höllos i Belgrad mellan honom.
410
Mordet i Sarajevo 1914
Tsiganovitj, Printsip, Tjabrinovitj och Grabezj. Iljitjs medverkan
tillhör huvudsakligen ett senare skede. Det förtjänar påpekas, att
de av honom kort före attentatet anskaffade, rent lokala sammansvurna visade sig fullständigt undermåliga. Varken han själv
eller någon av hans tre medhjälpare på Appelkajen kom sig för
att göra någonting, när kortegen drog förbi. Som ledaren för »det
unga Bosnien» skrev, »en ung man från österrike-Ungern kunde
ej bliva en allvarlig nationell revolutionär, förrän han tagit sig
några promenader på gatorna i Belgrad».
I fråga om de egentliga mordanstiftarnas motiv är det föga
troligt, att de i likhet med ynglingarna i Sarajevo trodde, att ärkehertigen vore en av det serbiska folkets främsta fiender. Sannolikt kände de väl, att han var vänligt sinnad mot Dubbelmonarkins sydslaver och i motsvarande grad avogt stämd mot deras
magyariska förtryckare. Han ogillade 1867 års dualistiska lösning
och ville giva sina länder en federalistisk ordning, möjligen av
trialistisk typ med sydslaverna som tredje part. Troligtvis är det
här, som de verkliga motiven till mordet ligga. Man befarade på
storserbiskt håll, att hans förestående trontillträde skulle kunna
medföra en förändring, som gjorde det habsburgska väldet acceptabelt för kroaterna och serberna inom dess gränser och sålunda
spärrade vägen för den sydslaviska enhetsstaten.
Ur världshistorisk synpunkt betydelsefullast är den serbiska
regeringens ställning till själva attentatet och till de krafter, som
stodo bakom detta. I Österrikes ultimatum och i den förut omtalade dossiern riktades mot den inga andra anmärkningar, än att
den under åratal tolererat den propaganda, som slutligen utmynnat i Sarajevodådet. Att denna beskyllning var befogad, torde
numera knappast av någon vederhäftig forskare förnekas. Det
bör i detta sammanhang understrykas, att de serbiska myndigheterna, särskilt gränsofficerare och tulltjänstemän, stodo i nära
samverkan med Narodna Odbrana och »Svarta handen». Delvis
utgjorde de underlaget för de beryktade »kanal»-anordningarna
för införsel av agitatorer, litteratur och vapen på österrikiskt område. Det var tack vare vissa gränsfunktionärer, som Printsip och
hans båda kamrater med sitt farliga bagage smugglades över
gränsen på sin väg till Sarajevo. Det har senare också kunnat
styrkas, att regeringen själv på Narodna Odbranas begäran inskred mot tullnärer, som ville nöja sig med att sköta sin tjänst
men ej ställa sig till de revolutionära organisationernas förfogande. Det är ganska säkert, att även »Svarta handen» under sina
411
’,..;.
~· ’ ·'”·~·—–
Torvald T:son Höjer
första år stod i nära förbindelse och samverkan med flere av de
dåvarande ministrarna, t. ex. utrikesministern Milovanovitj. Men
på våren 1914 hade motsättningen mellan Pasjitj och hans män
å ena sidan, Dimitrijevitj-Apis och dennes stat i staten å den
andra blivit så stark, att man svårligen kan förutsätta någon direkt samverkan dem emellan. Snarare var väl förhållandet vid
denna tidpunkt, att det var fruktan för inrikespolitiska konsekvenser eller rent av för personliga repressalier, som vållade kabinettets släpphänthet mot de militära terroristerna.
Att serbiska regeringen på det ena eller andra sättet skulle
hava stått bakom attentatet, menade man icke i Wien. Det skulle
ej heller hava legat i dess intresse att framkalla ett krig vid en
tidpunkt, då dess arme genomgick ett kritiskt övergångsskede
efter Balkankrigens ansträngningar och förluster i materiel och
manskap.
Men på 1920-talet skedde vissa avslöjanden, som gjorde det
sannolikt, att Belgradregeringen ej blott i allmänhet tolererat den
mot Österrike riktade rörelsen utan även haft förhandskännedom
om Printsips och hans kamraters planer. Detta sensationella medgivande gjordes 1924 i en liten publikation till hugfästande av
Sarajevodramats tioårsminne. Författaren var ingen mindre än
Ljuba Jovanovitj, som 1914 varit Pasjitjs undervisningsminister,
därefter inrikesminister under Salonikiprocessen och 1924 parlamentets president. Han meddelade i det utdrag ur sina m.innesanteckningar, som han nu publicerade, att Pasjitj i slutet av maj
eller början av juni 1914 hade omtalat för några bland sina kolleger, att några personer voro på väg till Sarajevo för att mörda
Frans Ferdinand. Befallning gavs åt gränsmyndigheterna att
hejda dem, men funktionärerna i fråga stodo själva i maskopi med
de sammansvurna och verkställde ej ordern. Ljuba Jovanovitj
skildrar sedan, hur han den 28 juni greps av den djupaste skräck
vid dödsbudet från Sarajevo, »fastän jag visste vad som förbereddes där».
Den framskjutne serbiske politikerns avslöjanden visade såc
lunda, att Pasjitjs kabinett i nära en månad känt till attentatsförberedelserna utan att vidtaga effektiva åtgärder för att hindra
mördarna eller varna Österrike. I Jugoslavien, där detta torde
varit ganska allmänt anat förut, väckte skriften till en början
föga uppseende. Så mycket större blev sensationen ute i världen
både bland Österrikes vänner och bland Serbiens vapendragare.
Märkligast är, att Pasjitj och hans krets iakttogo nära två års
412
—–~–~·~.
Mordet i Sarajevo 1914
tystnad trots alla uppmaningar, särskilt offentliga sådana från
Seton-Watson, att lägga papperen på bordet och visa sin oförvitlighet. Slutligen tog den gamle statsmannen själv till orda i april
1926, men då i så skruvade och snävt begränsade ordalag, att det
snarast blev motsatsen till en dementi.
Tidigare hava här påpekats politiska skäl, varför J ovanovitj
kunde finna det lämpligt att komma med dylika påståenden och
varför Pasjitj kunde draga sig för en klar dementi, hur önskvärd
en sådan än vore med hänsyn till utlandet. Men starka indicier,
som här ej kunna uppräknas, tala för att Jovanovitj vid detta
tillfälle talat sanning. Framför allt har en av hans och Pasjitjs
sista kvarlevande kolleger, J ankovitj, som 1914 var handelsminister, 1931 offentliggjort uppgifter, som visserligen polemisera mot
Jovanovitj men dock trots vissa avvikelser bekräfta hans skildring i det väsentliga. Detsamma gäller en detalj i en likaledes
1931 publicerad artikel av 1914 års krigsminister. J ovanovitjs berättelse torde därför böra anses riktig, så länge som icke dokumentariska bevis framlagts för motsatsen. Detta har den jugoslaviska regeringen ej gjort.
I samma riktning pekar också Belgradkabinettets minst sagt
egendomliga förfarande i juli 1914 med de av Österrike såsom
skyldiga utpekade Tankositj och Tsiganovitj. Den förre blev skenbart anhållen, den sistnämnde åter smugglades från Belgrad ut
på landet, där han under nytt namn placerades som avlönad järnvägstjänsteman, samtidigt som man för Österrike förnekade all
kännedom om honom. Han var ett besvärligt vittne, vars utlämnande Wienregeringen kunde begära i hans egenskap av
bosniak.
I detta sammanhang hör slutligen frågan om den eventuella
varningen i Wien. Uppgifterna därom äro ytterst motsägelsefulla.
Sannolikast är, att det serbiska sändebudet i Wien den 5 juni,
möjligen men ej säkert på order från Belgrad, vidrörde vådorna
av ärkehertigens besök i det missnöjda Bosnien under ett samtal
med finansministern Bilinski. Hans förbindelser med denne voro
nämligen vida bättre än med utrikesministern Berchtold. Men
enligt sin egen uppgift talade han ej alls om risken för ett sådant
attentat, som verkligen inträffade. På sin höjd framkastade han
hypotesen, att någon exalterad soldat under manövern kunde
ladda med skarpa skott. Som varning för den komplott, som förbereddes, var detta ganska vilseledande. Och det tvivel om den
kejserliga armens lojalitet, vilket inneslöts i hans yttrande, måste
413
•.
Torvald T:son Höjer
av hänsyn till Dubbelmonarkins militära prestige göra det än svå-
rare för en sådan man som Frans Ferdinand att inställa sin resa.
Om man förutsätter som sannolikast – och Jankovitjs meddelanden peka även i denna riktning – att sändebudet trots sina
bedyranden om motsatsen ej tog ett så ömtåligt steg utan order
från Pasjitj, ligger en viss förklaring till varningens utomordentligt vaga, för att ej säga direkt missledande natur i kabinettets
svåra ställning just vid denna tidpunkt. En allvarlig inre kris
pågick. ))Svarta handen» hade sällsynt rika möjligheter ej blott
att tillgripa repressalier av det mest drastiska slag mot den, som
trädde i dess väg, utan även att vålla betänkliga inrikespolitiska
förvecklingar. För Pasjitj med hans av allt att döma orientaliskfatalistiska mentalitet torde i ett sådant läge en halvmesyr i hopp
om en lycklig utgång hava varit den naturligaste utvägen.
Den vetenskapliga och publicistiska debatten efter fredsslutet
1919 gav sålunda resultat, som äro mycket komprometterande för
Pasjitjs kabinett av 1914. I motsvarande grad hava de – åtminstone moraliskt – förbättrat greve Berchtolds och hans rådgivares ställning i fråga om det ödesdigra ultimatum till Serbien,
som satte den stora lavinen i rullning. Men alla slutsatser om
Belgradregeringens ställning till ogärningen äro ännu blott hypoteser, delvis ganska ovissa sådana. Andra svar på flere av frå-
gorna äro alltjämt möjliga. Nya aktmässiga källor måste öppnas,
främst på serbiskt men möjligen även på ryskt håll, innan sannolikheten kan bliva visshet rörande ett av de viktigaste spörsmålen
kring det första världskrigets ursprung.
414
I SARAJEVO 19141
Av docenten TORVALD T:SON HÖJER, Uppsala
MoRDET på ärkehertig Frans Ferdinand och hans gemål den
28 juni 1914 var bland de hårdast omstridda händelserna i 1920-
talets stora debatt om de olika makternas andel i skulden till det
första världskriget. Och detta var naturligt. Den åtgärd, som
omedelbart vållade katastrofen, var Österrikes ultimatum till Serbien. Dettas större eller mindre berättigande enligt dåtida folkrättsliga sedvänjor är därför en kärnpunkt, då ansvaret för kriget
skall avvägas. Om de hårda kraven voro befogade, då faller moraliskt sett en tyngre skuld på Serbien än på Dubbelmonarkin;
om händelserna däremot rätteligen icke kunna sägas hava komprometterat Belgradregeringen och dess funktionärer tillräckligt
svårt för att motivera sådana fordringar, då blir avvägningen den
motsatta. Bakgrunden och upphovet’ till tragedin i Sarajevo ”äro
därför av den största vikt för hela krigsskuldfrågan; på grund
av detta spörsmåls utnyttjande i Versaillestraktatens artikel 231
fingo de också omedelbar praktisk-politisk betydelse.
Frågan består egentligen av två delproblem av mycket olika
betydelse och svårighetsgrad. Det ena och vida viktigare rör det
politisk-historiska sammanhanget. Det andra, som här först i
korthet skall behandlas, gäller själva attentatet och dess omedelbara förhistoria – tillvägagångssättet, mördarnas identitet och
bevekelsegrunder, deras anskaffning av vapnen och deras färd
från Belgrad till Sarajevo. Dessa detaljer äro i och för sig ur
historisk synpunkt av mindre intresse. De blevo för övrigt i huvudsak ganska snabbt utredda. Det väsentliga av förloppet blev
känt redan vid undersökningen kort efter mordet och således före
krigsutbrottet. Full klarhet vanns vid den omfattande rättegång,
som hölls i oktober 1914 i Sarajevo och som av allt att döma ägde
rum under korrekta former med stor frihet för försvaret. Proto- 1 Provföreläsning över förelagt ämne vid Uppsala Universitet den 22 april 1941.
·….
399
_,.
·’
Torvald T:son Höjer
kollen utgåvos redan 1918 i en starkt sammandragen tysk översättning av pseudonymen »Professor Pharos» – troligen jesuiten
pater Puntigam. En fullständig fransk översättning publicerades
1930 av serhofilen Mousset. Den har dock knappast ännu i högre
grad hunnit användas i litteraturen.
Det kan vara lämpligt att redan nu erinra om huvudpunkterna
i händelseförloppet. Ånda sedan hösten 1913 hade den österrikiske
tronföljaren planerat att deltaga i den manöver med två armekårer, vilken i juni 1914 skulle hållas i trakten av Sarajevo. Hans
bevekelsegrunder för denna resa voro flere. Som nitisk militär
ville han stifta bekantskap med förhållandena vid en av monarkins mest utsatta gränser. Ur politisk synpunkt var det av vikt
att genom ett dylikt besök – det första efter Frans Josephs eget
1910 – stärka känslorna hos de lojala bland befolkningen i de
oroliga och utifrån hotade nyvunna provinserna och att giva ett
påtagligt intryck av den högsta riksledningens intresse för dessa
landsändar. Slutligen låg det honom om hjärtat att bereda sin
varmt älskade morganatiska gemål ett tillfälle att framträda så-
som hans jämlike, något som den stela etiketten i monarkins centrala delar icke tillät.
I mars offentliggjorde pressen nyheten om tronföljarens beramade bosniska färd. På två håll, som dock stodo i viss förbindelse
med varandra, beslöto bosnisk-serbiska fanatiker att utnyttja hans
resa för att mörda honom. Det var dels några ännu ej tjugoåriga
bosniaker, Printsip, Tjabrinovitj och Grabezj, vilka vistades i
Belgrad och där umgingos i extremt nationalistiska kretsar, dels
ett antal ungdomar med liknande sympatier i själva Sarajevotrakten, med läraren Iljitj som ledare. Viktigast var den förra
gruppen. Den trädde i kontakt med den serbiske majoren Voja
Tankositj, från Balkankrigen känd som en av Serbiens främsta
friskarechefer och en ledande ande i flere ytterligtgående nationalistiska organisationer. Han skaffade dem bomber, pistoler, ammunition och pengar och lät sin medhjälpare Milan Tsiganovitj,
ursprungligen bosniak men då för tiden serbisk järnvägstjänsteman, giva dem skjutlektioner. Den 28 maj lämnade de Belgrad
och smugglades med vapen och allt över gränsen på en hemlig
väg, en av de s. k. kanaler eller tunnlar, som de serbiska uppviglingsorganisationerna ordnat in i Bosnien och Herzegovina. I
Sarajevo trädde de i kontakt med Iljitjs grupp av likasinnade.
Då ärkehertigen och hans gemål på förmiddagen den 28 juni
körde in i Bosniens huvudstad, stodo längs Appelkajen på väg till
400
Mordet i Sarajevo 1914
rådhuset, där de höga gästerna skulle avlägga besök, sju beväpnade fanatiker på post. En av dem, Tjabrinovitj, kastade en bomb.
Den förfelade emellertid sitt mål och skadade blott ett par personer i bilen näst efter ärkehertigens. Ingen av de övriga sammansvurna kom sig för med ett försök, och kortegen fortsatte till
rådhuset. Efter besöket där överenskommo Frans Ferdinand och
guvernören Potiorek, att återfärden till följd av attentatet också
skulle företagas längs den breda och lättöverskådliga kajen. Förut
hade man planerat att i stället svänga av åt höger in i en smalare gata. Då nu den första bilen, i vilken Sarajevos borgmästare
satt, nådde detta avtagshörn, skedde ett ödesdigert misstag. Den
vände in på den ursprungligen avsedda vägen, och ärkehertigens
bil, som kom därnäst, följde efter. Potiorek ropade genast åt
chauffören att köra kajen i stället. Bilen bromsade då in och kom
att stå så gott som orörlig några steg från Printsip, som ställt
sig just i detta hörn. Under besöket på rådhuset hade han, som
förut varit posterad på trottoaren åt floden till, sneddat över
gatan. Han kom därigenom att stå på bilens högra sida, som var
oskyddad, medan en av Frans Ferdinands uppvaktande tagit plats
på det vänstra stigbrädet för att täcka tronföljaren. Printsip
grep det sällsynt gynnsamma tillfället. Hans första skott träffade
ärkehertigen i halspulsådern, det andra hertiginnan i underlivet.
Båda såren voro dödliga.
I detta förlopp finns det två dunkla punkter, förmodligen omöjliga att till fullo klarlägga, men bägge historiskt mindre betydelsefulla. Den ena är frågan, om det var mer än en tillfällighet,
att ärkehertigens bil råkade bliva stående just framför Printsip.
Sammanträffandet är onekligen egendomligt. Men så länge som
intet som helst belägg förebragts för ett samförstånd mellan mördarna och någon i kortegen, torde det vara försiktigast att räkna
med en olycklig slump och nervositeten efter bombattentatet.
Den andra och viktigare oklara punkten gäller myndigheternas
säkerhetsåtgärder under ärkehertigens Sarajevobesök. Det råder
intet tvivel om att de voro mycket otillfredsställande. Trupperna
befunno sig alltjämt ute på manöverområdet. Den polisstyrka,
som fanns till hands, räckte ej till för effektiva avspärrningar.
Så blev det möjligt för ej mindre än sju beväpnade sammansvurna att välja förmånliga platser längs kortegens väg utan att
störas av polisen, detta trots att flere av dem förut varit i konflikt med de österrikiska myndigheterna på grund av serbisk
propaganda och fastän de under längre tid vistats i Belgrad. Och
401
~~· …
..
Torvald T:son Höjer
under de föregående fyra åren hade en hel rad liknande attentat
ägt rum mot höga ämbetsmän i monarkins sydslaviska provinser.
En jämförelse med anordningarna vid Frans J osephs besök 1910
visar också stor skillnad i fråga om säkerhetsåtgärdernas omfattning och effektivitet.
Dessa egendomligheter ttppfattades redan av samtiden och gåvo
anledning till skarp kritik, bland annat från den mäktige och
kärve ungerske konseljpresidenten greve Tisza. De hava senare
vid några tillfällen av serbiska eller serhofila författare tagits till
hemul för insinuationer eller direkta anklagelser om att attentatet
arrangerats av några bland Frans Ferdinands många fiender i
Wien eller Budapest eller också – enligt den mest fantasifulla
läsarten – av honom själv, då rimligtvis som ett skenattentat,
vilket slog alltför realistiskt ut. I detta sammanhang har man
utnyttjat några från serbiskt håll emanerande uppgifter om att
Tjabrinovitj skulle hava stått i maskopi med den kejserliga polisen. Sistnämnda påstående kan emellertid numera bevisas vara
en förvrängning av akterna i målet. över huvud taget har man
aldrig åt sådana teorier lyckats konstruera en bakgrund, som erbjuder ens en skymt av sannolikhet. De torde numera – sedan
ökad kännedom om attentatets serbiska rötter har vunnits- icke
omfattas av någon vederhäftig och opartisk bedömare.
Orsakerna till de underhaltiga polisåtgärderna i Sarajevo äro
alltjämt outredda. En viss roll spelade sannolikt Frans Ferdinands och Potioreks önskningar att på ett iögonenfallande sätt
ådagalägga regeringens förtroende för bosniakerna. Alltför omfattande försiktighetsmått skulle hava förstört bilden av lugnet i
landet. Det kan i detta sammanhang nämnas, att ärkehertigen och
hans gemål ett par dagar tidigare gjorde ett besök i Sarajevos
basarer och där ganska oskyddade rörde sig bland folkhoparna –
han i full uniform – utan att något hände. Detta bör påpekas,
eftersom missnöjet i Bosnien enligt de serbiska apologeterna var
så starkt, att Frans Ferdinand skulle hava mördats, även om
Printsip och hans kamrater aldrig hade kommit från Belgrad.
Personliga orsaker spelade troligtvis också in. En var ärkehertigens naturliga håg att icke visa någon fruktan – Frans Joseph
lär för övrigt hava varit missnöjd med den alltför grundliga
säkerhetstjänsten 1910. En annan var rivaliteten i Bosnien mellan
de militära myndigheterna under Potiorek och landets högsta
förvaltning under finansministerns, polacken Bilinskis, ledning.
Ärkehertigens besök hade fått en rent militär prägel, och de civila
402
Mordet i Sarajevo 1914
myndigheterna hade skjutits åt sidan. Missnöjet var stort hos
Bilinski och hans folk, och det tog gestalt i en tydlig passivitet
i allt, som hade med besöket att göra. Bilinskis bosniska politik
gick för övrigt till Patioreks stora harm ut på att visa större
hänsyn och välvilja för serberna, än militären fann rådligt. Om
man till dessa olika grunder lägger den allmänna slappheten, die
Schlamperei, i stora delar av den österrikiska förvaltningen, torde
de bristande försiktighetsmåtten kunna förklaras, utan att man i
dem behöver inläsa dolda machinationer och förrädiska anslag.
Motiven för Printsips och hans båda närmaste kamraters handlingssätt äro klara. De. hyste ett brinnande hat till den habsburgska styrelsen och ville hämnas, vad de betraktade som dess
förtryck i Bosnien. De hoppades, att deras dåd skulle påskynda
det sydslaviska enhetsverket. I bägge hänseendena voro de typiska företrädare för hela sin generation, det s. k. »Unga Bosnien»,
som med beundransvärd energi och självuppoffring men också
med ursinnig fanatism och hänsynslöshet kämpade för ett ur flere
synpunkter storslaget och berättigat mål, de sydslaviska stammarnas enande och nationella frihet. Alla tre voro vidare psykopatiskt präglade- de hade tidigt kommit att stå utanför det ordnade samhället och anade sig vara dödsmärkta av tuberkulos.
Deras obalanserade stämning hade förstärkts av den våldsamma
serbiska propagandan och genom ivrig läsning av rysk nihilistisk
litteratur. Aven de föregående bosniska attentaten hade betytt
mycket för dem som förebilder.
De frågor, som hittills behandlats, äro snarare av intresse för
kriminalhistorien än för den politiska hävdaforskningen. Annorlunda är förhållandet med den andra gruppen av spörsmål i sammanhang med mordet, nämligen dem, som gälla dess djupare ursprung och främst de serbiska myndigheternas ställning och
eventuella delaktighet i ansvaret. Om dem har en livlig polemik
sedan länge pågått.
Den serbiska ståndpunkten har även hävdats av en del franska
författare i ämnet liksom väsentligen av den bekante engelske
historikern och journalisten Seton-Watson, före 1914 under signaturen Scotus viator känd som en av de österrikiska slavernas ivrigaste vapendragare i europeisk press. Dess huvudpunkter äro
följande. Mordet bör betraktas som en direkt följd av det ständigt växande missnöjet med den österrikiska regimen i Bosnien
och Herzegovina. Attentatorerna voro bosniaker; mordtanken
hade uppstått spontant hos dem vid budet om tronföljarens före- 403
A.l \ ,· .;- ..~–…..-·
Torvald T:son Höjer
stående besök. I detta sammanhang ger man gärna en viktig roll
åt den förbittring, som skulle hava vållats av att Frans Ferdinand kom till Sarajevo just den 28 juni, det serbiska folkets stora
högtids- och sorgedag sedan katastrofen på Trastfältet 1389. Kabinettet i Belgrad hade enligt flerta1et apologeter ingen kännedom
om vad som skulle ske. Enligt andra hade det visserligen informationer, men det hade också, ehuru förgäves, sökt varna dell
kejserliga regeringen genom sitt sändebud i Wien. Det finns till
och med författare, som gjort gällande, både att Belgradregeringen intet visste och att sändebudet i god tid varnade Wien.
Då en varning rimligtvis icke kunnat ske utan att antingen hava.
beordrats från Belgrad eller också genast hava rapporterats dit,
erinrar man sig den bekanta anekdoten om mannen, som inför
beskyllningen att hava slagit sönder en lånad kruka, anförde tre
goda skäl till sitt försvar – han hade aldrig lånat någon kruka;
krukan var sönder, när han lånade den; den var hel, då han lämnade den tillbaka.
Mot denna uppfattning, vars förfäktare efter 1923 alltmer
tvungits över på en seg defensiv, står en annan av alldeles motsatt innebörd. Den har av naturliga skäl framför allt förfäktats.
i Tyskland och Österrike, t. ex. av ledaren för Zentralstelle fiir
Erforschung der Kriegsursachen, Alfred von Wegerer, och av den
österrikiske juristen och diplomaten Friedrich von Wiesener –
sedermera ledare för de österrikiska legitimisterna – vilken i
juli 1914 på utrikesdepartementets uppdrag tog del av utredningen
i Sarajevo för att avgiva ett utlåtande till ledning för Österrikes.
ultimatum. Men på samma sida hava även ställt sig engelska
forskare som Balkanresanden miss Edith Durham, den serbiske
diplomaten och renegaten Bogitjevitj och -vida tyngre vägande
– den framstående amerikanske historikern Sidney B. Fay, vilkell
skrivit det kanske bästa standardverket om världskrigets förhistoria. En annan känd amerikansk forskare, Bernadotte E.
Schmitt, vars arbete i övrigt är åtskilligt mer ententevänligt än
Fays, har i fråga om Sarajevo kommit till resultat, som nära.
överensstämma med hans. Även i Frankrike hava på senare tid
framlagts arbeten, som tendera åt samma håll. Att denna riktning vunnit alltmer ökad anslutning bland vederhäftiga historiker, är obestridligt.
Denna uppfattning går i huvudsak ut på följande. Ett starkt
missnöje fanns visserligen obestridligen i Dubbelmonarkins sydslaviska länder, men då det tog sig uttryck i terroristiska hand–
404
…
Mordet i Sarajevo 1914
lingar, skedde det alltid under direkt inflytande och ledning från
Belgrad. Missnöjet stimulerades och organiserades, och våldshandlingarna inspirerades och arrangerades av vissa serbiska
sammanslutningar. Förhållandet var detsamma med Sarajevomordet. Dess förberedelser gingo tillbaka till en tidpunkt, då
Frans Ferdinands juniresa till Bosnien ännu var okänd, och planens upphov är att söka i Belgrad, ej i Sarajevo. Den grupp
bland attentatorerna, som verkligen var av betydelse (Printsip,
Tjabrinovitj och Grabezj), hade fått både uppslaget, planen och
redskapen av de nämnda sammanslutningarnas ledare. Den serbiska regeringen ägde sedan slutet av maj 1914 kunskap om
attentatsplanerna, men den vidtog icke effektiva åtgärder för att
hindra mördarnas avresa och gav ej heller Wienregeringen tydliga varningar. Ett slags varning ägde visserligen sannolikt rum
genom Wienministern, men det är ovisst, om den skedde på order
från.Belgrad eller ej. Den hade i alla händelser en så vag form,
att den ej kunde leda till beredskap mot den fara, som verkligen
hotade. En betydande del av ansvaret för brottet kommer så-
lunda att drabba den serbiska regeringen, och Österrikes ultimatum erhåller ett motsyarande berättigande.
Om man granskar de omstridda punkterna, lider det numera
knappast något tvivel, att den från Belgrad ledda agitationen och
särskilt de nationalistiska serbiska sammanslutningarna spelade
en avgörande roll för missnöjet bland Österrikes sydslaver och
framför allt för dess terroristiska yttringar. Detta hade Wienregeringen klart för sig redan sommaren 1914, och den sökte uppvisa det i den dossier, som sammanställdes i samband med överlämnandet av dess ultimatum till Serbien. Dossiern översändes
till makterna men på ett så sent stadium av krisen, att den ej
kunde påverka deras ställningstagande eller över huvud taget
finna beaktande. I den mån den observerades, torde den hava
setts med utpräglad misstro. Det var en följd av erfarenheterna
från Agram- och Friedjungprocesserna några år tidigare, där de
österrikiska myndigheterna hade ertappats såsom dokumentförfalskare. Men i fråga om dossiern av 1914 har utrikesdepartementet i Wien obestridligen fått rätt av den senare forskningen.
Emellertid föreligger i dossiern ett tydligt ehuru förklarligt
misstag i fråga om de serbiska föreningar, vilkas skuld redan har
vidrörts. Det moraliska ansvaret för Printsips och hans kamraters dåd lägges nämligen på en offentlig serbisk sammanslutning,
Narodna Odbrana (folkförsvaret). I verkligheten torde dei:mas be- …..
405
..·
-·.:. J
Torvald T:son Höjer
tydelse för Sarajevodådet hava varit rätt liten. Skulden låg hos
en annan storserbisk organisation, den hemliga ligan »Förening
eller döden», gemenligen kallad »Svarta Handen».
Vi befinna oss här på ett område, som av psykologiska skäl är
ganska svårutforskat. Det gäller typiska vittnesbörd om det
sydeuropeiska kynnets inneboende lust till hemliga sammanslutningar med mystiska och skräckinjagande kännetecken, till intrigen och stämplingarna såsom skön konst. Vissa fakta äro emellertid numera ganska säkert kända.
Narodna Odbrana hade bildats i samband med 1908 års svåra
bosniska kris, under regeringens egid och med bistånd av framstående personligheter såväl från Serbiens politiska liv som från
dess arme. Dess ursprungliga uppgift hade varit att på båda sidor om gränsen förbereda det krig med Österrike, som då tycktes
stå för dörren. Förbundet fick genast en stor anslutning och utrustades med en åtminstone på papperet omfattande och imposant
organisation. Det ägnade sig framför allt åt att förbereda en serbisk specialitet, frikårskriget. Emellertid slutade den bosniska
krisen som bekant ej med krig utan med Serbiens diplomatiska
kapitulation. Narodna Odbrana ändrade då officiellt karaktär.
De direkta krigsförberedelserna avskrevos, och i stället blev den
en omfattande propagandaorganisation i syfte att andligen och
kroppsligen stålsätta folket för den vidare enhetskampen. I vissa
hänseenden påminner dess officiella ideologi ganska mycket om
de nutida totalitära rörelsernas.
Emellertid finnas i förbundets tryckalster tydliga vittnesbörd
om att det alltjämt var i Österrike, »den nye turken i norr», som
det ville se den egentlige fienden till det serbiska folket. Och
då dess propaganda i mycket stor omfattning var riktad till sydslaverna inom Dubbelmonarkin, finns det ett otvivelaktigt sammanhang med de rörelser i Bosnien, framför allt bland ungdomen,
vilka omsider skulle kulminera i Sarajevomordet. Det är dessutom ej omöjligt, att Narodna Odbrana bakom sina officiella
kultur-, sport- och nykterhetsförgreningar även dolde hemliga organ, som arbetade både inom och utom Serbien, med rent politiska
,syften och delvis med terroristiska metoder.
I Serbiens historia efter mordet på konung Alexander och Peter
Karageorgevitjs tronbestigning 1903 kan man iakttaga en växande
klyfta mellan två olika grupper bland dem, som stått bakom
kungamordet eller dragit fördel därav. A ena sidan stod det s. k.
radikala partiet, som under Nikola Pasjitjs sluga och handfasta
406
Mordet i Sarajevo 1914.
ledning dominerade landets politik. Dit närmade sig efter hand
även flere av de officerare, som deltagit i kungamordet, med den
som regeringschef 1929-1932 bekante Peter Zjivkovitj i spetsen.
De blevo så småningom för kontrastverkans skull kända under
namnet »Vita Handen». Dessa kretsar hade ingalunda uppgivit
tanken på alla sydslavers sammanslutning under serbisk ledning.
Men de ville nå sitt mål genom att systematiskt uppbygga landets
politiska och militära styrka och utnyttja de europeiska konjunkturerna. Det blev en kurs på ganska lång sikt.
Mot denna grupp stod den andra, som ville förverkliga den
storserbiska tanken så snart som möjligt med alla medel, ej minst
den rena terrorn. Dit hörde kärntruppen bland kungamördarna,
många andra officerare samt en del intellektuella och ämbetsmän.
De båda riktningarna hade under den bosniska krisen samverkatiNarodna Odbrana. Men efter 1909 års nederlag funno kraftmännen så småningom denna organisation alltför tam. Utan att
bryta med den- ty den kunde på många sätt vara dem nyttigbildade de därför 1911 den förut omtalade »Svarta Handen». Det
var ett hemligt sällskap av carbonarityp med utomordentligt
stränga stadgar, i vilka terrormetoderna direkt framställdes som
de verksammaste för det storserbiska enhetsarbetet. Medlemmarna voro främst officerare men även ämbetsmän, delvis i rätt
framskjuten ställning, samt äldre och yngre akademiker. Åven
ivriga storserber från hab~burgskt område upptogos, bland dem
den bosniska ungdomens store agitator Gatjinovitj, järnvägstjänstemannen Milan Tsiganovitj samt troligen även Printsip och
Tjabrinovitj.
Bland spetsarna märktes major Tankositj samt framför allt den
man, som blev förbundets egentlige ledare, överste DimitrijevitjApis. Denne hade spelat en ledande roll 1903 och var en av den
serbiska armens främsta män. Vid tiden för Sarajevodådet var
han chef för generalstabens underrättelseavdelning, en post, som
var högt betrodd och gav honom rika möjligheter att arbeta utanför det egentliga Serbiens gränser. Han var en betydande manskicklig militär, tapper, begåvad och en fascinerande personlighet
men fullständigt hänsynslös. Tack vare de avslöjanden, som skett
under 1920-talet, torde det stå utom tvivel, att han var Sarajevomordets upphovsman och organisatör. Hans namn inblandades
dock aldrig i undersökningen, där i stället hans redskap, Tankositj
och Tsiganovitj, nämndes så mycket mer.
Över huvud taget hade österrikarna, fastän de kände till »Svarta
407
…·~
… ” ’
Torvald T:son Höjer
handens» existens, icke lyckats få klarhet om dess viktiga roll
bakom ogärningen. Dess namn skymtade ett par gånger i rättegångsprotokollen men blott i förbigående. Okänd var den ej alldeles i dåtidens Europa. Carnegiestiftelsen hade i sin rapport om
förhållandena efter Balkankrigen uppmärksammat den fruktansvärda terror, som den drev mot bulgarer och andra icke-serbiska
element i de nyvunna landsdelarna. Även den franska pressen
omtalade den som ett slags serbisk stat i staten. Men de bosniska
myndigheterna koncentrerade sin uppmärksamhet på Narodna
Odbrana.
I och för sig var detta ej egendomligt. »Svarta handens» medlemmar tillhörde i allmänhet även den äldre föreningen i ledande
ställningar, en exempelvis som dess generalsekreterare; för att
bättre dölja sitt hemliga sällskap använde de vid sina företag så
att säga den mer kända organisationens firma. Chiffern var gemensam för båda. Den »kanal», varigenom Sarajevomördarna
smugglades över gränsen, var även Narodna Odbranas, och dennas förtroendemän och grenar i Bosnien nyttjades av »Svarta
handen» för dess verksamhet. De bosniaker, som användes av
Apis och hans män, trodde sig i allmänhet tjäna den för dem sedan 1908-1909 välbekantaNarodna Odbrana. österrikarnas misstag är därför förklarligt.
över »Svarta handens» verkliga roll och förehavanden började
ljus först falla i samband med en annan märklig politisk process,
nämligen den, som hölls i Saloniki 1917 med Dimitrijevitj-Apis
och hans ledande medhjälpare. Den allt skarpare motsättningen
mellan »Svarta handen» och radikalerna hade redan i maj-juni
1914 vållat en svår inrikespolitisk kris, som bilades blott tack vare
ryskt ingripande. Under exilens dagar grepo Pasjitj och prinsenregenten Alexander, vilken efter att först hava stått »Svarta handen» nära numera hade övergått till den gamle konseljpresidentens sida, tillfället att krossa medtävlarna. Dessa anklagades för
att hava sökt mörda regenten. Efter en ganska oformlig rättegång blevo Apis och ett par av hans närmaste män arkebuserade.
Tankositj hade tidigare stupat. Huruvida attentatförsöket verkligen ägt rum, är ganska osäkert. Vissa omständigheter tyda på
att åtminstone en av regeringens bevekelsegrunder i Salonikiprocessen var att för alltid tysta besvärliga vittnen i fråga om Frans
Ferdinands död. En separatfred med centralmakterna låg då inom
möjligheternas gräns. Under processen lär Apis hava avlagt en
fullständig skriftlig bekännelse om sin roll som anstiftare av
408
Mordet i Sarajevo 1914
Sarajevomordet. Detta aktstycke har dock aldrig offentliggjorts,
ehuru det omtalades i tjugotalets debatt i Jugoslavien.
Salonikiprocessens protokoll trycktes däremot. Senare konfiskerades de, men några exemplar hava varit tillgängliga för forskningen ute i Europa och hava kunnat giva vissa värdefulla vinkar om den dolda bakgrunden till Frans Ferdinands död. Från
1923 följde så en rad avslöjanden. I allmänhet utgjorde de tillhyggen i den hätska strid mellan olika partier och personliga
klickar, som då utkämpades i Belgrad och där den gamle Pasjitj
alltjämt stod som centralfiguren. Redan nu bör påpekas ett par
skäl till den största försiktighet vid nyttjandet av detta material.
Ett sådant skälär avslöjandenas egenskap av inlägg med aktuell politisk syftning i striden för och mot Pasjitj, där just
»Svarta handens» krossande och Salonikiprocessen betydde åtskilligt. I denna partistrid spelade vidare tävlan om bosniakernas
röster en viktig roll. För den yngre generationen i Bosnien och
Herzegovina var mordet på ärkehertigen ett stort nationellt
minne, Printsip och hans kamrater fosterländska hjälte- och martyrgestalter. Dessa känslor satte Pasjitj och de radikala ledarna
i en mycket svår ställning, så snart den internationella debatten i
mordfrågan på allvar kom igång. Om de öppet eller genom tystnad vidginge vetskap om attentatets förberedelser och samröre
med dess organisatörer, skadade de svårt Jugoslaviens förbindelser med England och Amerika, särskilt som 1914 års ledare alltjämt sutto vid makten i Belgrad. Om de åter alltför tydligt
desavouerade Apis, Tankositj, Printsip och deras kamrater och
ställde sig främmande för deras dåd, då riskerade de att driva de
bosniakiska valmännen och många av de serbiska i armarna på
.oppositionen. I detta svåra läge intog Pasjitj i det längsta en
försiktig fåmälthet. De flesta av sina hemligheter tog han åtminstone tills vidare med sig i graven.
Då oron och diskussionen blevo alltför livliga och Serbiens hållning till Sarajevoattentatet syntes antaga alltför fula färger i den
internationella opinionens ögon, tillgrep Belgradregeringen ett
beprövat medel, som till en början icke förfelade sin verkan.
Man utlovade en dokumentsamling rörande dessa tilldragelser.
Många gånger har dess publikation sagts vara omedelbart förestående, men alltjämt har den underlåtit att verkligen komma.
Som det redan antytts, behöver grunden därtill icke- åtminstone
icke enbart – vara dåligt samvete, utan inrikespolitiska hänsyn
kunna hava varit avgörande.
409
30- 414G6. Svensk Tidskrift 1941.
·,a f
~ .. , t~-_;___-_ :.:..__2___ ____,)_ A.; ’ … ,;···—–
Torvald T:son Höjer
Dagspressen förmäler, att Tyskland planerar att ur det nyss
erövrade Belgradarkivet göra en aktpublikation, som skulle gå
tillbaka ända till Sarajevo. Vad den skulle kunna giva vetenskapen, är naturligtvis omöjligt att förutspå. Det kan erinras om att
stora serbiska arkiv under den förra ockupationen voro i österrikisk hand och systematiskt genomsöktes efter belastande material rörande Serbiens skuld i Sarajevo. Utbytet synes då hava
varit rätt ringa, men detta kan naturligtvis hava berott på att
särskilt viktiga dokument förstörts före flykten eller medtagits i
exilen. Om fullständiga akter rörande Salonikiprocessen 1917 finnas kvar, borde de kunna klara upp flere dunkla punkter.
I avvaktan på autentiskt serbiskt material – om sådant finnes
bevarat- är forskningen för närvarande hänvisad till de nämnda
indiskretionerna från 1920-talet. Att dessas källvärde är ovisst på
grund av politiska skäl, har redan uppvisats. Men även andra
omständigheter tillkomma. Man torde ej begå någon orättvisa,
om man hävdar, att Pasjitjs och hans kollegers och medtävlares
känsla för sanningen låg åtskilligt under genomsnittet. Vidare
tillkommer den allmänmänskliga benägenheten att efter en tilldragelse, som inlett en stor och lycklig vändning för nationen –
och så måste Sarajevodådet te sig för 1920-talets jugoslaver –
söka framställa sin egen roll i händelsernas gång eller åtminstone
sin kännedom därom som den största möjliga.
Trots dessa stora källkritiska svårigheter – den så gott som
fullständiga bristen på primärt källmaterial och traditionskällornas sällsporda grumlighet – torde vissa hypoteser numera kunna
uppställas med en rätt hög grad av sannolikhet. En har redan
framgått av det sagda, nämligen att »Svarta handen» och dess
ledare Dimitrijevitj-Apis äro att betrakta som attentatets organisatörer, ehuru de särskilt i Bosnien arbetade under Narodna
Odbranas namn.
I detta sammanhang står frågan om mordplanens ytterste upphovsman och om tidpunkten för dess tillkomst. Det har redan
sagts, att den serbvänliga meningsriktningen vill förlägga den
sistnämnda till mars-april 1914, då ärkehertigens resa till manö-
vern tillkännagavs. Det har vidare antytts, att den tillmäter läraren Iljitj och hans rent bosniska krets en viktig roll. Starka
indicier tala emellertid för att denna uppfattning är oriktig. Det
ursprungliga uppslaget utgick troligen redan vid årsskiftet 1913-
1914 från major Tankositj, som väl därvid var Apis’ språkrör.
De avgörande överläggningarna höllos i Belgrad mellan honom.
410
Mordet i Sarajevo 1914
Tsiganovitj, Printsip, Tjabrinovitj och Grabezj. Iljitjs medverkan
tillhör huvudsakligen ett senare skede. Det förtjänar påpekas, att
de av honom kort före attentatet anskaffade, rent lokala sammansvurna visade sig fullständigt undermåliga. Varken han själv
eller någon av hans tre medhjälpare på Appelkajen kom sig för
att göra någonting, när kortegen drog förbi. Som ledaren för »det
unga Bosnien» skrev, »en ung man från österrike-Ungern kunde
ej bliva en allvarlig nationell revolutionär, förrän han tagit sig
några promenader på gatorna i Belgrad».
I fråga om de egentliga mordanstiftarnas motiv är det föga
troligt, att de i likhet med ynglingarna i Sarajevo trodde, att ärkehertigen vore en av det serbiska folkets främsta fiender. Sannolikt kände de väl, att han var vänligt sinnad mot Dubbelmonarkins sydslaver och i motsvarande grad avogt stämd mot deras
magyariska förtryckare. Han ogillade 1867 års dualistiska lösning
och ville giva sina länder en federalistisk ordning, möjligen av
trialistisk typ med sydslaverna som tredje part. Troligtvis är det
här, som de verkliga motiven till mordet ligga. Man befarade på
storserbiskt håll, att hans förestående trontillträde skulle kunna
medföra en förändring, som gjorde det habsburgska väldet acceptabelt för kroaterna och serberna inom dess gränser och sålunda
spärrade vägen för den sydslaviska enhetsstaten.
Ur världshistorisk synpunkt betydelsefullast är den serbiska
regeringens ställning till själva attentatet och till de krafter, som
stodo bakom detta. I Österrikes ultimatum och i den förut omtalade dossiern riktades mot den inga andra anmärkningar, än att
den under åratal tolererat den propaganda, som slutligen utmynnat i Sarajevodådet. Att denna beskyllning var befogad, torde
numera knappast av någon vederhäftig forskare förnekas. Det
bör i detta sammanhang understrykas, att de serbiska myndigheterna, särskilt gränsofficerare och tulltjänstemän, stodo i nära
samverkan med Narodna Odbrana och »Svarta handen». Delvis
utgjorde de underlaget för de beryktade »kanal»-anordningarna
för införsel av agitatorer, litteratur och vapen på österrikiskt område. Det var tack vare vissa gränsfunktionärer, som Printsip och
hans båda kamrater med sitt farliga bagage smugglades över
gränsen på sin väg till Sarajevo. Det har senare också kunnat
styrkas, att regeringen själv på Narodna Odbranas begäran inskred mot tullnärer, som ville nöja sig med att sköta sin tjänst
men ej ställa sig till de revolutionära organisationernas förfogande. Det är ganska säkert, att även »Svarta handen» under sina
411
’,..;.
~· ’ ·'”·~·—–
Torvald T:son Höjer
första år stod i nära förbindelse och samverkan med flere av de
dåvarande ministrarna, t. ex. utrikesministern Milovanovitj. Men
på våren 1914 hade motsättningen mellan Pasjitj och hans män
å ena sidan, Dimitrijevitj-Apis och dennes stat i staten å den
andra blivit så stark, att man svårligen kan förutsätta någon direkt samverkan dem emellan. Snarare var väl förhållandet vid
denna tidpunkt, att det var fruktan för inrikespolitiska konsekvenser eller rent av för personliga repressalier, som vållade kabinettets släpphänthet mot de militära terroristerna.
Att serbiska regeringen på det ena eller andra sättet skulle
hava stått bakom attentatet, menade man icke i Wien. Det skulle
ej heller hava legat i dess intresse att framkalla ett krig vid en
tidpunkt, då dess arme genomgick ett kritiskt övergångsskede
efter Balkankrigens ansträngningar och förluster i materiel och
manskap.
Men på 1920-talet skedde vissa avslöjanden, som gjorde det
sannolikt, att Belgradregeringen ej blott i allmänhet tolererat den
mot Österrike riktade rörelsen utan även haft förhandskännedom
om Printsips och hans kamraters planer. Detta sensationella medgivande gjordes 1924 i en liten publikation till hugfästande av
Sarajevodramats tioårsminne. Författaren var ingen mindre än
Ljuba Jovanovitj, som 1914 varit Pasjitjs undervisningsminister,
därefter inrikesminister under Salonikiprocessen och 1924 parlamentets president. Han meddelade i det utdrag ur sina m.innesanteckningar, som han nu publicerade, att Pasjitj i slutet av maj
eller början av juni 1914 hade omtalat för några bland sina kolleger, att några personer voro på väg till Sarajevo för att mörda
Frans Ferdinand. Befallning gavs åt gränsmyndigheterna att
hejda dem, men funktionärerna i fråga stodo själva i maskopi med
de sammansvurna och verkställde ej ordern. Ljuba Jovanovitj
skildrar sedan, hur han den 28 juni greps av den djupaste skräck
vid dödsbudet från Sarajevo, »fastän jag visste vad som förbereddes där».
Den framskjutne serbiske politikerns avslöjanden visade såc
lunda, att Pasjitjs kabinett i nära en månad känt till attentatsförberedelserna utan att vidtaga effektiva åtgärder för att hindra
mördarna eller varna Österrike. I Jugoslavien, där detta torde
varit ganska allmänt anat förut, väckte skriften till en början
föga uppseende. Så mycket större blev sensationen ute i världen
både bland Österrikes vänner och bland Serbiens vapendragare.
Märkligast är, att Pasjitj och hans krets iakttogo nära två års
412
—–~–~·~.
Mordet i Sarajevo 1914
tystnad trots alla uppmaningar, särskilt offentliga sådana från
Seton-Watson, att lägga papperen på bordet och visa sin oförvitlighet. Slutligen tog den gamle statsmannen själv till orda i april
1926, men då i så skruvade och snävt begränsade ordalag, att det
snarast blev motsatsen till en dementi.
Tidigare hava här påpekats politiska skäl, varför J ovanovitj
kunde finna det lämpligt att komma med dylika påståenden och
varför Pasjitj kunde draga sig för en klar dementi, hur önskvärd
en sådan än vore med hänsyn till utlandet. Men starka indicier,
som här ej kunna uppräknas, tala för att Jovanovitj vid detta
tillfälle talat sanning. Framför allt har en av hans och Pasjitjs
sista kvarlevande kolleger, J ankovitj, som 1914 var handelsminister, 1931 offentliggjort uppgifter, som visserligen polemisera mot
Jovanovitj men dock trots vissa avvikelser bekräfta hans skildring i det väsentliga. Detsamma gäller en detalj i en likaledes
1931 publicerad artikel av 1914 års krigsminister. J ovanovitjs berättelse torde därför böra anses riktig, så länge som icke dokumentariska bevis framlagts för motsatsen. Detta har den jugoslaviska regeringen ej gjort.
I samma riktning pekar också Belgradkabinettets minst sagt
egendomliga förfarande i juli 1914 med de av Österrike såsom
skyldiga utpekade Tankositj och Tsiganovitj. Den förre blev skenbart anhållen, den sistnämnde åter smugglades från Belgrad ut
på landet, där han under nytt namn placerades som avlönad järnvägstjänsteman, samtidigt som man för Österrike förnekade all
kännedom om honom. Han var ett besvärligt vittne, vars utlämnande Wienregeringen kunde begära i hans egenskap av
bosniak.
I detta sammanhang hör slutligen frågan om den eventuella
varningen i Wien. Uppgifterna därom äro ytterst motsägelsefulla.
Sannolikast är, att det serbiska sändebudet i Wien den 5 juni,
möjligen men ej säkert på order från Belgrad, vidrörde vådorna
av ärkehertigens besök i det missnöjda Bosnien under ett samtal
med finansministern Bilinski. Hans förbindelser med denne voro
nämligen vida bättre än med utrikesministern Berchtold. Men
enligt sin egen uppgift talade han ej alls om risken för ett sådant
attentat, som verkligen inträffade. På sin höjd framkastade han
hypotesen, att någon exalterad soldat under manövern kunde
ladda med skarpa skott. Som varning för den komplott, som förbereddes, var detta ganska vilseledande. Och det tvivel om den
kejserliga armens lojalitet, vilket inneslöts i hans yttrande, måste
413
•.
Torvald T:son Höjer
av hänsyn till Dubbelmonarkins militära prestige göra det än svå-
rare för en sådan man som Frans Ferdinand att inställa sin resa.
Om man förutsätter som sannolikast – och Jankovitjs meddelanden peka även i denna riktning – att sändebudet trots sina
bedyranden om motsatsen ej tog ett så ömtåligt steg utan order
från Pasjitj, ligger en viss förklaring till varningens utomordentligt vaga, för att ej säga direkt missledande natur i kabinettets
svåra ställning just vid denna tidpunkt. En allvarlig inre kris
pågick. ))Svarta handen» hade sällsynt rika möjligheter ej blott
att tillgripa repressalier av det mest drastiska slag mot den, som
trädde i dess väg, utan även att vålla betänkliga inrikespolitiska
förvecklingar. För Pasjitj med hans av allt att döma orientaliskfatalistiska mentalitet torde i ett sådant läge en halvmesyr i hopp
om en lycklig utgång hava varit den naturligaste utvägen.
Den vetenskapliga och publicistiska debatten efter fredsslutet
1919 gav sålunda resultat, som äro mycket komprometterande för
Pasjitjs kabinett av 1914. I motsvarande grad hava de – åtminstone moraliskt – förbättrat greve Berchtolds och hans rådgivares ställning i fråga om det ödesdigra ultimatum till Serbien,
som satte den stora lavinen i rullning. Men alla slutsatser om
Belgradregeringens ställning till ogärningen äro ännu blott hypoteser, delvis ganska ovissa sådana. Andra svar på flere av frå-
gorna äro alltjämt möjliga. Nya aktmässiga källor måste öppnas,
främst på serbiskt men möjligen även på ryskt håll, innan sannolikheten kan bliva visshet rörande ett av de viktigaste spörsmålen
kring det första världskrigets ursprung.
414