Mot varmare tider

Den senaste, men säkert inte sista, istiden började för två miljoner år sedan och pågår ännu. Denna period har inneburit ett dussintal nedisningar med mellankommande interglaciala värmeperioder. För 18 000 år sedan bredde ett 3-4 kilometer tjockt istäcke ut sig över stora delar av norra halvklotet. Mycket av vattnet på Jorden var bundet i stora glaciärer, och havsytans nivå låg ca 120 meter under dagens. Isborrkärnor från Grönland visar att temperaturen snabbt ökade för 10 000 år sedan, vilket medförde att isen började dra sig tillbaka.

4 000 år f. Kr. nådde värmeperioden sitt maximum med en medeltemperatur som låg tre grader högre än idag. Vattennivån i haven steg och låg ca 2 000 år f. Kr. omkring tre meter högre än nuvarande nivå, vilket förklarar varför flera antika lämningar efter hamnar nu ligger långt uppe på land. En värmetopp inträffade också mellan åren 800 och 1250 e.Kr., vilket gjorde att vikingarna i behagligt klimat kunde segla till Grönland, där kusttrakterna grönskade (därav namnet!).

Den så kallade ”Lilla istiden” inföll mellan 1350 och 1850, då vintrarna blev längre och kallare. Medeltemperaturen sjönk med ca två grader. Det låter inte mycket, men effekterna blev dramatiska. Kulmen inträffade runt 1570 och varade i drygt 100 år. Themsen frös, och isen på Stora Bält var tjock nog att 1658 bära Karl X Gustavs armé från Jylland till Själland.

Tecken tyder på att människan bidragit till åtminstone en del av denna temperatursänkning. Under hundratalet år efter Columbus landstigning i Mellanamerika 1492, beräknas till exempel över 50 miljoner människor i Nord- och Sydamerika ha dött i förtid till följd av olika smittsamma sjukdomar. Stora arealer uppodlad mark övergavs och växte igen, vilket medförde att koldioxidhalten minskade och temperaturen sjönk.

De ekonomiska och politiska effekterna av den Lilla istiden var världsomfattande. Även om orsakssambanden inte kan till fullo styrkas, är det sannolikt att den globala missväxt som följde ledde till hungersnöd och förändringar i den rådande samhällsordningen. Det skulle ta närmare tvåhundra år innan spannmålsskördarna nådde sin tidigare nivåer. Den kinesiska Mingdynastin föll 1644, mycket på grund av dåliga skördeutfall. I Europa, med största delen av befolkningen sysselsatt i jordbruket, rubbade missväxten det traditionella feodala systemet. Panik och uppror till följd av hungersnöd ledde till erövringskrig, men också till desperata försök att kompensera matbristen med handel över gränserna. Fröet såddes till marknadsekonomin, som i sin tur förutsatte fungerande penningsystem och transporter. Feodalherrar ersattes efterhand av handelsmän, industrialister och bankirer. Den växande industrialiseringen medförde en förflyttning av arbetskraft från jordbruk till industrivaruproduktion.

Under 1900-talet har Jordens medeltemperatur ökat med ca 0,6 grader och beräknas fortsätta stiga kraftigt – kanske med 2-6 grader under innevarande sekel. En sådan temperaturhöjning kan få stora konsekvenser för livet på vår planet. Skulle – mot förmodan – alla Jordens inlandsisar smälta undan, skulle havsnivåerna stiga med ca 80 meter. Därmed skulle praktiskt taget alla kuststäder dränkas. Skulle, vilket anses mera sannolikt, avsmältningen begränsas till delar av glaciärisarna i västra Antarktis och Grönland, kan resultatet likväl bli en nivåhöjning på 3-5 meter. Under de senaste 50 åren har vattentemperaturen i dessa områden ökat med 2,5 grader, vilket bör stämma till eftertanke. I det stora perspektivet är inte temperaturväxlingar i den storleksordningen ovanliga. De bebådar en återgång till det klimat som rått under en stor del av Jordens existens. Men förändringen sker snabbt, och effekterna blir allvarliga för artbeståndet på planeten – inklusive människan.

Sten Niklasson är författare och före detta generaldirektör