Motsägelsefull BNP-kritik

I debatten om alternativa mått till BNP möter man flera paradoxer. Mått som har uppfunnits för att kontrastera mot BNP visar sig ha starka samband till inkomstnivåer. Två BNP-kritiska läger står i konflikt när det ena fokuserar på långsiktighet och det andra på kortsiktighet. Det skriver Simon Hedlin Larsson, som förra veckan besökte ett seminarium arrangerat av Framtidskommissionen.

Karl Eklund och Marco Mira d’Ercole Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

”BNP mäter allting utom det som gör livet värt att leva.”

Detta något redigerade citat av Robert Kennedy från ett tal 1968 inledde seminariet som den svenska regeringens framtidskommission bjöd in till förra veckan. Rubriken för seminariet var ”Bortom BNP – nya mått för framtidens politik” och handlade om möjligheterna att finna alternativa indikatorer till BNP som underlag för beslutsfattande. Frågan är knappast ny även om trenden kanske är det. Ekonomerna William Nordhaus och James Tobin ifrågasatte BNP som universalmått redan för 40 år sedan. Även i Sverige har frågan diskuterats livligt, inte minst på senare tid. Exempelvis höll Institutet för Näringslivsforskning (IFN) i slutet av mars ett seminarium på liknande tema som tog avstamp i kritiken mot ensidigt fokus på BNP-tillväxt och lyfte frågan om staten bör försöka maximera lycka.

När Framtidskommissionen anordnade en panelpresentation med frågeställningar om alternativa mått till BNP, miljömässig hållbarhet och subjektivt välbefinnande var det därför mycket som kändes igen. Den första presentation hölls av Marco Mira d’Ercole, chef för OECD:s enhet för Household Statistics and Progress Measurement, som redogjorde för OECD:s Better Life Initiative. Initiativet omfattar bland annat ett fritt tillgängligt webbverktyg som ger användaren möjlighet att skapa ett eget Better Life Index utifrån ens personliga prioriteringar. Baserat på elva parametrar beståendes av allt från bostad och utbildning till miljö och kriminalitet väljer man hur viktigt man anser att något är på en skala från 0 till 5. Utifrån dessa prioriteringar rangordnas därefter OECD:s 34 medlemsstater. OECD:s Better Life Index marknadsförs inte helt oväntat med att det finns mer i livet än ”de kalla siffrorna i BNP och ekonomisk statistik”.

För att vara ett initiativ skapat på basis av nutidens våg av BNP-kritik är det dock lite motsägelsefullt att om man skapar ett eget Better Life Index och väljer att arbete, civilsamhälle, hälsa och alla andra åtta parametrar är maximalt viktiga så toppas rankingen av Australien, Norge och USA. Faktum är att åtta av de tio länder som ligger högst upp i detta index också tillhör topp 10 på ett annat OECD-index, nämligen BNP per capita. I botten av samma Better Life Index ligger också i konsekvensens namn OECD:s fattigaste länder: Turkiet, Mexiko och Chile. Prioriterar man alltså maximalt alla faktorer som OECD anser leder till ett bättre liv mäter BNP faktiskt ganska väl allt det som gör livet värt att leva. Betsey Stevenson och Justin Wolfers vid The Wharton School of the University of Pennsylvania fann att även populära BNP-alternativ som enbart mäter lycka har ett starkt positivt samband till absoluta inkomstnivåer i samhället.

Naturligtvis går det dock att hitta mått som många tycker är viktiga och som inte korrelerar särskilt väl med BNP per capita. Denna poäng gjorde Klas Eklund, seniorekonom på SEB och medlem i Framtidskommissionen, i sitt anförande. Bristerna med dessa mått försvarade han med att det är ”bättre att vara halvt rätt än helt fel och det traditionella BNP-måttet är helt fel när det gäller hållbarhet”. Men vad är egentligen hållbarhet? Många BNP-kritiker tycker att ekonomisk tillväxt är kortsiktigt. Det behövs hållbar tillväxt. Så att vi har en planet att lämna över till kommande generationer. Ordet hållbarhet har ökat dramatiskt i popularitet under de senaste åren och idag ska det mesta vara hållbart, inte bara tillväxt, utan även livsstil, företagande, avfallshantering, utbildning, städer och transporter. Själva definitionen av ordet tycks vara desto svårare att finna och ofta krävs en svår avvägning mellan ekologisk, ekonomisk respektive social hållbarhet. Minsta gemensamma nämnare tycks vara att man är för någon form av långsiktighet.

Förespråkare av hållbar tillväxt kritiserar BNP-måttet för att vara för kortsiktigt. Och detta leder in på ett annat ironiskt inslag i BNP-kritiken, nämligen kontrasten mellan å ena sidan hållbarhetssupportrar och å andra sidan lyckoforskare. Sista presentationen på Framtidskommissionens seminarium hölls av Filip Fors, doktorand i sociologi vid Umeå universitet. Fors ägnar sig till största del åt lyckoforskning och hans anförande handlade inte helt oväntat om tänkbara mått på lycka och välbefinnande som alternativ till BNP. Det som kallas subjektivt välbefinnande (subjective well-being) brukar delas upp i å ena sidan livstillfredsställelse (life evaluation) och å andra sidan emotionellt välbefinnande (emotional well-being), av vilka två Fors argumenterade för användning av det senare.

På BNP-kritiska seminarier har hållbarhetens och det emotionella välbefinnandets apologeter inga problem att vara överens. Men egentligen borde emotionellt välbefinnande vara ett mått som upprör varje hållbarhetssupporter som tycker att BNP-måttet är för kortsiktigt. Emotionellt välbefinnande mäts bland annat av Gallup och går ut på att man ställer frågor till ett representativt urval om gårdagens emotionella upplevelser. Måttet är alltså kortsiktigt till sin natur. Detta är lite ironiskt. Om man nu tycker att BNP-måttet inte är tillräckligt långsiktigt, hur kortsiktiga är inte då opinionsundersökningar som mäter en persons subjektiva upplevelser av gårdagen?

Ytterligare ett lustigt fenomen i BNP-kritiken är att många av de argument som används mot BNP och alltför ensidigt tillväxtfokus i allra högsta grad är relevant för flera av de föreslagna alternativen. Kanske ännu mer relevant till och med. Om man med den hållbara tillväxt som Klas Eklund förespråkar åsyftar en ekonomisk utveckling med starkare äganderätt, färre marknadsmisslyckanden eller där bättre hänsyn tas till externaliteter finns det få skäl att invända. TEEB-studien (The Economics of Ecosystems and Biodiversity) som letts av Pavan Sukhdev på Deutsche Bank och vars syfte är att uppskatta det ekonomiska värdet av naturvård är i grunden ingen dålig idé. Menar man med hållbarhet istället ekologiskt fotavtryck är man ute på desto djupare vatten; i vissa mätningar av ekologiska fotavtryck är nämligen Burkina Faso, Syrien och Kuba några av världens främsta förebilder.

Och kanske ännu mer riskfyllt är måttet på emotionellt välbefinnande som Filip Fors lyfte i sin presentation. Daniel Kahneman och Angus Deaton vid Princeton University har visat att omsorg av andra har starka negativa effekter på hur individer utvärderar sitt välbefinnande. Att ha ägnat gårdagen åt att ta hand om en äldre eller sjuk släkting eller vän är i snitt mer negativt för välbefinnandet än exempelvis fetma eller att vara skild. Vilka slutsatser ska dras av detta? Även rökning har identifierats som en starkt negativ faktor och som i en del fall har en större negativ effekt på emotionellt välbefinnande än den positiva effekt som hög inkomst har. Man kan alltså tolka detta som att rökförbud är viktigare än välståndsökningar.

Dessa exempel visar uppenbara risker med att lägga för stor vikt vid enskilda mått när policy utformas, vilket passande nog också är ett argument som brukar stå i BNP-kritikens centrum. Det är klart att BNP inte har svaret på alla frågor – precis som inget annat statistiskt mått någonsin kommer att ha det. Därför är det såklart bra att nya mått hittas på och kan komplettera de vi använder idag.

Samtidigt bör det ändå sägas att BNP trots allt kanske är ett relativt bra mått att mäta utveckling och basera policy på – åtminstone om man jämför med mått som gör Burkina Faso, Syrien och Kuba till globala förebilder eller med mått som implicerar att vi för att maximera välbefinnande borde bekämpa omsorg av vår omgivning [sic] innan vi bekämpar fetma, och borde prioritera rökförbud högre än fattigdomsbekämpning.

Simon Hedlin Larsson läser en masterexamen i statistik och nationalekonomi vid Columbia University, New York.