MP kan fara och flyga

Tåg Malmö-Sthlm tar 4.45 enkel väg. Från en bostad i centrala Malmö till ett möte i centrala Stockholm cirka 5.30. Flyget tar max 2,5 timmar, dörr till dörr. Ska man upp och ner över dagen är det viss skillnad. Liksom om man har möte innan 10 eller efter 17.

Det är skillnaden mellan att kunna äta frukost med barnen eller gå många timmar innan de vaknat. Skillnaden mellan att äta middag med familjen eller trycka i sig en hamburgare i hotellbaren. Skillnaden mellan att kunna kombinera ett liv utanför Stockholm med familj, eller ett par hundra hotellnätter om året.

Och då ligger Malmö längst stambanan. Tågen går direkt, med tiotalet avgångar per dag. Bor man i Blekinge, Kalmar eller norra Sverige är skillnaderna ännu större. Så stor att det handlar om att kunna bo kvar, att driva företaget på hemorten vidare eller kapitulera, lägga ner eller riva upp familjen och flytta till Stockholm.

I ett land över 450 000 kvadratkilometer stort och med en befolkningstäthet på knappa 25 invånare per kvadratkilometer är inrikesflyget inte en lyx, utan grundläggande infrastruktur.

Argumentera gärna för minskat flyg, men sluta låtsas att det inte påverkar folks vardag. Deras ekonomi, deras familj och landsbygdens livskraft.

Att lägga ner Bromma är symbolpolitik, och direkt oansvarigt. Inte för att flygplatsen i sig egentligen är omistlig, utan för att alternativ saknas. Arlanda saknar kapacitet att ta emot de avgångar som innan pandemin gick från Bromma, och oppositionens stående krav på att Arlanda ska byggas ut innan Bromma läggs ner försöker regeringen slinga sig ur.

Enligt Tomas Eneroth och Per Bolund finns nämligen just nu inget behov av att bygga ut Arlanda.

”Det finns en överkapacitet på flygtrafiken för tillfället och det finns inget problem med att ta trafiken från Arlanda i dag”, säger Per Bolund.

Mitt under en brinnande pandemi, när vi uttryckligen uppmanats att inte resa. I början på en recession som slår mot hela landet. Det var länge sedan ett statsråd argumenterade så uppenbart oärligt.

Men det visar också vad Miljöpartiet egentligen far efter. De kommer kämpa emot en utbyggnad av Arlanda varje steg på vägen, för det har aldrig handlat om Bromma. Knappt ens om flygets miljöpåverkan. Det handlar om ett oresonligt förakt för individens rörelsefrihet.

Det svenska inrikesflyget utgör en försvinnande liten del av världens koldioxidutsläpp – och den blir allt mindre. Flygbolag, flygplanstillverkare och flygplatser arbetar hårt för att utveckla bränslesnåla motorer, träna piloter i grön flygning, köpa biodrivmedel och filtrera utsläpp. De vet att de har pressen på sig. Elflyget är inte många år bort och även om det till en början kommer handla om mindre plan och kortare sträckor är det precis så inrikesflygets behov ser ut.

Är man på allvar intresserad av klimatet sätter man fortsatt press på industrin och stödjer den gröna omställningen. Man räknar realistiskt på behov och alternativ, och lägger krutet där det bäst behövs. Man stödjer en utveckling av kärnkraften för att garantera ren el till framtidens smarta hus, flyg och bilar. Man satsar på minskade utsläpp och teknisk utveckling i de delar av världen som bidrar mest till utsläppen, och har svårast att vända utvecklingen.

Flyget betyder frihet. Det tillgängliggör all världens utbildningar, arbeten, kultur och upplevelser.

Med flyget gör det också möjligt att lämna sin hemort utan att behöva lämna sin familj, att bo i hela Sverige och ändå kunna ta sig till storstäderna för att delta i demokratiska processer och näringsliv, att kunna kombinera arbete och familjeliv.

Det är, oavsett MPs grön-vita världsbild, inga små värden man är beredd att offra på flygskammens altare.

Amanda Wollstad är chefredaktör för Svensk Tidskrift