Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-Moon
Niklad Ekdal, Inga-Britt Ahlenius
Mr Chance – FN:s förfall under Ban Ki-Moon
Brombergs
Det sägs att ett av världens svåraste jobb är att vara generalsekretare för FN, som är en komplex och svårstyrd organisation. FN har många svåra världsomfattande frågor att hantera samtidigt som organisationen ska försöka ena 192 medlemmar med olika fraktioner och där fem av medlemsstaterna dessutom har vetorätt.
I december 2011 går mandatperioden ut för den sittande generalsekreteraren. Traditionen säger att denne blir omvald om det inte förekommit grov misskötsel. Inga-Britt Ahlenius lämnade den 14 juli 2010 en rapport till Ban Ki-Moon. Den orädda Ahlenius är undergeneralsekreterare för FN:s internrevision. På hennes meritlista finns bland annat att ha avsatt en EU-kommission och utmanat en svensk socialdemokratisk regering. I rapporten har hon utvärderat generalsekreterarens utfästelser, vad som krävs av en generalsekretare enligt FN stadgan samt gjort en bedömning av Ban Ki-Moons prestationer. Rapporten är i fyra delar och behandlar transparens, ansvarsutkrävare, oberoende granskning och reformer.
Inga-Britt Ahlenius rapport är graverande för Ban Ki-Moon och boken Mr Chance är en sågning längs med fotknölarna av hans arbete. I endast en av de fyra delarna får Ban Ki-Moon godkänt. Boktiteln syftar på filmkaraktären, trädgårdsmästaren Mr Chance, som inte varit utanför sin arbetsgivares trädgård men som av en händelse lanseras som presidentkandidat.
Ban Ki-Moon rensade efter sitt tillträde bort alla Kofi Annans kompetenta undergeneralsekreterare utom Inga-Britt Ahlenius för att ersätta dem med ja-sägare, gärna från Sydkorea och med korta kontrakt så att de måste hålla sig väl med generalsekreteraren för att få förlängt avtal. Inga-Britt Ahlenius rådde han inte på då hon var direkt anställd av FN:s generalförsamling. Den regeln var en av många saker i utnämningspolitiken Ban Ki-Moon har försökt förändra.
Ban Ki-Moon tycks ha tagit utrikesminister Carl Bildt på orden när Bildt på sin blogg skrev ”[…] utrikespolitik bedrivs som bekant bäst utomlands.” Som Sydkoreas utrikesminister besökte Ban Ki-Moon 111 länder på tre år. Under sitt första år som generalsekreterare berättade han gärna hur många mil han flugit och länder han besökt. Men Ahlenius visar att Ban Ki-Moon sällan syns i de stora sammanhangen eller tas på allvar, trots att han ofta är tidigt på plats när någon katastrof bryter ut. Han säger många fina ord men följer aldrig upp dem med handling.
För att ge en metaforisk bild av ett FN i sönderfall handlar ett avsnitt om hur skadedjur bokstavligen med jämna mellanrum angriper huset, i detta fall råttor som äter av buffén innan personalen kommit dit.
Journalisten Niklas Ekdal, tidigare politisk redaktör, utrikespolitisk analytiker vid försvarsstaben och FN-officer har tillsammans med Inga-Britt Ahlenius skrivit denna stridslystna bok i ett försök att förhindra att Ban Ki-Moon blir omvald. De belyser hur organisationen fallit sönder och beskriver egenskaper som de skulle vilja att nästa generalsekreterare borde ha. Mr Chance är en bok om FN lika mycket som en praktisk beskrivning av hur det kan gå för en organisation med en svag ledare. Läsaren får en historiebeskrivning om FN och dess generalsekreterare, Sveriges och andra små nationers roll samt hur FN skulle kunna fungera under ett bra ledarskap. Men även hur USA och andra stora nationers agerande, genom minsta gemensamma nämnare, kan leda till att en Mr Chance får chefsrollen i en av världens största organisationer.
Ahlenius är inte den första som har riktat skarp kritik mot Ban Ki-Moon. Den norska diplomaten Mona Juul skrev ett dokument om det dåliga ledarskapet i FN 2009. Sedan dessa kritiker har kommit ut har flera ansedda tidningar som Der Spiegel och Foreign Policy upptäckt samma sak. Rapporten och boken visar att FN är för viktigt för att en generalsekreterare i Ban Ki-Moons stil ska kunna bli omvald.
Anna Hård af Segerstad är politisk sekreterare (M) Västerås stad, ek. mag examen och har bland annat läst freds- o konfliktkunskap.
Foto: Pia Lindhe Rudolf