Till minnet av ett Europa vi aldrig mer vill se

Det är nu 20 år sedan Berlinmurens fall – en av flera avgörande händelser som under den tiden kom att förändra Europa till den kontinent vi ser idag och som blev ett farväl till ett Europa vi aldrig mer vill se. Magnus Christiansson skriver om sina reflektioner kring Tysklands återförening.

I helgen mindes vi att det var 20 år sedan Tyskland återförenades. Sveriges Radios ”Minnen” tillhandahöll en räcka gamla sändningar från återföreningen och murens fall på sin hemsida. Ambassadör Örjan Berner skrev insiktsfullt i Svenska Dagbladet om sina upplevelser i Moskva från denna tid. Jag gör många reflektioner i samband med denna samtidshistoriska händelse.

För det första verkar utvecklingen, i kontrast till historieskrivningens fokus på händelserna som ”den stora triumfen”, mötts av viss avvaktan i samtiden. Under hösten 1989 hade folk i DDR flytt till väst via Tjeckoslovakien och flera tyska kommuner ville inte ha fler ”ossies” eftersom man helt enkelt inte kunde husera dem. De spontana reaktionerna i Bonn var att uppmana folk att inte stanna i väst, utan att återvända till DDR och verka för fortsatt demokratisering. Till detta kom bedömningar om de risker som fanns med den snabba utvecklingen.

Den andra reflektionen gäller svårigheten att bedöma de strategiska konsekvenserna av den omvälvande händelsen. Radiokorrespondenten Jan-Olof Petersson gjorde vid Berlinmurens fall bedömningen att dess upphörande endast hade ”symbolisk betydelse”. Örjan Berner menar att den sovjetiska ledningen bara på ett år, mellan den 9 november 1989 till den 3 oktober 1990 svängde helt i sin syn på DDR:s sammanbrott.

Tanken tycks ha varit att gärna understödja en frihetlig väg för regimerna i öst, men utan att på något sätt förlora strategiskt inflytande. Detta var, vilket Berner påpekar, en naiv förhoppning, och bitvis verkar Gorbatjov ha varit fånge i sin egen retorik. Den symboliska verkan av murens fall kom att bli emblematisk – ett genombrott som talade lika mycket till identiteten som återförenad tysk än en rationell kalkyl om hur många som redan innan den 9 november kunnat ta sig till väst.

Resonemanget leder till en tredje reflektion. Minne, myt, historia och identitet är fascinerande kategorier. En av världens främsta forskare på nationalism, Anthony Smith, påpekar att ”utan minnen, ingen identitet. Ingen identitet, ingen nation.” Enligt detta synsätt kommer det att vara svårt att forma en identitet, och därmed en ”varm” gemenskap, på exempelvis EU-nivå. Bortsett från de närmast sörjande finns det få som har minnen som förknippas med EU.

Mot detta står de forskare som menar att exempelvis Förintelsen har gjort att normer och värderingar allt mer tenderar att delas över nationsgränser. I detta perspektiv blir nationen inte nödvändig och utvecklingen ligger öppen mot en mer ”kosmopolitisk värld”. Jürgen Habermas talade hoppfullt om de alleuropeiska protesterna mot Irak-kriget 2003 som skapandet av ett europeiskt offentligt rum.

I vilket fall kanske man borde, likt den brittiske statsvetaren Duncan Bell i tidskriften Millennium (2/09), skilja på minne och hågkomst. Minnet är det som vi kommer ihåg som individer, medan hågkomsten (remembrance) är det som kan ritualiseras kollektivt.

Det vi kommer ihåg idag av Berlinmurens fall och den tyska återföreningen är knappast Jan Myrdals föraktfulla fördömanden i Aftonbladet eller de bekymrade minerna hos Margaret Thatcher och François Mitterrand. Hågkomsten handlar om frihetens triumf och ett farväl till ett Europa vi aldrig mer vill se. Men i detta vackra finns också grogrunden för en myt – ett fenomen som tycks följa hågkomsten som en sval skugga.

Magnus Christiansson är statsvetare och lärare vid Försvarshögskolan