Muren föll inte

Ord och formuleringar kan ibland leda tanken fel, konstaterar Hans Wallmark, som blickar tillbaka till 1989. Ett sådant slående exempel ges det prov på när vi talar om Berlinmurens fall – det var bara det att den revs!

Att något faller samman indikerar att det närmast sker slumpmässigt. Kampen mot DDR-staten och de inhumana regimer som kom att prägla Öst- och Centraleuropa i decennier var mer målmedveten och ideologisk än så.

En svensk socialdemokratisk statsminister var förvisso bland de sista i världen att avlägga officiellt besök i Östtyskland samtidigt som de många människorna sedan länge insett det kommunistiska systemets moraliska, politiska och miljömässiga bankrutt.

Det fanns genuint modiga människor. Hjältar vars namn vi i dag inte känner. Ansikten som flimrar förbi på bilder och filmsekvenser. De som den 9 november 1989 inledde rivningen av Berlinmuren – själva symbolen för det tvångsmässigt delade Europa. Att människor kan göra skillnad blev uppenbart när arbetet påbörjades att befria sig från socialismens slaveri.

Vägen mot ett enat Europa var dock lång och svår. Alla som i strävan mot frihet och värdighet miste sina liv under kommunismens förtryck får aldrig glömmas. Folkupproret i Östtyskland, Ungernrevolten, Pragvåren och Solidaritetsrörelsen i Polen är viktiga delar av vår europeiska historieskrivning. Mindre känt men nog så förfärligt är det som hände i även exempelvis Rumänien, Bulgarien, Jugoslavien och Albanien.

Ett tidigare delat Europa var nu i decennieskiftet på väg att enas. ”Ett Europa helt och fritt” som det formulerades av administrationer i Washington, vars engagemang för en liberal världsordning var ovärderligt. De frihetliga idéer som kom att prägla denna tid utgjorde en viktig grund att stå på för alla som kände ett ansvar för en bättre framtid på vår kontinent.

Också engagemanget i Sverige, framförallt från Moderaternas sida, för de baltiska och östeuropeiska staternas självständighet och demokratiska utveckling var ett viktigt steg mot starkare relationer med våra närmsta grannländer och för ett tydligare svenskt engagemang i Europa. Här lades kursen om – från neutralitet mot solidaritet. Före 1989 inte sällan under hånfulla och glirande attacker från vänsterhåll om ”korstågsfararromantik”. Här skulle istället laboreras med ”Den tredje vägen”. Vi som undervisades i skolan under 1960- och 70-talet fick lära oss termen ”blandekonomi” som utgavs för att vara något bättre än planekonomi respektive marknadsekonomi; den rena fina sammansmältningen av två ordningar.

Dessa avgörande skeenden i vår moderna historia väcker också frågor om de utmaningar vi möter i dag, kring samarbete och ledarskap, i en allt mer orolig värld. I en tid där allt fler politiska ledare och stater agerar misstänksamt och kortsiktigt behöver vi i Sverige fråga oss hur vi bidrar till att en liberal världsordning upprätthålls – ett grundläggande svenskt intresse. Behovet av ett politiskt ledarskap som tar sin utgångspunkt i värderingar är påtagligt.

1989 kan inte tänkas utan starka personligheter som Helmut Kohl. Var finns den typen av statsmän i dag? USAs engagemang i – och förståelse för – Europa var då högst påtaglig. En kontrast till i dag då det görs försök på olika håll att med ord undergräva de transatlantiska förbindelserna.

Med en idépolitisk förankring stärks förmågan att möta utmaningar och hot. Under det kalla kriget fick en generation av politiker, diplomater och militärer förhålla sig till frågan hur man hanterar det ständiga hotet från en auktoritär regim. 1989 var även det år då det kinesiska kommunistpartiet genomförde massakern på det Himmelska fridens torg – en regim som vi än i dag har att förhålla oss till utöver maktens män i Kreml.

Tysklands återförening och de östeuropeiska ländernas utveckling därefter, mot demokrati och marknadsekonomi, Nato- och EU-medlemskap, visar på styrkan i grundläggande värderingar om öppna samhällen och öppna marknader. De länder som tidigare med våld tvingades befinna sig bakom järnridån mår betydligt bättre i dag jämfört med då och det enade Tyskland är i dag en viktig drivkraft i Europasamarbetet. Men stora förändringar tenderar också att leda till rädsla och osäkerhet. Frågan om sammanhållning och solidaritet i EU är ett ständigt pågående projekt. Liksom den levande tanken på utvidgning och en attraktivitet i det europeiska samarbetet som därmed kan fungera som en kraft för förändringar och reformer i länder som ännu står utanför.

För svensk sida ställs således allt större krav på vårt europeiska engagemang, vilket utgör grunden för vår utrikespolitik. I en värld präglad av allt snabbare skiften – inte minst sett till den tekniska utvecklingen – och där Europas inflytande utmanas ökar behoven av en stabil och långsiktig europeisk samverkan. När våra intressen utmanas allt mer blir banden till de länder som delar våra grundläggande värderingar allt viktigare.

Framtidens politiska och ekonomiska murar kommer lika litet som 1989 att falla av sig själva. De måste rivas. Av människor. Drivna av idéer och värderingar!

Hans Wallmark är riksdagsledamot och utrikespolitisk talesperson för Moderaterna