Muren och Åsa Linderborg

En resa till Östtyskland i början av 1980-talet fick stor betydelse för den då tolvårige Markus Lindquist. Vad var det han såg i det delade Berlin som Åsa Linderborg tycks ha missat?

Det är enstaka händelser som formar våra liv. En upplevelse av något slag som gör djupt intryck och påverkar våra val i livet. Det kan vara ett möte, en händelse, en kulturupplevelse eller en resa. Mitt liv är ett exempel på detta då en resa till förtryckets Östtyskland som barn påverkade mitt sätt att se på världen och i förlängningen val av yrke.

Min far har aldrig varit någon äventyrlig man. Under ett 40 årigt yrkesliv har han inte förmått sig att byta arbetsgivare en enda gång, han har nöjt sig med att avancera i maklig takt inom organisationen. I övrigt har hans liv handlat om familj, god litteratur och trygghet och visst mått av förutsägbarhet. Så när han i slutet av sjuttiotalet lät sig övertalas av en betydligt mer äventyrlig vän att åka med på en stödresa till förmån för den förtryckta evangeliska kyrkan i Östtyskland var detta något ganska oväntat. Min far for dock iväg och kom hem en vecka senare med många intryck och hundratals diabilder från förtryckets Östtyskland. Dessa bilder visades sedan på olika församlingsaftnar runt omkring i stiftet. 1981 var det så dags för ytterligare en resa. Denna gång gavs möjligheten att ta med fru och två av barnen. Jag fick därmed som 12 åring åka med och se en diktatur, geografiskt närbelägen men till sin karaktär väsensskild från min vardag som barn på sjuttiotalet i en svensk småstad.

Familjen anlände, efter vissa umbäranden, till Östtyskland och checkade in på en dammig vind i en förfallen östtysk prästgård. Två pojkar i vår ålder fanns i vår värdfamilj och vi fann varandra ganska snabbt vad jag minns. Mina största intryck de tre första dagarna var hur små bilarna, av märket Trabant, var samt hur konstigt den statligt tillverkade drycken Kola (med K) smakade i jämförelse med den kapitalistiska Coca Cola. Dag tre åkte familjerna på en gemensam utflykt till den delade staden Berlin. Vår familj gavs möjlighet att via Check Point Charlie lämna den nedgångna och av kriget märkta östra delen för en promenad över till Västberlin alltmedan våra östtyska vänner fick vara kvar, hindrade av en kommunistisk mur. Där och då, när mina nyvunna jämnåriga östtyska kamrater tvangs stanna kvar, blev min förståelse av begreppet frihet tydlig. När friheten några år senare blev en stor valfråga var det lätt att som tonåring bli medlem i frihetens parti, moderaterna och där är jag kvar fortfarande kvar och har idag min försörjning. En resa i barndomen påverkade mitt yrkesval som vuxen.

Aftonbladets Åsa Linderborg beskrev på årsdagen av Berlinmurens fall i en krönika hur denna historiska händelse blev en chock för henne och hur hon tvangs definiera om den egna marxismen. Jag blir alltid lika förvånad när jag läser något dylikt. Vad var det som alla dessa svenska vänstersympatisörer missade under alla år som muren stod där mitt i Berlin som ett monument över mänsklig ondska och förnedring? Vad var det en i princip vuxen Åsa Linderborg missade som var så uppenbart för mig när jag som barn besökte denna delade stad. Berlinmuren gick i graven för två decennier sedan, för mina barn är den bara en avlägsen företeelse långt före deras tid. Minnet av denna ondskans symbol lever dock kvar och om detta må vi alla berätta.

Markus Lagerquist är kulturpolitisk handläggare i riksdagen.