Myten om den företagsamma staten

Äldre svenskar behöver inte påminnas om hur skeppet gick på grund ett decennium efter Olof Palmes ord ”Nu blåser det vänstervind, nu gäller det att hissa seglen”. De kan däremot behöva påminnas om den tidigare svenska historien. Efter att Sverige anammat liberalismen i mitten av 1800-talet så gick man under sex decennier från att vara ett väldigt fattigt land till att bli relativt rikt. Det som gjorde Sverige så framgångsrikt under den senare delen av 1800-talet var en liberalism som behandlade folk som vuxna människor, kapabla att fatta egna beslut. Denna liberalism står i stark kontrast till den kungliga och infantiliserande statismen som ledde till byggnaden av Göta Kanal med hjälp av värnpliktiga åren 1810-1832, samt den sociala och infantiliserande statismen som ledde till att Sverige mellan åren 1906-1975 hade ett av världens högsta tal av tvångssteriliserade. Liberalismen kan i kontrast med denna ideologi kallas ”vuxenism”. Vuxna människor hjälper fattiga och utslagna komma på fötter igen, men utan att diktera hur de ska leva sina liv med hjälp av mamma Alva och pappa Gunnar.

Det finns dock många inom vänstern som känner nostalgi för Sveriges decennium av höga skatter och statligt ägda företag, så som systembolaget, apoteket och de då statligt ägda Volvo och Saab. På den tiden var Sverige ett föregångsland för socialdemokrater över hela världen. Sverige ses fortfarande som ett icke-liberalt land i stora delar av omvärlden och som den ledande försvararen av den skandinaviska modellen. Över hela världen drivs nu människor, genom såväl ny-populism som ny-Troskyism, till att förkasta idén om vuxen-liberalism – och att istället sätta sin tro till farbror staten. Exemplen är många, Trumps ”Make America Great Again”, Orbans ”Illiberala demokrati”, Putins ny-Tsarism, Xi Jinpings ny-Maoism och Maduros ny-Castroism är bara några exempel.

Mariana Mazzucato, en ekonom utbildad vid ett av USAs få lärosäten som fokuserar på Marxistisk ekonomi, the New School in New York, är en av de mest framstående förespråkarna av en sådan statism. Man kan få en fingervisning av hennes hållning från titlarna på två av hennes böcker: ”The Entrepreneurial State: Debunking Public vs. Private Sector Myths” (2013), samt ”The Value of Everything: Making and Taking in the Global Economy” (2018). I dessa båda verk argumenterar hon för att det är staten som driver innovation, och inte entreprenörer som John Ericsson, Sven Wingqvist eller Aina Wifalk. Mazzucato uttrycker en stor förkärlek och beundran för statliga tjänstemän, särskilt ekonomer. Enligt henne vet de bäst hur man uppfinner skruvpropellern, kullagret eller rullatorn. Mazzucato följer därmed i sin stora förebild John Maynard Keynes fotspår, som år 1936 förkunnade att ekonomen är ”I en unik position att räkna ut marginalnyttan av kapitalvaror på lång sikt och baserat på de allmänna sociala fördelarna för samhället.”

Vi har precis skrivit en kort bok som kritiserar detta osannolika påstående, ”The Myth of the Entrepreneurial State”. Det har även Karl Wennberg, Nils Karlson och Christian Sandström vid Ratio – Näringslivets forskningsinstitut gjort med sin bok ”Bureaucrats or Markets in Innovation Policy?” Wennberg, Karlson och Sandström kritiserar Mazzucatos idé om den allvetande ekonomen och skriver i sin rapport att ”Det finns ett svagt empiriskt stöd i de många hundra empiriska studier och relaterade metaanalyser som utvärderar effektiviteten av statlig industri och innovationspolitik”. ”Svagt empiriskt stöd” är att uttrycka det milt.

En av oss, Alebrto Mingardi, är idéhistoriker och generaldirektör för en utav Italiens få liberala tankesmedjor, Isituto Bruno Leoni. (Att Italien har så få liberala tankesmedjor pekar på det bisarra faktum att italienare hatar staten, men ändå röstar på politiker som vill att staten ska ha en större roll i folks liv.) Den andra, Deirdre McCloskey, är en ekonom av Chicagoskolan och en ”Österrikisk” ekonomhistoriker. The Adam Smith Institute i London och the American Institute for Economic Research, som publicerat vår bok, är också notoriskt liberala. Den liberala tankesmedjan Timbro har precis översatt McCloskeys bok ”Liberalism” från 2019 till svenska. Ratio, där McCloskey sitter i styrelsen, är självklart också liberalt. Till skillnad från Keynes och Mazzucato, så tvivlar Mingardi, McCloskey, IBL, Chicagoskolan, Timbro, ASI, AIER, Ratio och den liberala minoriteten av ekonomer på statens förmåga att vara allvetande och rättvis.

Det är lätt att invända med nåt i stil med ”Typiskt liberaler. De tycker inte staten ska spela någon roll över huvud taget.”

Detta är inte sant. Vi liberaler tycker att staten har en viktig roll i att bekämpa pandemier och skogsbränder, såväl som i att bemöta ryska hot om att ockupera Gotland. Vi tror dock inte att ett innovationsdepartement som bedriver statlig industri- och innovationspolitik har mycket större chans att lyckas än ett språkdepartement, ett rockmusikdepartement, ett kläddesigndepartement eller ett departement för svenska deckare. Innovationer är oförutsägbara. Det är det som gör dem till innovationer. Och om de är oförutsägbara kan de heller inte planeras centralt. Konst- och forskningsframsteg kommer i ett liberalt samhälle till genom individers initiativförmåga. Ekonomi är både en konst och en vetenskap. Det som Adam Smith kallade ”den liberala planen för [social] jämställdhet, [ekonomisk] frihet och [juridisk] rättvisa” den ”självklara och enkla planen för naturlig frihet” har fungerat exceptionellt bra sen 1800, eller sen 1960, eller sen 1990. Den tretusenprocentiga ökningen av realinkomsten per capita (ja, 3000%) som Sverige har genomgått sen år 1800 har inte varit beroende av statliga interventioner utan av individuella initiativ. Världen lärde sig under 1800-talet, tvärtemot vad den falska samtida samhällskunskapen ”lärde” oss genom Marxismen och rasbiologin, att ett liberalt samhälle snabbt blir väldigt rikt och förhållandevis rättvist.   

Det må vara sant att en statlig industripolitik och en statlig utpekad riktning känns rimlig för många. När det kommer till individens egna liv finns det nästan alltid en ”policy”, en toppstyrd plan utstakad i en viss riktning. Föräldrarna i Jönköping planerar kvällens middag och fyller tryckkokaren. Studenten i Göteborg förbereder sig för tenta och samlar på sig anteckningar. Varför kan inte nationen planera på samma sätt? Som Per-Albin Hansson sa 1927, ”Varför inte folkhemmet?” Det är ju bara sunt förnuft, klokt och jämlikt.

Men det stämmer inte. Varje vuxen människa vet att inte ens de egna personliga planerna alltid går som de ska. Man stoppar för mycket vitlök i tryckkokaren eller skriver fel ekvationer i anteckningsblocket. Ibland får pater familias en orättvis fördel. Man vet att familjer inte alltid är ansvarsfulla, rättvisa och jämställda. Svårare blir det när familjen eller ”folkhemmet” består av 10 millioner, för att inte tala om 60 eller 331 millioner. Bäst att inte centralisera all makt i Stockholm, Rom eller Washington D.C.

De flesta av oss växer dock upp i familjer som är relativt mysiga och trevliga, något som förklarar varför statismen fortfarande är ett så lockande koncept, även efter att det lett till stora misslyckanden också i Sverige. David Hume noterade att etik inte bygger på logik, utan på vad han och Smith kallade ”moraliska sentiment.” Kultiverade känslor är grunden för etiken, så som det borde vara. Vi försöker i efterhand hitta anledningar för att rättfärdiga det som våra känslor säger är rätt och fel. Detta är moraliska sentiment vi fått med modersmjölken, genom våra religioner och vår litteratur, från våra filmer och politiska slogans. På 60-talet såg McCloskey till exempel, likt de flesta ungdomarna i medelklassen på den tiden, på ekonomin som en stor motsvarighet till familjen. Om hon hade känt till termen hade hon välkomnat ”folkhemmet.” Hon trodde då på en version av socialismen när hon i sina sena tonår sjöng med i Amerikanska arbetarsånger skrivna av den svenska emigranten Joel Emmanuel Hägglund (”Joe Hill”), när hon på universitetet köpte idéerna om Keynesiansk ekonomisk planering som Mazzucato förespråkar.  De flesta ekonomer har trott på nån form av Keynesianism under de senaste hundra åren, vilket förklarar ökningen av politiska ingrepp för att påverka fria vuxnas beteendemönster. Inget annat ämne inom samhällskunskapen har varit så inflytelserikt i att styra människors liv som ekonomin i sin Keynesianska tappning. Detta kan ses inte minst i den svenska historien, efter att stora liberaler som Eli Heckscher och hans student Bertil Ohlin lämnat fältet fritt åt Gunnar Myrdal och hans statistiska vänner.   

Mazzucatos statism förutsätter såklart en modern stat. Nationalismen är en kraftig grund till moraliska sentiment. McCloskeys farfar brukade recitera en norskt-amerikanskt ramsa från 1910-talet: ”Ten thousand Swedes / Went through the weeds / One day and Copenhagen. / Ten thousand Swedes /Went through the weeds, / All chased by one Norwegian.” Ha. Ha. Som George Orwell uttryckte det: “Man kan inte se världen som den är utan att erkänna den överväldigande styrkan i patriotismen och nationell lojalitet … Som en positiv kraft står den utan like. Kristendomen och den internationella socialismen är svag som halm i jämförelse.” Som en positiv kraft yttrar sig patriotismen i roliga ramsor och fotbollsrivalitet, innan den förvandlas till tvång. Det är det som är det stora problemet med Mazzucatos statism. För att göra poängen tydlig: Om man gillar nationalism och socialism, kanske man också gillar nationalsocialism.

Folk i olika länder har olika heliga ord. Man lever inte nödvändigtvis efter dessa heliga ord, men man talar desto mer om dem, och blir irriterad om någon ifrågasätter dem. I Italien är det heligaste ordet ”figura”, i USA ”liberty”, i Frankrike ”fraternité”, i Nederländerna ”verdraagzaamheid” (eller det från franskan inlånade ”toleratie”), i Tyskland Ordentlichkeit, i Ryssland ”Den gode Tsaren” (I Finland är han känd som Alexander II). Svenskans heligaste ord är såklart jämlikhet, vilket också förklarar varför svenskar trots sin kommersialism och innovation är så obekväma med begreppet liberalism. Men historien lär oss att det är statismen med sin klåfingrighet och iver att stötta specialintressen, inte fria marknader, som leder till olikhet.  

Snälla Carissimi*, läs böckerna och försök att skaffa bättre moraliska sentiment.

Deirdre Nansen McCloskey är rådsprofessor emerita i ekonomi och historia, professor emerita i engelska och kommunikation och adjunkt i klassiska studier och filosofi vid University of Illinois at Chicago.

Alberto Mingardi är VD för Istituto Bruno Leoni in Milan och docent i idéhistoria vid IULM University i Milao. Han är också presidential fellow vid Chapman University.

Översättning Viktor Wollstad

*Ung. kära vän – översättarens anmärkning