Namn att minnas – Arvid Fredborg
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
ARVID FREDBORG
När Arvid Fredborg som en icke så
litet yverboren Skara-djäkne drabbade Uppsala i början på 30-talet, var
det inte utan att den goda lärdomsstaden greps av en viss häpnad. Den
har sedan ett halvt årtusende en erkänd förmåga att sätta sig på nykomlingar. Nu fick den uppleva hurusom
Arvid Fredborg i stället satte sig på
Uppsala. Det visade sig inom kort att
han icke blott visste mer om Donaumonarkin, enkannerligen Bosnien-Herzegovina, än någon annan. Han visste
överhuvud taget mer än de flesta på
de flesta områden, som intresserade
honom, och de var många, alltifrån
Centraleuropas historia till Centralettropas viner.
Inte heller stack han på något sätt
under stol med sitt vetande. Här kom
en späd yngling med rödlätt hy,
knollriga blonda lockar och himmelsblå blick, en yngling, som skulle sett
ut som en förvuxen kerub om inte
ett par stora goggles förstört effekten
och givit honom en magistral för att
inte säga professorlig uppsyn, och
denne yngling utlade oombedd texten.
Utan att darra på vare sig manschetten
eller rösten trädde han upp i de mest
lysande församlingar och motsade de
mest erkända auktoriteter. Till en början väckte han allmän förargelse,
blandad med munterhet. Ganska snart
blev förargelsen förbehållen hans motståndare, medan munterheten förbyttes i ett roat gillande från hans meningsfränder.
Motståndarna var att söka i Verdandi, Laboremus och Clarte, menings- 431
fränderna i Heimdal. Arvid Fredborg
har nämligen alltsedan de studentpolitiska fejderna i 30-talets Uppsala haft
en klar och konsekvent konservativ
övertygelse och han hör till det fåtal
svenska intellektuella, som törs förfäkta denna övertygelse med samma stridbarhet och skärpa i dag som för trettio
år sedan. Det är ett av de viktigaste
bidragen till hans karakteristik. Ett
annat är följande. Av sina vedersakare
har han alltid betraktats som en outhärdlig besserwisser. Desto outhärdligare måste det kännas för dem att
han sedan länge verkligen vet bättre
än förmodligen någon annan svensk
privatman vad som rör sig på det
område han gjort till sin uppgift att
bevaka: den internationella politikens.
Kurage och kunskapsrikedom är
Arvid Fredborgs mest framträdande
egenskaper.
*
Arvid Fredborgs farfar var prost i
Delsbo, därav kanske kuraget, hans far
läroverkslärare, därav kanske vetgirigheten. Han är född i Hurliksvall för
ganska precis 50 år sedan, men familjen flyttade snart till Skara där Fredborg fick sin skolutbildning i det
traditionsrika läroverket och hade förmånen att undervisas av bl. a. den fine
humanisten och författaren Hugo
Swensson. I Uppsala läste han historia
för Erland Hjärne och licen:tierade så
småniogen 1942 på en avhandling, som
mycket riktigt handlade om BosnienHerzegovina. Sitt intresse för Donaumonarkins öden vidmakthöll och utvecklade han under ferierna på 30-
432
talet, då han för hopsparade slantar
gjorde strapatsrika resor i de gamla
habsburgska arvländerna. Särskilt
fångade Ungern hans intresse och
redan under studentåren lärde han
sig ungerska, som är ett av det halvdussin språk han behärskar. Han kom
tidigt till den uppfattning, som numera alla vettiga människor omfattar,
nämligen att krossandel av det habsburgska samväldet – detta embryo till
Europas förenade stater – var en av
de värsta olyckor som drabbat Västerlandet i vår tid. Inte för inte hör
ärkehertig Otto av Habsburg till hans
personliga vänner.
Men nästan lika stor roll som hans
studier och resor spelade under senare
hälften av 30-talet hans studentpolitiska engagemang. Som den ledande
anden i en grupp, där man bl. a. återfann Erik Anners och Th. Åke Leissner utövade han inte minst genom
Heimdal ett betydande inflytande på
studentopinionen, som fick ett värdigt
minnesmärke i den av honom redigerade Heimdals årsskrift 1939. Den var
ett slags programförklaring från den
konservativa studentungdomen i Uppsala inför det hotande andra världskriget och kan läsas med stor behållning än i dag.
Under åren 1941-43 var Arvid
Fredborg Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin och det var som
sådan han kom att bli en för hela
svenska folket välkänd personlighet.
Det skedde inte bara eller ens främst
genom hans löpande nyhetsrapportering, hur intressant den än ibland
kunde vara. Arvid Fredborgs styrka
som tidningsman låg inte i det han
skrev utan i det han visste. Hur många
gånger drev han inte Svenska Dagbladets hemmaredaktion till förtvivlan
genom nyheter så heta att de inte
kunde publiceras utan bara av Ivar
Anderson anförtros åt utrikesminister
Giinther på tumanhand i UD bakom
fördragna gardiner!
Nej, riksbekant blev han inte förrän
han vid hemkomsten 1943 kunde
kasta – nästan – alla hänsyn överbord och som den första Berlin-kor~
respondenten i världen berätta –
nästan – allt han visste om hur det
såg ut bakom Tredje rikets redan
vacklande kulisser. Det skedde i den
på rekordtid färdigställda boken »Bakom stålvallen», som blev en i svensk
förlagshistoria dittills nästan enastå-
ende best-seller-succe och i ett slag
gjorde Arvid Fredborg till namnet för
dagen. Det var inte någon sensationsbok, men den var sensationell genom
sitt väldokumenterade sakinnehåll och
väckte berättigad uppmärksamhet
långt utanför Sveriges gränser – den
översattes också till en rad främmande
språk.
Begagnande sig av det fördelaktiga
utgångsläge som framgången med
»Bakom stålvallen» erbjöd, grundade
Arvid Fredborg jämte några likasinnade OBS!, tidskrift för politik och
underhållning, och gav den med sedvanlig energi och framåtanda en flygande start. Den stridbara och omstridda OBS!, som retade många och roade än flera, lyckades hålla sig vid liv
i drygt ett decennium. Men redan
1947 hade Arvid Fredborg lämnat den
för att återuppta sin internationella
karriär, förebådad av boken »Tredje
gången», en utrikespolitisk analys av
det kalla krigets värld.
Från och med år 1949 var han tillhaka i Svenska Dagbladet, först som
flygande korrespondent och sedan som
Bonn-korrespondent och hann dessutom, som den outtröttlige arbetare
han är, år 1951 disputera i historia
på en avhandling om Storbrittanien
och den ryska frågan 1918-20. Redan
två år senare sammanfattade han sitt
väldiga vetande från Bonn-tiden i den
utomordentligt innehållsrika boken
»Det nya Tyskland». Då hade han
emellertid lämnat Svenska Dagbladets
tjänst och övergått till att bli utrikespolitisk konsulent åt ett stort antal
ledande svenska exportindustrier, den
verksamhet som han alltsedan dess
ägnat sig åt.
433
Det är en uppgift som onekligen
passar honom ännu bättre än tidningsmannens, ja, som hand i handske.
Ty Arvid Fredborg är mindre journalist och stilist än historiker, historieberättare och man hade så när sagt
histrion. Han skriver visserligen sakligt och klart, men han är aldrig så
till sin fördel som när han under
tystnadspliktens insegel får muntligen
informera en sluten krets. Till att börja
med är hans material förstklassigt –
det finns inte många svenskar som
har ett sådant nät av värdefulla förbindelser, av välunderrättade källor
jorden över, som det han under de
senaste 20 åren förmått att bygga upp.
Men han kan också konsten att göra
mesta möjliga av detta material. Han
försummar inget tillfälle att dramatisera sitt stoff – till övermått tycker
några – genom en blandning av hemlighetsfullhet och hisnande historiska
perspektiv. I gengäld blir det så mycket mer spännande.
En och annan antar förmodligen
att svenska företagare borde kunna
inhämta detsamma, som de får höra
av Arvid Fredborg genom att i stället
läsa pressen ordentligt. Till det kan
man svara att de inte har tid för så-
dant. Men viktigare är att Fredborg
nästan alltid vet annat och mer än vad
som står i tidningarna och kan berätta det på ett alldeles personligt och
mycket fängslande sätt. Han är överhuvud taget en fängslande figur, denna främmande fågel i folkhemmet,
där han spaningsflyger världen över
med kontoret Liechtenstein och i hemmet i Lidingö som mera stadigvarande
landningsplatser. Hans gamla kumpaner från studentåren tycker kanske att
något litet tål han att skrattas åt för
sina mystisktmajestätiska augurlater,
men bra mycket mer att hedras ändå
för sina stora kunnighet och – inte
minst – sin stora trofasthet mot både
ideer och människor.
G. U.
kommer åt överallt, tål tryck och slagl
Endast för
växelström.
För 220, 127
och 110 V.
För 65 och
24 V, utan
stickpropp.
ASEA
lysrör-sladdlampa
är har
• stötsäker
• oljabeständig
• lätthanterlig
• vattentät
• strömsnål
• s-märkt
• patentsökt
• reflektor
• vridbar upphängningskrok
• 7 m ledning med
gummistickpropp
• låg vikt
Allformatoravdelningen ASEAStorgatan 11, SOLNA 4. Tel. 08/82 03 70
ARVID FREDBORG
När Arvid Fredborg som en icke så
litet yverboren Skara-djäkne drabbade Uppsala i början på 30-talet, var
det inte utan att den goda lärdomsstaden greps av en viss häpnad. Den
har sedan ett halvt årtusende en erkänd förmåga att sätta sig på nykomlingar. Nu fick den uppleva hurusom
Arvid Fredborg i stället satte sig på
Uppsala. Det visade sig inom kort att
han icke blott visste mer om Donaumonarkin, enkannerligen Bosnien-Herzegovina, än någon annan. Han visste
överhuvud taget mer än de flesta på
de flesta områden, som intresserade
honom, och de var många, alltifrån
Centraleuropas historia till Centralettropas viner.
Inte heller stack han på något sätt
under stol med sitt vetande. Här kom
en späd yngling med rödlätt hy,
knollriga blonda lockar och himmelsblå blick, en yngling, som skulle sett
ut som en förvuxen kerub om inte
ett par stora goggles förstört effekten
och givit honom en magistral för att
inte säga professorlig uppsyn, och
denne yngling utlade oombedd texten.
Utan att darra på vare sig manschetten
eller rösten trädde han upp i de mest
lysande församlingar och motsade de
mest erkända auktoriteter. Till en början väckte han allmän förargelse,
blandad med munterhet. Ganska snart
blev förargelsen förbehållen hans motståndare, medan munterheten förbyttes i ett roat gillande från hans meningsfränder.
Motståndarna var att söka i Verdandi, Laboremus och Clarte, menings- 431
fränderna i Heimdal. Arvid Fredborg
har nämligen alltsedan de studentpolitiska fejderna i 30-talets Uppsala haft
en klar och konsekvent konservativ
övertygelse och han hör till det fåtal
svenska intellektuella, som törs förfäkta denna övertygelse med samma stridbarhet och skärpa i dag som för trettio
år sedan. Det är ett av de viktigaste
bidragen till hans karakteristik. Ett
annat är följande. Av sina vedersakare
har han alltid betraktats som en outhärdlig besserwisser. Desto outhärdligare måste det kännas för dem att
han sedan länge verkligen vet bättre
än förmodligen någon annan svensk
privatman vad som rör sig på det
område han gjort till sin uppgift att
bevaka: den internationella politikens.
Kurage och kunskapsrikedom är
Arvid Fredborgs mest framträdande
egenskaper.
*
Arvid Fredborgs farfar var prost i
Delsbo, därav kanske kuraget, hans far
läroverkslärare, därav kanske vetgirigheten. Han är född i Hurliksvall för
ganska precis 50 år sedan, men familjen flyttade snart till Skara där Fredborg fick sin skolutbildning i det
traditionsrika läroverket och hade förmånen att undervisas av bl. a. den fine
humanisten och författaren Hugo
Swensson. I Uppsala läste han historia
för Erland Hjärne och licen:tierade så
småniogen 1942 på en avhandling, som
mycket riktigt handlade om BosnienHerzegovina. Sitt intresse för Donaumonarkins öden vidmakthöll och utvecklade han under ferierna på 30-
432
talet, då han för hopsparade slantar
gjorde strapatsrika resor i de gamla
habsburgska arvländerna. Särskilt
fångade Ungern hans intresse och
redan under studentåren lärde han
sig ungerska, som är ett av det halvdussin språk han behärskar. Han kom
tidigt till den uppfattning, som numera alla vettiga människor omfattar,
nämligen att krossandel av det habsburgska samväldet – detta embryo till
Europas förenade stater – var en av
de värsta olyckor som drabbat Västerlandet i vår tid. Inte för inte hör
ärkehertig Otto av Habsburg till hans
personliga vänner.
Men nästan lika stor roll som hans
studier och resor spelade under senare
hälften av 30-talet hans studentpolitiska engagemang. Som den ledande
anden i en grupp, där man bl. a. återfann Erik Anners och Th. Åke Leissner utövade han inte minst genom
Heimdal ett betydande inflytande på
studentopinionen, som fick ett värdigt
minnesmärke i den av honom redigerade Heimdals årsskrift 1939. Den var
ett slags programförklaring från den
konservativa studentungdomen i Uppsala inför det hotande andra världskriget och kan läsas med stor behållning än i dag.
Under åren 1941-43 var Arvid
Fredborg Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin och det var som
sådan han kom att bli en för hela
svenska folket välkänd personlighet.
Det skedde inte bara eller ens främst
genom hans löpande nyhetsrapportering, hur intressant den än ibland
kunde vara. Arvid Fredborgs styrka
som tidningsman låg inte i det han
skrev utan i det han visste. Hur många
gånger drev han inte Svenska Dagbladets hemmaredaktion till förtvivlan
genom nyheter så heta att de inte
kunde publiceras utan bara av Ivar
Anderson anförtros åt utrikesminister
Giinther på tumanhand i UD bakom
fördragna gardiner!
Nej, riksbekant blev han inte förrän
han vid hemkomsten 1943 kunde
kasta – nästan – alla hänsyn överbord och som den första Berlin-kor~
respondenten i världen berätta –
nästan – allt han visste om hur det
såg ut bakom Tredje rikets redan
vacklande kulisser. Det skedde i den
på rekordtid färdigställda boken »Bakom stålvallen», som blev en i svensk
förlagshistoria dittills nästan enastå-
ende best-seller-succe och i ett slag
gjorde Arvid Fredborg till namnet för
dagen. Det var inte någon sensationsbok, men den var sensationell genom
sitt väldokumenterade sakinnehåll och
väckte berättigad uppmärksamhet
långt utanför Sveriges gränser – den
översattes också till en rad främmande
språk.
Begagnande sig av det fördelaktiga
utgångsläge som framgången med
»Bakom stålvallen» erbjöd, grundade
Arvid Fredborg jämte några likasinnade OBS!, tidskrift för politik och
underhållning, och gav den med sedvanlig energi och framåtanda en flygande start. Den stridbara och omstridda OBS!, som retade många och roade än flera, lyckades hålla sig vid liv
i drygt ett decennium. Men redan
1947 hade Arvid Fredborg lämnat den
för att återuppta sin internationella
karriär, förebådad av boken »Tredje
gången», en utrikespolitisk analys av
det kalla krigets värld.
Från och med år 1949 var han tillhaka i Svenska Dagbladet, först som
flygande korrespondent och sedan som
Bonn-korrespondent och hann dessutom, som den outtröttlige arbetare
han är, år 1951 disputera i historia
på en avhandling om Storbrittanien
och den ryska frågan 1918-20. Redan
två år senare sammanfattade han sitt
väldiga vetande från Bonn-tiden i den
utomordentligt innehållsrika boken
»Det nya Tyskland». Då hade han
emellertid lämnat Svenska Dagbladets
tjänst och övergått till att bli utrikespolitisk konsulent åt ett stort antal
ledande svenska exportindustrier, den
verksamhet som han alltsedan dess
ägnat sig åt.
433
Det är en uppgift som onekligen
passar honom ännu bättre än tidningsmannens, ja, som hand i handske.
Ty Arvid Fredborg är mindre journalist och stilist än historiker, historieberättare och man hade så när sagt
histrion. Han skriver visserligen sakligt och klart, men han är aldrig så
till sin fördel som när han under
tystnadspliktens insegel får muntligen
informera en sluten krets. Till att börja
med är hans material förstklassigt –
det finns inte många svenskar som
har ett sådant nät av värdefulla förbindelser, av välunderrättade källor
jorden över, som det han under de
senaste 20 åren förmått att bygga upp.
Men han kan också konsten att göra
mesta möjliga av detta material. Han
försummar inget tillfälle att dramatisera sitt stoff – till övermått tycker
några – genom en blandning av hemlighetsfullhet och hisnande historiska
perspektiv. I gengäld blir det så mycket mer spännande.
En och annan antar förmodligen
att svenska företagare borde kunna
inhämta detsamma, som de får höra
av Arvid Fredborg genom att i stället
läsa pressen ordentligt. Till det kan
man svara att de inte har tid för så-
dant. Men viktigare är att Fredborg
nästan alltid vet annat och mer än vad
som står i tidningarna och kan berätta det på ett alldeles personligt och
mycket fängslande sätt. Han är överhuvud taget en fängslande figur, denna främmande fågel i folkhemmet,
där han spaningsflyger världen över
med kontoret Liechtenstein och i hemmet i Lidingö som mera stadigvarande
landningsplatser. Hans gamla kumpaner från studentåren tycker kanske att
något litet tål han att skrattas åt för
sina mystisktmajestätiska augurlater,
men bra mycket mer att hedras ändå
för sina stora kunnighet och – inte
minst – sin stora trofasthet mot både
ideer och människor.
G. U.
kommer åt överallt, tål tryck och slagl
Endast för
växelström.
För 220, 127
och 110 V.
För 65 och
24 V, utan
stickpropp.
ASEA
lysrör-sladdlampa
är har
• stötsäker
• oljabeständig
• lätthanterlig
• vattentät
• strömsnål
• s-märkt
• patentsökt
• reflektor
• vridbar upphängningskrok
• 7 m ledning med
gummistickpropp
• låg vikt
Allformatoravdelningen ASEAStorgatan 11, SOLNA 4. Tel. 08/82 03 70