Namn att minnas – Bengt Petri

NAMN ATT MINNAS
BENGT PETRI
Vad är det som via Svea Hovrätt,
Kanslihuset, Svenska Bankföreningen,
Norstedts och Skandia fört en ännu
inte 50-årig jägmästarpojke från
Sundsvall till universitetskanslersämbetet, en av rikets högsta värdigheter,
tillhörande den exklusiva kategori
vars innehavare automatiskt brukar
belönas med det blå serafimerbandet?
Man kommer på sig att grubbla över
det när man ser honom avteckna sig
mot raden av hans företrädare, prinsar av blodet och rikets stormän. Han
gör nämligen inte något omedelbart
imposant intryck. Med låt oss säga
Ernst Trygger som bakgrund ter sig
den undersätsige, mörke mannen med
de bruna ögonen och den bruna
kostymen sydländskt, nästan opassande livlig och ledig. Här finns inte
minsta tillstymmelse till konstlad avmätthet eller ansträngd pondus. Han
är precis som en vanlig människa,
bara lite piggare och artigare.
Sådant stämmer genast till misstänksamhet och man frågar sig: »Har
han inga chefsegenskaper?» Men man
skall snart finna att hans pose är
mycket insidiös. Sedan Bengt Petri
försatt den han talar med på ypperligt lynne genom att undvika att
verka mer framstående än vederbörande själv, fortsätter han med att
oavbrutet vara osvenskt älskvärd och
uppmärksam. Det slutar med att offret säger sig precis detsamma som
han redan förut hört så många andra
säga: »Den där Bengt Petri är ändå
en ovanligt trevlig karl.»
I sådan sinnesförfattning är man
beredd att förlåta mycket, ja, t. o. m.
att man småningom finner att Bengt
Petri med sitt ovanligt snabba och
rörliga intellekt, sin stora receptivitet, sin energi och organisationsförmåga kanske är mer framstående än
man först ville tro.
Bengt Petri studerade juridik i Uppsala och hade planer på en akademisk
karriär. Efter jur. kand. fortsatte han
att studera, samtidigt som han tjänstgjorde i Svea Hovrätt. Men så kom
kriget och Birger Ekeberg sade till
sina unga medarbetare att nu behövdes de för praktiskt arbete, nu var
det inte tid för några avhandlingar.
studierna sköts åt sidan och Bengt
Petri hamnade så småningom, år
1944, i handelsdepartementet. Han
fann sig väl till rätta, som hovrättsjurister oftast gör i förvaltningen.
Svea Hovrätt har ju kallats den svenska förvaltningens generalstab, och
Bengt Petri understryker gärna att
den rent administrativa stadga, som
hovrättsutbildningen ger är mycket
värdefull för vår förvaltning.
I handelsdepartementet, där han
snabbt avancerade till expeditionschef ·
resp. t. f. statssekreterare fick han
tjäna under fyra så olika herrar som,
i tur och ordning, Herman Eriksson,
Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal och Axel
Gjöres. Han fick med andra ord en
gedigen skolning i både praktisk och
teoretisk ekonomi. Ett av hans gladaste minnen från departementstiden
var när Gjöres och han med Tage Erf
l
landers hjälp lyckades genomdriva
statsanslag till inköp av Millesgården,
det största konstförvärv svenska staten gjort sedan Gustaf III kom hem
med sina antika skulpturer från Italien. Till Millesgården hyste Bengt
Petri en alldeles särskild klockarkärlek och glädjer sig åt att som statens
representant alltjämt sitta kvar i dess
styrelse – ett av uttrycken för hans
starka kulturella intressen.
Från Kanslihuset begav sig Bengt
Petri år 1948 över till Riddarholmen
som verkställande direktör för Norstedt & Söner. Det är ju en gammal
tradition att detta företag skall ha en
hovrättsjurist som chef och det lockade Bengt Petri att få försöka sig som
företagsledare, liksom, inte minst, att
få närmare personlig kontakt med den
kulturella världen. De fem år han var
hos Norstedts har han betecknat som
mycket intressanta inte minst ur rent
mänskliga synpunkter. Som minne
medförande en vacker och rikhaltig
boksamling lämnade Bengt Petri förlagsverksamheten och efter att under
de närmaste två åren ha fördjupat sin
ekonomiska skolning som verkställande direktör i Svenska Bankföreningen, utsågs han år 1955 till verkställande direktör i den mäktiga försäkringskoncernen Skandia. Försäkringsväsendet sorterar ju under handelsdepartementet och under sin tid
där hade Bengt Petri åtskilligt att
göra med försäkringsfrågor, så verksamheten var inte helt ny och oprö-
vad för honom. I Norstedts och Bankföreningen hade han fått erfarenhet
av företagsledning och fördjupad insikt i praktiskt ekonomiska frågor,
och som chef för Skandia gällde det
ju inte i första hand för honom att behärska försäkringstekniska finesser,
utan snarare vad amerikanarna brukar kalla top management, dvs. helt
enkelt den administrativa sidan. Under sina sex år i Skandia har Bengt
543
Petri dels varit med om att leda tillkomsten av koncernens stora nybygge,
dels och framför allt att genomföra
den stora fusionen med Svea och
Skåne.
Nu är han alltså universitetskansler.
Varför just han? Och vad har lockat
honom från en av näringslivets förmodligen bäst avlönade befattningar
till en föga inbringande statstjänst
med oviss framtid? För att ta den sista
frågan först har kanske det ovan
nämnda blå bandet inte varit helt utan
sin lockelse på en äregirig ung man,
som en gång började sin bana som
statstjänare. Viktigare är förmodligen
dock, att uppgiften ter sig lockande
för en person som i likhet med Bengt
Petri alltid välkomnat möjligheten att
skaffa sig nya erfarenheter och vars
karriär, trots att den huvudsakligen
förlöpt inom den administrativt-ekonomiska sektorn dock alltid haft vad
han själv brukar kalla en stark kulturell slagsida. Och för universitetskanslersämbetet öppnar sig stora möjligheter. Liksom 50-talet varit socialpolitikens årtionde kommer 60-talet
av allt att döma att bli utbildningsfrå-
gornas årtionde. Den alltmer ökade
efterfrågan på akademiskt utbildade
experter kommer att ställa stora krav
på universiteten och kommer sannolikt att framtvinga en ganska långtgå-
ende strukturförändring i riktning
mot allt större och större integrering
av universitetsväsendet. Det är en utveckling som Bengt Petri säkerligen
är beredd att ta ledningen av med liv
och lust. Visserligen är det sant att
universitetskanslersämbetet är utsatt
för attacker från två håll, dels från
vissa krafter inom ecklesiastikdepartementet, dels från vissa krafter inom
universitetsutredningen, som samfällt
syftar till att förvandla ämbetet till
något som bra mycket skulle påminna
om en byrå i ecklesiastikdepartementet.
544
,.-
Men man skall nog känna Bengt
Petri rätt illa om man tror att han
mottagit erbjudandet om detta ämbete
utan att skaffa sig säkra garantier för
att dess betydelse inte kommer att
minska utan snarare öka, i naturlig
takt med universitetsväsendets ansvällning. Han är smidig, men han är
inte en man som vare sig exempelvis
en statssekreterare eller en rector
magnificus sätter sig på.
Och kanske var det just därför han
– för att återgå till den första frå-
gan – blev vald och utnämnd, ty att
bli det är universitetskanslerns privilegium. Vald av rikets universitet och
utnämnd av Kungl. Maj:t. Bägge parter ville ha en framstående administratör med kulturella intressen, som
var i stånd att hälla den andra parten
i schack. Kommer nu Bengt Petri
att företräda universitetens intressen
gentemot regeringen – eller vice
versa? Vilka har lurat sig på att förorda honom? Själv ser han säkert saken
frän en mera upphöjd ståndpunkt:
universitetskanslerns uppgift är varken att företräda den ena eller andra
parten utan att vara den ordnande
hand som tillser att det blir ett fruktbärande samspel mellan statsmakterna
och universiteten, en ordnande hand
vars enda rättesnöre är samhällsnyttan – sådan universitetskansler Bengt
Petri uppfattar den.
Författaren av dessa rader karakteriserade en gång dåvarande t. f. statssekreteraren Bengt Petri med orden:
»Det är en lovande ung man- han har
goda insikter och inga åsikter.» Sedan
dess torde han ha skaffat sig åtskilliga åsikter och har det inte visat sig
förr, så lär det visa sig nu, när han
har att hävda universitetskanslersämbetets auktoritet och befogenheter.
G. U.
l1