Namn att minnas – Gösta Agrenius
1965
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
242
NAMN ATT MINNAS
GÖSTA AGRENIUS
Industriborgarrådet Gösta Agrenius är
inte vad man i dagligt tal kallar en
vacker karl. Men hans kalhuvade, kopparröda, koppärriga fysionomi med
den breda näsan, dc breda läpparna
och den vakna blicken bakom de breda brillorna väcker på något sätt tillit.
Det är en känsla, som växer, när man
hör honom tala, lugnt, klart, koncist
och sakligt. Man tvivlar inte på att det
är en civilingenjör, jur. kand. och kapten i reserven man har framför sig.
Borgarrådet Agrenius gör intryck av
att vara den idealtypiska kombinationen av dessa tre begrepp. Somliga
säger att han framför allt är civilingenjör, andra att han framför allt är
jur. kand. och åter andra att han framför allt är rcservkaptcn.
Avvägningen är en smaksak. Men
när ingen säger att han framför allt är
borgarråd och närmare bestämt det
borgarråd, som är ledare för högerns
stadsfullmäktigegrupp och därtill nyvald ordförande i stockholmshögerns
förbund, får detta inte fattas som kritik. Det är bara ett erkännande av att
Agrenius är fackman snarare än politiker och intresserar sig mera för sin
uppgifts sakliga än dess kommunalideologiska aspekter. Om sanningen
skall fram, är det mest en slump att
han sitter, där han sitter. Skvallet uppger att Agrenius blev borgarråd därför att en viss annan person, just när
avgörandet skulle falla, råkade vara
ute och vädra sin hund och att han
nu blivit stockholmshögerns ordfö-
rande huvudsakligen för att en viss
annan person inte skulle bli det. Denna historieskrivning är förmodligen
inte oangriplig, men så till vida ligger
det en kärna av sanning i den som att
Agrcnii kommunalpolitiska karriär
förefaller att ha påverkats av en serie
tillfälligheter.
Agrenius är en tämligen ung man,
just över 50 – vilket i varje fall för
en politiker inte är någon ålder i det
snabbt förgubbade svenska samhället.
Han började sin verksamhet före och
under kriget som ingenjör i vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter kriget blev han ombudsman i SVR
och drev sedan under några år egen
verksamhet. Som ivrig medlem av
SACO kom han att intressera sig för
tjänstemannafrågor och uppsattes vid
stadsfullmäktigevalet 1946 som femte
namn på högerns tjänstcmannalista.
Varken Agrenius eller någon annan
trodde att han skulle bli vald, men
just den gången rådde det en utpräglad tjänstemannakonjunktur och Agrenius kom till sin egen förvåning in i
stadsfullmäktige.
Där har han sedan dess suttit kvar
och under tiden har hans kommunalpolitiska karriär nolens volens fortgått. Sina sporrar tjänade han i fastighctsnänmden, där han hade ett tacksamt föremål för kritik i dåvarande
borgarrådet Set Persson, som på den
tiden ännu var kommunistisk förtroendeman. Uppmärksamheten fästes på
Agrenius och år 1950 blev han- hund
eller inte hund – borgarråd på industriroteln. Om Agrcnii borgarrådsutnämning var en slumpens skörd, så
kan man nu efter femton år konstatera att i detta speciella fall skörden
burit god frukt. Det är ingen som
ifrågasätter hans kompetens; tvärtom
åtnjuter han allmänt anseende för
duglighet och energi och får beröm
för sin samarbetsförmåga. Och det
kanske när allt kommer omkring är
viktigare än specialbegåvning och specialintresse för den kommunalpolitiska
intrigen.
Kanske var det sådana synpunkter
som spelade in när han till åtskilligas
förvåning och i varje fall någons besvikelse år 1961 utsågs till ordförande
i högerns stadsfullmäktigegrupp. Men
som man kunnat vänta sig har meningarna om denne opolitiske politikers politik varit mera delade än om
hans fackliga insatser. I rättvisans
namn måste nog sägas att kritiken
hade större fog under de första åren
av hans politiska karriär än vad den
har numera. Man får dock inte glömma att han var politiskt relativt oträ-
243
nad när han blev gruppordförande och
därmed bröt den tradition, som säger
att gruppordföranden icke skall hämtas ur borgarrådens krets. Å andra sidan har han ett politiskt påbrå, som
kan ha spelat en roll, hans far var
länge ordförande i Linköpings stadsfullmäktige och stor högerpamp i
Östergötland – och med träningen
följde intresset, som med tiden blivit
alltmer markerat.
Ingen kan förneka att det koncentrerar sig huvudsakligen till det ekonomiska och tekniska området. Redan i
början av sin stadsfullmäktigebana
höll Agrenius stora inlägg i statdebatterna, där han bemödade sig att infoga huvudstadens ekonomiska problem i ett rikspolitiskt sammanhang
och han har fortsatt med att söka se
Stockholms politik ur allmänt borgerlig synpunkt. Det finns dc som anser att
han därvid kunnat vara mera ståndaktig. l\Ien vad vet en utomstående
om dc segslitna kompromissförhand- 244
lingar som pågått bakom kulisserna
om exempelvis cityplanen – hur upprörande den än må te sig för en sann
stockholmare, har den i varje fall sä-
kerligen varit sjufalt värre från början. Och visst är Mehr en skicklig
dialektiker och en underhållande talare, men Agrenius har den förtjänsten att han talar hälften så länge, om
ens det. Dessutom finns det en tyngd,
en sakkunskap, ett eftertryck i det han
har att säga, som i det långa loppet
blir verkningsfullt när man järnför det
med Mehrs intellektuella luftsprång
och jonglörkonster.
Som borgarråd åtnjuter han allmän
respekt inom alla partier som en skicklig, saklig och rättrådig man. Det
framgår bland annat av att trots att
det är socialdemokratisk majoritet i
både industri- och hamnstyrelserna
har han i allmänhet ingen svårighet
att där få sin vilja igenom. Dessutom
blev han för inte länge sedan ordfö-
rande i Svenska Hamnförbundet, där
klubban så länge man kunnat minnas
skötts av ordföranden i Göteborgs
stadsfullmäktige, socialdemokraten
Ernst Jungen – ett vittnesbörd så gott
som något om Agrenii starka ställning
på sina fackgebit Bland de bedrifter
han som borgarråd särskilt glädjer sig
åt torde vara att han bröt elvallen mellan Sverige och Norge genom att trygga stockholrus kraftförsörjning från
norska källor, att han lyckats bevara
stockholrus slakthus och därmed valfrihet på ett viktigt område för jordbrukare i Stockholrnsregionen, som
inte önskar ansluta sig till jordbrukets
föreningsrörelse och slutligen att han
lyckats vinna så pass mycket gehör
för sin synpunkt att landets hamnar
skall konkurrera på företagsekonomiska grunder och inte på grundval
av subventioner.
Hans favorithobby är jakt, vilket
gav anledning till tidningsrubriker,
när för några år sedan hemvärnsmän
av misstag kornmenderats ut som
drevkarlar under en av stadens älgjakter vid Bornsjön. Reservkapten
Agrenius påtog sig utan att blinka hela
ansvaret för denna faute.
Det höll på att bli en politisk strid
av saken, men den korn av sig. Det
fanns nämligen även socialdemokrater bland älgskyttarna.
G. U.
NAMN ATT MINNAS
GÖSTA AGRENIUS
Industriborgarrådet Gösta Agrenius är
inte vad man i dagligt tal kallar en
vacker karl. Men hans kalhuvade, kopparröda, koppärriga fysionomi med
den breda näsan, dc breda läpparna
och den vakna blicken bakom de breda brillorna väcker på något sätt tillit.
Det är en känsla, som växer, när man
hör honom tala, lugnt, klart, koncist
och sakligt. Man tvivlar inte på att det
är en civilingenjör, jur. kand. och kapten i reserven man har framför sig.
Borgarrådet Agrenius gör intryck av
att vara den idealtypiska kombinationen av dessa tre begrepp. Somliga
säger att han framför allt är civilingenjör, andra att han framför allt är
jur. kand. och åter andra att han framför allt är rcservkaptcn.
Avvägningen är en smaksak. Men
när ingen säger att han framför allt är
borgarråd och närmare bestämt det
borgarråd, som är ledare för högerns
stadsfullmäktigegrupp och därtill nyvald ordförande i stockholmshögerns
förbund, får detta inte fattas som kritik. Det är bara ett erkännande av att
Agrenius är fackman snarare än politiker och intresserar sig mera för sin
uppgifts sakliga än dess kommunalideologiska aspekter. Om sanningen
skall fram, är det mest en slump att
han sitter, där han sitter. Skvallet uppger att Agrenius blev borgarråd därför att en viss annan person, just när
avgörandet skulle falla, råkade vara
ute och vädra sin hund och att han
nu blivit stockholmshögerns ordfö-
rande huvudsakligen för att en viss
annan person inte skulle bli det. Denna historieskrivning är förmodligen
inte oangriplig, men så till vida ligger
det en kärna av sanning i den som att
Agrcnii kommunalpolitiska karriär
förefaller att ha påverkats av en serie
tillfälligheter.
Agrenius är en tämligen ung man,
just över 50 – vilket i varje fall för
en politiker inte är någon ålder i det
snabbt förgubbade svenska samhället.
Han började sin verksamhet före och
under kriget som ingenjör i vattenfallsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Efter kriget blev han ombudsman i SVR
och drev sedan under några år egen
verksamhet. Som ivrig medlem av
SACO kom han att intressera sig för
tjänstemannafrågor och uppsattes vid
stadsfullmäktigevalet 1946 som femte
namn på högerns tjänstcmannalista.
Varken Agrenius eller någon annan
trodde att han skulle bli vald, men
just den gången rådde det en utpräglad tjänstemannakonjunktur och Agrenius kom till sin egen förvåning in i
stadsfullmäktige.
Där har han sedan dess suttit kvar
och under tiden har hans kommunalpolitiska karriär nolens volens fortgått. Sina sporrar tjänade han i fastighctsnänmden, där han hade ett tacksamt föremål för kritik i dåvarande
borgarrådet Set Persson, som på den
tiden ännu var kommunistisk förtroendeman. Uppmärksamheten fästes på
Agrenius och år 1950 blev han- hund
eller inte hund – borgarråd på industriroteln. Om Agrcnii borgarrådsutnämning var en slumpens skörd, så
kan man nu efter femton år konstatera att i detta speciella fall skörden
burit god frukt. Det är ingen som
ifrågasätter hans kompetens; tvärtom
åtnjuter han allmänt anseende för
duglighet och energi och får beröm
för sin samarbetsförmåga. Och det
kanske när allt kommer omkring är
viktigare än specialbegåvning och specialintresse för den kommunalpolitiska
intrigen.
Kanske var det sådana synpunkter
som spelade in när han till åtskilligas
förvåning och i varje fall någons besvikelse år 1961 utsågs till ordförande
i högerns stadsfullmäktigegrupp. Men
som man kunnat vänta sig har meningarna om denne opolitiske politikers politik varit mera delade än om
hans fackliga insatser. I rättvisans
namn måste nog sägas att kritiken
hade större fog under de första åren
av hans politiska karriär än vad den
har numera. Man får dock inte glömma att han var politiskt relativt oträ-
243
nad när han blev gruppordförande och
därmed bröt den tradition, som säger
att gruppordföranden icke skall hämtas ur borgarrådens krets. Å andra sidan har han ett politiskt påbrå, som
kan ha spelat en roll, hans far var
länge ordförande i Linköpings stadsfullmäktige och stor högerpamp i
Östergötland – och med träningen
följde intresset, som med tiden blivit
alltmer markerat.
Ingen kan förneka att det koncentrerar sig huvudsakligen till det ekonomiska och tekniska området. Redan i
början av sin stadsfullmäktigebana
höll Agrenius stora inlägg i statdebatterna, där han bemödade sig att infoga huvudstadens ekonomiska problem i ett rikspolitiskt sammanhang
och han har fortsatt med att söka se
Stockholms politik ur allmänt borgerlig synpunkt. Det finns dc som anser att
han därvid kunnat vara mera ståndaktig. l\Ien vad vet en utomstående
om dc segslitna kompromissförhand- 244
lingar som pågått bakom kulisserna
om exempelvis cityplanen – hur upprörande den än må te sig för en sann
stockholmare, har den i varje fall sä-
kerligen varit sjufalt värre från början. Och visst är Mehr en skicklig
dialektiker och en underhållande talare, men Agrenius har den förtjänsten att han talar hälften så länge, om
ens det. Dessutom finns det en tyngd,
en sakkunskap, ett eftertryck i det han
har att säga, som i det långa loppet
blir verkningsfullt när man järnför det
med Mehrs intellektuella luftsprång
och jonglörkonster.
Som borgarråd åtnjuter han allmän
respekt inom alla partier som en skicklig, saklig och rättrådig man. Det
framgår bland annat av att trots att
det är socialdemokratisk majoritet i
både industri- och hamnstyrelserna
har han i allmänhet ingen svårighet
att där få sin vilja igenom. Dessutom
blev han för inte länge sedan ordfö-
rande i Svenska Hamnförbundet, där
klubban så länge man kunnat minnas
skötts av ordföranden i Göteborgs
stadsfullmäktige, socialdemokraten
Ernst Jungen – ett vittnesbörd så gott
som något om Agrenii starka ställning
på sina fackgebit Bland de bedrifter
han som borgarråd särskilt glädjer sig
åt torde vara att han bröt elvallen mellan Sverige och Norge genom att trygga stockholrus kraftförsörjning från
norska källor, att han lyckats bevara
stockholrus slakthus och därmed valfrihet på ett viktigt område för jordbrukare i Stockholrnsregionen, som
inte önskar ansluta sig till jordbrukets
föreningsrörelse och slutligen att han
lyckats vinna så pass mycket gehör
för sin synpunkt att landets hamnar
skall konkurrera på företagsekonomiska grunder och inte på grundval
av subventioner.
Hans favorithobby är jakt, vilket
gav anledning till tidningsrubriker,
när för några år sedan hemvärnsmän
av misstag kornmenderats ut som
drevkarlar under en av stadens älgjakter vid Bornsjön. Reservkapten
Agrenius påtog sig utan att blinka hela
ansvaret för denna faute.
Det höll på att bli en politisk strid
av saken, men den korn av sig. Det
fanns nämligen även socialdemokrater bland älgskyttarna.
G. U.