Namn att minnas – Hans Rudberg
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
L
NAMN ATT MINNAS
HANSRUDBERG
En av de inte blott olustigaste utan
också farligaste följderna av den stagnation och apati, som det socialdemokratiska maktmonopolet börjat framkalla i vårt samhällsliv, är vad man
skulle kunna kalla näringslivets politiska fanflykt. Under åren närmast efter kriget, då den socialdemokratiska
skördetiden pt·oklamerades och hotet
av en aktiv socialiseringspolitik syntes överhängande, stod näringslivets
representanter – visserligen långt
ifrån som en man, men åtminstone
tämligen talrikt – på oppositionens
sida. I och med att den ena chansen
efter den andra att bryta enpartiväldet gått till spillo eller försummats
har läget blivit ett annat. Numera
präglas näringslivets attityd i stor utsträckning av defaitism eller kollaborationism. Antingen vänder man ryggen åt politiken som åt en förlorad sak
eller också samarbetar man direkt
med regeringen för att göra det bästa
möjliga av situationen genom att kompromissa sig till fördelar för det egna
företaget eller den egna branschen.
Om någon framtid för den borgerliga
oppositionen tycks man på många håll
ha givit upp hoppet; man resignerar
inför tanken på ett socialdemokratiskt
maktinnehav under överskådlig framtid och inrättar sig realpolitiskt därefter.
I betraktande av hur oppositionspartierna genom bristande förmåga eller vilja att samarbeta vanskött sin
uppgift, kan denna attityd från nä-
ringslivets sida knappast förvåna –
alla tänkande människor vet ju att en
splittrad opposition är dömd till
maktlöshet. Men även om näringslivets hållning alltså kan förklaras, kan
den knappast försvaras, eftersom den
på längre sikt innebär att näringslivet
kapitulerar inför smygsocialiseringen
och gör sig berett att inkorporeras i
det statskapitalistiska kollektivsamhället. Att så många av våra yngre företagsledare tycks ha givit upp kampen
mot denna samhällsform är för den
svenska demokratins framtid lika ödesdigert som oppositionens svaghet och
splittring.
Men det finns, dessbättre, undantag
och ett av dem bär namnet Hans Rudberg. Han har nämligen inte givit
upp kampen, utan har tvärtom kurage
nog att försöka ge den nytt liv och
ny mening genom att mana näringslivet att besinna sitt ansvar och oppositionen sitt och genom att framlägga
ett program för samarbete såväl inom
oppositionen som mellan oppositionen och näringslivet. Detta program
återfinns i en nyutkommen liten bok
som heter »Politik och vetande» (Medborgarskolans förlag, 10: -) och som
är en av de mest ambitiösa och stimulerande politiska debattskrifter, som
på länge publicerats här i landet.
Hans Rudberg är inte bara företagsledare utan förenar dessutom i sin
person en skolad vetenskapsman och
en praktisk politiker – med någon
övervikt för vetenskapsmannen, vilket torde förklara titeln på hans bok.
Den grundläggande teoretiska utredning om politik och vetande, som inleder boken, vittnar kanske om att för- 310
fattaren hyser en viss övertro på den
vetenskapliga metodikens möjligheter
att påverka det politiska handlandet.
Ja han synes t. o. m. snudda vid den
inte blott orealistiska utan direkt farliga tanken att man skulle kunna så
att säga vetenskapligt fastställa en
»rik1ig» politik, ett gammalt teknokratiskt hugskott, som kan få de mest
olyckliga konsekvenser.
Detta är dock på intet sätt det vä-
sentliga i boken. Det väsentliga är i
stället hans klara och skarpa analys
av den svenska demokratins fortskridande förfall, av oppositionens förfuskade möjligheter och onödiga
splittring, av näringslivets bristande
ansvarskänsla och framför allt de
konkreta förslag han framlägger till
en samlande opopsitionspolitik med
näringslivets aktiva stöd. Hans bok
bör komma som ett glatt budskap för
alla de många anhängare av en borgerlig samling, som här finner den
frimodiga och förtröstansfulla programförklaring de väntat på, och som
ett varningens och maningens ord till
oppositionspartiernas och näringslivets ledare.
Vem är då författaren, denne i sanning ovanlige unge företagsledare som
genom sin idealitet, sin ansvarskänsla
och sin vilja att aktivt arbeta för en
politisk strömkantring borde stå som
en förebild för många av sina kolleger
inom näringslivet? Han är född 1913
och son till en sjöofficer, som små-
ningom tog avsked för att ägna sig åt
familjeföretaget Järnförädling i Hälleforsnäs. Han tog studenten i Djursholm och ägnade sig därefter – något
motvilligt – att gå igenom Teknis;
hans håg stod egentligen tHl matematiken. Efter civilingeniörsexamen 1937
började han också studera matematik
vid Stockholms Högskola. Han blev
fil. lic. år 1941 och samtidigt lärare i
matematik vid Högskolan i vilken befattning han kvarstod i fyra år. Som
lärare gjorde han sig mycket omtyckt
genom sin ovanliga förmåga att väcka
intresse för sitt ämne, sin rörliga fantasi och sin benägenhet för att stäHa
djärva hypoteser. Vid sidan av sysslade han med studentpolitik och grundade ett närmast radikalliberalt studentparti.
År 1945 kallade familjeföretaget och
han blev direktörsassistent i Järnförädling för att tre år senare avancera
till v. verkställande direktör. Efter ytterligare nio år efterträdde han sin
far som bolagets verkställande direktör. Men sitt vetenskapliga intresse
hade han inte släppt: för att ha något
att göra när han kom hem från kontoret på kvällarna hade han under
tiden arbetat på en doktorsavhandling
i teoretisk fysik – närmare bestämt
om relativitetsteodn – som han också
framgångsrikt disputerade på. Det var
under en period då han kände sig
degouterad av politiken inte minst så-
dan han mötte den i folkpartiet och
helst ville dra sig inom sitt elfenbenstorn. Men det dröjde inte länge förrän
han insåg ohållbarheten i denna inställning och kastade sig in i politiken på nytt, denna gång som övertygad, men odoktrinär och fördomsfri
högerman. Han arbetade till en början
mest på det lokala planet, men gjorde
sig mer och mer känd genom diverse
debattinlägg i pressen och anlitades
småningom också för mera centrala
uppgifter. Han insåg tidigt vikten av
borgerligt samarbete, framför allt mellan huvudpartierna högern och folkpartiet och har länge propagerat för
denna tanke. Det har f. ö. sipprat ut
att han var den, som för några år sedan vid sidan av Gunnar Heckscher
förde högerns talan vid de tyvärr resultatlös·a överläggningarna med folkpartisterna Sven Weden och Gunnar
Ericsson i Åtvidaberg om närmare
samverkan mellan högern och folkpartiet. Nyligen utsågs han till ordförande
..
i styrelsen för högerns partitidning
Medborgaren, som under hans egid
förvandlats till ett massorgan på över
126 000 ex. och det är en olycklig
slump, som väl snarast möjligt kommer att rättas till, att han ännu inte
kommit att representera högern på
sörmlandsbänken i andra kammaren.
Hans Rudberg är en frejdig, stundom frän debattör som i högsta grad
har courage de ses opinions och inte
tvekar att kasta sig i striden för det
han anser rätt och riktigt. Som företagsledare är han dugande, framgångsrik och omtyckt av sina anställda,
vilka han sätter en ära i att informera om företagets angelägenheter.
Personligen är han med sin lustiga
blandning av traditionalism och bo- 311
herneri snarast något tillbakadragen
och tycker bäst om att vistas i skötet
av sin blomstrande familj i sin
vackra disponentbostad från 1700-talet vars övervåning han låtit inreda
till ett enda jättestort bibliotek – när
han inte omsorgsfullt sköter sin kondition med skidåkning eller segling.
Vad framtiden mest politiskt sett kan
bära i sitt sköte för hans del vet man
inte, men så mycket kan man nog
våga säga att om oppositionen i detta
land överhuvudtaget har någon framtid kommer Hans Rudberg med största
sannolikhet att vara med om att forma
den. Han har redan gjort en bra början.
G. U.
’,l
BETALD ANNONSPLATS
NAMN ATT MINNAS
HANSRUDBERG
En av de inte blott olustigaste utan
också farligaste följderna av den stagnation och apati, som det socialdemokratiska maktmonopolet börjat framkalla i vårt samhällsliv, är vad man
skulle kunna kalla näringslivets politiska fanflykt. Under åren närmast efter kriget, då den socialdemokratiska
skördetiden pt·oklamerades och hotet
av en aktiv socialiseringspolitik syntes överhängande, stod näringslivets
representanter – visserligen långt
ifrån som en man, men åtminstone
tämligen talrikt – på oppositionens
sida. I och med att den ena chansen
efter den andra att bryta enpartiväldet gått till spillo eller försummats
har läget blivit ett annat. Numera
präglas näringslivets attityd i stor utsträckning av defaitism eller kollaborationism. Antingen vänder man ryggen åt politiken som åt en förlorad sak
eller också samarbetar man direkt
med regeringen för att göra det bästa
möjliga av situationen genom att kompromissa sig till fördelar för det egna
företaget eller den egna branschen.
Om någon framtid för den borgerliga
oppositionen tycks man på många håll
ha givit upp hoppet; man resignerar
inför tanken på ett socialdemokratiskt
maktinnehav under överskådlig framtid och inrättar sig realpolitiskt därefter.
I betraktande av hur oppositionspartierna genom bristande förmåga eller vilja att samarbeta vanskött sin
uppgift, kan denna attityd från nä-
ringslivets sida knappast förvåna –
alla tänkande människor vet ju att en
splittrad opposition är dömd till
maktlöshet. Men även om näringslivets hållning alltså kan förklaras, kan
den knappast försvaras, eftersom den
på längre sikt innebär att näringslivet
kapitulerar inför smygsocialiseringen
och gör sig berett att inkorporeras i
det statskapitalistiska kollektivsamhället. Att så många av våra yngre företagsledare tycks ha givit upp kampen
mot denna samhällsform är för den
svenska demokratins framtid lika ödesdigert som oppositionens svaghet och
splittring.
Men det finns, dessbättre, undantag
och ett av dem bär namnet Hans Rudberg. Han har nämligen inte givit
upp kampen, utan har tvärtom kurage
nog att försöka ge den nytt liv och
ny mening genom att mana näringslivet att besinna sitt ansvar och oppositionen sitt och genom att framlägga
ett program för samarbete såväl inom
oppositionen som mellan oppositionen och näringslivet. Detta program
återfinns i en nyutkommen liten bok
som heter »Politik och vetande» (Medborgarskolans förlag, 10: -) och som
är en av de mest ambitiösa och stimulerande politiska debattskrifter, som
på länge publicerats här i landet.
Hans Rudberg är inte bara företagsledare utan förenar dessutom i sin
person en skolad vetenskapsman och
en praktisk politiker – med någon
övervikt för vetenskapsmannen, vilket torde förklara titeln på hans bok.
Den grundläggande teoretiska utredning om politik och vetande, som inleder boken, vittnar kanske om att för- 310
fattaren hyser en viss övertro på den
vetenskapliga metodikens möjligheter
att påverka det politiska handlandet.
Ja han synes t. o. m. snudda vid den
inte blott orealistiska utan direkt farliga tanken att man skulle kunna så
att säga vetenskapligt fastställa en
»rik1ig» politik, ett gammalt teknokratiskt hugskott, som kan få de mest
olyckliga konsekvenser.
Detta är dock på intet sätt det vä-
sentliga i boken. Det väsentliga är i
stället hans klara och skarpa analys
av den svenska demokratins fortskridande förfall, av oppositionens förfuskade möjligheter och onödiga
splittring, av näringslivets bristande
ansvarskänsla och framför allt de
konkreta förslag han framlägger till
en samlande opopsitionspolitik med
näringslivets aktiva stöd. Hans bok
bör komma som ett glatt budskap för
alla de många anhängare av en borgerlig samling, som här finner den
frimodiga och förtröstansfulla programförklaring de väntat på, och som
ett varningens och maningens ord till
oppositionspartiernas och näringslivets ledare.
Vem är då författaren, denne i sanning ovanlige unge företagsledare som
genom sin idealitet, sin ansvarskänsla
och sin vilja att aktivt arbeta för en
politisk strömkantring borde stå som
en förebild för många av sina kolleger
inom näringslivet? Han är född 1913
och son till en sjöofficer, som små-
ningom tog avsked för att ägna sig åt
familjeföretaget Järnförädling i Hälleforsnäs. Han tog studenten i Djursholm och ägnade sig därefter – något
motvilligt – att gå igenom Teknis;
hans håg stod egentligen tHl matematiken. Efter civilingeniörsexamen 1937
började han också studera matematik
vid Stockholms Högskola. Han blev
fil. lic. år 1941 och samtidigt lärare i
matematik vid Högskolan i vilken befattning han kvarstod i fyra år. Som
lärare gjorde han sig mycket omtyckt
genom sin ovanliga förmåga att väcka
intresse för sitt ämne, sin rörliga fantasi och sin benägenhet för att stäHa
djärva hypoteser. Vid sidan av sysslade han med studentpolitik och grundade ett närmast radikalliberalt studentparti.
År 1945 kallade familjeföretaget och
han blev direktörsassistent i Järnförädling för att tre år senare avancera
till v. verkställande direktör. Efter ytterligare nio år efterträdde han sin
far som bolagets verkställande direktör. Men sitt vetenskapliga intresse
hade han inte släppt: för att ha något
att göra när han kom hem från kontoret på kvällarna hade han under
tiden arbetat på en doktorsavhandling
i teoretisk fysik – närmare bestämt
om relativitetsteodn – som han också
framgångsrikt disputerade på. Det var
under en period då han kände sig
degouterad av politiken inte minst så-
dan han mötte den i folkpartiet och
helst ville dra sig inom sitt elfenbenstorn. Men det dröjde inte länge förrän
han insåg ohållbarheten i denna inställning och kastade sig in i politiken på nytt, denna gång som övertygad, men odoktrinär och fördomsfri
högerman. Han arbetade till en början
mest på det lokala planet, men gjorde
sig mer och mer känd genom diverse
debattinlägg i pressen och anlitades
småningom också för mera centrala
uppgifter. Han insåg tidigt vikten av
borgerligt samarbete, framför allt mellan huvudpartierna högern och folkpartiet och har länge propagerat för
denna tanke. Det har f. ö. sipprat ut
att han var den, som för några år sedan vid sidan av Gunnar Heckscher
förde högerns talan vid de tyvärr resultatlös·a överläggningarna med folkpartisterna Sven Weden och Gunnar
Ericsson i Åtvidaberg om närmare
samverkan mellan högern och folkpartiet. Nyligen utsågs han till ordförande
..
i styrelsen för högerns partitidning
Medborgaren, som under hans egid
förvandlats till ett massorgan på över
126 000 ex. och det är en olycklig
slump, som väl snarast möjligt kommer att rättas till, att han ännu inte
kommit att representera högern på
sörmlandsbänken i andra kammaren.
Hans Rudberg är en frejdig, stundom frän debattör som i högsta grad
har courage de ses opinions och inte
tvekar att kasta sig i striden för det
han anser rätt och riktigt. Som företagsledare är han dugande, framgångsrik och omtyckt av sina anställda,
vilka han sätter en ära i att informera om företagets angelägenheter.
Personligen är han med sin lustiga
blandning av traditionalism och bo- 311
herneri snarast något tillbakadragen
och tycker bäst om att vistas i skötet
av sin blomstrande familj i sin
vackra disponentbostad från 1700-talet vars övervåning han låtit inreda
till ett enda jättestort bibliotek – när
han inte omsorgsfullt sköter sin kondition med skidåkning eller segling.
Vad framtiden mest politiskt sett kan
bära i sitt sköte för hans del vet man
inte, men så mycket kan man nog
våga säga att om oppositionen i detta
land överhuvudtaget har någon framtid kommer Hans Rudberg med största
sannolikhet att vara med om att forma
den. Han har redan gjort en bra början.
G. U.
’,l
BETALD ANNONSPLATS