Namn att minnas – Herman Kling
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
314
NAMN ATT MINNAS
HERMAN KLING
Det har varit en svår vår för mimstären Erlander. Grundligt skamfilad
har den gått ur Wennerströmdebatten,
inte blott till följd av det slappa och
slarviga sätt på vilket själva Wennerströmsaken handlagts, utan väl så mycket på grund av den oresonliga ofelbarhetsattityd regeringen intagit gentemot den berättigade, sakligt starkt
underbyggda kritiken. Administrativ
fumlighet och oskicklighet är åtminstone inte någon moralisk belastning,
men att söka slingra sig undan sitt
ansvar för en ”internationell skandal
och en nationell katastrof” genom bortförklaringar och osanningar är för en
regerings anseende djupt komprometterande.
Den av de i Wennerströmaffären inblandade statsråden, som klarat sig
mest helskinnad ur den, är otvivelaktigt justitieminister Herman Kling.
Han kom dock på den ljusa idlm att
försöka intressera regeringschefen för
en föredragning i ärendet. Detta behjärtade initiativ ledde visserligen
inte till något resultat. Landets statsminister hade viktigare saker att tänka
på än att en säkerhetsrisk var verksam som regeringens militäre expert
i utrikesdepartementet – exempelvis
effekten av Metalltalet. För övrigt
·kände han sig lite klen just då och sen
var det en helg. Vad hr Kling beträffar
skulle han resa utomlands och vid
återkomsten blev han för upptagen av
väsentliga inrikespolitiska spörsmål
– närmare bestämt radio Nord! –
för att kunna återkomma till frågan.
Tanken på en föredragning för statsministern om Wennerström fick förfalla.
Hur oviktig saken förekom statsministern visas bäst av att han – i
stället för att om nätterna hemsökas
av mardrömmar vid tanken på att en
högt uppsatt militär kunde tänkas sälja
våra försvarshemligheter till Sovjet –
i själva verket glömde bort alltsammans. När Weonerström greps och hr
Erlander i Resos semesterby i Italien
nåddes av denna nyhet, kunde han
inte ens erinra sig att han hört talas
om fallet tidigare. Han förnekade all
kännedom om saken. Men hr Kling på-
minde honom – en smula ofint, kan
den säga, som sätter partilojaliteten
högst, men onekligen i sitt eget välförstådda intresse. Det påstås i Kanslihuset, om med rätt eller orätt, att
justitieministern har den obehagliga
vanan att stenografera ner alla samtal
med sina regeringskolleger, som han
möjligen skulle kunna ha nytta av att
erinra sig längre fram. Han hade anteckningar om den uteblivna föredragningen för hr Erlander och kunde alltså beslå sin regeringschef – låt oss
inte säga med lögn, det låter så obehagligt, men med en liten minnesförlust. På detta, och ingenting annat,
bygger Herman Klings renomme i
Wennerströmsaken. Det säger åtskilligt om den allmänna standarden i
regeringen Erlanders handläggning
av Weonerströmaffären att justitieminister Kling i jämförelse med sina
kolleger framstår som en veritabel
heros, därför att han i alla fall en
gång gjort ett lamt, snabbt förgätet,
men dock försök att föra saken på tal
med regeringschefen!
Den omständigheten att hr Kling,
relativt sett, klarat sig något så när
helskinnad ur Wennerströmsaken, innebär emellertid inte att han klarat
sig något så när helskinnad ur vårriksdagens överläggningar. Tvärtom.
Noga taget är han den av regeringens
medlemmar, som alldeles oavsett Wennerströmaffären, har minst anledning
att rosa marknaden. Ingen har lidit
ett mera svidande nederlag än han, ett
nederlag, kan man lugnt säga, utan
motstycke i vår nyare parlamentariska
historia. Hrr Unden och Andersson
blev dock prickade endast av konstitutionsutskottets borgerliga ledamöter.
Hr Kling, däremöt, vederfors den unika smäleken att prickas av ett enhälligt konstitutionsutskott, en enhällig
riksdag och en enhällig press. Det gällde, som man erinrar sig, den s. k. munkorgslagen. Justitieministern hade,
ingen vet egentligen hur, kommit på
den iden – lika mörk som iden om
Wennerströmföredragningen var jups
– att föreslå en inskränkning i tryckfriheten. Han ville, att icke blott som
tidigare statschefer, utan även regeringsmedlemmar i främmande länder
– exempelvis hr ministerpresidenten
Krusjtjev- skulle skyddas mot kritik
i svensk press, mot den form av ärekränkning som i vissa fall benämnes
sanning. Åta~sprövningen skulle ligga
i regeringens händer. I sista hand
skulle alltså genom en rent politisk
prövning avgöras huruvida åtal i det
enskilda fallet skulle anställas eller ej.
År det något vi i detta sammanhang
lärt oss under andra världskriget, så är
det hur fördärvlig en sådan princip
verkar .i praktiken. Det är en styrka
för en regering att icke ha detta ansvar; att ställd inför klagomål från
främmande makt kunna två sina händer under hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Detta insåg också
315
inte blott hr Klings politiska motståndare, utan även hans partivänner, så-
väl i riksdagen som i pressen. Ett
sämre mottagande än hans ”munkorgslag” fick – helt oberoende av partigränser – har väl ingen kungl. proposition i mannaminne fått. Det gick så
långt att han fick försvara den ensam
i riksdagen. Ingen av hans regeringskolleger ko~ honom till undsättning,
inte ens statsministern, vilkens moraliska skyldighet det borde ha varit att
hålla sin medarbetare om ryggen, ty
propositionen kunde väl inte gärna ha
tillkommit utan regeringschefens vetskap? Eller – som flera tidningar av
olika partifärg insinuerade – var det
fråga om ännu en föredragning av hr
Kling, som hr Erlander glömt bort?
Eller var det möjligen – ett tack för
sist från hr Erlander för hr Klings
inopportuna minnesgodhet i Wennerströmsaken?
Därmed må vara hur som helst. Sä-
kert är att hr Kling fick en bakläxa
vars like man inte bevittnat i mannaminne i Sveriges riksdag. Icke blott
så att propositionen enhälligt förkastades, utan riksdagen beslöt dessutom i
vredesmod att samtidigt avskaffa det
hittills gällande skyddet för statschefer i tryckfrihetsförordningen. Längre
i fråga om snubbor, för att inte säga
misstroendevotum, kan folkrepresentationen i Sverige knappast gå. I själva verket har hrr Unden och Andersson kommit billigt undan i Wenner
strömsaken jämfört med hr Kling i
tryckfrihetsfrågan. Men inte nog med
det. Också när det gällt andra grundlagsfrågor har justitieministern denna
vår åsamkats de mest snöpliga motgångar. I fråga om bl. a. den s. k. krigsdelegationsparagrafen liksom den s. k.
EEC-paragrafen har statsrådet Klings
förslag ansetts vara så ofullständiga
och illa genomtänkta att de av konstitutionsutskottet gjorts till föremål för
•. ··..
316
betydande ändringar och kompletteringar.
Mot denna bakgrund är det knappast förvånande, att icke blott borgerliga utan även socialdemokratiska tidningar låtit förstå att hr Klings parlamentariska situation är så undergrävd
att han borde ta sin ställning under
omprövning. Det har – inte utan skäl
– antytts att i inget annat demokratiskt land skulle en minister, som utsatts för sådana nederlag i parlamentet och allmänna opinionen ha kunnat bibehålla sin portfölj. Men tror
någon att det gjort intryck på hr
Kling? Visst inte. Den erlanderska
ofelbarhetsmyten har ingen mera
övertygad anhängare än han. Det är
i själva verket det, som är hans största
tillgång, man kanske skulle kunna
säga förklaringen till hans karriär.
Han har, kort sagt, hård hud och vassa
armbågar. Som jurist är han medioker
– det var ingen av hans kamrater på
Stockholms Högskola under 30-talet,
som drömde om att han en gång skulle
bekläda rikets högsta juridiska ämbete. Men socialdemokratin har alltid
haft ont om jurister och han såg sin
chans.
Han har en inte föraktlig arbetsförmåga och administrativ kompetens.
Efter att ha trälat i jordbruksdepartementet, där han år 1947 blev expeditionschef, blev han statssekreterare i
civildepartementet, generaldirektör
och chef för statskontoret och, år
1957, konsultativt statsråd. Därmed
var hans lycka gjord. På en gång hänsynslös utåt och lydaktig uppåt meriterade han sig som justitieminister
Lindelis efterträdare. Generaldirektör
skulle han så klart ha kunnat bli av sig
själv – det finns väl snart lika många
som direktörer här i landet – justitieminister hade han aldrig blivit utan
partibok. Sedan dess har han ytterligare kvalificerat sig som regeringsledamot genom att vara ändå okänsligare för kritik än hrr Unden och
Andersson.
Det skulle vara löjligt att säga att
Herman Kling kommer att gå långt.
Han har redan gått för långt. G. U.
NAMN ATT MINNAS
HERMAN KLING
Det har varit en svår vår för mimstären Erlander. Grundligt skamfilad
har den gått ur Wennerströmdebatten,
inte blott till följd av det slappa och
slarviga sätt på vilket själva Wennerströmsaken handlagts, utan väl så mycket på grund av den oresonliga ofelbarhetsattityd regeringen intagit gentemot den berättigade, sakligt starkt
underbyggda kritiken. Administrativ
fumlighet och oskicklighet är åtminstone inte någon moralisk belastning,
men att söka slingra sig undan sitt
ansvar för en ”internationell skandal
och en nationell katastrof” genom bortförklaringar och osanningar är för en
regerings anseende djupt komprometterande.
Den av de i Wennerströmaffären inblandade statsråden, som klarat sig
mest helskinnad ur den, är otvivelaktigt justitieminister Herman Kling.
Han kom dock på den ljusa idlm att
försöka intressera regeringschefen för
en föredragning i ärendet. Detta behjärtade initiativ ledde visserligen
inte till något resultat. Landets statsminister hade viktigare saker att tänka
på än att en säkerhetsrisk var verksam som regeringens militäre expert
i utrikesdepartementet – exempelvis
effekten av Metalltalet. För övrigt
·kände han sig lite klen just då och sen
var det en helg. Vad hr Kling beträffar
skulle han resa utomlands och vid
återkomsten blev han för upptagen av
väsentliga inrikespolitiska spörsmål
– närmare bestämt radio Nord! –
för att kunna återkomma till frågan.
Tanken på en föredragning för statsministern om Wennerström fick förfalla.
Hur oviktig saken förekom statsministern visas bäst av att han – i
stället för att om nätterna hemsökas
av mardrömmar vid tanken på att en
högt uppsatt militär kunde tänkas sälja
våra försvarshemligheter till Sovjet –
i själva verket glömde bort alltsammans. När Weonerström greps och hr
Erlander i Resos semesterby i Italien
nåddes av denna nyhet, kunde han
inte ens erinra sig att han hört talas
om fallet tidigare. Han förnekade all
kännedom om saken. Men hr Kling på-
minde honom – en smula ofint, kan
den säga, som sätter partilojaliteten
högst, men onekligen i sitt eget välförstådda intresse. Det påstås i Kanslihuset, om med rätt eller orätt, att
justitieministern har den obehagliga
vanan att stenografera ner alla samtal
med sina regeringskolleger, som han
möjligen skulle kunna ha nytta av att
erinra sig längre fram. Han hade anteckningar om den uteblivna föredragningen för hr Erlander och kunde alltså beslå sin regeringschef – låt oss
inte säga med lögn, det låter så obehagligt, men med en liten minnesförlust. På detta, och ingenting annat,
bygger Herman Klings renomme i
Wennerströmsaken. Det säger åtskilligt om den allmänna standarden i
regeringen Erlanders handläggning
av Weonerströmaffären att justitieminister Kling i jämförelse med sina
kolleger framstår som en veritabel
heros, därför att han i alla fall en
gång gjort ett lamt, snabbt förgätet,
men dock försök att föra saken på tal
med regeringschefen!
Den omständigheten att hr Kling,
relativt sett, klarat sig något så när
helskinnad ur Wennerströmsaken, innebär emellertid inte att han klarat
sig något så när helskinnad ur vårriksdagens överläggningar. Tvärtom.
Noga taget är han den av regeringens
medlemmar, som alldeles oavsett Wennerströmaffären, har minst anledning
att rosa marknaden. Ingen har lidit
ett mera svidande nederlag än han, ett
nederlag, kan man lugnt säga, utan
motstycke i vår nyare parlamentariska
historia. Hrr Unden och Andersson
blev dock prickade endast av konstitutionsutskottets borgerliga ledamöter.
Hr Kling, däremöt, vederfors den unika smäleken att prickas av ett enhälligt konstitutionsutskott, en enhällig
riksdag och en enhällig press. Det gällde, som man erinrar sig, den s. k. munkorgslagen. Justitieministern hade,
ingen vet egentligen hur, kommit på
den iden – lika mörk som iden om
Wennerströmföredragningen var jups
– att föreslå en inskränkning i tryckfriheten. Han ville, att icke blott som
tidigare statschefer, utan även regeringsmedlemmar i främmande länder
– exempelvis hr ministerpresidenten
Krusjtjev- skulle skyddas mot kritik
i svensk press, mot den form av ärekränkning som i vissa fall benämnes
sanning. Åta~sprövningen skulle ligga
i regeringens händer. I sista hand
skulle alltså genom en rent politisk
prövning avgöras huruvida åtal i det
enskilda fallet skulle anställas eller ej.
År det något vi i detta sammanhang
lärt oss under andra världskriget, så är
det hur fördärvlig en sådan princip
verkar .i praktiken. Det är en styrka
för en regering att icke ha detta ansvar; att ställd inför klagomål från
främmande makt kunna två sina händer under hänvisning till tryckfrihetsförordningen. Detta insåg också
315
inte blott hr Klings politiska motståndare, utan även hans partivänner, så-
väl i riksdagen som i pressen. Ett
sämre mottagande än hans ”munkorgslag” fick – helt oberoende av partigränser – har väl ingen kungl. proposition i mannaminne fått. Det gick så
långt att han fick försvara den ensam
i riksdagen. Ingen av hans regeringskolleger ko~ honom till undsättning,
inte ens statsministern, vilkens moraliska skyldighet det borde ha varit att
hålla sin medarbetare om ryggen, ty
propositionen kunde väl inte gärna ha
tillkommit utan regeringschefens vetskap? Eller – som flera tidningar av
olika partifärg insinuerade – var det
fråga om ännu en föredragning av hr
Kling, som hr Erlander glömt bort?
Eller var det möjligen – ett tack för
sist från hr Erlander för hr Klings
inopportuna minnesgodhet i Wennerströmsaken?
Därmed må vara hur som helst. Sä-
kert är att hr Kling fick en bakläxa
vars like man inte bevittnat i mannaminne i Sveriges riksdag. Icke blott
så att propositionen enhälligt förkastades, utan riksdagen beslöt dessutom i
vredesmod att samtidigt avskaffa det
hittills gällande skyddet för statschefer i tryckfrihetsförordningen. Längre
i fråga om snubbor, för att inte säga
misstroendevotum, kan folkrepresentationen i Sverige knappast gå. I själva verket har hrr Unden och Andersson kommit billigt undan i Wenner
strömsaken jämfört med hr Kling i
tryckfrihetsfrågan. Men inte nog med
det. Också när det gällt andra grundlagsfrågor har justitieministern denna
vår åsamkats de mest snöpliga motgångar. I fråga om bl. a. den s. k. krigsdelegationsparagrafen liksom den s. k.
EEC-paragrafen har statsrådet Klings
förslag ansetts vara så ofullständiga
och illa genomtänkta att de av konstitutionsutskottet gjorts till föremål för
•. ··..
316
betydande ändringar och kompletteringar.
Mot denna bakgrund är det knappast förvånande, att icke blott borgerliga utan även socialdemokratiska tidningar låtit förstå att hr Klings parlamentariska situation är så undergrävd
att han borde ta sin ställning under
omprövning. Det har – inte utan skäl
– antytts att i inget annat demokratiskt land skulle en minister, som utsatts för sådana nederlag i parlamentet och allmänna opinionen ha kunnat bibehålla sin portfölj. Men tror
någon att det gjort intryck på hr
Kling? Visst inte. Den erlanderska
ofelbarhetsmyten har ingen mera
övertygad anhängare än han. Det är
i själva verket det, som är hans största
tillgång, man kanske skulle kunna
säga förklaringen till hans karriär.
Han har, kort sagt, hård hud och vassa
armbågar. Som jurist är han medioker
– det var ingen av hans kamrater på
Stockholms Högskola under 30-talet,
som drömde om att han en gång skulle
bekläda rikets högsta juridiska ämbete. Men socialdemokratin har alltid
haft ont om jurister och han såg sin
chans.
Han har en inte föraktlig arbetsförmåga och administrativ kompetens.
Efter att ha trälat i jordbruksdepartementet, där han år 1947 blev expeditionschef, blev han statssekreterare i
civildepartementet, generaldirektör
och chef för statskontoret och, år
1957, konsultativt statsråd. Därmed
var hans lycka gjord. På en gång hänsynslös utåt och lydaktig uppåt meriterade han sig som justitieminister
Lindelis efterträdare. Generaldirektör
skulle han så klart ha kunnat bli av sig
själv – det finns väl snart lika många
som direktörer här i landet – justitieminister hade han aldrig blivit utan
partibok. Sedan dess har han ytterligare kvalificerat sig som regeringsledamot genom att vara ändå okänsligare för kritik än hrr Unden och
Andersson.
Det skulle vara löjligt att säga att
Herman Kling kommer att gå långt.
Han har redan gått för långt. G. U.