Namn att minnas – Johannes Mikael Antonsson
1958
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS:
JOHANNES MIKAEL ANTONSSON
Landstingsman Antonsson började i
våras sin rikspolitiska karriär på ett
sätt, som väl kan kallas sensationellt.
När han vid junivalet röstades in i
andra kammaren av centerpartisterna
i Halland fick hans valsedel en sådan
anslutning, att han höll på att slå ut
sitt egets partis gruppledare i andra
kammaren hr Pettersson i Dahl. Det
var på håret att andra namn på Antonssons lista hade gått in i stället för
gruppledaren själv. Det är inte många
unga politiker – Antonsson är född
1921 – som gör sin debut under så
uppseendeväckande former.
En person, som förnött någon del av
sitt liv på riksdagens åhörarläktare,
skulle måhända vara frestad att göra
gällande att Antonssons debut i betraktande av omständigheterna i själva
verket inte var så sensationell. Det
bör därför genast slås fast, att det inte
bara var Pettersson i Dahls förtjänst
att Antonsson fick så många röster.
Visserligen är det ett ovedersägligt
faktum att Pettersson i fråga är en av
riksdagens olycksaligaste politiker.
Han är lika envis som oupplyst och
ofelbar endast när det gäller att nästan alltid göra fel. Frågar man kännare av det politiska spelet varför
just Pettersson i Dahl blivit centerpartiets gruppledare, får man till svar
en axelryckning och en hänvisning
till den bekanta bridgetermen the top
of nothing.
Man kan alltså förstå att Pettersson
i Dahl inte är överdrivet omtyckt i sin
valkrets. Men det är, som sagt inte
bara Petterssons impopularitet, som
förklarar Antonssons framgång utan
också och i än högre grad Antonssons
popularitet. Och den är välförtjänt.
Hans avundsmän kan naturligtvis göra
gällande, att SLU är centerpartiets
valorganisation och att följaktligen
Antonsson såsom gammal förbundsordförande i SLU har länets valmaskineri i sin hand. Detta är ett faktum,
men det är också ett faktum, som inte
heller avundsmännen kan bestrida, att
mer än detta betyder Antonssons personliga egenskaper. Han är en umgängesam, vänsäll och behaglig man,
han har under sin kommunalpolitiska
bana visat prov på ovanligt gott omdöme, han kan ta och ge skäl, han
är en av centerpartiets bästa talare.
I detta parti vars retorik präglats
av en man som Brarustorp är Antonsson även så till vida en sensation
som han talar lättfattligt och rakt på
sak. Sist men inte minst är han lantbrukare och skiljer sig därigenom fördelaktigt från flertalet ledande bondeförbundare.
Det eftertryck med vilket Antonsson
gjorde sin entre i andra kammaren,
representerar en politisk levande kraft
som samtidigt placerade honom i centrum för centerpartiet och dess diskussion om partiledarkandidater. Trots
sin ungdom och relativa politiska oerfarenhet har Antonsson redan under
det halvår som gått sedan han invaldes
i riksdagen hunnit bli partiledarfähig.
– \
_______…..,._,_,__,_,.,..,.,..,…~~–·o.-·-·
Han nämns nu vid sidan av Hansson i
Skegrie och Lars Eliasson såsom tänkbar efterträdare till Hedlund.
Han har den fördelen framför Eliasson – liksom framför Torsten Bengtsson, vars namn emellertid numera försvunnit ur partiledardiskussionen –
att ha undgått det för en bondehövding fatala ödet att i praktiken vara
stockholmare. Framför allt har han
framför Eliasson den fördelen att inte
vara komprometterad av koalitionsregerandet. Det är ett typiskt uttryck
för den art av s. k. bondslughet som
Hedlund representerar att han utnyttjade Eliassons olyckliga benägenhet
för administration till att i sista momangen lura in honom i koalitionsregeringen. Det har folket ute i bygderna inte glömt och Hedlund slipper
ha Eliasson hack i häl iförd oskuldens vita mantel.
Även Eliasson har ju gjort karriär
genom SLU. Men Antonsson har även
..
587
härvidlag en fördel framför Eliasson
därigenom att hans kontakter med SLU
är sä mycket färskare och mera levande. Han står i direkt förbindelse
med partiets aktiva yngre krafter i
hela landet.
Antonsson har slutligen den fördelen att vara protegerad av en av de
vettigaste bondeförbundare, som finns
här i landet. Landshövdingen i Hallands län, Reimer Johansson, tog pä
ett tidigt stadium den unge begåvade
landstingsmannen under sina vingars
skugga och har bidragit till att forma
honom som politiker genom sin allmänna klokskap och förnuftighet.
Finns det dä någon anledning att
vänta ett partiledarskifte inom bondeförbundet? Väl inte tillsvidare. Sä
länge Hedlund kan hälla de tre kronprinsarna Skegrie, Eliasson och Antonsson någorlunda jämspelta, torde
ingen av dem kunna hota tronen. Och
av allt att döma tänker tjänstledige
588
generaldirektören Hedlund sitta kvar
på den ännu ett tag. Troninnehavet
som yrke betraktat har som bekant
sina agremanger och Hedlund trivs
med agremangerna. Dessutom avvaktar han händelsernas utveckling i
Lantbruksförbundet. Om Gösta Liedberg gör allvar av sitt mer eller mindre klart uttalade hot om att dra sig
tillbaka, kommer Hedlund att anmäla
sig som efterträdare i kraft av sitt partiledarskap i bondeförbundet. Skulle
denna manöver lyckas – vilket många
betvivlar, men också många fruktar
– är det troligt att Hedlund lämnar
partiledarskapet – om också inte generaldirektörsbefattningen och ordförandeskapet i skogsägarorganisationerna.
Under alla förhållanden kan man
räkna med att Johannes Mikael Antonsson kommer att spela en betydande roll i svensk politik under de
närmaste decennierna.
G. U.
JOHANNES MIKAEL ANTONSSON
Landstingsman Antonsson började i
våras sin rikspolitiska karriär på ett
sätt, som väl kan kallas sensationellt.
När han vid junivalet röstades in i
andra kammaren av centerpartisterna
i Halland fick hans valsedel en sådan
anslutning, att han höll på att slå ut
sitt egets partis gruppledare i andra
kammaren hr Pettersson i Dahl. Det
var på håret att andra namn på Antonssons lista hade gått in i stället för
gruppledaren själv. Det är inte många
unga politiker – Antonsson är född
1921 – som gör sin debut under så
uppseendeväckande former.
En person, som förnött någon del av
sitt liv på riksdagens åhörarläktare,
skulle måhända vara frestad att göra
gällande att Antonssons debut i betraktande av omständigheterna i själva
verket inte var så sensationell. Det
bör därför genast slås fast, att det inte
bara var Pettersson i Dahls förtjänst
att Antonsson fick så många röster.
Visserligen är det ett ovedersägligt
faktum att Pettersson i fråga är en av
riksdagens olycksaligaste politiker.
Han är lika envis som oupplyst och
ofelbar endast när det gäller att nästan alltid göra fel. Frågar man kännare av det politiska spelet varför
just Pettersson i Dahl blivit centerpartiets gruppledare, får man till svar
en axelryckning och en hänvisning
till den bekanta bridgetermen the top
of nothing.
Man kan alltså förstå att Pettersson
i Dahl inte är överdrivet omtyckt i sin
valkrets. Men det är, som sagt inte
bara Petterssons impopularitet, som
förklarar Antonssons framgång utan
också och i än högre grad Antonssons
popularitet. Och den är välförtjänt.
Hans avundsmän kan naturligtvis göra
gällande, att SLU är centerpartiets
valorganisation och att följaktligen
Antonsson såsom gammal förbundsordförande i SLU har länets valmaskineri i sin hand. Detta är ett faktum,
men det är också ett faktum, som inte
heller avundsmännen kan bestrida, att
mer än detta betyder Antonssons personliga egenskaper. Han är en umgängesam, vänsäll och behaglig man,
han har under sin kommunalpolitiska
bana visat prov på ovanligt gott omdöme, han kan ta och ge skäl, han
är en av centerpartiets bästa talare.
I detta parti vars retorik präglats
av en man som Brarustorp är Antonsson även så till vida en sensation
som han talar lättfattligt och rakt på
sak. Sist men inte minst är han lantbrukare och skiljer sig därigenom fördelaktigt från flertalet ledande bondeförbundare.
Det eftertryck med vilket Antonsson
gjorde sin entre i andra kammaren,
representerar en politisk levande kraft
som samtidigt placerade honom i centrum för centerpartiet och dess diskussion om partiledarkandidater. Trots
sin ungdom och relativa politiska oerfarenhet har Antonsson redan under
det halvår som gått sedan han invaldes
i riksdagen hunnit bli partiledarfähig.
– \
_______…..,._,_,__,_,.,..,.,..,…~~–·o.-·-·
Han nämns nu vid sidan av Hansson i
Skegrie och Lars Eliasson såsom tänkbar efterträdare till Hedlund.
Han har den fördelen framför Eliasson – liksom framför Torsten Bengtsson, vars namn emellertid numera försvunnit ur partiledardiskussionen –
att ha undgått det för en bondehövding fatala ödet att i praktiken vara
stockholmare. Framför allt har han
framför Eliasson den fördelen att inte
vara komprometterad av koalitionsregerandet. Det är ett typiskt uttryck
för den art av s. k. bondslughet som
Hedlund representerar att han utnyttjade Eliassons olyckliga benägenhet
för administration till att i sista momangen lura in honom i koalitionsregeringen. Det har folket ute i bygderna inte glömt och Hedlund slipper
ha Eliasson hack i häl iförd oskuldens vita mantel.
Även Eliasson har ju gjort karriär
genom SLU. Men Antonsson har även
..
587
härvidlag en fördel framför Eliasson
därigenom att hans kontakter med SLU
är sä mycket färskare och mera levande. Han står i direkt förbindelse
med partiets aktiva yngre krafter i
hela landet.
Antonsson har slutligen den fördelen att vara protegerad av en av de
vettigaste bondeförbundare, som finns
här i landet. Landshövdingen i Hallands län, Reimer Johansson, tog pä
ett tidigt stadium den unge begåvade
landstingsmannen under sina vingars
skugga och har bidragit till att forma
honom som politiker genom sin allmänna klokskap och förnuftighet.
Finns det dä någon anledning att
vänta ett partiledarskifte inom bondeförbundet? Väl inte tillsvidare. Sä
länge Hedlund kan hälla de tre kronprinsarna Skegrie, Eliasson och Antonsson någorlunda jämspelta, torde
ingen av dem kunna hota tronen. Och
av allt att döma tänker tjänstledige
588
generaldirektören Hedlund sitta kvar
på den ännu ett tag. Troninnehavet
som yrke betraktat har som bekant
sina agremanger och Hedlund trivs
med agremangerna. Dessutom avvaktar han händelsernas utveckling i
Lantbruksförbundet. Om Gösta Liedberg gör allvar av sitt mer eller mindre klart uttalade hot om att dra sig
tillbaka, kommer Hedlund att anmäla
sig som efterträdare i kraft av sitt partiledarskap i bondeförbundet. Skulle
denna manöver lyckas – vilket många
betvivlar, men också många fruktar
– är det troligt att Hedlund lämnar
partiledarskapet – om också inte generaldirektörsbefattningen och ordförandeskapet i skogsägarorganisationerna.
Under alla förhållanden kan man
räkna med att Johannes Mikael Antonsson kommer att spela en betydande roll i svensk politik under de
närmaste decennierna.
G. U.