Namn att minnas – Jonas Nordenson
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
194
NAMN ATT MINNAS
JONAS NORDENSON
Det viicldc en viss uppmärksamhet,
när Jonas Nordenson vid ingången
av januari, med endast två riksdagar
bakom sig, avsade sig sitt förstakammarmandat. stockholmshögern hade,
enligt uppgift inte utan ett visst besvär – det gällde dels att övertala
honom, dels att övertala hans väljare
– fått honom placerad i första kammaren och besvikelsen var stor, då
han efter så kort tid och med så kort
varsel drog sig tillbaka. Det är nämligen ont om företrädare för näringslivet i riksdagen, framför allt sådana
med Jonas Nordensons intellektuella
utrustning.
Just med tanke på denna utrustning
lwm emellertid det steg han tog knappast som någon överraskning för hans
viinner och bekanta. Den officiella
motiveringen för hans avsägelse var
att han som nyutnämnd direktör för
Exportföreningen inte ansåg sig ha tid
att förena denna befattning med riksdagsmannaskapet. Men den reella tordc ha varit att han inte stod ut i riksdagen längre. Liksom sin far, Harald
Nordenson, är han en konstitutiv intelligensaristokrat, men till skillnad
från denne, som härdade ut i första
kammaren i hela femton år och därutöver varit ordförande för stoekholmshögern i två år, har han inte lärt
sig att glad/y suffer fools.
Jonas Nordenson iir till följd av hela
sin läggning dömd att misslyckas som
politiker. Han är inte bara en typisk
intelligensaristokrat utan också en typisk teknokrat. Med otåligheten och
arrogansen hos den lika snabb- som
klartänkte, den lika skarp- som djupsinnige förenar han expertens fanatiska vilja till objektivitet och fakticitet. Han tycker lika illa om oklara,
suddiga och slappa formuleringar som
oriktiga eller missvisande sakuppgifter. Är det något han inte kan stå
ut med så är det kiinslotänkande resp.
demagogi, speciellt inte i förening –
som vanligen brukar vara fallet –
med omständlighet och banalitet. Det
iir under sådana omständigheter inte
svårt att inse att tiden i riksdagen
måste ha blivit till en plåga för honom, som till sist gjorde det nästan
fysiskt omöjligt för honom att förmå
sig att bestiga talarstolen.
Denna läggning framträdde klart
redan under åren i Uppsala, där Jonas
Norelenson tillsammans med sina nära
vänner Sven Ersman, Sture Linner
och Wilhelm Odclberg bildade ett väl
sammansvetsat kotteri. Det var ett kotteri, som vid mitten och slutet på
40-talct angav tonen i studentkåren i
allmänhet och i synnerhet på Stockholms nation, vilken Jonas Nordenson
regerade både som andre och förste
kurator. Genom en mild intellektuell
terror, ett slags upplyst despotism,
tyranniserade dessa herrar studentopinionen och den inte minsta uppJ:Iärksamheten väckte den brådmogne
Jonas Noruenson. 1\Ian betraktade med
skräckblanclad förtjusning detta intellektuella underbarn; en lång gänglig
flgur med goggles på elen markerade
profilen, ett sardoniskt leende i mungipan och en nonchalant ledighet i
uppträdande och klädsel, som kunde
föra tanken till en blandning av lord
Peter \Vimscy och Erik Boheman.
År 10-Hi tog .Tonas Nordenson en pol.
mag. och lvt1 år senare en lic. i nationalekonomi. Samma år blev han forskningsassistent i Industriens utredningsinstitut och 1!l51 institutets chef,
en befattning som före honom innehafts av bland andra hans fars gamle
vän Ivar Anderson. Det var under
denna tid han tillsammans med likasinnade som Tore Browaldh och Axel
Ivcroth tog initiativet till studiefördet Näringsliv och Samhälle. Om detta
yttrade en framstående bankdirektör:
”Det är de där förbannade pojkarna
som vill ha 500.000 kr för att ta reda
på om dc är sossar eller inte!” Eftersom Jonas Nordenson småningom –
låt vara för en kort tid – blev högerriksdagsman, måtte han i alla fall ha
kommit underfund med att han inte
var sosse, men mycket mer var det viii
knappast. Han är inte någon parti- 195
man. Ett tag skulle han komplettera
signaturen ”Politiska örat ” i tidskriften OBS! med – ”Ekonomiska nä-
san” – med tanke på hans profil en
utmärkt Yälvald signatur – men han
tröttnade efter ett par gånger. Den
avskyvärda förenkling, som ligger i
varje populär framställning, särskilt
om den dessutom bör ha en politisk
tendens, bjöd honom emot.
År 1954 kom han över till Grängcshcrgsbolaget, där hans gamle vän Sven
Ersman då redan varit i tre år och
vars chef Erland Waldenström han
lärt känna via Industriens utredningsinstitut. Småningom kom även Sturc
Linner och en annan Uppsalavän,
Thorsten Hultman, till detta fadershus
och med Erland Walelenström som
mentor bildade de en brain-trust, som
lät tala om sig. .Tonas Nordenson var
bolagets försäljningsdirektör till 1957,
då staten inlöste LKAB och han blev
direktör för LKAB :s och TGO :s ge- 196
mensamma försäljningsorganisation,
;’,lalmexport. I och med att han låtit
övertala sig att bli riksdagsman tyckte
han inte att han kunde fortsätta med
. Malmexport utan återgick 1962 till
TGO med uppgift att ansvara för utvecklingsarbete och långtidsplanering.
Erbjudandet att bli chef för Exportföreningen – som kom ganska naturligt med tanke på de speciella meriter
han förvärvat i TGO och :Malmexport
— räddade honom som sagt från riksdagen och nu är han alltså på nytt
uteslutande försäljningschef låt
vara denna gång för hela Sverige.
Han lär trivas med jobbet. Det sägs
till och med att han inte beklagar sig
över den omväxling det innebär att
ha bytt ut den högst akademiska miljön på Grängesbergsbolaget mot den
mera praktiskt-materialistiska på Exportföreningen. Låt vara att han inte
är fullt lika umgängesam som sin
företrädare Torsten Vineli – det är
lite längre mellan gnäggen – men han
är road av export som en, inte bara
intellektuell sport. Jonas Nordenson
är nämligen, bakom sin lätt dyspepIiska intellektualism, något av en
sportsman. Han är en entusiastisk seglare med en underbar båt och spelar
gärna golf. Att han dessemellan gärna
läser en god bok behöver inte nödvändigtvis betyda en nedgång i den svenska exportkurvan.
G. U.
NAMN ATT MINNAS
JONAS NORDENSON
Det viicldc en viss uppmärksamhet,
när Jonas Nordenson vid ingången
av januari, med endast två riksdagar
bakom sig, avsade sig sitt förstakammarmandat. stockholmshögern hade,
enligt uppgift inte utan ett visst besvär – det gällde dels att övertala
honom, dels att övertala hans väljare
– fått honom placerad i första kammaren och besvikelsen var stor, då
han efter så kort tid och med så kort
varsel drog sig tillbaka. Det är nämligen ont om företrädare för näringslivet i riksdagen, framför allt sådana
med Jonas Nordensons intellektuella
utrustning.
Just med tanke på denna utrustning
lwm emellertid det steg han tog knappast som någon överraskning för hans
viinner och bekanta. Den officiella
motiveringen för hans avsägelse var
att han som nyutnämnd direktör för
Exportföreningen inte ansåg sig ha tid
att förena denna befattning med riksdagsmannaskapet. Men den reella tordc ha varit att han inte stod ut i riksdagen längre. Liksom sin far, Harald
Nordenson, är han en konstitutiv intelligensaristokrat, men till skillnad
från denne, som härdade ut i första
kammaren i hela femton år och därutöver varit ordförande för stoekholmshögern i två år, har han inte lärt
sig att glad/y suffer fools.
Jonas Nordenson iir till följd av hela
sin läggning dömd att misslyckas som
politiker. Han är inte bara en typisk
intelligensaristokrat utan också en typisk teknokrat. Med otåligheten och
arrogansen hos den lika snabb- som
klartänkte, den lika skarp- som djupsinnige förenar han expertens fanatiska vilja till objektivitet och fakticitet. Han tycker lika illa om oklara,
suddiga och slappa formuleringar som
oriktiga eller missvisande sakuppgifter. Är det något han inte kan stå
ut med så är det kiinslotänkande resp.
demagogi, speciellt inte i förening –
som vanligen brukar vara fallet –
med omständlighet och banalitet. Det
iir under sådana omständigheter inte
svårt att inse att tiden i riksdagen
måste ha blivit till en plåga för honom, som till sist gjorde det nästan
fysiskt omöjligt för honom att förmå
sig att bestiga talarstolen.
Denna läggning framträdde klart
redan under åren i Uppsala, där Jonas
Norelenson tillsammans med sina nära
vänner Sven Ersman, Sture Linner
och Wilhelm Odclberg bildade ett väl
sammansvetsat kotteri. Det var ett kotteri, som vid mitten och slutet på
40-talct angav tonen i studentkåren i
allmänhet och i synnerhet på Stockholms nation, vilken Jonas Nordenson
regerade både som andre och förste
kurator. Genom en mild intellektuell
terror, ett slags upplyst despotism,
tyranniserade dessa herrar studentopinionen och den inte minsta uppJ:Iärksamheten väckte den brådmogne
Jonas Noruenson. 1\Ian betraktade med
skräckblanclad förtjusning detta intellektuella underbarn; en lång gänglig
flgur med goggles på elen markerade
profilen, ett sardoniskt leende i mungipan och en nonchalant ledighet i
uppträdande och klädsel, som kunde
föra tanken till en blandning av lord
Peter \Vimscy och Erik Boheman.
År 10-Hi tog .Tonas Nordenson en pol.
mag. och lvt1 år senare en lic. i nationalekonomi. Samma år blev han forskningsassistent i Industriens utredningsinstitut och 1!l51 institutets chef,
en befattning som före honom innehafts av bland andra hans fars gamle
vän Ivar Anderson. Det var under
denna tid han tillsammans med likasinnade som Tore Browaldh och Axel
Ivcroth tog initiativet till studiefördet Näringsliv och Samhälle. Om detta
yttrade en framstående bankdirektör:
”Det är de där förbannade pojkarna
som vill ha 500.000 kr för att ta reda
på om dc är sossar eller inte!” Eftersom Jonas Nordenson småningom –
låt vara för en kort tid – blev högerriksdagsman, måtte han i alla fall ha
kommit underfund med att han inte
var sosse, men mycket mer var det viii
knappast. Han är inte någon parti- 195
man. Ett tag skulle han komplettera
signaturen ”Politiska örat ” i tidskriften OBS! med – ”Ekonomiska nä-
san” – med tanke på hans profil en
utmärkt Yälvald signatur – men han
tröttnade efter ett par gånger. Den
avskyvärda förenkling, som ligger i
varje populär framställning, särskilt
om den dessutom bör ha en politisk
tendens, bjöd honom emot.
År 1954 kom han över till Grängcshcrgsbolaget, där hans gamle vän Sven
Ersman då redan varit i tre år och
vars chef Erland Waldenström han
lärt känna via Industriens utredningsinstitut. Småningom kom även Sturc
Linner och en annan Uppsalavän,
Thorsten Hultman, till detta fadershus
och med Erland Walelenström som
mentor bildade de en brain-trust, som
lät tala om sig. .Tonas Nordenson var
bolagets försäljningsdirektör till 1957,
då staten inlöste LKAB och han blev
direktör för LKAB :s och TGO :s ge- 196
mensamma försäljningsorganisation,
;’,lalmexport. I och med att han låtit
övertala sig att bli riksdagsman tyckte
han inte att han kunde fortsätta med
. Malmexport utan återgick 1962 till
TGO med uppgift att ansvara för utvecklingsarbete och långtidsplanering.
Erbjudandet att bli chef för Exportföreningen – som kom ganska naturligt med tanke på de speciella meriter
han förvärvat i TGO och :Malmexport
— räddade honom som sagt från riksdagen och nu är han alltså på nytt
uteslutande försäljningschef låt
vara denna gång för hela Sverige.
Han lär trivas med jobbet. Det sägs
till och med att han inte beklagar sig
över den omväxling det innebär att
ha bytt ut den högst akademiska miljön på Grängesbergsbolaget mot den
mera praktiskt-materialistiska på Exportföreningen. Låt vara att han inte
är fullt lika umgängesam som sin
företrädare Torsten Vineli – det är
lite längre mellan gnäggen – men han
är road av export som en, inte bara
intellektuell sport. Jonas Nordenson
är nämligen, bakom sin lätt dyspepIiska intellektualism, något av en
sportsman. Han är en entusiastisk seglare med en underbar båt och spelar
gärna golf. Att han dessemellan gärna
läser en god bok behöver inte nödvändigtvis betyda en nedgång i den svenska exportkurvan.
G. U.