Namn att minnas – Kaj Björk
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
242
NAMN ATT MINNAS
KAJ BJÖRK
Bland de många pittoreska darteister, som befolkade Stockholms
Högskola vid mitten av 30-talet, hade
Leif Björk det mest revolutionära
småleendet. Man såg honom i andanom för sig som medlem av ett välfärdsutskott, belåtet fingrande en
proskriptionslista. Men därav blev intet. Leif Björk är i denna dag en välbeställd ämbetsman i vår högre socialbyråkrati. Det har i stället blivit
hans lillebror Kaj förunnat att göra
en politisk karriär.
Den har visserligen, som sig bör i
vårt älskade fädernesland, inte gått
via välfärdsutskott och proskriptionslistor, men fråga är om det inte var
så Kaj Björk ursprungligen tänkte sig
saken. På Tingstens proseminarier
gick den unge läkarsonen från Göteborg under benämningen »Dimmornas
Kaj», vilket inte bara var oemotståndligt med hänsyn till den just då aktuella Gabin-filmen utan också föll sig
naturligt med tanke på de röda dimmor Kaj Björk brukade lägga ut mellan sig och sin omgivning. Han förde
gärna dunkelt marxistiskt tal, som
kunde låna sig tilllitet av varje, förutsatt att det var tillräckligt samhällsomstörtande. Kaj Björk hörde till dem,
som kvarstod i Clarte även efter Hitler-Stalin-pakten och kom på bättre
tankar först efter den 9 april 1940.
Men sedan dess har han verkligen
gjort en fullt korrekt socialdemokratisk karriär, utan några kvasikommunistiska extraturer. Medan han fullbordade sina statsvetenskapliga studier vid Stockholms Högskola gjorde
han sina första journalistiska lärospån
som korrekturläsare på MT och blev
efter fil. kand. 1941 medarbetare i
denna tidning. Han intresserade sig
tidigt för internationell politik och
utsågs 1947 till internationell sekreterare i SAP. 1951 blev han jämsides
därmed redaktör för partitidskriften
Tiden, 1955-56 var han sekreterare i
socialdemokratiska riksdagsgruppen
och 1956 återbördades han till hemstaden Göteborg som chefredaktör för
Ny Tid.
Under denna epok blev han mindre
och mindre kafepolitisk och mer och
mer statsmannalik i sina uttalanden.
De långa, sonora perioderna, understundom med något ihålig klang, och
de omsorgsfullt vägda argumenten
blev alltmer utmärkande för hans formuleringskonst. Som redaktör för Tiden var han kompetent men knappast
inspirerande och detsamma kan sägas
om honom som redaktör för Ny Tid.
»Man kommer inte riktigt underfund
med om Kaj Björks prosa döljer eller
inte döljer någon eld», skrev GHT:s
Harald Wigforss i en recension 1956
av den då nyvordne Ny Tid-redaktö-
rens »Spel bakom ridå», en i en rad
av internationella debattböcker. Den
elden har nog i så fall varit mycket
underjordisk, men eftersom Kaj Björk
i hög grad varit en skrivande snarare
än en administrerande chefredaktör,
har det inte kunnat hjälpas att den
trots allt slagit gnistor ibland. Det
skedde t. ex. under uppgörelserna med
Harry Hjörne, men framför allt under
den för Kaj Björk plågsamma diskussionen kring Ny Tids nedläggning
1964.
Vid det laget hade onekligen Kaj
Björk – som dessutom varit med i
partiets programkommission, författningsutredning och kärnvapenkommitte – meriterat sig för en hedersam
reträttpost. Den fick han också, när
han, som numera även representerar
hemstaden Göteborg i riksdagen, frän
och med hösten 1964 pä Torsten Nilssons begäran knöts till utrikesdepartementet för att som särskild sakkunnig stä till utrikesministerns förfogande för vissa utredningsuppdrag och
redaktionella uppgifter.
243
Vad betyder nu detta? Är det ännu
en socialdemokratisk politiker, som
bakvägen skall smugglas in i Kongl.
Kabinettet för den Utrikes Brefväxlingen? Skall hr Björk springa i tandem med Agda Rössel och Inga Thorsson? Eller fär vi rent av en vacker
dag se honom dyka upp som kabinettssekreterare? Ingetdera alternativet verkar troligt. Kaj Björk vill förmodligen stanna i händelsernas centrum, vilket ur svensk synpunkt trots
allt är Stockholm och vill väl knappast – om det nu någon gäng skulle
bli aktuellt – få en befattning sä administrativt belamrad som kabinettssekreterarens. Han är road av att plö-
ja igenom dossierer, av att insamla
uppgifter, av att sätta ihop material
och förbereda tal och han gör det bra,
säger också de av hans arbetskamrater pä UD som inte delar hans poli- 244
tiska uppfattning. Han är, hävdar
man, en av de kunnigaste och en av
de vettigaste socialdemokrater, som
sysslar med utrikespolitik. Han är en
självständig, men klok och moderat
man, som inte rusar iväg och som har
ett gott inflytande på sin chef – allt
enligt viskningarna i Arffurstens Palats.
Han omfattar inte längre som i sin
ungdom några doktrinära tänkesätt,
utan är en ren pragmatiker, vilket
bland annat framgått i Sydafdkafrå-
gan, där han från början företrädde
en mer realistisk uppfattning än den
Sverige senast kom att inta. Inte heller när det gäller den svenska neutraliteten är han doktrinär. Det torde
inte vara oberättigat att spåra hans
inflytande bakom det tal av Torsten
Nilsson inför Paasikivi-samfundet i
vårt östra grannland, där den svenske
utrikesministern – till skillnad från
sin föregångare – gjorde en klar bekännelse till den västliga demokratin
och markerade ett visst avstånd från
the non alignment-countries.
Kaj Björk trivs säkert bättre med
att vara utrikesdepartementets grå
eminens än med att bekläda någon
mer eller mindre lysande diplomatisk
befattning. Han saknar, som framgått,
inte förutsättningar för uppgiften att
vara hr Nilssons geheimeråd. Han är
grundligt förtrogen med såväl europeiska som andra internationella samarbetsproblem, han har under årens
lopp förvärvat sig ett gott omdöme
och han är – sist men inte minst –
en god språkman. Han talar inte bara
tyska och engelska obehindrat utan
också, vilket är mindre vanligt, en utmärkt franska. Inte flera förnuftiga,
internationellt skolade socialdemokrater än det finns här i landet måste nog
Kaj Björk även ur borgerlig synpunkt
te sig som en tillgång – sedan nu
ungdomens röda dimmor skingrats
kring hans långlagda person.
G. U.
NAMN ATT MINNAS
KAJ BJÖRK
Bland de många pittoreska darteister, som befolkade Stockholms
Högskola vid mitten av 30-talet, hade
Leif Björk det mest revolutionära
småleendet. Man såg honom i andanom för sig som medlem av ett välfärdsutskott, belåtet fingrande en
proskriptionslista. Men därav blev intet. Leif Björk är i denna dag en välbeställd ämbetsman i vår högre socialbyråkrati. Det har i stället blivit
hans lillebror Kaj förunnat att göra
en politisk karriär.
Den har visserligen, som sig bör i
vårt älskade fädernesland, inte gått
via välfärdsutskott och proskriptionslistor, men fråga är om det inte var
så Kaj Björk ursprungligen tänkte sig
saken. På Tingstens proseminarier
gick den unge läkarsonen från Göteborg under benämningen »Dimmornas
Kaj», vilket inte bara var oemotståndligt med hänsyn till den just då aktuella Gabin-filmen utan också föll sig
naturligt med tanke på de röda dimmor Kaj Björk brukade lägga ut mellan sig och sin omgivning. Han förde
gärna dunkelt marxistiskt tal, som
kunde låna sig tilllitet av varje, förutsatt att det var tillräckligt samhällsomstörtande. Kaj Björk hörde till dem,
som kvarstod i Clarte även efter Hitler-Stalin-pakten och kom på bättre
tankar först efter den 9 april 1940.
Men sedan dess har han verkligen
gjort en fullt korrekt socialdemokratisk karriär, utan några kvasikommunistiska extraturer. Medan han fullbordade sina statsvetenskapliga studier vid Stockholms Högskola gjorde
han sina första journalistiska lärospån
som korrekturläsare på MT och blev
efter fil. kand. 1941 medarbetare i
denna tidning. Han intresserade sig
tidigt för internationell politik och
utsågs 1947 till internationell sekreterare i SAP. 1951 blev han jämsides
därmed redaktör för partitidskriften
Tiden, 1955-56 var han sekreterare i
socialdemokratiska riksdagsgruppen
och 1956 återbördades han till hemstaden Göteborg som chefredaktör för
Ny Tid.
Under denna epok blev han mindre
och mindre kafepolitisk och mer och
mer statsmannalik i sina uttalanden.
De långa, sonora perioderna, understundom med något ihålig klang, och
de omsorgsfullt vägda argumenten
blev alltmer utmärkande för hans formuleringskonst. Som redaktör för Tiden var han kompetent men knappast
inspirerande och detsamma kan sägas
om honom som redaktör för Ny Tid.
»Man kommer inte riktigt underfund
med om Kaj Björks prosa döljer eller
inte döljer någon eld», skrev GHT:s
Harald Wigforss i en recension 1956
av den då nyvordne Ny Tid-redaktö-
rens »Spel bakom ridå», en i en rad
av internationella debattböcker. Den
elden har nog i så fall varit mycket
underjordisk, men eftersom Kaj Björk
i hög grad varit en skrivande snarare
än en administrerande chefredaktör,
har det inte kunnat hjälpas att den
trots allt slagit gnistor ibland. Det
skedde t. ex. under uppgörelserna med
Harry Hjörne, men framför allt under
den för Kaj Björk plågsamma diskussionen kring Ny Tids nedläggning
1964.
Vid det laget hade onekligen Kaj
Björk – som dessutom varit med i
partiets programkommission, författningsutredning och kärnvapenkommitte – meriterat sig för en hedersam
reträttpost. Den fick han också, när
han, som numera även representerar
hemstaden Göteborg i riksdagen, frän
och med hösten 1964 pä Torsten Nilssons begäran knöts till utrikesdepartementet för att som särskild sakkunnig stä till utrikesministerns förfogande för vissa utredningsuppdrag och
redaktionella uppgifter.
243
Vad betyder nu detta? Är det ännu
en socialdemokratisk politiker, som
bakvägen skall smugglas in i Kongl.
Kabinettet för den Utrikes Brefväxlingen? Skall hr Björk springa i tandem med Agda Rössel och Inga Thorsson? Eller fär vi rent av en vacker
dag se honom dyka upp som kabinettssekreterare? Ingetdera alternativet verkar troligt. Kaj Björk vill förmodligen stanna i händelsernas centrum, vilket ur svensk synpunkt trots
allt är Stockholm och vill väl knappast – om det nu någon gäng skulle
bli aktuellt – få en befattning sä administrativt belamrad som kabinettssekreterarens. Han är road av att plö-
ja igenom dossierer, av att insamla
uppgifter, av att sätta ihop material
och förbereda tal och han gör det bra,
säger också de av hans arbetskamrater pä UD som inte delar hans poli- 244
tiska uppfattning. Han är, hävdar
man, en av de kunnigaste och en av
de vettigaste socialdemokrater, som
sysslar med utrikespolitik. Han är en
självständig, men klok och moderat
man, som inte rusar iväg och som har
ett gott inflytande på sin chef – allt
enligt viskningarna i Arffurstens Palats.
Han omfattar inte längre som i sin
ungdom några doktrinära tänkesätt,
utan är en ren pragmatiker, vilket
bland annat framgått i Sydafdkafrå-
gan, där han från början företrädde
en mer realistisk uppfattning än den
Sverige senast kom att inta. Inte heller när det gäller den svenska neutraliteten är han doktrinär. Det torde
inte vara oberättigat att spåra hans
inflytande bakom det tal av Torsten
Nilsson inför Paasikivi-samfundet i
vårt östra grannland, där den svenske
utrikesministern – till skillnad från
sin föregångare – gjorde en klar bekännelse till den västliga demokratin
och markerade ett visst avstånd från
the non alignment-countries.
Kaj Björk trivs säkert bättre med
att vara utrikesdepartementets grå
eminens än med att bekläda någon
mer eller mindre lysande diplomatisk
befattning. Han saknar, som framgått,
inte förutsättningar för uppgiften att
vara hr Nilssons geheimeråd. Han är
grundligt förtrogen med såväl europeiska som andra internationella samarbetsproblem, han har under årens
lopp förvärvat sig ett gott omdöme
och han är – sist men inte minst –
en god språkman. Han talar inte bara
tyska och engelska obehindrat utan
också, vilket är mindre vanligt, en utmärkt franska. Inte flera förnuftiga,
internationellt skolade socialdemokrater än det finns här i landet måste nog
Kaj Björk även ur borgerlig synpunkt
te sig som en tillgång – sedan nu
ungdomens röda dimmor skingrats
kring hans långlagda person.
G. U.