Namn att minnas – Karl Frithiofson
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
KARL FRITHIOFSON
Med någon liten övedrift – det skall
medges – kanske man kunde säga
att sedan den svenska krigsmakten genom försynens outrannsakliga näd blivit förskonad frän att möta yttre fiender, har den, särskilt i våra dagar,
haft fullt upp att göra med att värja
sig mot inre fiender, nämligen försvarsutredningarna.
Dessa utredningar har sedan decennier tillbaka desorganiserat de centrala stabernas arbete och därmed hela
krigsmakten och, i allmänhet, till råga
pä eländet, lett till för försvaret oförmänliga resultat. Talrika vittnesbörd
om detta ges i praktiskt taget alla de
memoarer, som utgivits av ledande
svenska militärer. Det färskaste exemplet – och ett av de mest vältaliga –
bestås av förutvarande chefen för marinen, amiral Stig H :son Ericson i
hans nyligen utgivna ”Knopar pä logglinan”. Några belysande citat mä vara
tillåtna. Dagboksanteckningar om 1930
ärs försvarskommission, vars arbetsmetoder gav författaren en chock:
”Det är möjligt att man inte kan begära oavbruten uppmärksamhet, men
tidningarna kan de läsa i pauserna.
Intresset för Sveriges försvar, vars öde
mer eller mindre skall avgöras här, är
knappast större än för riksdagsfrågor
om hjälp till barnmorskor i Södra
Småland.” Och vidare: ”Det har stätt
en osund och kvalmig luft kring försvarskommissionen: intriger, ljusskygga manipulationer, dylikt har närts av
sagda luft.” Om 1945 ärs försvarskommitie: ”Märklig i fråga om sin sam- 563
mansättning, sorglig i fråga om sitt
resultat.” Om Nothinkommitten 1949:
”Sammanträffandena med Nothin var
allt annat än uppbyggliga och mina
kommentarer fär vila i dagböckerna,
hur välgrundade de än tycks ha varit
sedda i tidsperspektiv.” Den nothinska
kommitten anses dock pä militärt häll
ha varit den jämförelsevis bästa eftersom den i artledning av Koreakrigets
utbrott nedlade sin verksamhet utan
något yrkande.
Även nu har vi som bekant en försvarsutredning, vars syfte traditionsenligt tycks vara att i möjligaste män
reducera försvarets effektivitet, åtminstone om man skall döma av uttalanden frän dess ordförande. Hans namn
är Karl Frithiofson, tjänstledig statssekreterare i försvarsdepartementet.
*
Hur är detta möjligt? frågar sig varje vän av ordning eller åtminstone
av vär nuvarande försvarsordning,
grundad pä en överenskommelse mellan partierna, som – hittills – lyft
försvaret ovan politiken. Karl Frithiofson! För sina vänner och följaktligen, trodde man, för försvarsledningen ”Kalle Frithiof”, generalernas
gunstling, krigsmaktens starka stöd
inom socialdemokratin, dess politiska bastion mot alla nedrustare och pacifister! Han, som efter ett decennium
av träget militärt uppfostringsarbete
verkligen inhämtat grunderna för ett
vettigt försvarspolitiskt tänkande och
ansetts vara en övertygad anhängare
av ett starkt försvar. Vad är förkla- 564
ringen till denna omsvängning, till
denna personlighetsförändring?
Tja, vad vet man. Men låt oss ta en
titt på hans karriär och hans nuvarande ställning, så kanske begreppen klarnar.
Karl Frithiofson har, för att begagna en term från hans aktuella verksamhetsområde, gått den långa vägen.
Han är född 1919 i l\forlanda, Göteborgs och Bohus län och lär — även
om det låter fast otroligt – vara socialdemokrat i fjärde generationen.
Hans far var jordbruksarbetare och
själv arbetade han från 15 till 26 års
ålder som kroppsarbetare, företrädesvis inom målaryrket. År 1946 blev han
ombudsman inom Kalmar läns socialdemokratiska partidistrikt och innehade 1947-52 samma befattning i Sö-
dermanlands län. Under tiden hade
han genomgått folkhögskola och tagit
socionomexamen.
Hans partivän Rinna-Ericsson fick
ögonen på denne driftige ombudsman,
en präktig, storvuxen, blond, bohuslänsk vikingatyp, klart begåvad och
mycket ambitiös. Han tog honom som
”sakkunnig” till handelsdepartemen- ’
tet, varifrån han år 1956 överflyttades
till finansdepartementet för att som
förste sekreterare bl. a. vara föredragande i försvarsfrågor. Han specialiserade sig snabbt på försvaret och därmed var hans lycka gjord. När Olle
Karleby år 1958 efter en uppseendeväckande schism med sin regering och
sin partiledning avgick som statssekreterare i försvarsdepartementet och
utträdde ur socialdemokratiska partiet fick Kalle Frithiof sin chans. Han
blev Karlebys efterträdare, och kom
snart, som ovan antytts, på så god fot
med militären att man inom försvarsledningen småningom började hoppas
att Frithiofson skulle bli en lika god
försvarsvän som Karleby.
Visserligen har han skaffat sig sina
later, brukade man säga. Som andra
amatörer som blivit professionella är
han alltid angelägen om att veta bäst.
Den famösa repliken ”Das weiss Ich
schon!” kunde vara hans motto. Det
väldiga ämbetsverk som försvarsdepartementet vuxit ut till under hans –
och i någon mån hans bohuslänske
seglarkumpan Sven Anderssons- ledning fyller honom med välbehag. Dc
mer eller mindre sällsamma och överflödiga ”arbetsgrupper” som han samlat kring sig betraktar han som sin
andes barn till den grad att han är
beredd att påta sig författaräran eller rättare författaransvaret för deras
ofta dubiösa alster. Han känner sig som
hela försvarets klockarfar, som skall
allting bestyra, och vad far gör är som
bekant alltid det rätta.
Allt det där kan lukta lite av beskäftighet och självgodhet, har man
undgått, men Kalle Frithiof är ändå en
rejäl och ordhållig person. Han står
för vad han sagt, han ger klara besked, man kan lita på honom. Han är
rättänkande, han vill det bästa, inget
ont om honom, han står på vår sida.
Han har en gång för alla accepterat att
det alliansfria Sverige måste ha ett
starkt och effektivt försvar. Hittills har
i alla fall vad far gjort på det hela
taget visat sig vara det rätta.
Ja, så lät det från militärt håll ända
tills Karl Frithiofson vid årsskiftet
65/66 fick tjänstledighet som statssekreterare i försvarsdepartementet för
att som heltidsanställd ordförande leda
den nya försvarsutredningen. Man
hade ju dåliga erfarenheter av tidigare
försvarsutredningar. l\Icn ändå – kunde inte möjligen just Kalle Frithiof
vara rätte mannen att länka den nya
utredningen på rätta banor? Man hävadc och hoppades på sin gamle vän,
565
ända tills i höst. Då, uppenbarligen
som en konsekvens av valutgången och
en eftergift till den ”nya vänstern”,
kom socialdemokratins famösa s. k. utspel i försvarsfrågan, den frysning av
försvarskostnaderna som i realiteten
skulle innebära en drastisk nedskärning av försvaret. I det längsta sökte
man trösta sig med att detta utspel
kommit som en obehaglig överraskning också för försvarsutredningens
ordförande, att han i själva verket, i
själ och hjärta, var emot det. Men han
uppträdde och talade för det. Så kom
de horgerligas samlade motdrag och
man andades ut och tänkte: det har
helt säkert Kalle Frithiofs välsignelse.
l\Icn han uppträdde och talade emot
det.
Vad skall man tro? Det är bekant
att Tage Erlander har svårt att skiljas från Sven Andersson, som vad man
än må säga om honom som försvarsminister hör bättre än de flesta hur
gräset gror inom partiet, för att nu begagna en politisk anglicism. Men i den
otåliga diskussion om en regeringsombildning, som förts efter valet, har
Sven Andersson alltid utpekats som
mogen att ersättas. Vcm vore närmare
tillhands att efterträda honom än Karl
Frithiofson, en trogen försvarsvän –
men en ändå trognare socialdemokrat?
Han har otvivelaktigt råkat i en besvärlig knipa av den art som på en nå-
got högre nivå brukar kallas samvetskonflikt. Kanske skulle man kunna uttrycka saken så att han ställts inför
valet mellan att vara saklig eller att
vara socialdemokrat. Olle Karleby valde det förra alternativet. Karl Frithiofson har av allt att döma valt det
senare.
Han har meriterat sig för att bli
statsråd.
G. U.
KARL FRITHIOFSON
Med någon liten övedrift – det skall
medges – kanske man kunde säga
att sedan den svenska krigsmakten genom försynens outrannsakliga näd blivit förskonad frän att möta yttre fiender, har den, särskilt i våra dagar,
haft fullt upp att göra med att värja
sig mot inre fiender, nämligen försvarsutredningarna.
Dessa utredningar har sedan decennier tillbaka desorganiserat de centrala stabernas arbete och därmed hela
krigsmakten och, i allmänhet, till råga
pä eländet, lett till för försvaret oförmänliga resultat. Talrika vittnesbörd
om detta ges i praktiskt taget alla de
memoarer, som utgivits av ledande
svenska militärer. Det färskaste exemplet – och ett av de mest vältaliga –
bestås av förutvarande chefen för marinen, amiral Stig H :son Ericson i
hans nyligen utgivna ”Knopar pä logglinan”. Några belysande citat mä vara
tillåtna. Dagboksanteckningar om 1930
ärs försvarskommission, vars arbetsmetoder gav författaren en chock:
”Det är möjligt att man inte kan begära oavbruten uppmärksamhet, men
tidningarna kan de läsa i pauserna.
Intresset för Sveriges försvar, vars öde
mer eller mindre skall avgöras här, är
knappast större än för riksdagsfrågor
om hjälp till barnmorskor i Södra
Småland.” Och vidare: ”Det har stätt
en osund och kvalmig luft kring försvarskommissionen: intriger, ljusskygga manipulationer, dylikt har närts av
sagda luft.” Om 1945 ärs försvarskommitie: ”Märklig i fråga om sin sam- 563
mansättning, sorglig i fråga om sitt
resultat.” Om Nothinkommitten 1949:
”Sammanträffandena med Nothin var
allt annat än uppbyggliga och mina
kommentarer fär vila i dagböckerna,
hur välgrundade de än tycks ha varit
sedda i tidsperspektiv.” Den nothinska
kommitten anses dock pä militärt häll
ha varit den jämförelsevis bästa eftersom den i artledning av Koreakrigets
utbrott nedlade sin verksamhet utan
något yrkande.
Även nu har vi som bekant en försvarsutredning, vars syfte traditionsenligt tycks vara att i möjligaste män
reducera försvarets effektivitet, åtminstone om man skall döma av uttalanden frän dess ordförande. Hans namn
är Karl Frithiofson, tjänstledig statssekreterare i försvarsdepartementet.
*
Hur är detta möjligt? frågar sig varje vän av ordning eller åtminstone
av vär nuvarande försvarsordning,
grundad pä en överenskommelse mellan partierna, som – hittills – lyft
försvaret ovan politiken. Karl Frithiofson! För sina vänner och följaktligen, trodde man, för försvarsledningen ”Kalle Frithiof”, generalernas
gunstling, krigsmaktens starka stöd
inom socialdemokratin, dess politiska bastion mot alla nedrustare och pacifister! Han, som efter ett decennium
av träget militärt uppfostringsarbete
verkligen inhämtat grunderna för ett
vettigt försvarspolitiskt tänkande och
ansetts vara en övertygad anhängare
av ett starkt försvar. Vad är förkla- 564
ringen till denna omsvängning, till
denna personlighetsförändring?
Tja, vad vet man. Men låt oss ta en
titt på hans karriär och hans nuvarande ställning, så kanske begreppen klarnar.
Karl Frithiofson har, för att begagna en term från hans aktuella verksamhetsområde, gått den långa vägen.
Han är född 1919 i l\forlanda, Göteborgs och Bohus län och lär — även
om det låter fast otroligt – vara socialdemokrat i fjärde generationen.
Hans far var jordbruksarbetare och
själv arbetade han från 15 till 26 års
ålder som kroppsarbetare, företrädesvis inom målaryrket. År 1946 blev han
ombudsman inom Kalmar läns socialdemokratiska partidistrikt och innehade 1947-52 samma befattning i Sö-
dermanlands län. Under tiden hade
han genomgått folkhögskola och tagit
socionomexamen.
Hans partivän Rinna-Ericsson fick
ögonen på denne driftige ombudsman,
en präktig, storvuxen, blond, bohuslänsk vikingatyp, klart begåvad och
mycket ambitiös. Han tog honom som
”sakkunnig” till handelsdepartemen- ’
tet, varifrån han år 1956 överflyttades
till finansdepartementet för att som
förste sekreterare bl. a. vara föredragande i försvarsfrågor. Han specialiserade sig snabbt på försvaret och därmed var hans lycka gjord. När Olle
Karleby år 1958 efter en uppseendeväckande schism med sin regering och
sin partiledning avgick som statssekreterare i försvarsdepartementet och
utträdde ur socialdemokratiska partiet fick Kalle Frithiof sin chans. Han
blev Karlebys efterträdare, och kom
snart, som ovan antytts, på så god fot
med militären att man inom försvarsledningen småningom började hoppas
att Frithiofson skulle bli en lika god
försvarsvän som Karleby.
Visserligen har han skaffat sig sina
later, brukade man säga. Som andra
amatörer som blivit professionella är
han alltid angelägen om att veta bäst.
Den famösa repliken ”Das weiss Ich
schon!” kunde vara hans motto. Det
väldiga ämbetsverk som försvarsdepartementet vuxit ut till under hans –
och i någon mån hans bohuslänske
seglarkumpan Sven Anderssons- ledning fyller honom med välbehag. Dc
mer eller mindre sällsamma och överflödiga ”arbetsgrupper” som han samlat kring sig betraktar han som sin
andes barn till den grad att han är
beredd att påta sig författaräran eller rättare författaransvaret för deras
ofta dubiösa alster. Han känner sig som
hela försvarets klockarfar, som skall
allting bestyra, och vad far gör är som
bekant alltid det rätta.
Allt det där kan lukta lite av beskäftighet och självgodhet, har man
undgått, men Kalle Frithiof är ändå en
rejäl och ordhållig person. Han står
för vad han sagt, han ger klara besked, man kan lita på honom. Han är
rättänkande, han vill det bästa, inget
ont om honom, han står på vår sida.
Han har en gång för alla accepterat att
det alliansfria Sverige måste ha ett
starkt och effektivt försvar. Hittills har
i alla fall vad far gjort på det hela
taget visat sig vara det rätta.
Ja, så lät det från militärt håll ända
tills Karl Frithiofson vid årsskiftet
65/66 fick tjänstledighet som statssekreterare i försvarsdepartementet för
att som heltidsanställd ordförande leda
den nya försvarsutredningen. Man
hade ju dåliga erfarenheter av tidigare
försvarsutredningar. l\Icn ändå – kunde inte möjligen just Kalle Frithiof
vara rätte mannen att länka den nya
utredningen på rätta banor? Man hävadc och hoppades på sin gamle vän,
565
ända tills i höst. Då, uppenbarligen
som en konsekvens av valutgången och
en eftergift till den ”nya vänstern”,
kom socialdemokratins famösa s. k. utspel i försvarsfrågan, den frysning av
försvarskostnaderna som i realiteten
skulle innebära en drastisk nedskärning av försvaret. I det längsta sökte
man trösta sig med att detta utspel
kommit som en obehaglig överraskning också för försvarsutredningens
ordförande, att han i själva verket, i
själ och hjärta, var emot det. Men han
uppträdde och talade för det. Så kom
de horgerligas samlade motdrag och
man andades ut och tänkte: det har
helt säkert Kalle Frithiofs välsignelse.
l\Icn han uppträdde och talade emot
det.
Vad skall man tro? Det är bekant
att Tage Erlander har svårt att skiljas från Sven Andersson, som vad man
än må säga om honom som försvarsminister hör bättre än de flesta hur
gräset gror inom partiet, för att nu begagna en politisk anglicism. Men i den
otåliga diskussion om en regeringsombildning, som förts efter valet, har
Sven Andersson alltid utpekats som
mogen att ersättas. Vcm vore närmare
tillhands att efterträda honom än Karl
Frithiofson, en trogen försvarsvän –
men en ändå trognare socialdemokrat?
Han har otvivelaktigt råkat i en besvärlig knipa av den art som på en nå-
got högre nivå brukar kallas samvetskonflikt. Kanske skulle man kunna uttrycka saken så att han ställts inför
valet mellan att vara saklig eller att
vara socialdemokrat. Olle Karleby valde det förra alternativet. Karl Frithiofson har av allt att döma valt det
senare.
Han har meriterat sig för att bli
statsråd.
G. U.