Namn att minnas – Sam Nilsson

54
NAMN A1T MINNAS
SAM NILSSON
För sex år sedan blev namnet Sam
Nilsson en visa i svensk politik. Det
var när högerpartiets kanslichef Oscar östman råkade få den mer eller
mindre ljusa iden att döpa det inkarnerade sifferexempel, som skulle representera högerns ägardemokrati i
propagandan inför valet, efter en av
sina medarbetare på partikansliet.
Denne mytiske Sam Nilsson presenterades i alla propagandamedia och blev
blixtsnabbt motståndarnas specielle
strykpojke. Allt som man ogillade i
den av Jarl Hjalmarson och Gunnar
Svärd signerade högerpolitiken med
dess kärva linje och ”extrema” ståndpunkter fick den olycksalige Sam Nilsson bli bärare av. Denna högerns
skyltdocka i valet förhånades och förlöjligades inte bara i den socialistiska
pressen utan också i de andra borgerliga partiernas tidningar och i alla
valdebatter blev han den mest omtyckta slagpåsen. Det fanns knappast
en klut kvar av Sam Nilsson när valdagen var inne och när det visade sig
att valet resulterade i ett svidande nederlag för högern blev Sam Nilsson
syndabocken. Han var inbegreppet av
den politik som ansetts leda högern
i fördärvet och från att ha varit en
skottavla för ·motståndarna blev han
det nu också för den segrande opposition som genomdrev regimskiftet
inom det egna partiet. En politiskt
mera död man än den fiktive Sam
Nilsson var det vid det laget svårt att
tänka sig. Och inte nog med det –
det föreföll under det omedelbara intrycket av dessa upprörda händelser
nära nog otänkbart att en verklig person med detta namn någonsin skulle
kunna göra sig gällande inom högerpartiet och bli tagen på allvar i svensk
politik.
Men på den punkten tog man fel.
Den mycket nnge man, som hade oturen att inspirera Oscar östman den
gång det begav sig och som inte hade
så värst mycket mer än namnet gemensamt med valrörelsens Sam Nilsson, har under de sex år som gått utfört bragden att så att säga rehabilitera sitt goda namn och rykte och göra
det till en faktor att räkna med i
svensk politik. Den slutgiltiga konfirmationen fick denna utveckling då
han i oktober 1966 utsågs till högerns
partisekreterare. Han har lyckats med
vad nästan ingen trodde vara möjligt:
att förvisa sin fiktive gamle dubbelgångare till de politiska skuggornas
värld och ge namnet Sam Nilsson ett
nytt innehåll, en ny klang och en ny
auktoritet. Nu talar man inte längre
om Sam Nilsson med hån eller löje
utan med intresse, nyfikenhet och en
viss respekt, nu betyder Sam Nilsson
inte längre en politisk driftkucku utan
en politisk nyckelfigur. Att mot så
ogynnsamma odds ha åstadkommit
denna förvandling är det bästa vittnesbördet om Sam Nilssons – den
verklige Sam Nilssons – politiska begåvning och duglighet.
Den mycket unge mannen från då
är inte precis gammal nu – 30 år.
Han är ett av de många exemplen och
—
vid sidan av partiledaren själv ett av
de viktigaste på högerpartiets föryngring; denna föryngring med därav följande attitydförändring, som gör att
allt flera ungdomar i detta land, oavsett bakgrund, säger ”det finns ju bara
två alternativ i svensk politik: Holmberg och Hermansson.” Alltnog – Sam
Nilssons karriär har varit snabb. Han
är norrlänning, närmare bestämt västerbottning, hemorten heter Norsjö.
Hans far var banarbetare vid SJ och
avancerade efterhand till överbanmästare och unge Sam följde under uppväxttiden pappas peregrinationer utmed norra stambanan. Han känner sitt
Norrland och har djupa rötter där,
vilket är en stor fördel för ett parti,
som haft alltför lite anknytning till
framtidslandet inom Sverige. Det var
inte för intet han som ordnade Yngve Holmbergs framgångsrika Norrlandsturne härförleden inklusive dess
konfrontationer med det ”röda Ådalens” folk och när andra var och tittade på industrier gick han omkring
bland arbetarna och frågade vad de
tyckte om högern. Han tror på ett hö-
gerparti med fast förankring i det
55
folkdjup, ur vilket han själv har kommit.
Nå, åter till biografin. Redan i realskolan lär han ha börjat intressera sig
för journalistik och efter studenten
gjorde han sina första lärospån på tidningsmannabanan i Nordsvenska Dagbladet, en numera nedlagd liten högertidning. Därifrån kom han som tjugoåring till Stockholm för att skaffa
sig erfarenheter genom tjänstgöring på
högerns partikansli. Det förestods på
den tiden av den mäktige Gunnar
Svärd, som alltid haft ett öga för begåvning och passade på att knyta Sam
Nilsson fastare till partiorganisationen
genom att låta honom ta hand om partikansliets informationsavdelning. Det
var där han satt, när Oscar östman
fick sin ingivelse – och när den leda
avisan Expressen listade ut att hö-
gerns propagandagosse hade en livs levande förebild och namne i ver-kligheten.
Sedan följde några svåra år för den
riktige Sam Nilsson, inte minst sedan
partiet lönat hans ställföreträdande
offergärning med svartaste otack genom att år 1963 placera honom som
56
redaktionschef på Medborgaren, än
vilken någon mindre inspirerande
syssla är svår att tänka sig. Men Sam
Nilsson kom igen: till partiets informationsavdelning och till partiets innersta cirklar. Gunnar Svärd och Yngve Holmberg må inte ha mycket gemensamt, men i ett fall har de varit
ense – när det gällt att uppskatta Sam
Nilsson. Yngve Holmberg fann snart i
Sam Nilsson en själsfrände. De är samma andas barn i sin odoktrinära –
”pragmatiska” är honnörsordet inom
högerpartiet just nu – attityd till politiken, sin vilja till föryngring och
förnyelse och sitt utpräglade sinne för
politisk taktik. De båda sågs allt oftare samman över lunchbordet och
när Holmberg blev partiordförande utsåg han genast Sam Nilsson till kampanjledare och PR-chef inför 1966 års
val. Det var Sam Nilsson, som efter
flitiga och systematiska studier i politisk reklamteknik – han hör till dem
som tagit detta i TV-åldern absolut vä-
sentliga ämne på allvar – byggde
upp Holmbergs personliga ”image”
till någonting av en svensk Kennedy och matchade honom i alla
hans offentliga framträdanden efter
denna modell. Man kan ha vilken åsikt
man vill om detta, men resultatet gav
Sam Nilsson rätt. Det är ingen tvekan
om att hans propagandagiv hade en
väsentlig andel i högerns oväntat stora
framgångar vid höstens val. I varje
fall tvekar inte Yngve Holmberg om
det och så gjorde han också sin vän
och medarbetare Sam Nilsson till partisekreterare efter valet – en befattning, som Gunnar Svärd inrättade och
gjorde till en nyckelpost, som Holmberg beklädde efter Svärd och från
vilken han svingade sig upp till partiledarskapet och som många trodde att
han vis av erfarenheten skulle avskaffa för att säkra sin egen ställning. Det
visar bäst hans obegränsade förtroende för Sam Nilsson att han anförtrott
honom just denna post.
Sam Nilsson har f. ö. vid sidan av
propagandateknik och partiorganisation särskilt intresserat sig för försvarsfrågan, vilket torde komma väl
till pass under dagar som följer.
Hur ser han själv på sin uppgift som
partisekreterare? Han vill få saker och
ting att fungera och tror att han har
vissa förutsättningar för det genom en
systematisk läggning. Han vill ta död
på ”högerspöket” och tror att han vet
hur det skall gå till; han kan de kategorier för vilka högerspöket odlas.
Han vill bidra till att få fram en ny
typ av politiker – den som talar ett
språk som människor förstår, som agerar så att folk får klart för sig att han
eller hon bryr sig om deras problem
(typ Holmbergs Adalenresa), politiker som har mänskliga drag, som kan
vara generösa och som i ljusa stunder företer denna uppriktighet i det
politiska agerandet, som i varje fall
inte har något gemensamt med den
njugga grinighet, som utmärker … nå,
inga namn. (En alldeles ny typ av politiker är väl detta knappast, tänk på
exempelvis Jarl Hjalmarson!) Han
vill vara med och verka för en praktisk politisk samverkan mellan de tre
borgerliga partierna – och han tror
att det kommer att gå bra ju mindre
man talar om det och ju mer man i det
tysta visar prov på det. Och till sist:
på denna nödvändiga parlamentariska
grundval vill han vara med om att
bygga upp den nya politik mot 70- och
80-talen, som inte minst skymtar fram
i det politiska programarbete högern
nu bedriver.
Så säger han själv.
Han är blond, rödlätt, blåögd och
ser precis så troskyldig ut som han
inte är. Han verkar över huvud taget
att vara just vad högern behöver på
partisekreterareposten denna brytningstid. G. U.