Namn att minnas – Tore Browaldh
1961
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
NAMN ATT MINNAS
TORE BROWALDH
Den, som i slutet på 20-talet säg en fetlagd, blyg, osnuten pojke iförd skinnluva och islandsvantar kasta snöboll
på gärden till östermalms högre allmänna läroverk för gossar, kunde
trots att pojkens namn var Browaldh
knappast föreställa sig att densamme
30 är senare skulle vara chef för vår
största affärsbank. Det kunde för den
delen inte heller pojken själv. Men när
han kommit så långt som till studentklassen hade han i alla fall hunnit bli
så oblyg och välsnuten, att han på
tillfrågan om sitt val av levnadsbana
meddelade att han tänkte bli diplomat.
Det var mest på skämt, har han senare tillstått, men ödet tog honom
i viss män på allvar. Hans första befattning sedan han tagit en jur. kand.
på Stockholms Högskola, var av diplomatisk natur. Han knöts till vår be- ~kickning i Washington under kriget
~om biträde åt sin förutvarande lärare
i nationalekonomi, dämera finansrå-
det Gunnar Myrdal. I egenskap av sekreterare åt skördetidens planläggare
tick storbankens son sitt diplomatiska
~lddop. Och efter att ha fortsatt att
växelvis assistera kommissionen för
~konomisk efterkrigsplanering, Indulfriens utredningsinstitut och Svenska
flandelsbanken – redan det ett diplonatiskt kraftprov – ätervände han för
1ågon tid till internationella uppgif·
:er. Det var som chef för den sociala,
~ulturella och ekonomiska avdelningen
Europarådets generalsekretariat.
Men det var dock bara ett mellan·
;pel. Hemlandet och – på längre sikt
– fadershuset, eller med andra ord
Handelsbanken, kallade. Dock, först
på längre sikt. När Tore Browaldh är
1951 lämnade Strasbourg var det på
anmodan av Bertil Kugelberg i Arbetsgivareföreningen. Där fick han posten
som v. verkställande direktör och chef
för förhandlingsdelegationen och
tänkte sig väl själv närmast att små-
ningom övergå till industrien. Efter
tre är i SAF mottog han emellertid Handelsbankens kallelse. För var och en
som har något sinne för tradition var
det en uppbygglig och gripande händelse. Ritualen från Erland Waldenströms övertagande av chefsskapet för
Grängesbergsbolaget efter fadern upprepades nära nog exakt. Det tillkännagavs att Tore Browaldh skulle inträda
i Handelsbankens direktion för att
efter ett är överta chefsskapet för banken.
Det var en generationsväxling mellan far och son som var väl så spektakulär som den i Grängesbergsbolaget.
Tore Browaldh var nämligen t. o. m.
yngre än Erland Waldenström, när
han tillträdde sin nya befattning. Vid
endast 37 års ålder fick han den utomordentligt ansvarsfulla och inflytelserika posten som direktör för vår
största affärsbank. Det fanns några –
inte många – som skakade på huvudet och deras huvudskakningar hänförde sig inte till oro för att nepotism
hade utövats; det är betecknande för
båda herrarna Browaldhs anseende att
inte ens en viskning åt det hållet nå-
gonsin försports – lika litet, kan man
262
tillägga, som i fallet Waldenström.
Nej, några äldre olyckskorpar beskärmade sig över vådorna av bristande
erfarenhet på bankomrädet. Detta
kraxande upphörde dock snart. Redan
efter något är var Tore Browaldhs
auktoritet som Handelsbankens chef
obestridd.
Den fetlagde, blyge, osnutne pojken
som kastade snöbollar har gått längt.
Hans karriär kan utan överdrift kallas rekordartad. Hur hänger den ihop?
Vad är dess hemlighet? En yngre,
mycket intelligent professor i nationalekonomi har en gäng uttalat det
förlösande ordet om Tore Browaldh:
»Han är sövande klok.» Därmed avses
att Tore Browaldh inte bara är ovanligt klok, utan har en förmåga att
framföra sina åsikter på ett så övertygande resonabelt sätt att åhöraren
blir formligen hypnotiserad. Det låter
så vettigt att han inte kan komma sig
för med några motsägelser. Först sedan han skilts frän Browaldh och tänker över vad som sagts kommer han
ev. underfund med att det funnits en
del blottor i resonemanget – men då
är det för sent.
Tore Browaldh är alltså klok. Inte
skarpsinning kanske, men klok. Dessutom är han vad man kallar en tänkande kille, vilket inte alltid ansetts
vara riktigt god ton i branschen. Han
har en utpräglat akademisk approach
såtillvida som han metodiskt tänker
igenom de problem han har att ta
ställning till. Även såtillvida som han
är – ja, radikal är väl inte ordet,
men fördomsfri, odoktrinär, kritiskt
prövande. Han diskuterar grundligt
igenom sina problem från olika synpunkter både med sig själv och med
andra. Han är utomordentligt vetgirig,
mycket receptiv och följaktligen mycket kunnig. Han har ett sällsynt gott
minne – en av de få saker han själv
berömmer sig av. Han har ovanlig arbetsförmåga och inte minst en ovanlig
förmåga att organisera sitt eget arbete, är överhuvudtaget en framstå•
ende och mycket road organisatör.
slutligen har han ett utmärkt handlag
med folk – han har lika lätt att komma överens med sina kolleger som med
Myrdal; utan gnissel har generationsskiftet i Handelsbanken öppnat en traditionsbunden institutions fönster för
vinddragen från en ny tid. Hans jovialitet, hans gemytlighet, hans nästan
amerikanska hjärtlighet är så stor att
den ibland har förväxlats med bristande fasthet, men förr eller senare
brukar vederbörande upptäcka att de
misstagit sig.
Har han då inga hemliga laster, inga
dunkla böjelser, denne fryntlige, frodige, förträfflige man? Jo, naturligtvis, omänsklig är det sista man kan
kalla honom. Han älskar passionerat
schweizernöt. Vid bankettborden på
guldkrogarna väcker han bestörtning
genom att beställa in Pommac. Sedan
13 års ålder är han jazzbiten, kliar
själv tangenterna, spisar glupskt och
har med åren t. o. m. fått smak för
klassiskt. Slutligen – men tala inte om
det för någon på det att hans anseende i bankvärlden ej må lida skada!
-han läser böcker. Även andra böcker än Taxeringskalendern och Aktieägarens uppslagsbok. Han läser kopi- .
öst och inskränker sig visst inte till
facklitteratur. Han läser biografier.
Han läser dikter l Inom räckhåll för
sin direktörsstol har han esomoftast
några volymer nyutkommen lyrik. Han
har konton hos bokhandlare i Paris,
London och Chicago och medger själv
att han är ekonomiskt otillräknelig,
när det gäller böcker och LP-skivor ..•
Denne skäre babyelefant, med det
glesa ljusa håret, den långa tunna nä-
san och de spelande blågrå ögonen är
kort sagt en man som inte är som folk
och framför allt inte som bankdirektörer är mest.
Är då hans charm så stor, att det
inte finns ett ont ord att säga om honom? Det skulle i så fall möjligen inspireras av hans nyutkomna bok ,.Fö-
retagaren och samhället.., där charmen ibland hotar att bli för stor, åtminstone i Tore Browaidhs attityd till
sina motspelare på det politiska fältet,
~om han har alltför lätt att betrakta
som medspelare. När man läser boken
– som innehåller en samling uppsatser och tal från senare år – blir man
påmind om att Tore Browaldh alltid
varit en av de ledande andarna i studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
En annan, äldre bankdirektör karakteriserade en gång denna organisation
med orden: ,.Det är dom där pojkarna som vill ha en halv miljon
263
för att ta reda på om dom är sossar
eller inte!,. Tore Browaldh har förvisso kommit till klarhet om att han
inte är någon sosse. Samtidigt tycks
han i alla fall ha tagit ett outplånligt
intryck av det hot, som en gång formulerades med orden: ..Kom ihåg att
Sverige inte kan regeras mot arbetarklassen!,. Detta är utan tvivel sant,
men lika sant är att Sverige inte kan
regeras mot näringslivet. Man undrar
ibland om den konciliante förhandlaren, den charmerande diplomaten
Tore Browaldh i spelet med statsmaktens företrädare till fullo besinnat
vilka trumf han har på hand.
G. U.
TORE BROWALDH
Den, som i slutet på 20-talet säg en fetlagd, blyg, osnuten pojke iförd skinnluva och islandsvantar kasta snöboll
på gärden till östermalms högre allmänna läroverk för gossar, kunde
trots att pojkens namn var Browaldh
knappast föreställa sig att densamme
30 är senare skulle vara chef för vår
största affärsbank. Det kunde för den
delen inte heller pojken själv. Men när
han kommit så långt som till studentklassen hade han i alla fall hunnit bli
så oblyg och välsnuten, att han på
tillfrågan om sitt val av levnadsbana
meddelade att han tänkte bli diplomat.
Det var mest på skämt, har han senare tillstått, men ödet tog honom
i viss män på allvar. Hans första befattning sedan han tagit en jur. kand.
på Stockholms Högskola, var av diplomatisk natur. Han knöts till vår be- ~kickning i Washington under kriget
~om biträde åt sin förutvarande lärare
i nationalekonomi, dämera finansrå-
det Gunnar Myrdal. I egenskap av sekreterare åt skördetidens planläggare
tick storbankens son sitt diplomatiska
~lddop. Och efter att ha fortsatt att
växelvis assistera kommissionen för
~konomisk efterkrigsplanering, Indulfriens utredningsinstitut och Svenska
flandelsbanken – redan det ett diplonatiskt kraftprov – ätervände han för
1ågon tid till internationella uppgif·
:er. Det var som chef för den sociala,
~ulturella och ekonomiska avdelningen
Europarådets generalsekretariat.
Men det var dock bara ett mellan·
;pel. Hemlandet och – på längre sikt
– fadershuset, eller med andra ord
Handelsbanken, kallade. Dock, först
på längre sikt. När Tore Browaldh är
1951 lämnade Strasbourg var det på
anmodan av Bertil Kugelberg i Arbetsgivareföreningen. Där fick han posten
som v. verkställande direktör och chef
för förhandlingsdelegationen och
tänkte sig väl själv närmast att små-
ningom övergå till industrien. Efter
tre är i SAF mottog han emellertid Handelsbankens kallelse. För var och en
som har något sinne för tradition var
det en uppbygglig och gripande händelse. Ritualen från Erland Waldenströms övertagande av chefsskapet för
Grängesbergsbolaget efter fadern upprepades nära nog exakt. Det tillkännagavs att Tore Browaldh skulle inträda
i Handelsbankens direktion för att
efter ett är överta chefsskapet för banken.
Det var en generationsväxling mellan far och son som var väl så spektakulär som den i Grängesbergsbolaget.
Tore Browaldh var nämligen t. o. m.
yngre än Erland Waldenström, när
han tillträdde sin nya befattning. Vid
endast 37 års ålder fick han den utomordentligt ansvarsfulla och inflytelserika posten som direktör för vår
största affärsbank. Det fanns några –
inte många – som skakade på huvudet och deras huvudskakningar hänförde sig inte till oro för att nepotism
hade utövats; det är betecknande för
båda herrarna Browaldhs anseende att
inte ens en viskning åt det hållet nå-
gonsin försports – lika litet, kan man
262
tillägga, som i fallet Waldenström.
Nej, några äldre olyckskorpar beskärmade sig över vådorna av bristande
erfarenhet på bankomrädet. Detta
kraxande upphörde dock snart. Redan
efter något är var Tore Browaldhs
auktoritet som Handelsbankens chef
obestridd.
Den fetlagde, blyge, osnutne pojken
som kastade snöbollar har gått längt.
Hans karriär kan utan överdrift kallas rekordartad. Hur hänger den ihop?
Vad är dess hemlighet? En yngre,
mycket intelligent professor i nationalekonomi har en gäng uttalat det
förlösande ordet om Tore Browaldh:
»Han är sövande klok.» Därmed avses
att Tore Browaldh inte bara är ovanligt klok, utan har en förmåga att
framföra sina åsikter på ett så övertygande resonabelt sätt att åhöraren
blir formligen hypnotiserad. Det låter
så vettigt att han inte kan komma sig
för med några motsägelser. Först sedan han skilts frän Browaldh och tänker över vad som sagts kommer han
ev. underfund med att det funnits en
del blottor i resonemanget – men då
är det för sent.
Tore Browaldh är alltså klok. Inte
skarpsinning kanske, men klok. Dessutom är han vad man kallar en tänkande kille, vilket inte alltid ansetts
vara riktigt god ton i branschen. Han
har en utpräglat akademisk approach
såtillvida som han metodiskt tänker
igenom de problem han har att ta
ställning till. Även såtillvida som han
är – ja, radikal är väl inte ordet,
men fördomsfri, odoktrinär, kritiskt
prövande. Han diskuterar grundligt
igenom sina problem från olika synpunkter både med sig själv och med
andra. Han är utomordentligt vetgirig,
mycket receptiv och följaktligen mycket kunnig. Han har ett sällsynt gott
minne – en av de få saker han själv
berömmer sig av. Han har ovanlig arbetsförmåga och inte minst en ovanlig
förmåga att organisera sitt eget arbete, är överhuvudtaget en framstå•
ende och mycket road organisatör.
slutligen har han ett utmärkt handlag
med folk – han har lika lätt att komma överens med sina kolleger som med
Myrdal; utan gnissel har generationsskiftet i Handelsbanken öppnat en traditionsbunden institutions fönster för
vinddragen från en ny tid. Hans jovialitet, hans gemytlighet, hans nästan
amerikanska hjärtlighet är så stor att
den ibland har förväxlats med bristande fasthet, men förr eller senare
brukar vederbörande upptäcka att de
misstagit sig.
Har han då inga hemliga laster, inga
dunkla böjelser, denne fryntlige, frodige, förträfflige man? Jo, naturligtvis, omänsklig är det sista man kan
kalla honom. Han älskar passionerat
schweizernöt. Vid bankettborden på
guldkrogarna väcker han bestörtning
genom att beställa in Pommac. Sedan
13 års ålder är han jazzbiten, kliar
själv tangenterna, spisar glupskt och
har med åren t. o. m. fått smak för
klassiskt. Slutligen – men tala inte om
det för någon på det att hans anseende i bankvärlden ej må lida skada!
-han läser böcker. Även andra böcker än Taxeringskalendern och Aktieägarens uppslagsbok. Han läser kopi- .
öst och inskränker sig visst inte till
facklitteratur. Han läser biografier.
Han läser dikter l Inom räckhåll för
sin direktörsstol har han esomoftast
några volymer nyutkommen lyrik. Han
har konton hos bokhandlare i Paris,
London och Chicago och medger själv
att han är ekonomiskt otillräknelig,
när det gäller böcker och LP-skivor ..•
Denne skäre babyelefant, med det
glesa ljusa håret, den långa tunna nä-
san och de spelande blågrå ögonen är
kort sagt en man som inte är som folk
och framför allt inte som bankdirektörer är mest.
Är då hans charm så stor, att det
inte finns ett ont ord att säga om honom? Det skulle i så fall möjligen inspireras av hans nyutkomna bok ,.Fö-
retagaren och samhället.., där charmen ibland hotar att bli för stor, åtminstone i Tore Browaidhs attityd till
sina motspelare på det politiska fältet,
~om han har alltför lätt att betrakta
som medspelare. När man läser boken
– som innehåller en samling uppsatser och tal från senare år – blir man
påmind om att Tore Browaldh alltid
varit en av de ledande andarna i studieförbundet Näringsliv och Samhälle.
En annan, äldre bankdirektör karakteriserade en gång denna organisation
med orden: ,.Det är dom där pojkarna som vill ha en halv miljon
263
för att ta reda på om dom är sossar
eller inte!,. Tore Browaldh har förvisso kommit till klarhet om att han
inte är någon sosse. Samtidigt tycks
han i alla fall ha tagit ett outplånligt
intryck av det hot, som en gång formulerades med orden: ..Kom ihåg att
Sverige inte kan regeras mot arbetarklassen!,. Detta är utan tvivel sant,
men lika sant är att Sverige inte kan
regeras mot näringslivet. Man undrar
ibland om den konciliante förhandlaren, den charmerande diplomaten
Tore Browaldh i spelet med statsmaktens företrädare till fullo besinnat
vilka trumf han har på hand.
G. U.