När 68-terrorn drabbade USA

Många förknippar den terror som inträffat i USA med 11 september, när en grupp islamistiska aktörer slog till mot World Trade Center i New York liksom militärhögkvarteret Pentagon utanför Washington. Men terror har förekommit tidigare, och systematiskt i landet. Under påverkan av 68-vänsterns idéer om att störta den auktoritära staten och upprätta ett socialistiskt samhälle, begick inhemska vänsterpersoner rader av våldsdåd, skriver Carl Johan Ljungberg.

I USA:s sena 1960-tal jäste det. Det sociala och politiska missnöjet var explosivt. Demonstrationer samlade ofta färgade, men i raskravaller och andra missnöjesyttringar deltog även vita – ofta ungdomar och studenter. En bemärkt gestalt var Malcolm X, först aktiv i den svarta proteströrelsen men senare muslimsk predikant. Malcolm X mördades av politiska rivaler 1965.

En annan hårdför profil var Eldridge Cleaver som 1966 varit med och grundat Black Panther Party, en gruppering som använde våld och som förde eldstrider med polisen. Cleaver var en cyniker. På en fråga av den kände tv-mannen William F Buckley svarade Cleaver en gång att om en polis – kallad ”pig” – blir skjuten, betyder det bara att en annan ”gris” står redo att ta hans plats.

Sådan var andan.

I botten av dessa rörelser låg en aggressivitet närd av verkliga konflikter med ordningsmakten, men också av känslan att USA fast i sak demokratiskt hade blivit ett orättvist land, vars förtryckta grupper måste ta makten med våld. Livet sågs av många som tråkigt och enformigt i Dwight Eisenhowers 50-tals-USA, där vardagen hade återvänt och industrin börjat tillverka bilar och kylskåp igen i stället för miltär utrustning. En sorts tomrum uppstod. Landets ungdomar saknade mening i livet, efter att deras fäder, de kämpande och segrande soldaterna, hade kallats hem.

Snart inledde president Kennedy dessutom det Vietnamkrig som väckte sådant motstånd, allt medan det svarta USA:s missnöje riktades mot kvarstående rasdiskriminering. Även liberala medelklassungdomar som kände dåligt samvete inför orättvisorna tog sig snart an de svartas sak vilket kom de unga att radikaliseras.

En särskilt viktig våldsgrupp de åren kallade sig Weathermen. Den hade växt fram ur den mer måttfulla organisationen Students for a Democratic Society (SDS) och startats av yngre, vita, intellektuella och studenter. De var därmed inga reformister och de hatade själva den medelklass där de växt upp. De drevs att pröva de metoder som Lenin och Mao, Fidel Castro och Che Guevara hade använt före dem. Weathermen var drömmare och utopister som börjat med att hålla gatudemonstrationer, i hopp om att det skulle få arbetarna att vända sin vrede mot staten.

När inte Weathermen fick gehör för sin sak, beslöt de att övergå till våld och gick även under jorden. De sköt i omskrivna incidenter skarpt på statens företrädare och började snart även tillverka och spränga bomber. Ironiskt nog var för dessa studenter dynamit ett både okänt och skrämmande sprängämne, fast det var märkligt lätt att komma över. När ett par av de mest aktiva Weathermen som bäst höll på med att tillverka bomber, sprang det hus i Greenwich Village i New York där de befann sig plötsligt i luften, och efter tre öronbedövande detonationer kunde deras kvarlevor samlas ihop.

De aktiva blev frustrerade men gav inte upp.

Om arbetare varit svåra att få med sig fann den underjordiska vänstern nu en tacksam rekryteringsbas. Den utgjordes av svarta aktivister, särskilt dem som radikaliserats i fängelser. Även de memoarer och andra vittnesmål som de ofta självupptagna våldsutövarna skrivit bidrog att trappa upp dessa rörelser. Som ofta sker, fascinerade de som själva utövade våld andra och gjorde dem till följare.

Men ännu var inte utgången given, för på 1970-talet fanns i USA ändå mycket kvar av gamla kristna och puritanska värderingar, vilket fick politiska ledare, medier och allmänhet att vända sig mot våld och olagligheter. Det hade bland flera exempel gällt den bomb som år 1920 dödade 39 oskyldiga vid Wall Street. Det hör till de beklagliga inslagen i reaktionerna på de nya bomb- och våldsdåd som utfördes av 68-årens radikaler att de efterhand miste sitt nyhetsvärde och närmast sågs som vardagsfenomen – om än beklagliga. Deras dåd hamnade inte ens på nyhetssidorna längre, så vad tjänade de till, tänkte många..

Men innan den revolutionära rörelsen nådde det stadiet hade Weathermen begått flera uppmärksammade dåd, bland annat ett som riktats mot den amerikanska demokratins högborg, Kapitolium i Washington.

Kort efter 1970 hade Weathermen börjat förstå, att dödligt våld riktat mot människor var kontraproduktivt. När de sköt på poliser väckte det snarast allmänhetens sympatier för offren, varför man nu beslöt övergå till att spränga offentliga byggnader (och även förvarna om det) i stället. Avsikten var att nå symbolisk verkan och förstås även att påverka opinionen.

Vid 1970-talets början fanns inga säkerhetsåtgärder kring offentliga byggnader. Inga vakter sökte efter vapen eller sprängmedel i besökares väskor och några metalldetektorer fanns inte. De båda Weathermen-aktivisterna Bernadine Dohrn och Kathy Boudin kunde därför lugnt gå in i byggnaden, där de placerade en tidsinställd bomb i ett toalettutrymme nära senatens sessionssal. Bomben detonerade dock inte, varför ett nytt Weathermen-team fick gå in och starta dess timer på nytt.

Till slut small det ändå, när klockan var 1:30 på natten. Toaletten där bomben hade placerats förstördes, explosionen skadade svårt en intilliggande frisörsalong och blåste även ut fönstren i senatens restaurang. Att reparera skadorna kostade enligt uppgift 300 000 dollar, och angreppet sågs i kommentarerna som det första riktat mot Kapitolium sedan britterna brände byggnaden år 1814. Händelsen gjorde givetvis folk upprörda men fick även till följd att de rigorösa säkerhetsanordningar infördes som man nu möter i Kapitolium. De anställda försågs för första gången med egna ID-kort.

Efterspelet var sorglustigt. Vid det försök till utredning av ärendet som följde uppträdde ett inkallat vittne med Weathermens logga målad på pannan, medan ett annat vittne anlände klätt i en gorilladräkt – detta för att anspela på att han företrädde en ”urban guerilla”.

Noteras bör att denna sprängning ingick i en strategi, i vilken alltså risken att döda människor hade minskats. Det borde vara upplysande att jämföra detta ”lågriskbombdåd” mot Kapitolium i mars 1971 med den uppmärksammade stormningen av samma byggnad i år.

En märklig sak när man ser tillbaka på 1970-talets terrordåd är med vilken urskuldande och till och med förstående attityd många då betraktade dem. Detta till skillnad från hur upprört och avståndstagande som tidigare våld i USA hade bemötts. Många hänvisade då till den ”goda avsikten” hos förövarna, som ju ytterst velat stötta de fattiga. Att vilja lätta de svaga och förtrycktas lott i samhället ansågs då särskilt behjärtansvärt. Denna godhet hos gärningsmännen kom att överskugga det faktum att de faktiskt varit beredda att mörda. Talande är att en i dag svårbegriplig medkänsla, även med dem som dömts för grova brott, låg i tiden. När Caryl Chessman, en okänd våldtäktsman som från sin cell i San Quentin drivit en skoningslös kamp mot Kaliforniens fängelsesystem, 1960 skulle avrättas, vädjade kända vänsterpersoner som Norman Mailer och Eleanor Roosevelt att han skulle benådas.

De som varit aktiva i de berörda terrorgrupperna tog upp Chessmans metod och sände ut mängder med brev och berättelser som bad om nåd. Inte i något känt fall kom de dömda i Weathermen att efter strafftidens slut att behöva lida yrkes- och karriärmässigt för de brott som de hade begått. Flera av dem nådde tvärtom höga befattningar till exempel som professorer och advokater.

På litet sikt kom de hårdföra terroristerna ändå att besegras. De som vann allmänhetens sympati var inte bara FBI och andra myndigheter utan den vänsterkultur med en bekväm och utlevande livsstil som spreds från Kaliforniens campusar, stränder och diskotek. Det var på dessa vägar den nya vänsterns attityder började spridas, medan de marxistiska våldsverkarna framstod som passerade. Den populärkulturella legend började spinnas, vars verkningar vi ännu märker. Men att enbart år 1972 hela 1900 bombdåd hade ägt rum i Amerika har i princip begravts sådan i tystnad att vi inte ens inför årets tumult i senaten påminns om dem.

Carl Johan Ljungberg är Ph D i Politics och fri skribent

Fotnot: Om de viktigaste av dessa terrorgrupper gav författaren och journalisten Bryan Burrough 2015 ut sin bok Days of rage: America’s radical underground, the FBI, and the forgotten age of revolutionary violence.