När bågen spändes i Vällingby

Vällingehus 1955. FOTO: Lennart Olsson. Källa: Wikimedia commons

Då en modernitetens motsvarighet till Operakällaren. Idag en lunchkrog med plastinredning. Vad hände med Vällingehus, undrar litteraturvetare och författare Eva Faye-Wevle?

Nyligen var jag i stockholmsförorten Vällingby och passade då på att besöka det en gång så omskrivna Vällingehus. Detta stolta guldkrogsprojekt, tänkt som höjdpunkten i den folkhemmets och framtidstrons apoteos som den internationellt ryktbara ABC-förorten var, hade förvandlats till ett hangarliknande lunchsluk med kebab, sushi och dagens rätt och med plastinredning av allra enklaste slag. Vad hade hänt?

När krogen byggdes var den tänkt som lyxkrog, en efterkrigstidens och modernitetens motsvarighet till Operakällaren. De bästa arkitekterna, formgivarna, inredarna anlitades, och detta i en tid då svensk design stod på en nivå som inte överträffats varken förr eller senare, och köksambitionerna låg naturligtvis på samma höga nivå. Krogen kan för övrigt beskådas i all sin glans i Arne Mattssons 50-talsfilm ”Mannekäng i rött”.

Men det fungerade alltså inte. Hela Vällingby började förfalla på 70-talet och efter många år av accelererad nedgång tog man för några år sedan ett krafttag och genomförde en upprustning av området, särskilt centrum. Men krogen gick alltså inte att rädda.

Vad var det som fanns i det borgerliga 1800-talet som kunde skapa och vidmakthålla det grosshandlarlyxiga Operakällaren och som inte kunde transformeras till ett guldkrogsprojekt för folkhemmet? Att konceptet i sig saknar jämlikhetstanke?

Det hela är ett milt och måttfullt svenskt exempel på det paradoxala fenomenet att nya uppåtstigande klasser tenderar att ta över mönster och modeller från det samhälle de velat krossa och de klasser de detroniserat. Balzac skildrar det iskallt i La Comédie humaine, där 1800-talets uppåtstigande, penningstarka borgarklass köper sig aristokratins statussymboler och vår egen tid har sett det hos Sovjets nomenklatura som likt den gamla överklassen ville bo i palats och ha datjor vid Svarta havet, låt vara att det hela nu statsfinansierades.

Under 60-och 70-talens miljonprogramsbyggande tycks man övervunnit denna eftersläpande ambition. De bostadsområden som då uppfördes är alltigenom folkhemska (för att tala med Ekelöf), och de blev heller aldrig föremål för någon uppmärksamhet som den som kom Vällingby till del. De och den människo- och samhällssyn de speglar ger snarare associationer till mellankrigstidens orwellska dystopier. Här har man verkligen skakat av sig det gamla, till skillnad från Vällingby finns här inte vare sig mänskliga format eller kvalitetstänkande. Så nog var det bättre att inte helt kapa förtöjningarna med det förflutna, även om Vällingehus spände bågen för högt.

Men ibland är det skönare lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna en båge.

Eva Faye-Wevle är litteraturvetare, lärare på Stockholms universitet och Handelshögskolan, samt författare till Ansvar. Plikt. Offer – ledarskap i liv och litteratur och Människor och brott – en resa i tid och miljöer.

50 år senare, Vällingehus 2005. FOTO: Anna-Karin Ericson, Stockholms stadsmuseum 2005. Länk.