När Churchill och de Gaulle planerade en Bridgit

I dag är det Brexit – ett brittiskt utträde ur den Europeiska unionen – som diskuteras. Men under andra världskriget utarbetades en desperat plan som gick ut på motsatsen, en union mellan Storbritannien och Frankrike, skriver Sten Niklasson.

Den 13 maj 1940 gavs den nyblivne premiärministern i England, Winston Churchill, ett ytterst svalt mottagande i underhuset. Det är betecknande för Churchills mod och kraftfullhet att han trots den fientliga stämningen inte försökte blidka ledamöterna utan höll ett kort anförande, som i sin kärva vältalighet skulle bli berömt:

“I would say to the House, as I said to those who have joined this government, that I have nothing to offer but blood, toil, tears and sweat…You ask, what is our policy? I will say: it is to wage war, by sea, land and air, with all our might and with all the strength that God can give us: to wage war against a monstrous tyranny, never surpassed in the dark, lamentable catalogue of human crime…”

Någon mjukstart blev det inte för den nye premiärministern. Arvet från föregångaren Chamberlain innehöll enorma utmaningar. England var sedan september 1939 i krig mot Tyskland, och den traditionellt så segerrika brittiska flottan hade drabbats av ett antal svåra förluster. Den brittiska expeditionsstyrka, som hade skeppats över Kanalen för att hjälpa det allierade Frankrike, såg ut att bli isolerad. Fransmännen hade misslyckats i sin motoffensiv mot Hitlers trupper, och vägen till Paris låg öppen för de tyska pansarkolonnerna. Flera ledande franska politiker hade börjat tala om en separatfred med Hitler för att skona landet, vilket skulle spräcka de allierades politiska front och göra Englands position ännu mera utsatt. Det brittiska krigskabinettet, i vilket både Chamberlain, och regeringsmedlemmarna Halifax och Attlee satt, präglades dessutom av djupa åsiktsskillnader i fråga om landets strategi.

Men Churchill visste vad som väntade. Redan när han avlagt sin första visit hos kungen efter sin utnämning, rapporteras han ha mumlat till en eskorterande polisofficer: ”I hope it is not too late. I am very much afraid it is”.

På kvällen den 25 maj beslöt befälhavaren för den brittiska expeditionsstyrkan i Frankrike att en evakuering var nödvändig för att undvika förintelse. Två dagar senare inleddes en riskfylld överskeppning av mer än 335 000 brittiska och franska soldater från Dunkirk och omgivande stränder. All deras tunga utrustning fick lämnas kvar. Evakueringen skedde med begränsade mänskliga förluster och blev en betydande framgång, även om nio örlogsfartyg och ett drygt hundratal RAF-plan gick förlorade. Vädret var lugnt, och flertalet av de 700 hastigt hopsamlade fiskefartyg och fritidsbåtar som hämtade upp trupperna klarade färden fram och tillbaka utan haveri. Men den viktigaste orsaken till den lyckliga utgången var att Hitler av skäl som fortfarande inte är helt klarlagda höll tillbaka sina styrkor, möjligen i förhoppningen att Görings Luftwaffe ensamt skulle göra processen kort med engelsmännen. Medan många i England såg den lyckade evakueringen som en slags seger, var Churchills kyliga besked i underhuset: ”Krig vinner man inte med evakueringar!”

Under de dagar den äventyrliga reträtten från de franska kanalhamnarna pågick, hölls nio spända möten med krigskabinettet i London. Chamberlain och Halifax föredrog en förhandlingsuppgörelse med Hitler, som visserligen skulle ge Tyskland en dominerande ställning i Centraleuropa, men samtidigt medge England att leva ett fredligt liv på andra sidan Kanalen. Churchill skrädde inte orden när han påpekade att fred och säkerhet aldrig skulle kunna uppnås i ett Europa dominerat av Tyskland.

Klockan fyra på eftermiddagen den 28 maj återupptog kabinettet sina dittills resultatlösa diskussioner. Halifax hävdade med stöd från flera andra att England borde kunna utverka bättre fredsvillkor med Tyskland innan Frankrike gav upp än efter en fransk kapitulation.

Churchill, som såg ett svidande politiskt nederlag närma sig, gjorde nu ett av sina många genialiska drag. Han sammankallade alla de regeringsledamöter som inte ingick i krigskabinettet och bad om deras stöd:

“It is idle to think that if we tried to make peace now, we should get better terms from Germany than if we went on and fought it out. The Germans would demand our fleet – that would be called disarmament – our naval bases and much else. We would become a slave state through a British government which would be Hitler´s puppet… Therefore,… if at last the long story is to end, it were better it should end, not through surrender, but only when we are rolling senseless on the ground.”

De närvarande jublade. När Churchill vid nästa möte med krigskabinettet rapporterade att han hade enhälligt stöd från de erfarna politiker som ingick i den större kretsen av regeringsledamöter, insåg Halifax, som då också förlorat stödet från sin allierade Chamberlain, att han var slagen.

Den 4 juni höll Churchill ett egenhändigt skrivet tal till underhuset. Det drygt halvtimmeslånga talet, som måste ha krävt timmar vid skrivbordet, har gått till historien:

“Even though large tracts of Europe and many old and famous States have fallen or may fall into the grip of Gestapo and all the odious apparatus of Nazi rule, we shall not flag or fail. We shall go on to the end. We shall fight in France, we shall fight on the seas and oceans, we shall fight with growing confidence and growing strength in the air, we shall defend our island, whatever the cost may be. We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender…”

Även om misstron mot Churchill fortfarande fanns i underhuset, gjorde talet ett så starkt intryck att flera parlamentsledamöter sågs gråta öppet.

Först på agendan under de följande två veckorna stod relationerna med det vacklande Frankrike. Churchill gjorde allt för att övertyga den franska regeringen om att USA skulle gå med i kriget på de allierades sida, bara Frankrike kunde hålla ut några veckor till. Men han visste, och fransmännen visste, att detta scenario var helt orealistiskt. Roosevelt var fullt upptagen med att mobilisera stöd i det demokratiska partiet för en tredje mandatperiod som president, vilket ingen annan tidigare gjort. Själva valet skulle inte äga rum förrän i november. Det stod klart att Roosevelt under valkampanjen skulle tvingas försäkra väljarna att amerikanska pojkar inte skulle komma att skickas iväg till något främmande krig.

Churchill besökte Frankrike sex gånger under försommaren 1940 för överläggningar i det allierade kommandot. Vid sin ankomst den 11 juni fann han den franska regeringen i full färd med att bränna dokument och försöka hitta en tillflyktsort undan de tyska trupper som i snabb takt närmade sig Paris. Mötet hölls emellertid som planerat men under improviserade former. Fransmännen begärde mer flygunderstöd från England, men Churchill var fast besluten att spara sina flygstridskrafter tills den förväntade nästa fasen i kriget, attacken på England. Britterna ville att fransmännen till varje pris skulle försvara Paris, även om detta skulle leda till att staden ödelades. Den gamle marskalken Pétain, ärrad från första världskrigets strider vid Verdun, som nu blivit utnämnd till vice premiärminister, svarade kyligt att ingenting skulle vinnas på att lägga Paris i ruiner. Den franske överbefälhavaren tillade att han redan försäkrat Parisborna att huvudstaden skulle bli en ”öppen stad”, och att inget motstånd skulle göras vid tyskarnas inmarsch.

24 timmar senare ringde den franske premiärministern Reynaud på en skrapig telefonlinje och begärde ytterligare ett krismöte med Churchill dagen därpå, denna gång i Tours, dit den franska regeringen flytt. Churchill anade att skälet till mötet var att fransmännen ville lösas från sitt löfte att inte sluta en separatfred med tyskarna. Denna aning visade sig helt korrekt. Churchill vägrade emellertid och föreslog i stället en sista vädjan till Roosevelt. Men ett språkligt missförstånd uppstod i meningsutbytet. Roy Jenkins berättar i sin utförliga biografi om Churchill att denne, när fransmännen framställt sitt önskemål, svarade ”Je comprends” (Jag förstår). På fransk sida uppfattades detta som ett medgivande, medan Churchills avsikt bara var att förklara sig införstådd med det franska dilemmat.

En medlem i den franska gruppen var en fyrtionioårig brigadgeneral vid namn Charles de Gaulle, som ett par veckor tidigare blivit utnämnd till statssekreterare i krigsministeriet. Denne tillhörde den falang i den franska ledningen som ville fortsätta motståndet mot tyskarna. Han blev följaktligen starkt oroad av Churchills ordval.¹

Den 15 juni, dagen efter det att tyskarna tågat in i Paris utan att möta något motstånd, tvingas Churchill informera krigskabinettet om att han mottagit ett nedslående budskap från Roosevelt, i vilket denne förklarat att hans löfte om materiell hjälp från USA inte skulle tolkas som ett åtagande att delta militärt i kriget. Ett sådant åtagande kunde bara göras av den amerikanska kongressen.

Samma dag befinner sig de Gaulle på Hyde Park Hotel i London. Den franska regeringen hade flytt vidare från Tours till Bordeaux och skickat honom till England för en sista vädjan om hjälp med transport av franska trupper till Algeriet. Plötsligt knackar det på hotellrumsdörren. En herre vid namn Jean Monnet, som haft officiella uppdrag för Frankrike i England, ber att få tala med generalen. Han lägger fram en förbluffande plan, som syftar till att rädda vad som räddas kan från de germanska horderna. De Gaulle lyssnar intensivt och ger sig i djupa tankar av till Carlton Club, där Churchill, Halifax, den franske ambassadören Corbin och den brittiska regeringens utrikespolitiske rådgivare Vansittart väntar.

De Gaulle lägger fram Monnets plan och menar att den i sin desperata djärvhet kan vara det sista halmstrået. De övriga deltagarna i lunchen lyssnar med en blandning av hopp, häpnad och tvivel. Planen går i grunden ut på att slå ihop Frankrike och England till en stat med gemensamt medborgarskap, sammanslagna försvarsstyrkor, ett gemensamt krigskabinett och en enda flerspråkig parlamentarisk församling.

I det förtvivlade kaos som präglar de följande timmarna får detta hopkok av storslagna idéer karaktären av en både möjlig och realistisk lösning. Churchill sammankallar krigskabinettet till ett möte klockan 15.00 påföljande dag, en söndag, på Downing Street. Både Chamberlain och Attlee, som var kända för att obönhörligt slå ner på halvbakade förslag, finner till Churchills förvåning planen värd att pröva. Efter en intensiv diskussion säger Churchill att hans första instinkt var att motsätta sig idén, men att man i denna kris inte får riskera att bli beskylld för bristande uppslagsrikedom. Efter en och en halv timme kommer Churchill ut till de Gaulle som väntat utanför mötesrummet och meddelar att den brittiska regeringen godtagit förslaget om en statsgemenskap mellan England och Frankrike. De Gaulle kastar sig på telefonen och ringer upp sin premiärminister Paul Reynaud i Bordeaux.

Han läser upp det dokument, omfattande endast 300 ord, som under stark tidspress utarbetats av en grupp ytterst olika personligheter, däribland Churchill, Halifax och Vansittart samt på fransk sida Corbin och Monnet. I författarteamet ingick ironiskt nog också de Gaulle, som i efterkrigstidens Frankrike mer än någon annan skulle hävda sitt lands absoluta suveränitet. Så här stod det i dokumentet i fri översättning:

”I detta det mest ödesdigra ögonblicket i våra dagars historia har regeringarna i Storbritannien och republiken Frankrike enats om denna deklaration om en oupplöslig union och om sin orubbliga beslutsamhet att gemensamt försvara rättvisa och frihet i opposition mot ett system som dömer mänskligheten till ett liv som slavar eller robotar.

De båda regeringarna förklarar att Frankrike och Storbritannien inte längre skall vara två nationer utan utgöra en fransk-brittisk union. Bildandet av unionen omfattar gemensamma organisationer för försvar, utrikespolitik och ekonomisk politik.

Varje fransk medborgare skall omedelbart åtnjuta medborgarskap i Storbritannien, varje britt blir medborgare i Frankrike. Båda länderna skall gemensamt avhjälpa krigets ödeläggelse, oavsett var den förekommer på deras territorier, och bådas resurser skall som en enhet utnyttjas för detta ändamål.

Under kriget skall det finnas ett enda krigskabinett, och Storbritanniens och Frankrikes samlade krigsmakt till lands, till sjöss och i luften skall ställas under dess ledning. Den skall fungera från vilken plats som helst som kan befinnas lämplig. De båda parlamenten skall formellt slås samman…

Unionen skall med alla krafter rikta sig mot fiendemakten, oavsett var striderna kan komma att föras.

Och på detta sätt skall vi segra.”

Reynaud antecknar febrilt och ber flera gånger de Gaulle att upprepa. I England ställs ett militärt flygplan samma kväll till de Gaulles förfogande för transport till Bordeaux.

I London framstår Monnets plan som allt mer lovande. Ingen tänker på svårigheterna att överbrygga de kulturella skillnaderna mellan britter och fransmän. Ingen bekymrar sig för uppgiften att gifta ihop de båda ländernas högst olikartade administrativa system. Churchill är upprymd och menar att planen, om den genomförs, skulle utgöra ett dråpslag mot tyskarna. Han skissar redan på fördelningen av poster i den nya unionen. Paul Reynaud skulle kunna bli premiärminister och de Gaulle överbefälhavare för de sammanslagna stridskrafterna. Ingen i det rökfyllda rummet på Downing Street tror annat än att de Gaulle, Corbin och Monnet är representativa för stämningarna i den pressade franska regeringen.

Det brådskar att utropa den nya unionen. I hast har ett antal framstående britter kallats till Waterloostationen för att ledsaga Churchill på det framkörda specialtåget till Southampton för vidare färd till Frankrike. Men tåget lämnar inte stationen. En budbärare kommer med besked att något hakat upp sig i Bordeaux.

Haken var att Reynaud efter en timmes uppjagade diskussioner i den flyende franska regeringen insåg att planen var dödfödd, och att hans egen ställning var ifrågasatt. Flera runt bordet uttryckte öppen fientlighet mot England, som varken försett Frankrike med resurser att möta den tyska offensiven eller löst landet från åtagandet att inte söka en fredlig uppgörelse med ockupationsmakten. Några uppfattade förslaget som ett engelskt försök att ta över det franska kolonialväldet och göra Frankrike till en brittisk lydstat. Pétain förklarade att en förening med England vore som att inleda förbindelse med ett lik. En annan regeringsledamot hävdade att det vore bättre att vara nazistprovins än stå under brittiskt förmynderskap.

Besviken och rasande tvingades Churchill lämna tåget och återvända till Downing Street. Det fanns inte längre någon i beslutande ställning i Frankrike, som kunde eller ville tala med honom.

Reynaud misslyckades alltså med att få sin regerings stöd för unionsplanen. Samma kväll avgick han, och Pétain fick uppdraget att bilda en ny regering med uppgift att uppnå vapenstillestånd med tyskarna. I den provisoriska huvudstaden Vichy skulle han inom kort få diktatoriska fullmakter av nationalförsamlingen att grundligt förändra det politiska systemet i Frankrike.

Dagen efter den franska Reynaudregeringens upplösning informerade Churchill underhuset om den nya situationen med sedvanlig vältalighet:

“The battle of France is over. I expect that the battle of Britain is about to begin. Upon this battle depends the survival of Christian civilization. Upon it depends our own British life and the long continuity of our institutions and our Empire. The whole fury and might of our enemy must very soon be turned on us. Hitler knows that he will have to break us in this island or lose the war. If we can stand up to him, all Europe may be free, and the life of the world will move forward into broad sunlit uplands; but if we fail, then the whole world, including the United States, and all that we have known and cared for, will sink into the abyss of a new dark age made more sinister, and perhaps more prolonged, by the lights of a perverted science…”

Det är lönlöst att spekulera i vad som skulle ha hänt, om Paul Reynauds regering kommit till en annan slutsats vid sitt kaotiska möte i Bordeaux. Kanske skulle andra världskrigets mänskliga lidande och enorma resursförstöring kunnat begränsas. Men det möjligheternas fönster som öppnades för två av de allierade nationerna i slutet av maj 1940, stängdes definitivt efter några få dagar på grund av misstro och fåfänga hos några enskilda beslutsfattare. Det skulle ta elva år innan Jean Monnets tankar fick nytt liv genom den franske utrikesministern Schumanns förslag om en europeisk Kol- och Stålunion. I den unionen deltog Tyskland men inte England.

¹ Ironiskt nog skulle samme de Gaulle, när han efter krigsslutet återvänt till Frankrike som dess nye ledare, bli offer för samma missförstånd. I juni 1958 höll han på stora torget i Alger ett anförande inför en stor mängd franska kolonister, som demonstrerade för ett franskt Algeriet. ”Je vous ai compris”, sade han och menade att han lyssnat. Men hans uttryck tolkades av massan som att han stod på dess sida.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.