När Danmark tog guld

Nationalmuseum i Stockholm har genomgått en behövlig uppfräschning och slagit upp sina lokaler igen. Visst, som en del påpekat finns inslag av folkuppfostran och en alicebahsk antikulturarvsideologi som snart kommer att vara daterad, men på det hela är det ett lyft. Köerna är ibland långa för att komma in. Man har också den goda smaken att som en av de första specialutställningarna visa Dansk guldålder – bildkonst från perioden 1800-1864, rapporterar Peter J Olsson från Stockholm.

Namnet och gagnet sammanfaller med en utställning som ägde rum 1964, vilket för övrigt var hundraårsminnet av det för Danmark så ödesdigra kriget då Schleswig-Holstein förlorades. Om guldåldern slutade då eller kanske vid det första förlorade kriget 1848-51 har varit en diskussionsfråga, de två krigen gemensamt gjorde Danmark till dagens nordiska småstat, deras 1809 om man så vill.

Guldåldersbegreppet handlar ofta om kulturen i allmänhet. Till den räknas poeterna Adam Oehlenschläger, N.F.S. Grundtvig, B.S. Ingemann, författarna H.C. Andersen och Søren Kierkegaard, och kanske även de vetenskapliga framstegen.

Det ska sägas först som sist. Man blir tagen av kraften i den konstnärliga produktionen. Porträtt av dåtida danskar som gör dem levande eller i alla fall odödliga, bilder av vardagliga rumsmiljöer i ett Kulturdanmark i vardande: Här skapas det danska hygget! Och trots detta ett djupt intresse för naturen. Mycket hämtas från Medelhavet och kanske framförallt Rom, där en stark dansk konstnärskoloni stadigt fanns under en lång tid.

Mycket välgjort som sagt, men det är också ett dansk-svenskt samarbete: Utställningens kommissarier är Peter Nørgaard Larsen och Annette Rosenvold Hvidt från Statens
Museum for Kunst i Köpenhamn samt Magnus Olausson och Carl-Johan Olsson från Nationalmuseum i Stockholm.

Hyggets födelse, men ingen lugn period i Danmarks historia. Den slutar som sagt i två förlorade krig om Schleswig-Holstein och en politisk omvälvning där det närmats medeltida kungadömet nästan omedelbart övergick i en konstitutionell parlamentarism. Krigen kan väl sägas vara några av de främsta utloppen av 1800-talets nationalliberalism, såväl på dansk som tysk sida.

Guldåldern – och utställningen – börjar också i en annan militär katastrof. Den engelska flottans bombardemang av Köpenhamn 4-5 september 1807. Tusen hus förstördes och hundratals civila dödades i denna förstudie till de kommande två seklernas många krigshärjade städer. Målningen ”Den mest fasansfulla natten” av Christian August Lorentzen skildrar Kongens Nytorv, men även periodens kanske främste målare Christoffer Wilhelm (C.W.) Eckersberg skildrade den hemska natten.

Krigsmålningar blev däremot inte det utmärkande för perioden, däremot naturen och det fredliga livet. I den gamla diskussionen om konsten som konst i sig eller som ett utlopp av tid, samhälle och ideologi brukar jag ansluta mig till den förra. Det betyder inte att inte det sociala sammanhanget är ointressant, men det är trots allt en sidoaspekt.

1800-talet var i Danmark som i Sverige en tid av ekonomisk utveckling, befolkningstillväxt och att allt fler fick det allt bättre. Genom att det gamla kungadömet och adeln samtidigt länge hade kvar sin position befann sin konstnärerna i en situation där de gradvis fick tillgång till en växande borgerlig konstmarknad – även rika mecenater – men ändå fortfarande fick beställningar från hov och adel. Det fanns en stabil marknad, vilket var en grund för att konstnärerna kunde få utlopp för sin talang.

En aspekt handlar om det nationalromantiska, nationella inslaget i målningen. Det är tydligt. Men eftersom det danska uppsvinget är något tidigare än det svenska så visar det tydligt hur skandinavistisk denna nationalism är. Det är Norden är hembygden även om Danmark är fosterlandet. Man ser och skildrar en gemensam nordisk historia. Och Wihelm Marstrand har inget problem att ägna en sommar åt studier inför sin stora målning ”Kyrkfärd till Leksand, kyrkbåtarna anländer över Siljan”, det var Sverige ja, men också Norden.

På samma sätt ska vi se den danska guldåldern, det är Danmark ja, men också vårt Norden. Det är vår historia, vår kultur, och våra stora konstnärer. Fast de är danskar.

Peter J Olsson är borgerlig skribent och senior advisor (M) i Region Skåne