När internet kom till Sverige

”Dear Bill, Apart from testing this connection on the global Internet system, I want to congratulate you on your decision to end the trade embargo on Vietnam.”

Så börjar det första e-postmeddelandet som skickades mellan två regeringschefer. Det var statsminister Carl Bildt som skickade mailet till President Bill Clinton 4 februari 1994. I veckan var det 25 år sedan internet kom till Sverige, skriver Niklas Claesson, en gång Europas första elektroniska brevskrivare vid ett regeringskansli.

25-årsdagen av Internets ankomst till Sverige är förstås en sanning med modifikation. De svenska universiteten var uppkopplade på Internet redan på 1980-talet och 1991 började Swipnet (en del av dagens Tele2) att erbjuda internetuppkoppling till företag.

Men det var med mailet från Bildt till Clinton som den svenska Internetutvecklingen tog fart på allvar. Och det symboliska mailet backades upp av politiska initiativ.

Regeringen utnämnde en IT-kommission som drog ut linjerna och KK-stiftelsen bildades med en ”IT-miljard” från de avvecklade löntagarfonderna. Misstagen från tidigare statliga infrastrukturprojekt skulle inte göras om. Nu sattes tilliten till det fria företagandet och forskningen.

IT-satsningarna fick ”inte bli informationssamhällets motsvarighet till industrisamhällets Stålverk 80”, sa Carl Bildt vid ett anförande på Ingenjörsvetenskapsakademin 7 februari 1994, tre dagar efter mailet till Clinton.

Bara några år senare var Sverige i toppen bland de länder där Internetanvändandet fick allra störst genomslag.

Det var i ett litet rum utan fönster på justitiedepartementet i Rosenbad som jag gjorde det för första gången. Laddade ned en webbsida, alltså. Det var en satellitbild över Europa som en av NASA:s satelliter hade tagit för bara 30 minuter sedan. Att det tog nästan en kvart att ladda ner bilden gjorde inget. Det här var häftigt på riktigt.

Den svenska webben var ännu i sin linda. SUNET:s förteckning över svenska webbplatser rymdes på en A4-sida.

I starten var statsministerns kontor uppkopplat via en uppringd förbindelse från Handelshögskolan i Stockholm, just till det lilla rummet på justitiedepartementet. Rektorn och tidigare handelsministern Staffan Burenstam Linder hade varit behjälplig. Men efter bara några veckor ordnades en egen förbindelse och webbplatsen och BBS:en ”Information Rosenbad” kunde öppna. E-postadressen byttes från admcb@hhs.se till statsministern@sb.gov.se.

Det var Carls pressekreterare Per Zetterquist som drog i trådarna för att mobilisera Regeringskansliets adb-organisation för att lösa det tekniska. Krister Thelin, då statssekreterare hos justitieminister Gun Hellsvik, var viktig för att få det legala i ordning. Planeringschefen Olof Ehrenkrona och utbildningsministern Per Unckel var viktiga pådrivare.

Och bara någon vecka efter mailet till Clinton anställdes jag på halvtid, som politiskt sakkunnig på statsministerns kontor för att bli ”Europas första elektroniska brevskrivare vid ett regeringskansli”, som någon tidning skrev. Inledningsvis handlade mailen mest om glada tillrop, ofta från studenter (som hade tillgång till Internet på universitetet), men snart började också andra att använda e-post för officiella skrivelser.

Jag tror det var ett mail från landshövdingen i Dalarna, med önskemål om stöd från regeringen inför någon av alla OS-ansökningar som Falun varit involverade i, som var det första ”skarpa” mailet. Myndighet till myndighet, så att säga.

En fråga som skapade stort engagemang var förslaget om ny partnerskapslag. Regeringen hade valt att själv inte lägga ett förslag i frågan, utan lät Riksdagens betänkande fungera som proposition. Åsikterna om registrerat partnerskap gick rakt igenom regeringen och riksdagsledamöterna fick rösta fritt.

På Internet var det främst amerikanska gay-aktivister som mobiliserade för att Sverige skulle få den då mest långtgående lagstiftningen i erkännandet av homosexuellas rättigheter. Det kom hundratals mail från USA, men de svenska aktivisterna verkade inte ha hittat ut på Internet. Ännu.

Under sommaren 1994 började vi fundera på hur Internet kunde användas till att nå ut med politiska budskap. Både riksdagsval och folkomröstning om svenskt EU-medlemskap stod runt hörnet. Jag började med att veckovis sammanställa godbitar ur tal, artiklar och pressmeddelanden, och la till några av Carls personliga betraktelser. Vi kallade det för Carl Bildts veckobrev och skickade ut det till en sändlista som vem som helst fick anmäla sig till.

Inför starten ringde jag runt till några av nyhetsredaktionerna för att fråga om vilken adress vi kunde skicka statsministerns veckobrev till? Panik uppstod. Sommaren 1994 var det bara ett fåtal redaktioner som hade officiella e-postadresser (Aftonbladet var en av få, vill jag minnas). Ibland var det enskilda journalister som hade ett privat konto som vi kunde använda, och flera gånger fick jag frågan om vi inte kunde faxa brevet. Det gjorde vi aldrig.

Roligast var ändå det när jag ringde till Aktuellt. Jag fick prata med någon som fattade galoppen, och bad att få ringa upp om en stund. Några timmar senare fick jag Aktuellts splitter nya e-postadress. Den var lång och helt omöjlig att memorera (den gick via flera X.400- och MEMO-gateways på SVT). Men – redan till sändningen nästa kväll låg den ute i Aktuellts slutvinjett.

Det började hända saker!

Några år senare var förresten Carl Bildts veckobrev världens största politiska nyhetsbrev med över 30,000 prenumeranter.

En sak var ju att ta emot och svara på e-post till statsministern. Men den dåvarande Datalagen kom från en tid då text bäst gjorde sig på pergament. För oss betydde det att jag fick skriva ut varje mail på arkivbeständigt papper, anteckna diarienummer, sätta i pärmar och lämna till registrator. När jag drygt 20 år senare klev in som kommunikationschef i en helt annan offentlig förvaltning var rutinen likadan. Mailen skrevs ut på arkivbeständigt papper, diarienummer antecknades, in i pärm och lämna till registrator. Idag är lyckligtvis den processen helt digital.

Vi ville också göra diariet med e-postadresser sökbart för allmänheten. Allmänheten kunde logga sig på BBS:en ”Information Rosenbad” och botanisera i mailen till och från statsministern. För att lyckas med det blev regeringen tvungen att själv bevilja sig undantag från Datalagen. (Ja, GDPR är faktiskt bra mycket bättre än gamla Datalagen, eftersom GDPR faktiskt utgår från att personuppgifter kan och ska behandlas. Så var det inte med Datalagen.)

Efter valet 1994 lämnade vi över regeringskansliet till den nya socialdemokratiska regeringen. Datorerna rullades tillfälligt ut från statsministerrummet, men snöbollen var i rullning.

Jag fortsatte under några år att tillsammans med andra jobba med moderaternas satsningar på digitala medier. Och det gick fortfarande att vara först. Redan någon månad efter valet öppnade vi ”BBS Moderat”, för att fortsätta den kontaktyta mot Internet som vi byggde upp på regeringskansliet.

Sommaren 1995 lanserade vi som första politiska parti en egen hemsida och något år senare var vi först ut i Sverige med streamade presskonferenser.

Så tillbaka till den där februarifredagen 1994. Jag tror inte symbolvärdet i mailet från Bildt till Clinton nog kan överskattas.

Niklas Claesson är idag kommunikationschef i NU-sjukvården, som är en av sjukhusförvaltningarna i Västra Götalandsregionen. Texten har även publicerats på LinkedIn.