När militärbalterna förråddes

Av fil. dr ÅKE THULSTRUP:
När militärbalterna
förråddes
Utlämningen av de balter som i andra
världskrigets slutskede kom över till
Sverige i tysk uniform var en starkt
upprörande handling. Fil. drAke
Thulstrup redogör i denna artikel för
omständigheterna kring denna utläm- ’mng och upprepar kravet pli att
regeringm offentliggör en vitbok i
baltaffären. Artikeln kan ocksti ställas
i relation till diskussionen om de
amerikanska desertörernas mottagande
i Sverige.
—
Det finns vissa saker som ansedda länders regeringar helt enkelt inte får göra.
T.ex. utlämna personer som har sökt
asyl på deras territorium till den makt
från vars förföljelser de har flytt.
Emellertid var det just en handling av
detta slag som den svenska regeringen
gjorde sig skyldig till då den i januari
1946 till sovjetregeringen, dvs. till Stalin, utlämnade 146 balter (de allra flesta
letter) som i det andra världskrigets slutskede hade deltagit i detta på tysk sida
och vid sammanbrottet i maj 1945 hade
råkat hamna på svensk mark. Det var
nesligt och föraktligt handlat, emedan
”militärbalterna” själva i likhet med
andra människor som närmare hade satt
sig in i deras situation tog för givet att
de skulle bli avrättade, sedan de hade
nått sovjetiskt territorium.
Sovjetunionen hade i juni 1940 (alltså
under det skede då Stalin stod i gott förhållande till Hitler) ockuperat Estland,
Lettland och Litauen; i juli samma år lät
han i dessa länder anställa folkomröstningar, varvid respektive folk (dvs. 92,
97 och 99 Ofo av de röstberättigade, enligt
officiella sovjetuppgifter uttalade sig för
att deras länders självständighet skulle
utplånas och de själva anslutas till Sovjetunionen. De baltiska ländernas framtvungna anslutning till Sovjetunionen –
som vårt eget land brådstörtat erkände
redan i augusti 1940 och som USA än i
dag inte hade erkänt – fick den konsekvensen, att de balter som efter det tyskryska krigets utbrott råkade i sovjetisk
fångenskap iförda tyska uniformer be- 158
traktades som förrädare mot ”det stora
socialistiska fosterlandet” och avrättades. Vid flera tillfällen våren 1945 meddelade Madona-stationen i det av sovjettrupper återerövrade Lettland, att letter
och andra balter som hade kämpat mot
Sovjetunionen och tagits till fånga hade
avrättats efter krigsrättsdom. Aven de
avrättades namn uppgavs, och dessa
namn var i vissa fall välkända för de letter som i svenska koncentrationsläger
satt och väntade på deporteringen till
Sovjetunionen. Det syntes inte råda nå-
got tvivel om vilket öde som väntade
dem.
De som vill skaffa sig närmare kunskap om dessa händelser läsa Osvaids
Freivalds’ nyutkomna arbete ”De internerade balternas tragedi i Sverige år
1945-1946”. Boken kan inte köpas i en
vanlig bokhandel utan måste rekvireras
direkt från Lettiska föreningen Daugavas Vanagi, vars postadress är Box 220,
Stockholm 1. Priset är 35 kr (pr bundet
ex.).
”Pacta sunt servanda”
I februari i år interpellerades statsministern av hr Gösta Bohman (h) som ville veta, om inte utgivandet av Freivalds’
bok borde föranleda regeringen att sammanställa en officiell aktpublikation, en
”vitbok”, i baltaffären. Hr Erlander
svarade nekande. Han uttalade sitt beklagande av hela saken – vilket det så
att säga har blivit på modet att göra inom regeringskretsarna sedan några år
tillbaka – men presterade samtidigt ett
slags försvar för deportationen. Den
svenska regeringen hade den 16 juni
1945, alltså medan samlingsregeringen
ännu satt, i en diplomatisk not till Sovjetunionen förpliktat sig att till denna
överlämna all från östfronten till Sverige flyktad tysk eller tidigare under
tysk kontroll stående ”militärpersonal”.
”Och ingångna avtal måste hållas”, yttrade statsministern i sitt interpellationssvar enligt pressreferaten.
Avtal bör emellertid inte hållas, om
nya omständigheter uppkommer, innan
avtalet har fullgjorts, som helt ändrar
förutsättningarna för avtalet. Att denna
grundsats i förevarande fall borde tolkas
så att de s.k. militärbalterna ej borde utlämnas hävdades inom regeringen av
dennas tre jurister: justitieministern Herman Zetterberg samt de konsultativa
statsråden Nils Quensel och G. Danielsson. Alla tre reserverade sig skriftligt
mot utlämningsbeslutet som stridande
mot svensk rättsuppfattning. Under en
debatt om balterna i första kammaren
den 23 nov. 1945 hävdade juristprofessorn Åke Holmbäck, att balternas utlämnande ingalunda var folkrättsligt motiverat. Från många håll, av många högst
kompetenta personer, tillråddes regeringen att ej utlämna militärbalterna.
På våren 1945 fanns i Sverige omkring
3.000 personer som hade anlänt till vårt
land som flyktingar från krigets östfront, iförda tyska uniformer. Alla var
dock inte tyskar. Bortsett från drygt 160
balter (mest letter, endast några få ester
och litauer) fanns några hundra österrikare, polacker etc. Dessa s.k. militärbalter utgjorde en liten grupp vid sidan av
de c i v i l a balter, övervägande ester,
totalt 32 000 personer, som 1944-45
hade flytt från sina av sovjetarmeer ockuperade hemländer. Samtliga internerades i strängt bevakade läger, och Sverige
åtog sig inför segrarmakterna att efter
hand återsända dem till sina respektive
hemorter.
En rad omständigheter rörande ”militärbalterna” bragtes emellertid slag i slag
till offentligheten: 1) balterna hade till en
del tvångsrekryterats av tyskarna under
det stadium då dessa behärskade Balticum-och deras grepp om ”militärbalterna” hade under krigets slutskede ytterligare stärkts, emedan en stor del av
dessa hade låtit evakuera sina anhöriga
till Tyskland; 2) flera av de till Tyskland evakuerade civila balterna befann
sig vid krigsslutet i antingen den brittiska eller den amerikanska ockupationszonen, där de behandlades humant- samtidigt som den svenska regeringen beredde sig att skicka deras äkta män, bröder,
fäder etc. till en, som man trodde, säker
död i Sovjetunionen; 3) bland de i Sverige internerade ”militärbalterna” fanns
17-åriga pojkar som aldrig hade deltagit
i några strider; 4) det sades, att de till
Sverige flyktade militärbalterna hade
deltagit i tyskarnas krigsförbrytelser,
men regeringen gjorde aldrig ens något
försök att fastställa, om dessa misstankar var berättigade; 5) de amerikanska
· och brittiska överkommandona utlämnade inte till Sovjetunionen de balter i
159
tyska uniformer som hade råkat i fångenskap i väster; 6) även om flertalet av
de militärbalter som internerades i Sverige hade deltagit i krigshandlingar riktade mot sovjettrupperna kunde detta
inte rimligtvis räknas dem till last; de
hade 1940 sett sina länder ockuperas av
sovjettrupper, på sommaren 1941 av tyskar, och ehuru de alls inte älskade de senare kunde de ha rimliga skäl att tro, att
deras situation skulle förvärras, om och
när sovjettrupperna åter fick dem i sitt
våld.
Opinionen mot utlämningen
Det var en mycket stark och lidelsefull
opinionsvåg som i november 1945 bröt
fram och under de följande veckorna
sköljde över landet. Osvaids Freivalds’
bok ger många enskildheter. Efter alla
avslöjanden om Hitlers illdåd tyckte helt
naturligt många svenskar, att nu kunde
det vara nog med dödande på en tid.
Men regeringen förblev orygglig. Huvudförsvaret av dess negativa hållning
sköttes av hr Unden – och ändå uppgav
statsminister Erlander för ett par år sen,
att Unden var e m o t utlämnandet.
Men, måste man invända, om hr Unden
verkligen hade varit emot utlämnandet
men inte förmådde sätta sin vilja igenom
inom regeringen kunde han ju ha avgått
som utrikesminister.
I själva verket talade Unden med
verklig lidelse för utlämnandet. I interpellationsdebatten i riksdagen i samma
månad talade hr Unden föraktfullt om
”sentimentalitet” som drivkraften bak- 160
om presstormen, en sentimentalitet som
sammanhängde med minnet av vissa under 15- och 1600-talen upprättade speciella band mellan Sverige och Balticum.
Utrikesministern sade sig i militärbalternas trotsiga uppträdande (de hade inlett
hungerstrejk) se framförallt en nationell
demonstration, ett försök att särskilt i
USA ”väcka en stark indignation mot
Sovjetunionens fortsatta välde i Balticum”. Utrikesministern rådde nu i stället
balterna ”att acceptera det nya Ryssland och den politiska utformning som
de baltiska republikerna hade fått såsom
anslutna till Sovjetunionen”. Och det
fanns enligt Unden ingen anledning att
frukta särskilt hård behandling av militärbalterna efter deras stundande ankomst till Sovjetunionen. Ty Sovjet var,
sade han, ”en rättsstat”.
Ingenting hjälpte. Unden stod fast,
stödd inom regeringen främst av Ernst
Wigforss, men delade ansvaret inte bara
med regeringens samtliga övriga medlemmar utom de tre som uttryckligen reserverade sig utan också med utrikesnämnden och med riksdagen. Utrikesnämnden sammanträdde nämligen fram
emot årets slut för att behandla baltfrå-
gan, och inom denna skall enligt Freivalds’ uppgift endast högerriksdagsmannen och Svenska Dagblads-chefen Ivar
Andersson bestämt ha uttalat sig emot
utlämnande. Ar det verkligen möjligt?
Satt alltså i utrikesnämnden medlemmar
av folkpartiet och dåvarande bondeförbundet som ansåg det alldeles i sin ordning att 160 militärbalter överlämnades
till vad av alla sakkunniga ansågs vara
en säker död framför ryska exekutionsplutoner?
De internerade balterna själva var
övertygade om detta och många försökte
genom självmord undgå en död som de
ansåg långt mera kvalfull. Två lyckades
ta sina liv. Flera letter försökte och lyckades undgå deportation genom att
stympa eller på annat sätt skada sig.
En mycket intressant del av Osvaids
Freivalds’ opus än den som redovisar
forskningar rörande balternas öde efter
”slavskeppets” ankomst till Sovjetunionen. Där bekräftas, vad man redan tidigare anade, nämligen att militärbalterna
faktiskt inte blev skjutna. Det är lönlöst
att fråga efter motiven till Stalins beslut
men man kanske vågar anta att ”folkstormen” i Sverige dock blev balterna till
någon nytta – att med andra ord Stalin ansåg sig endast kunna förlora på att
låta avrätta 146 personer som i Sverige
hade vunnit ryktbarhet och sympati.
Balterna fördelades i stället på olika
straffläger i det stora landet. Några har
under årens lopp frigivits, andra har avlidit. En del av militärbalterna hålls enligt Freivalds’ antagande fängslade än i
dag.
Motiven för utlämnandet
Hur kunde allt detta hända? Hur var
det möjligt, att de svenska statsmakterna, som alltför ofta brukar brösta sig
över sin stora humanitet, kunde begå en
så neslig handling som den utlämning av
146 slavar åt Stalin om vilken Freivalds’
bok handlar? Professor Birger Nerman
ställer i ett förord, betitlat ”Rätten och
barmhärtigheten sveks”, denna fråga och
antyder själv flera svar. Han skriver:
”På något håll i regeringen var väl
sympatin för Sovjet avgörande. För Dnden var tydligen också en bidragande orsak den orealistiska tro han uttalat, att
Sverige skulle kunna bli en brygga mellan Väst och Öst. En viss roll spelade
också för några statsråd tanken på de
handelsförbindelser med ryssarna, om
vilka förhandlingar just var i gång; utlämnandet har också betecknats som en
politisk slavhandel. Men det avgörande
skälet var säkerligen den brist på moraliskt mod som präglade regeringen.”
Jag tror att Birger Nerman har fullkomligt rätt i karakteristiken av Östen
: Undens hållning och även att de inledda
· handelsförhandlingarna – vilka förmodades komma att resultera i att en helt
ny marknad öppnades åt vår industri i
öster – spelade sin roll. Däremot förstår jag inte riktigt Birger Nermans förmodan, att den avgörande omständigheten var regeringens brist på moraliskt
mod. Vad skulle den egentligen ha att
frukta från sovjetisk sida, i händelse den
hade avböjt den ifrågavarande ”politiska slavhandeln”? ”Det kalla krigets be- —
161
gynnelse kan ledas tillbaka till åtskilliga
skarpa meningsutbyten under senare delen av 1945 och under den kommande
vintern. Min hypotes är att regeringen –
i denna fråga ledd av Wigforss och Dnden – ansåg att den skulle göra en gest
till förmån för västmakterna, om den
vägrade att inlösa den i och för sig oklara förbindelsen av den 16 juni 1945. En
vägran att utlämna balterna skulle följaktligen ha varit till skada för den socialism som florerade österut och de 146
balterna kunde därför anses offrade på
socialismens heliga altare.
Ty enligt min mening var regeringen
Hansson snarare djärv än motsatsen, när
den i den politiska opportunitetens intresse och med förakt för humanitetens
mest elementära krav vågade trotsa den
verkligen mycket kvalificerade opinion
som i balt-frågan stormade mot den och
som, när det visade sig förgäves, utslungade mot regeringen samma hotelse
som en medeltida svensk statsman mot
sin förrädiske herre och konung: ”Skarn
haven I härav, så länge I leven!”
Om statsminister Erlander har möjlighet att visa, att denna hårda dom var
oberättigad och om detta kan ske genom
utsändandet av en vitbok, bör han absolut inte försumma att göra det.