När moralen krockar med politiken

Friheten att göra egna livsval är större än någonsin tidigare. Det är bra. Men frågan är hur politiken hanterar denna ökade mångfald?

Sverige är ett mer mångfacetterat samhälle i dag än för femtio år sedan. Mer mångkulturellt, mer mångreligiöst. Ofta antas detta helt och hållet vara ett resultat av invandring. Den har självklart spelat roll för förändringen. Men det är viktigt att komma ihåg att även infödda svenskar kan ha olika religion och olika moraliska värderingar.

De som verkar ha störst problem med skolavslutningar i kyrkan är till exempel ateistiska, infödda svenskar, som själva har suttit där och sjungit ”Nu tändas tusen juleljus” en gång i tiden.

Friheten att göra egna livsval är större än någonsin tidigare. Människor kan själva välja vilken religion de bekänner sig till, vilken yrkesbana de vill söka sig till, vilken familjekonstellation man vill leva i och så vidare.

Det är bra. Men frågan är hur politiken hanterar denna ökade mångfald?

Ett dåligt sätt att göra det är att försöka hålla kvar vid idén om att samma lösning ska passa för alla: Om några tycker att skolavslutningar i kyrkan är dåligt, då ska det förbjudas för alla.

Ett betydligt bättre sätt är att utforma de politiska systemen så att de ger utrymme för mångfalden. Friskolornas möjlighet att ha olika pedagogiskt upplägg eller en religiös inriktning är ett bra exempel. Men det borde kunna tillämpas på fler områden.

Två frågor som har väckt stor debatt den senaste tiden rör skolan, respektive vården. I det första fallet är det en rektor som vill strama upp möjligheterna att få ledighet under terminerna för exempelvis semesterresor. I det andra fallet en barnmorska som inte vill utföra aborter av religiösa skäl.

Debatten visar att detta är något som människor har fundamentalt olika åsikter om. En del anser att det är självklart att föräldrarna ska kunna avgöra om deras barn kan ta ledigt eller inte. Ander anser att det blir omöljigt för skolan att fullgöra sitt uppdrag om elever kan ta ledigt utanför loven. Vissa menar att den som utbildat sig till barnmorska inte ska ha möjlighet att vägra att utföra uppgifter som ingår i jobbet. Andra att det borde gå alldeles utmärkt att organisera vården så att den möjligheten finns.

Då är det svårt att tänka sig en lösning i termer av ”förbud” eller ”statlig reglering”. Dessutom kommer den här typen av frågor där vi har olika uppfattningar, inte sällan på moralisk grund, att bli allt vanligare. Då måste vi hitta bättre lösningar.

Friskolemodellen med frihet inom vissa ramar är en sådan. Precis som att skolor själva kan välja enligt vilken pedagogisk modell de ska undervisa borde de också kunna välja var skolavslutningen ska hållas eller om man kan få ledighet utanför loven. Sedan är det upp till föräldrarna att välja skola med detta i beaktande.

Att överlåta beslutet åt arbetsgivaren är en annan möjlighet. Om landstinget i Kronoberg – eller en privat klinik – skulle bedöma att det går att ge fullgod vård, och ändå låta vissa barnmorskor slippa utföra aborter, så borde det vara upp till dem.

Sannolikt finns det fler tänkbara modeller. Huvudsaken är att politiken börjar resonera i de här termerna. ”Lika för alla”-modellen har aldrig passat sämre än i ett samhälle där vi är mer olika än någonsin.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.