När nationalekonomerna blev mer som tandläkare

Årets ekonomipris till Jean Tirole är ett tecken på att nationalekonomin blivit tråkigare. Men också mer användbar, menar Anders Gustafsson, forskare i nationalekonomi.

Årets ekonomipris till Jean Tirole är inte bara en fin utmärkelse till en av världens idag främsta ekonomer utan kanske också en indikation på nationalekonomins framtid. Tirole, som började sin akademiska bana som ingenjör och matematiker, använder sig av avancerad matematik och finurliga modeller för att analysera jordnära problem.

Hur bör staten till exempel reglera naturliga monopol? Ett naturligt monopol uppstår när det finns stora kostnader att ta sig in på en marknad, vilket gör att det är bara lönsamt för ett företag att göra det. Typiska exempel är infrastruktur som el/vatten och avloppsnät. Det är lönsamt för ett företag att dra in elnät till min lägenhet, men inte lönsamt för ett annat företag att också göra det. Detta gör att jag som kund inte har något annat väl än att köpa el från just det företaget, vilket ger dem möjlighet att göra en monopolvinst.

Bör detta regleras eller inte? I så fall, hur då? Detta är frågor som nationalekonomer ägnat många år åt, men Tirole har kommit med nya insikter, ofta baserade på en pragmatisk inställning och avancerad matematik. Erfarenheterna från denna forskning har varit användbar när det gäller att designa system för prissättning av offentligt finansierad sjukvård och liknande system. Boken i ämnet, A Theory of Incentives in Procurement and Regulation, är ett av standardverken i ämnet. Ännu mer fascinerande är att hans bok i ämnet industriell organisation fortfarande anses relevant trots att den är nästan trettio år gammal.

Tirole har även varit betydelsefull i forskningen av duala marknader, så kallade plattformar. Enkelt uttryck är en ekonomisk plattform ett företag vars affärsidé är att förmedla kontakt mellan två parter. Visa och Mastercard är bra exempel, då deras uppgift består att förmedla kontakt (i monetär mening) mellan en köpare och en säljare. Deras enda uppgift är att göra det lättare för två parter att sluta ett gemensamt avtal, vilket är vad som händer varje gång en konsument köper något och betalar med sitt kort.

Andra bra exempel är dejtingsajter, vars uppgift är att förmedla kontakten mellan två parter, men där företag faktiskt inte kan garantera något alls. Ändå går det att ta förvånansvärt mycket i avgift just för denna uppgift. Ur nationalekonomisk mening är plattformar intressanta, då de ofta tar olika mycket betalt av de olika sidorna. Visa och Mastercard tar till exempel en liten avgift från ena sidan (individerna som har kortet) men mer betalt på andra sidan (företaget som accepterar betalningen). Vilken som är den optimala modellen beror på hur relationen mellan kunderna ser ut och varierar för varje företag.

Priset till Tirole bör ses som en del i ett mönster, där nationalekonomin blir mindre politiserad och mer lik ingenjörskonsten. John Maynard Keynes önskade att ekonomer skulle bli mer som tandläkare; ödmjuka och effektiva i vad de gör. Kanske börjar han få rätt. I en intressant artikel beskrivs fenomenet som att ekonomer har gått från att vara ”den fria marknadens präster” till att bli mer lika just ingenjörer i arbetet. Inga stora revolutioner, men däremot små effektiva åtgärder som gör att marknader fungerar bättre och företag får lättare att prissätta sina produkter. En av de första ekonomerna som uppmärksammade informations- och nätverksteori, Hal Varian (känd inte minst tack vare sina populära läroböcker), har haft stor betydelser för Googles succé. Det spelar ingen roll om man har världens bästa tekniker på sin sida ifall man inte kan ta tillräckligt betalt, men tack vare Varians modeller har Google lyckats med just detta.

Det positiva med detta är att nationalekonomin som vetenskap går en ljus framtid till mötes. De massiva ideologiska striderna från 70-talet verkar i alla fall just nu vara mer eller mindre över. Forskningen idag är mer ödmjuk och metodisk. Nackdelen är möjligen att ämnet blir tråkigare, och den kraftiga matematiseringen gör det svårare för icke-ekonomer att ta del av materian.

Ur ett borgerligt perspektiv innebär detta att man inte länger kan ha nationalekonomin som sin enda referens. Tirole skulle förvisso inte förespråka ett förbud mot vinster i välfärden eller ett bevarande av hyresregleringen, men har samtidigt inte gjort sig känd som en liberal på samma sätt som Milton Friedman eller Gary Becker.

Mer tekniska, tråkigare men mer användbara. Tja, det kunde varit värre.

Anders Gustafsson är doktorand i nationalekonomi vid Ratio och Handelshögskolan i Jönköping. Han var viceordförande i Fria Moderata Studentförbundet 2008-2010.